Investeringsavtal

Fru talman! Lorena Delgado Varas har frågat energi- och digitaliseringsministern om statsrådet anser att investeringsavtalen har förlorat den intention de hade när de skapades, och om ja, vilka initiativ statsrådet är beredd att ta med anledning av detta samt om regeringen kommer att verka för ett stopp för den typ av investeringsavtal som underminerar folksuveräniteten. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Vad gäller den tvist som uppkommit mellan telekombolaget Huawei och svenska staten, under åberopande av det bilaterala investeringsskyddsavtalet mellan Sverige och Kina som Lorena Delgado Varas hänvisar till i inledningen av sin fråga, har regeringen gett i uppdrag åt Justitiekanslern att föra Sveriges talan i tvisten. Regeringen kommenterar inte denna pågående tvist i sak.

Rent principiellt kan jag dock konstatera att investeringsskyddsavtal är en viktig komponent i Sveriges och EU:s handelspolitik. Vårt välstånd är beroende av utrikeshandel och att svenska och utländska aktörer kan investera i varandras länder. Sverige och EU har därför ingått över 50 bilaterala investeringsskyddsavtal som syftar till att skydda investerare mot att behandlas oskäligt eller diskriminerande i förhållande till det egna landets investerare. I detta ligger också att det måste finnas en regelstyrd mekanism för internationell tvistlösning.

Investeringsskyddsavtalen har alltså inte förlorat sin grundläggande intention. Däremot anser regeringen att det finns ett behov av att modernisera ansatsen till investeringsskydd och tvistlösning i våra avtal. EU och dess medlemsstater har därför i sina nya investeringsskyddsavtal med tredjeland genomdrivit ett antal viktiga reformer. En viktig reform handlar om att tydliggöra staters rätt att reglera och lagstifta för allmänna ändamål såsom miljö och hälsa.

Det EU-gemensamma investeringsavtal som framförhandlats med Kina är ett exempel på ett sådant modernt avtal som förutom tydliga skrivningar om rätten att reglera också innehåller robusta åtaganden på bland annat hållbarhetsområdet. Sverige har mot den bakgrunden välkomnat den principöverenskommelse som nåddes 2020 mellan EU och Kina kring innehållet i avtalet.

Vidare har EU och dess medlemsstater i sina nya bilaterala investeringsskyddsavtal fått genomslag för en globalt nydanande reform för lösning av tvister mellan investerare och stat som innebar att man överger det traditionella systemet med ad hoc-skiljenämnder och i stället inrättar ett system med investeringsdomstolar och permanent avlönade domare och en överprövningsinstans som säkerställer hög grad av både transparens och rättssäkerhet.

Så för att svara på frågeställarens andra fråga kommer regeringen inte att ingå några investeringsavtal som underminerar folksuveräniteten. Tvärtom kommer Sverige att fortsatt driva på för moderna och progressiva avtal som säkerställer staters rätt att reglera och som också bidrar till hållbar utveckling.

Fru talman! Det nya systemet har sina positiva sidor. Men grunden för systemet är fortfarande djupt problematiskt. Investeringsdomstolssystemen förbigår ju det nationella rättsväsendet oavsett form.

I det nya förslaget från kommissionen är det fortfarande bara investerarna som kan väcka åtal när de ser sina vinstmöjligheter krympa eller på annat sätt ser sig som offer för diskriminering. Staten sitter på de anklagades bänk och kan bli fälld och få betala enorma belopp av skattebetalarnas medel.

Grundproblemet med dessa investeringsavtal i alla deras former är att de upprätthåller ett parallellt domstolssystem som till stor del ignorerar gällande lagar och internationella fördrag, med undantag för handelsöverenskommelsen. Även när ett överklagande är gjort kan det bara ta upp det som är formulerat inom handelsavtalet. Nu har man till viss del infört att vissa lagar ska respekteras. Men det ger fortfarande möjligheten för ett företag att ifrågasätta demokratiskt etablerade lagar.

Man kan inte heller längre påstå att detta är för att ge någon form av stabilitet i investeringarna när det kommer till rättsosäkra länder. För att det är ju så att rättsosäkra länder behandlar utländska företag minst lika bra som, eller till och med bättre än, inhemska företag som har liknande verksamhet. Oftast är dessa länder beroende av utländska investerare. Det ger legitimitet till diktaturer, länder med korruption eller vad det nu än kan vara.

Det behövs instanser för att kunna få en rättvis process, och vid orättvisa ska företag kunna kompenseras för kostnaderna. Men det kan ju inte vara en förutsättning att ett företag får möjligheten att kräva eventuella framtida kostnader när länder gör förändringar. Det finns till exempel investeringsförsäkringar som man skulle kunna använda sig mycket mer av. Man borde kanske också kräva att företagen gör ordentliga riskanalyser, precis som företagen gör när de investerar lokalt.

Därför vill jag gärna upprepa frågan och kanske få lite mer bredd i den. När anser statsrådet att investeringsavtalen gått för långt? Är det rätt att företag kan stämma länder när de förändrar lagar utifrån deras suveränitet? Oavsett hur man tittar på det här systemet öppnar det möjligheten att tvinga oss fram till domstol.

Fru talman! Jag är glad att Lorena Delgado Varas och jag är överens om att det behövs ett system för att reglera detta. Det behövs ett system för att reglera både de investeringar som görs av företag i andra oftast svåra länder och det risktagande som företag gör som innebär att de behöver en trygghet och ett system för detta.

Det behövs också en trygghet för staterna att kunna se till samhällets bästa och de nödvändiga förändringar för samhällets bästa som behöver göras i de staterna utan att känna att det finns en rättsosäkerhet i vad företagen kan kräva.

Vi kan börja med den första delen. I grunden handlar det som att investerare från ett land ska behandlas rättvist och skäligt och inte diskrimineras i förhållande till det egna landets investerare. Vi börjar med benet med investerarna.

Säg att det är ett svenskt företag som investerar i ett land där man känner att det kanske till och med finns en rättsosäkerhet. Det ska kunna förlita sig på att det har rätt att kunna kräva någon form av skälig ekonomisk ersättning, till exempel vid ren expropriation eller om landet försöker att överta tillgångarna för företaget.

Det måste finnas en regelstyrd mekanism för internationell tvistlösning. Jag nämnde tidigare att vi propagerar för det. Vi har från den svenska regeringen drivit att denna tvistlösningsmekanism behöver moderniseras.

Investeringsskyddsavtal är något som efterfrågas inte bara av svenska företag som investerar i andra länder utan också av investerare som kommer till Sverige, för att känna den tryggheten.

Jag vill också poängtera, innan vi går över till det andra benet med behovet av länders trygghet i detta, att det för företagen kan vara avgörande för att de väljer att göra en investering till exempel i ett land som Sverige. Det är visserligen ett rättssäkert land, men man vet ändå inte vart utvecklingen ska ta vägen.

Det handlar också om att vi vill välkomna investeringar. Det är 700 000 jobb i Sverige som är beroende av utländska ägare. Vi vill se att det kommer fler investeringar till Sverige. Det ska vara rätt investeringar. De ska vara hållbara och göra nytta för vårt samhälle. Men vi välkomnar både internationellt kapital och internationell kompetens.

Fru talman! Jag skulle också vilja kommentera Lorena Delgado Varas påstående att investerarstämningar skulle kunna utvecklas till någon form av hot mot progressiv lagstiftning på nationell nivå. Vi ser egentligen inte några belägg för detta.

Tvärtom visar rättspraxis från ett stort antal skiljeförfaranden att stater har fått långtgående rättigheter att kunna reglera skydd för allmänna ändamål. Från den svenska regeringens sida ser vi att vi vill stärka detta.

Jag är också överens med Lorena Delgado Varas om att vi behöver se ett modernare investeringsskyddsavtal för att bättre spegla dagens utmaningar och den utveckling av politiken som nu har skett på området inte minst vad gäller hållbarhet, mänskliga rättigheter, miljö, klimat och så vidare.

EU har därför i de senaste investeringsskyddsavtalen som framförhandlats med till exempel Kanada, Singapore och Vietnam drivit på för att få genomslag för ett antal viktiga reformer från den svenska regeringens sida.

En sådan reform handlar just om den rätt som staterna har att lagstifta. Den behöver regleras tydligare. Det gäller även om det får en negativ inverkan på investerarens förväntningar om till exempel vinst.

Det allmännas säkerhet, trygghet och välbefinnande måste i det fallet gå före det enskilda företagets krav på vinst. Det är en viktig modernisering av de investeringsskyddsavtal som regeringen nu har varit med om att ha arbetat fram inom ramen för EU.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det egentligen inte finns belägg för att det just är investeringsavtalet som gör att företag väljer att investera i ett visst land. De kan lika väl investera i en diktatur som i ett demokratiskt land.

Oftast är det att diktaturen eller det rättsosäkra landet kanske har de råvaror som man behöver. Om man skulle investera här i Sverige beror det kanske på den innovation vi ändå har och stabiliteten vi har som land.

Om man tittar på de rättegångar inför domstol som har varit har företagen utnyttjat det för att pressa på när progressiva lagar införs i olika länder. Det är inte helt svart eller vitt i den meningen.

Tidigare i dag hade vi Säpo på besök i näringsutskottet för att prata kring säkerhet och företag. Sveriges beslut om Huawei har en säkerhetspolitisk grund. Allt fler röster börjar höras om att vi kanske borde vara mer ansvarsfulla när det kommer till exempelvis samhällsviktig infrastruktur. Och det här gäller ju inte bara Kina; det gäller många andra länder. Om vi ska vara ansvarsfulla när det gäller samhällsviktig infrastruktur kan vi säkerligen förvänta oss fler situationer där vi blir stämda.

Fru talman! Vi står inför en klimatkris. Samtidigt som en del råvaror blir mer och mer åtråvärda är vi på väg bort från andra. Det här kommer dels att innebära att fler och fler länder förhoppningsvis kommer att införa hårdare krav i miljö- och klimathänseende, dels att fler och fler bolag kommer att stå utan framtid. De måste hänga med i utvecklingen.

Samtidigt har vi stormakter vars industrier baserar sig just på detta. Ryssland är ett sådant exempel, och landet har enorma intressen i det fossila. Det gäller också Kina till viss del, men de har lyckats vara i framkant när det gäller teknik för det förnybara.

Till den ekvationen kan vi lägga att de transnationella företagen har en struktur för att kunna undvika ansvar i olika led. Jag tror att vi kommer att se fler företag som kommer att vilja utnyttja varenda möjlighet till att säkra framtida investeringar, trots att risken borde ligga hos dem. Vi kommer också att se företag som vill bromsa demokratiseringen av länder för att säkra råvaruförsörjningen.

Hur förhåller sig statsrådet till det som kommer i framtiden nu när vi står inför det här läget?

Fru talman! När det gäller just hur avgörande investeringsskyddsavtalen är för att göra en investering och fatta beslut om en sådan håller jag med Lorena Delgado Varas om att detta inte är den enda avgörande komponenten. Det är naturligtvis många andra komponenter som styr: innovationskraft, möjligheten att hitta rätt kompetens på arbetsmarknaden och så vidare.

Det är alltså inte alltid avgörande, men i avsaknad av ett investeringsskyddsavtal kan det vara en otroligt viktig komponent för att våga göra en investering. Jag återkommer till det som jag sa tidigare om att det handlar om att inte diskriminera en utländsk investerare på bekostnad av de inhemska företagen.

Jag skulle vilja svara på den allra sista frågan nu, och jag kommer tillbaka till andra delar i Lorena Delgado Varas inlägg. Den sista frågan handlade om hur jag ser på framtiden. Jag ser på framtiden så att vi verkligen behöver se till att svenska företag och EU:s företag gör nytta när de är på plats med investeringar i länder där den demokratiska utvecklingen inte har kommit lika långt, där det finns en brist på mänskliga rättigheter och så vidare.

Vi kan till exempel ta gruvindustrin. Behovet av mineral och behovet av råvaror styrs nu om, precis som Lorena Delgado Varas säger, från den tidigare gamla, lite mer omoderna och ohållbara industrin till de nya mineral som behövs. Hur sker gruvbrytningen i de länder som vi nu importerar dessa mineral och råvaror ifrån?

Det finns stora frågetecken kring detta. Det jag vill se från den svenska regeringen och som svensk handelsminister är att svenska företag och EU:s företag är där, gör nytta på plats och känner sig trygga i att man kan göra en investering och inte bli diskriminerad av mindre hållbara företag i det landet.

Jag har sagt detta många gånger här i kammaren, och jag säger det återigen: Handeln är en möjliggörare för att vi också ska kunna bidra med social och klimatmässig hållbarhet. Där tycker jag att gruvindustrin är ett utmärkt exempel på områden där det finns stora brister vad gäller social hållbarhet.

För att företagen ska våga göra detta i länder som man inte fullt ut ser som väl fungerande rättsstater vill vi från regeringens sida se att vi tecknar investeringsskyddsavtal med dessa länder. Och det ska vara moderna investeringsskyddsavtal.

Det ska också vara avtal som värnar dessa staters handlingsutrymme när man väljer att gå mot en mer hållbar teknik och när man väljer att ersätta den fossilpåverkande energiindustrin i landet med en hållbar energiteknik. De här staterna ska inte vara inlåsta i gamla tekniker på grund av att man på ett dyrt sätt behöver kompensera utländska företag. Det är det jag menar med ett modernt investeringsskyddsavtal.

Staters rätt att reglera också robusta åtaganden på områden som miljö, klimat och arbetstagares rättigheter måste vara grundläggande i investeringsskyddsavtalen. Det är därför jag återkommer till detta: Det är inte en motsättning att kunna ha en progressiv utveckling även i länder som har en lite längre väg att gå vad gäller hållbarhet. Om dessa länder väljer att ta den hållbara vägen i sin utveckling ska inte investeringsskyddsavtalen förhindra detta. Vi ser faktiskt inte heller bevis på det, men vi ser att avtalen behöver moderniseras och att de måste kunna tillförsäkra dessa länder den möjligheten och den rätten.

Fru talman! Jag tror också att handel är möjliggörande på många sätt och vis, och jag tror att vi skulle kunna förstärka det här mycket mer. Vi har inte gjort det hittills, utan det har varit det ekonomiska intresset som har varit det primära. Det har inte direkt varit så att man har försökt pressa på för att stärka demokratin och se till att företagen tar mer ansvar för sina investeringar. Det kommer lite grann nu, men det finns en ganska lång historia av att företagen inte har tagit detta ansvar, och inte heller de här länderna.

Jag vill lyfta att Huawei har överklagat beslutet i två svenska domstolar och förlorat båda gångerna. Men de får genom investeringsavtalet ytterligare en möjlighet att stämma svenska staten. Det här scenariot upprepar sig lite var som helst där det finns investeringsavtal.

Jag tycker inte att det är rimligt att vissa investerare får så många möjligheter att pröva sitt case, om man säger så, speciellt när det gäller rättssystem i rättssäkra länder, som Sverige ändå är. Där behöver man kanske inte ta om beslutet igen i en väldigt lång och kostsam process, som investeringsdomstolarna ändå innebär, som en form av att trycka på för att ändra demokratiskt fattade beslut.

Fru talman! Jag kommenterar som sagt inte enskilda rättsliga processer.

Däremot kan man säga att det här visar det som Lorena Delgado Varas beskriver: Vi har ett behov av en effektivare tvistlösningsmekanism. Den måste vara effektiv, transparent och förutsägbar. Det är också det vi föreslog i de modernare investeringsskyddsavtalen, som jag nämnde.

Vi ska inte heller blanda ihop de olika juridiska processerna. Den ena handlar om upphandling, och den andra handlar om investeringsskyddsavtal. Och det är inte alltid det handlar om investeringsskyddsavtal när man driver en juridisk process, utan det kan handla om att man har ett överklagande i en upphandlingsprocedur.

Fru talman! Med det sagt skulle jag vilja tacka Lorena Delgado Varas för att hon lyfter frågan i den här viktiga debatten. Jag tror att man ibland kan ha svårt att genomlysa vilken otroligt stor betydelse det har att investerare känner sig trygga när de går utanför landets gränser och att stater också känner sig trygga. Man ska ha långtgående rättigheter att reglera till skydd för allmänna ändamål.

Det är den här balansen jag ser att vi nu kan föra in i de nya investeringsskyddsavtal som EU tecknar. Regeringen har varit drivande för att EU och dess medlemsstater i sina nya handelsinvesteringsavtal med tredjeland ska modernisera våra investeringsskyddsavtal. Det handlar om att säkerställa att investeringsskyddsbestämmelserna utformas på ett sätt som gör att de undanröjer allt tolkningsutrymme som har funnits tidigare vad gäller staters absoluta rätt att kunna reglera för allmänna ändamål. Det handlar också om rätten att kunna sjösätta - vilket vi vill göra - ett transparent och effektivt system för att lösa tvister.

Regeringen kommer inte att stoppa eller avveckla avtalen, men de måste moderniseras. Vi kommer att driva på för att detta också ska bli fallet med EU:s framtida investeringsavtal.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.