Investerarskyddet i energistadgefördraget

Fru talman! Jens Holm har frågat miljö- och klimatministern samt vice statsministern om det är rimligt att storbolag får stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet för att de vill skärpa sin klimat- och miljöpolitik, vilket är fallet med energistadgefördragets investerarklausul, liksom om regeringen stöder de förslag som handlar om att reformera energistadgefördraget genom att ta bort investerarskyddet, ISDS, så att bolag inte ska kunna stämma stater utanför det ordinarie rättsväsendet. Han har också frågat vilka förändringar som enligt regeringen krävs för att energistadgefördraget ska kunna medverka positivt till den förnybara energiomställning som är nödvändig för att Parisavtalets klimatmål ska uppnås samt om Sverige är berett att lämna energistadgefördraget om förhandlingarna inte faller väl ut och säkerställer att avtalet lever upp till globala klimat- och miljökrav, bland annat genom att det nuvarande investerarskyddet för fossila bränslen tas bort.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Jag kan försäkra Jens Holm om att regeringen står helt bakom EU:s samtliga textförslag i revideringen, liksom dess strävan att reformera i synnerhet regleringen av investeringsskyddet. Just målet att tydligt slå fast och bekräfta staters rätt att reglera för att uppnå legitima policymål, exempelvis Parisavtalet, lyftes särskilt fram i det förhandlingsmandat som regeringen förankrade i riksdagen i juli 2019. Att Sverige och övriga EU-medlemsstater gemensamt talar med en röst är helt nödvändigt för att våra argument ska få tyngd i de internationella förhandlingarna.

Förhandlingarna har tyvärr gått långsammare än vad regeringen och Europeiska unionen önskat, och vi är ännu i en fas där parterna redogör för sina initiala förslag. Förhoppningsvis går vi nu in i ett skede där man kan diskutera gemensamma förhandlingstexter. Det är ännu för tidigt att spekulera i hur det slutliga förhandlingsresultatet kan se ut, och det är därför inte meningsfullt att spekulera i hur regeringen skulle ställa sig till olika framtida utfall.

Rent principiellt kan jag konstatera att investeringsskyddsavtal är en viktig komponent i Sveriges och EU:s utrikes- och handelspolitik. I detta ligger också att det måste finnas en regelstyrd mekanism för internationell tvistlösning.

Jag kommer självklart att fortsätta verka för att energistadgefördraget revideras så att det inte finns tolkningsutrymme vad gäller staters rätt att reglera för att uppnå Parisavtalet och andra miljömål.

Fru talman! Jag vill tacka Anders Ygeman för svaret på min interpellation.

Detta är en viktig debatt, för den handlar i grunden om våra möjligheter att lagstifta för att nå våra klimatmål och andra viktiga politiska målsättningar som vi varje dag debatterar och klubbar i riksdagens kammare.

I februari i år kom det en stämning från det tyska energibolaget RWE mot den nederländska regeringen för Nederländernas, tycker jag, väldigt framsynta och bra beslut att avveckla kolkraften i landet. Prislappen som det tyska energibolaget sätter är 1,4 miljarder euro, ungefär 15 miljarder svenska kronor, i kompensation från Nederländerna.

Det finns många fler liknande exempel där storbolag stämmer stater för att dessa vill reglera utsläpp, möjligheter att extrahera fossil energi och annat. Vi är väl bekanta med vårt eget statliga bolag Vattenfall, som vid två tillfällen har stämt Tyskland av miljöskäl - en gång för att man ville avveckla kärnkraften, en gång tidigare för att man lokalt ställde hårdare krav på det då av Vattenfall ägda bolaget Moorburg i Hamburg.

Gemensamt för dessa och många andra stämningar - jag känner till ungefär 130 - är att de görs med stöd av det internationella energistadgefördraget. I detta fördrag finns en investerarklausul där bolagen har rätt att stämma stater. Stater har omvänt inga möjligheter att ställa krav på bolag med stöd av klausulen.

Stämningarna, fru talman, görs inte i det ordinarie rättsväsendet utan i privata domstolar. En av dessa är baserad här i Stockholm, hos Stockholms Handelskammare. Det kan förefalla märkligt, men det är faktiskt så det går till. I Stockholms Handelskammare finns det ingen som helst insyn, så vi vet inte hur många sådana här bolag-stat-stämningsärenden som pågår där.

Glädjande nog har allt fler dragit öronen åt sig och tycker att detta är ett konstigt förfarande och att det försvårar för länder att gå före på miljöområdet.

Nu pågår, precis som ministern var inne på, en process där man ska reformera det internationella energistadgefördraget. Jag vill välkomna, fru talman, att energiministern säger att den svenska linjen är att man ska kunna vara fri att lagstifta, inte minst på miljöområdet. Men då ska vi komma ihåg att lagstifta kan vi redan nu. Det är vad vi gör varje dag i den här kammaren. Problemet med investerarskyddet i det internationella energistadgefördraget är att det med denna reglering kan komma en prislapp, eftersom bolag har rätt att stämma stater för förväntat bortfall i intäkter.

Jag vill fråga energiministern: Är den svenska linjen också att bolag inte längre ska kunna stämma stater med stöd av energistadgefördraget, ECT? Jag vill också fråga om ministern tycker att det förfarande som sker nu är rimligt, nämligen att bolagen stämmer staterna inom ramen för privata domstolar, tribunaler, och inte i det ordinarie rättsväsendet. Är inte alla EU:s medlemmar rättsstater? I så fall borde man väl tillämpa det ordinarie rättsväsendet, inte privata domstolar.

Fru talman! Jag vill tacka min partikamrat Jens Holm för att han har ställt denna viktiga fråga. Jag vill också tacka ministern för svaret. Av svaret blir jag dock orolig. Regeringen vacklar angående investerarskyddet. Det har redan haft implikationer i länders klimat- och miljömål.

Vi har länge varnat angående investerarskyddet. Vad innebär investerarskyddet egentligen? Jo, att bolag kan stämma stater i investerartribunaler utanför det ordinarie rättsväsendet. Stater kan däremot inte stämma bolag. Förfarandet brukar gå under bokstavsförkortningen ISDS och har blivit en allt vanligare grund för bolag att stämma stater på. Det är alltså en rättsmekanism som går vid sidan om rättsväsendet, med noll transparens. Hittills har energistadgefördragets ISDS-mekanism använts i ett flertal skiljeförfaranden, väldigt många fler än något annat investeringsavtal i världen.

Detta är ett intressant sätt att se på företagande, tycker jag. Man skapar stödsystem så att företagen inte på något sätt behöver ta ansvar för sin dåliga framtidsanalys. Att energiföretaget RWE år 2015 bygger ett kolkraftverk utan att ha tagit i beaktande att branschen inte längre har några framtidsutsikter är dåligt företagande, helt enkelt. Att sedan ha ett system som tillåter att ett sådant företag kan stämma en stat, Nederländerna, för att denna bestämt sig för att sluta använda kolkraft 2030 visar hur skadligt systemet är.

Investeringsstämningarna är ett hot mot demokratin och försvårar länders rätt att agera för miljön, hälsan, välfärden och klimatet. Det är inte små summor vi pratar om utan summor som kan underminera länders budgetar. Det här innebär att företag får enormt mycket makt över länder.

Vi måste ta mer ansvar. Vi kan inte ge företagen den här typen av makt, varken att diktera vårt lands samhällsutveckling eller att riskera att snabba på klimatkrisen. Därför är det märkligt att ministern svarar att man säkerställer rätten att lagstifta. Det är ju vår uppgift här i kammaren. Problemet är att när vi gör det kan företagen stämma oss för att vi fattar demokratiska beslut om förändringar som vårt samhälle kräver.

Jag skulle vilja höra av ministern om man tänker fortsätta att gå i linje med investerarskyddet.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag är glad att vi är överens om huvuddragen i investeringsskyddet framöver och att det inte ska kunna användas för att hindra den gröna omställningen och klimatomställningen. På den punkten är vi överens.

Sedan verkar det finnas en viss grumlighet i analysen från Vänsterpartiet. Det är inte investeringsskyddsavtalet som möjliggör att stater kan stämmas av företag. Den möjligheten finns i alla EU:s länder. Om man en dag investerar under de lagar som gäller och regering och riksdag sedan ändrar sig dagen efter finns det en möjlighet till ersättning för den som drabbas av ett sådant beslut, oavsett vilka bevekelsegrunderna för beslutet skulle vara. Det är rimligt i en rättsstat.

Det är också därför stater självklart inte kan stämma investerare i enlighet med investeringsskyddsavtalet. Vi har ju lagstiftningsmakten. Precis som både Lorena Delgado Varas och Jens Holm sa stiftar vi lagar varje dag och kan göra det även på det här området.

I motsats till Vänsterpartiet - här vill jag vara tydlig - bejakar vi skiljedomsförfarandet. Det är ett enklare, snabbare och billigare sätt att få länders och staters villkor prövade. Jag är ganska stolt över att en av dem som är flitigt anlitade i detta är just Stockholms Handelskammare, som Jens Holm var inne på.

Det går naturligtvis att som politiskt parti eller politisk kraft säga att vi inte ska ha några investeringsskyddsavtal. Det går naturligtvis också att som nation välja att inte biträda något av de investeringsskyddsavtal som finns. Men dessa är ju ömsesidigt gynnande på så sätt att svenska företag som råkar i kläm i andra länder kan få sin rätt prövad i enlighet med investeringsskyddsavtalen. Det är en ömsesidig rätt för att underlätta investeringar i andra länder, eftersom rättsförhållandena - vi är nästan 200 länder på planeten nu - skiljer sig väldigt mycket åt från land till land. Då bidrar de här internationella avtalen till en trygghet för den som ska investera, vilket underlättar utländska investeringar. De länder som väljer att inte vara del i det här kommer naturligtvis att få betala en premie för det eftersom investerarna inte kan vara säkra på vilka villkor som gäller.

Med det sagt är det naturligtvis av yttersta vikt att se till att Sverige inte biträder några sådana här avtal som skulle kunna vara ett hinder för den gröna omställningen i Sverige eller Europa. Där förstod jag det som att jag och interpellanten och även Lorena Delgado Varas var överens.

Fru talman! Nu tycker jag att det är lite viktigt att hålla tungan rätt i mun. Ministern vill inte att progressiv miljölagstiftning ska förhindras av ett internationellt avtal, i det här fallet det internationella energistadgefördraget, och det är bra. Men om det kommer en prislapp med miljölagstiftningen på 10 miljarder kronor, kanske 20 miljarder kronor eller, som när Vattenfall stämde Tyskland, 62 miljarder kronor förstår vem som helst att man drar sig för att införa den miljölagen - om man måste betala en så hög kompensation till ett internationellt bolag som stämmer en stat.

Jag vill därför, fru talman, upprepa min fråga: Innebär den svenska positionen bara att man ska förtydliga i det internationella energistadgefördraget att medlemsstaterna i detta fördrag ska kunna lagstifta? Eller innebär den svenska positionen att medlemsstaterna ska kunna lagstifta utan rädsla för miljardstämningar i privata domstolar? Det är precis det som den här debatten handlar om.

Fru talman! Det blir lite märkligt när Anders Ygeman säger att det finns en möjlighet i alla EU:s länder att stämma en stat om man anser att ens framtida vinster äventyras. Italien har lämnat det internationella energistadgefördraget just av det här skälet. De vill inte ha sådana här miljardstämningar mot sig längre. Men Italien fortsätter att vara en rättsstat. Man kan gå till domstol i Italien om man känner sig diskriminerad eller dåligt behandlad.

Fru talman! Det var precis så svenska Vattenfall gjorde då Tyskland 2011 beslutade att man skulle avveckla kärnkraften i det landet. Vattenfall ägde ju ett antal reaktorer i Tyskland och gick till tysk domstol. Man drev processen i tysk domstol, vann och blev utlovad kompensation. Men det Vattenfall gjorde samtidigt var att man även gick till en privat domstol med stöd av det internationella energistadgefördraget.

Jag skulle vilja höra från Anders Ygeman om han verkligen anser att man som internationellt bolag både ska kunna använda sig av det ordinarie rättsväsendet och samtidigt ha en extrachans att gå till en privat domstol och stämma en stat för tiotals miljarder kronor. Det är det som den här debatten handlar om.

Alla EU:s medlemsstater är rättsstater. Man gör just nu den här revideringen av det internationella energistadgefördraget för att EU-domstolen för ett par år sedan beslutade att sådana här ISDS-mekanismer, alltså där bolag kan stämma stater, är obsoleta i en rättsstat. Men nu verkar den socialdemokratiska regeringen anse att det är helt i sin ordning att bolagen ska ha en extrachans att stämma stater. Här är det viktigt att vi får ett tydligt besked från ministern. Vad är det som gäller?

Fru talman! I de här fallen går man inte till en allmän domstol, utan man går till en privat tribunal. En av de mest frekvent anlitade är Stockholms Handelskammares tribunal, som kallas SCC. Där finns ingen som helst insyn, utan det råder total sekretess om allting. Jag har personligen försökt få ut information därifrån, och jag har varit där på plats, men allting är slutet. Det fungerar inte som en vanlig domstol.

Jag vill höra från Anders Ygeman om regeringen anser att det är i sin ordning med ett förfarande där bolag kan stämma stater i privata tribunaler där det inte råder någon som helst insyn.

Fru talman! Ett billigare sätt, talade ministern om, och jag skulle vilja veta: Billigare för vem? Jag skulle vilja se en regering som säger nej till ISDS. Investeringar kan prövas inom vårt rättssystem.

Få frågor i global ekonomisk styrning har väckt mer kontrovers eller offentlig reaktion än det här systemet mellan investerare och stater. Investerare har lämnat in mer än 1 000 ISDS-fordringar baserade på det globala nätverket av 3 000 investeringsavtal.

År 2017 utarbetade Frankrike en lag för att stoppa utvinning av fossila bränslen på alla franska territorier fram till 2040. Ingen mer olja eller gas skulle extraheras från marken efter det året. Ambitionen var att omvandla orden i Parisavtalet till verklighet. Lagförslaget uppkallades efter Hulot, som var den minister som drivit frågan. Men efter att lagförslaget formats kom hoten från bland annat Vermilion, som är ett kanadensiskt fossilbolag.

Rädslan var att ISDS-mekanismen skulle medföra enorma bötessummor för Frankrike. Den rädslan gjorde att lagen urvattnades så pass mycket att slutprodukten blev att exploateringstillstånd kunde förnyas efter tidsfristen 2040. Lagen fick alltså motsatt effekt jämfört med det mål som man ville uppnå. Och än värre var att när den nya lagen antogs undertecknade miljöministern Hulot fler tillstånd för fossila bränslen än vad hans föregångare i miljödepartementet hade gjort.

Jag tror att listan kan göras lång när det gäller hur ISDS påverkar, och man behöver inte ens gå till rättegång för att påverka.

Fru talman! Jag blir lite brydd när det gäller vad som egentligen är Vänsterpartiets position. Först skriver Jens Holm en interpellation om en massa synpunkter på hur det här investeringsavtalet ska vara utformat, och nu säger Lorena Delgado Varas att vi inte ska ha något sådant här avtal över huvud taget och att hon önskar en regering som säger nej. Om det är en regering med eller utan Vänsterpartiets stöd framgår inte riktigt av Jens Holms argumentation. Han får gärna reda ut i sin sista replik om ni vill ha en sådan mekanism eller inte. Vill ni inte ha det är det inte speciellt intressant vilken linje som regeringen ska driva.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att det här inte är någonting som bara rör vad som händer här. Det är ett viktigt skydd för dem som ska investera i förnybar energi. Det handlar om likabehandling av de inhemska företagen och de utländska företagen. Det finns ett antal exempel på hur den här och andra liknande mekanismer har skyddat den förnybara energin.

Frågan är om Lorena Delgado Varas, och eventuellt Vänsterpartiet, tycker att det här skyddet inte ska finnas för den förnybara energin och att man inte ska ha samma skydd som nationella företag i de respektive länderna.

Lorena Delgado Varas ställde också frågan till mig: Billigare för vem? Svaret är att det blir billigare för parterna. Det blir snabbare och enklare att avgöra det här för parterna.

Jens Holm ställde en fråga om ett förtydligande. Den svenska positionen, som såvitt jag har förstått det var förankrad i riksdagen så tidigt som 2019, är att investeringsskyddet inte ska inkludera energiproduktion från fossila bränslen. Det har jag förstått att vi, åtminstone med hälften av dem som debatterar här i dag, är överens om.

Jens Holm hade en fråga om forumval. Såvitt jag förstår kan man visserligen stämma någon i olika forum, men sedan måste man välja i vilket forum den rättsliga tvisten ska avgöras. Vi har ett motsvarande fall där Huawei har stämt Sverige då de menar att de är diskriminerade. Samtidigt har de stämt staten i domstol. Huawei måste då välja i vilket forum de vill att tvisten ska avgöras. De kan välja domstolsvägen eller skiljedomsförfarandevägen. Så ligger det till med Huawei. De kommer att bli tvungna att välja mellan detta. Så här tror jag att det ser ut i de flesta avtal. Det verkar vara en rimlig väg att gå, tycker jag.

Jag tror att jag därmed har svarat på de frågor som Jens Holm och Lorena Delgado Varas har ställt.

Fru talman! Jag vill korrigera energiministern. Bolagen kan både använda sig av det ordinarie rättsväsendet och göra som Vattenfall och ha ett skiljedomsförfarande, som jag beskrev i mitt tidigare inlägg. Det har många exempelvis i Stockholms Handelskammare, som är ett av de säten där man helt enkelt stämmer stater.

Min fråga till Ygeman, som han inte svarade på, var om han tycker att det är rimligt att det fungerar så som det gör i Stockholms Handelskammare. Där råder total sekretess.

Vänsterpartiets linje är densamma som när vi för två år sedan tog upp frågan i EU-nämnden. Vi vill att Sverige ska verka för att investerarskyddet tas bort helt och hållet. Om det inte fungerar ska Sverige lämna det internationella energistadgefördraget, precis som till exempel Italien gjorde för ett par år sedan.

Man ska komma ihåg att i det internationella energistadgefördraget är vi i sällskap med länder som Kazakstan, Turkmenistan, Uzbekistan, Ryssland, Vitryssland - det vill säga Belarus -, Turkiet och så vidare. Man kan tycka att det här är ett lite speciellt sällskap. Det gör hela processen svårreformerad. Jag vill fråga ministern hur man egentligen reformerar det internationella energistadgefördraget. Råder inte enhällighet där? Alla länder måste väl vara överens? Det gäller i så fall även Kazakstan, Belarus och Uzbekistan.

Tror inte ministern att det kan vara svårt att driva igenom dessa förändringar? Det är därför jag, Lorena Delgado Varas och hela Vänsterpartiet vill veta vad nästa steg i den svenska linjen är om man inte får igenom en total reformering. Det borde vara att man ska lämna det internationella energistadgefördraget.

Fru talman! Typiskt sett är skiljedomsförfaranden något som sker mellan företag, vilket förmodligen är bakgrunden till den sekretess som finns vid Stockholms Handelskammare och andra skiljedomsförfaranden. Jag skulle inte ha något emot om det var mindre sekretess när det gäller frågor där stater är inblandade.

Jens Holm frågade vad som skulle hända om Europeiska unionen - vi förhandlar ju gemensamt - förlorar. Det vore inte särskilt mycket till energistadgefördrag om Europeiska unionen inte är med. Vi planerar naturligtvis inte för fiasko, utan vi planerar för framgång. Vår ambition är att driva igenom dessa ändringar så att vi får nytta av den förnybara energin och en grön omställning i hela världen. Det är vårt mål.

Det spelar ingen roll var på planeten koldioxiden släpps ut. Den har den egenheten att den är lika skadlig för klimatet oavsett. Därför är det viktigt att vi är med och driver på för förändringar som dessa i alla de forum som påverkar klimatet. Det skulle vara negativt för våra möjligheter att nå framgång i förhandlingarna om vi började planera för förlust, ett fiasko, och för att vi inte skulle kunna nå framgång.

I internationella avtal finns naturligtvis en massa länder med som har svaga rättssystem. Tyvärr är det en av poängen med skiljedomsförfaranden. Även i dessa länder ska investerare kunna garanteras sina rättigheter. Sveriges företag ska kunna vara med och investera även i fattigare länder med sämre rättstradition och ändå vara säkra på att deras rättigheter inte åsidosätts. Det gäller oavsett om det är svensk vindkraft, solkraft eller andra kraftslag.

Avslutningsvis kan jag konstatera, fru talman, att vi i grunden är överens om vilken linje Sverige ska driva i förhandlingarna. Det har vi varit under de tre senaste åren, vilket är en styrka för Sverige.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.