insatser för att bekämpa hiv/aids

Herr talman! Rosita Runegrund har frågat på vilket sätt jag avser att prioritera hiv/aids-insatser, och om jag avser att bättre samordna de olika insatserna som sker i dag nationellt och internationellt. Jag vill först understryka den betydelse regeringen lägger vid arbetet mot hiv/aids-epidemin som ju inte visar några tecken på att mattas av, tvärtom. I regeringsförklaringen omnämns till exempel en kraftfull biståndssatsning på behandling och prevention av sjukdomar, inklusive hiv/aids. Vid den internationella konferens om fattigdom och hiv/aids som arrangerades i Stockholm den 15 oktober av UD, Sida och UNDP:s nordiska kontor, konstaterade UNAIDS chef Peter Piot att de värsta följderna av epidemin ännu ligger framför oss. I detta sammanhang kan några viktiga fakta lyftas fram om utvecklingen av epidemin. Ett sådant är hur den snabbt förvandlas från att vara ett i huvudsak afrikanskt problem till att bli en global krissituation. Ett annat är den snabba feminiseringen av epidemin. Ett tredje är att, i ljuset av tillgången på billigare bromsmediciner, finna en rimlig balans mellan det förebyggande arbetet och vård och behandling. Det är i denna allvarliga situation som regeringen i såväl 2004 som 2005 års budgetpropositioner givit hög prioritet åt kampen mot hiv/aids såväl som sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR. Mot bakgrund av hiv/aids-frågans betydelse för den breda utvecklingsdagordningen och den klara kopplingen till frågor som maktförhållanden i samhället, jämställdhet mellan kvinnor och män och flickors och kvinnors situation i många länder, är det viktigt att insatser mot hiv/aids och för SRHR tydligt länkas samman. Den svenska hiv/aids-satsningen innebär att ökade insatser görs såväl inom det multilaterala samarbetet som i det bilaterala stöd som Sida har ansvar för. På det multilaterala området sker detta bland annat genom kraftigt ökade bidrag till UNAIDS men också till UNDP, Unicef och UNFPA. Sverige stöder även det särskilda initiativ för vård och behandling som lanserats av WHO. Vårt bidrag till Globala fonden mot hiv/aids, malaria och tuberkulos fortsätter att öka samtidigt som riktade insatser görs, bland annat till det särskilda initiativ som UNAIDS och Unifem initierat för att belysa kvinnors situation i anslutning till epidemin, The Coalition on Women and Aids. I Sidas arbete kommer insatser och program att bygga på en analys och genomsyras av hänsyn till hiv/aids men också innehålla särskilda insatser av spetskaraktär. Härutöver har regeringen föreslagit en medelsreserv på 200 miljoner kronor för arbetet mot hiv/aids nästa år. Medlen är till för att skapa handlingsutrymme för nya initiativ och behov och kommer att användas på ett sätt som ligger i linje med den svenska hiv/aids-politiken så som den redovisas i budgetpropositionen. Arbetet mot hiv/aids måste ha en bred ansats, från det avgörande förebyggande arbetet för att på sikt hejda spridningen av viruset, till insatser för vård och behandling, inklusive tillgång till mediciner till rimlig kostnad. Avgörande är även stöd till forskning, både om vacciner och mikrobicider. Framgång i arbetet mot hiv/aids kräver även beredskap att tala klarspråk med våra utvecklingspartner. En utökad och tydligare dialog är därför en central del i den samlade svenska satsningen. Samtidigt handlar insatser mot hiv/aids om mer än endast det direkta arbetet mot pandemin. Också en hel rad åtgärder av indirekt natur har stor, kanske avgörande, betydelse för detta arbete. Stärkande av hälsosystemen i fattiga länder är kanske det mest uppenbara. På samma sätt kan åtgärder för att öka andelen barn och ungdomar som går i skolan bidra genom att de på så vis får kunskaper om sexuellt överförda sjukdomar och - inte minst - om hur man skyddar sig mot dem. Insatser för att förbättra livsmedelsförsörjningen bidrar också genom att människor får en bättre nutritionsstatus, vilket minskar deras sårbarhet för hiv/aids. Förbättrade villkor för flickor och kvinnor kan i högsta grad medverka till att spridningen av hiv/aids minskar. Kort sagt bidrar mycket av det som görs för att minska fattigdomen också till att bekämpa hiv/aids. Med den komplexa bild som finns kring direkta och indirekta insatser med en direkt bäring på hiv/aids-situationen i ett land är det ganska svårt att sätta upp procenttal för hur mycket pengar som går till hiv/aids. Hur beräknar man till exempel den andel av omfattande sektorsprogramstöd inom sektorer som hälsa och undervisning som har direkt bäring på bekämpningen av epidemin? Samtidigt delar jag frågeställarens syn på att mer måste göras, på alla plan och i alla forum. Och det är detta som ligger bakom regeringens kraftiga satsning på såväl hiv/aids som sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. När det gäller samordning hör Sverige till de länder som är pådrivande i det internationella arbetet på detta område. Vi ger starkt stöd till det UNAIDS-initiativ som kallas The Three Ones och som innebär en gemensam politik, ett samordningsorgan och ett uppföljningssystem på hiv/aids-området. Initiativet bygger på UNAIDS erfarenheter från fattiga länder som i dag är utsatta för en lång rad olika program och initiativ. The Three Ones ska ses som en uppsättning principer för att vägleda arbetet på detta område. Också från svensk sida verkar vi i enlighet med dessa principer. Herr talman! Sverige ligger sedan flera år i täten för det internationella arbetet i fråga om hiv/aids och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Vi har ett nära och konstruktivt samarbete med flera andra länder på detta område. Regeringen avser att fortsätta på den inslagna vägen, och mitt intryck är att den politiken har brett stöd i riksdagen.

Herr talman! Först vill jag tacka för svaret, som jag tycker är mycket bra. Vi skulle kunna göra interpellationsdebatten väldigt kort genom att jag sade att jag håller med i alla stycken. Men så lätt slipper biståndsministern inte undan. Det jag lärt mig under åren i riksdagen, sedan jag första gången talade om hiv/aids och hiv/aids-prevention, är nämligen att avståndet mellan retorik och handling är stort i regeringens politik. Bekämpandet av epidemin kräver strategier, medicin, förebyggande åtgärder, satsningar på reproduktiv hälsa, vård och på att förändra attityder - precis det som biståndsministern sagt. Tala klarspråk med utvecklingspartner, säger Carin Jämtin. Det kom ett TT-meddelande, jag tror att det var i går, om de valfrågor som nu är aktuella i Namibia. På den tiden jag bodde i Angola förberedde sig SWAPO för ett övertagande av landet. Jag vill påstå att Socialdemokraterna och den svenska regeringen haft möjligheter till nära samtal och därmed också många möjligheter att påverka situationen i Namibia. Även om man nu har kontakter med oppositionspartierna där finns det inget parti som lyfter fram frågan om hiv/aids i valrörelsen, trots att 25 % av de sexuellt aktiva är smittade. Att dödligheten inte är lika stor i Namibia som i många andra länder beror kanske på att fattigdomen inte är lika utbredd där. Jag vill fråga Carin Jämtin: Hur klart har Göran Persson uttryckt sig? Det är bra att regeringen tillsatt en hiv/aids-ambassadör, men är det så - precis som i jämställdhetsfrågan - att han delegerat ansvaret och inte tar sitt fulla ansvar som statsminister genom att tala klarspråk med dem som regerar i Namibia och de andra länderna? Det bekymrar mig verkligen. Jag tycker att vi i Sverige ibland är rädda för att i olika sammanhang tala öppet om detta. Här måste vi lägga undan allt det som rör rätt och fel. Det gäller för oss att tillsammans arbeta för att förebygga. Vi vet att katastrofen kommer. Det vi nu kan göra är att mildra följderna av den. Procentsatser har biståndsministern också talat om i interpellationssvaret som en kommentar till att jag säger att vi arbetar för 10 %. 12-13 % av det totala biståndet går i dag till de multilaterala UNAIDS, UNHCR och andra när det gäller socialt och ekonomiskt bistånd. Det är inte svårt att säga att minst 10 % ska gå till det som vi menar med hiv/aids, men i dag är det jättesvårt att få reda på hur mycket av Sidas budget som går till hiv/aids-preventionen. Är det 2 %, 3 % eller 4 %? Jag vill ha svar på det.

Herr talman! Kampen mot hiv/aids måste intensifieras för var dag som går. Därför vill jag börja med att säga att det är en väldigt bra interpellation som Rosita Runegrund ställt just för att den här frågan ständigt behöver aktualiseras och diskuteras. Det är en stor katastrof som hotar världen på flera sätt, både när det gäller säkerhet avseende samhällsstrukturer och global utveckling. Därför vill jag skicka med Carin Jämtin en liten varning, nämligen att vi inte ska göra hiv/aids till en kvinnofråga eftersom den gäller alla, både kvinnor och män. Det är oerhört viktigt. Sverige har sedan länge på ett framsynt sätt satsat på hivbekämpning i olika former och utökar sina satsningar än mer. Det ser vi alla väldigt positivt på. Men man kan alltid säga att vi måste göra mer. Ett viktigt led var att tillsätta en svensk hiv/aids-ambassadör. Han tillträdde för ungefär ett år sedan. Jag frågade då i en skriftlig fråga Carin Jämtin om ambassadörens uppdrag. Hon redovisade det väldigt tydligt och bra. Han skulle synliggöra det svenska utvecklingssamarbetet, och han skulle bland annat intensifiera arbetet i frågorna om hiv/aids. Vi kan också konstatera att hiv/aids-ambassadören har lyft frågan både nationellt och internationellt och även fått flera andra länder att haka på. Det har gjorts insatser för att ökad samordning och effektivitet. Men jag undrar: Finns det någon konkret positiv skillnad som Carin Jämtin skulle kunna ge exempel på? Det är ytterligare ett led. Det är precis som Rosita Runegrund säger: Vi tillsätter en ambassadör, men vad händer sedan? Vad händer i praktiken? Vad händer för dem individer som är smittade av aids? Det är i dag ungefär 42 miljoner.

Herr talman! Tack för att ni tycker att svaret var långt och uttömmande och i stora delar bra. Hiv/aids-frågan är som sådan som tur är, hur viktig den än är på dagordningen, inte en partiskiljande fråga. Det är en fråga om just 42 eller 46 miljoner människors liv och förhoppningsvis inte så hemskt många fler, även om vi vet att smittspridningen går alldeles för fort just nu. Jag vill börja med att kommentera det Ewa Björling sade. Jag håller helt med om att hiv/aids inte får bli en kvinnofråga. Hiv/aids är inte en kvinnofråga. Det är en fråga för hela samhället: män, kvinnor, barn, flickor, pojkar och äldre människor. Hela samhället berörs på olika sätt. Människor blir smittade eller berörs för att de förlorar sina föräldrar eller förlorar sina barn. Därför måste vi på olika sätt göra mycket mer i olika sammanhang. Vad hiv/aids-ambassadörens arbete har uppnått på den konkreta nivå som Ewa Björling frågar efter kan jag inte redovisa. Jag kan inte redovisa hur en person som är smittad i Tanzania har påverkats av att vi har en hiv/aids-ambassadör. Det som dock är väldigt tydligt i de internationella kontakterna är att det har blivit ännu tydligare att vi sätter hiv/aids-bekämpning kopplat till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter högt upp på dagordningen inte bara ekonomiskt utan också policymässigt. Det tycker jag mig ha kunnat uppleva under det här året när jag har varit ute i olika multilaterala sammanhang och träffat andra länders biståndsgivare. Det kommer att ta flera år innan man på den nivån kommer att kunna utvärdera hiv/aids-ambassadörens arbete. Men han gör ett mycket gott arbete. I Namibia såväl som i Sydafrika har vi binationella kommissioner på regeringsnivå mellan regeringarna i våra respektive länder. Det är självklart lite olika sammansättningar av personer. Det kan inte vara samma personer i alla kommissioner. Men en av frågorna i båda kommissionerna är hälsofrågor. I det ligger självklart hiv/aids-frågorna. De diskussionerna förs därmed i de binationella kommissionerna på olika sätt men förutbestämt och regelbundet. Det viktiga är att man tänker på att vi i alla samtal - och då menar jag alla samtal - med inte bara de afrikanska länderna utan också en hel del andra länder runtomkring i världen tar upp hiv/aids-frågorna. Vi ska koppla det till jämställdhetsfrågorna, rätten för barn - för flickor och pojkar - att gå i skolan och rätten för kvinnor till säkra och reglerade aborter. Det ska kopplas till rätten till sexualundervisning. I många andra delar av världen är det en oerhört kontroversiell fråga. Man behöver inte komma så långt ifrån Sverige för att det är en fråga som man knappt inte kan tala om. Det gäller även rätten att ha den alldeles egna sexuella läggningen och få vara homosexuell i olika länder runtomkring i världen. I de allra flesta av våra samarbetsländer är det faktiskt förbjudet, olagligt. I många av våra samarbetsländer kan det leda till dödsstraff att vara homosexuell. Alla dessa frågor måste tas in i samtalen med våra samarbetsländer men också med biståndsgivare runtomkring i världen. I Sverige har vi ett system att statsministern är generellt ansvarig och att det sedan finns sakministrar. Jag känner att Göran Persson litar på att jag tar upp de här frågorna i mina dialoger på mitt ansvarsområde. På hans nivåer och i hans kontakter tar han upp de frågorna. Det är likadant med Laila Freivalds, och så vidare. Alla vi ministrar tar upp de frågor som är relevanta i våra kontakter med olika länder vid våra samtal. Jag kan bara svara att vi tar upp frågorna i de sammanhang där det är relevant och när jag är ute och talar med olika biståndsgivare såväl som med våra samarbetsländer.

Herr talman! Det är väldigt trevligt att biståndsministern står kvar här vid podiet när vi har interpellationsdebatten. Det har jag inte varit med om tidigare. Det tycker jag är väldigt trevligt. Jag ska fatta mig kort. Vi har inga åtskiljande åsikter. Det ser vi på det svar vi har fått. Det gäller kopplingen mellan retorik och handling. Jag har stora förhoppningar på dig, Carin, att du ska följa upp det som sägs både i propositionen och i det som jag har fått till svar här. Det är viktigt att vi i denna kammare lyfter upp frågan gång på gång, precis som Ewa Björling sade tidigare, och tydliggör sambandet mellan den retorik som används här och det handlande som sker ute i världen. Det gläder mig att Carin Jämtin också vill samarbeta med olika institutioner både multilateralt men också med kyrkor. Jag vill ställa en fråga, om jag nu hinner få något svar. Det finns mycket stigmatisering och mycket tal om vad som är rätt och vad som är fel. Det handlar om att använda kondom eller inte och avhållsamhet eller inte. Vi måste ha med alla delar när vi diskuterar hiv/aids-preventionen. Min fråga till Carin Jämtin är: Är ministern beredd att på ett mycket radikalt sätt ta med kyrkorna i denna hiv/aids-prevention? Jag var på den internationella hiv/aids-dagen nere i Moçambique den 1 december förra året. Där ställer kyrkans ledare upp och säger: Vi måste ta vårt ansvar. Hur följer regeringen upp det när det finns ledare inom kyrkan som vill göra detta? Följer man upp det och stöttar dessa kyrkans ledare? Vill man använda just den infrastruktur som ändå finns i dag i de olika länderna?

Herr talman! I kampen mot aids borde alla ministrar ta upp hiv mycket oftare än vad som sker nu. Är det något som saknas, ge dem då mer utbildning. Det är ditt ansvar, Carin Jämtin. I u-länderna har i dag 4 % av dem som behöver bromsmedicin tillgång till det. Visserligen har bromsmedicinerna blivit mycket billigare i u-länderna. Men det behövs fortfarande krafttag från både privat och statlig sektor för att kunna distribuera ut dem och framför allt ge information om dem. Ett viktigt led är att erbjuda våra ambassadanställda och deras anhöriga fri tillgång till antivirala medel. Bromsmediciner till lokalanställda på våra ambassader ryms redan i dag inom ramen för det avtal vi har. Men det gäller endast de anställda och ingen annan. Det är en oerhört viktig signal från svensk sida att det genomförs också för de anhöriga till de ambassadanställda. Flera andra länder som arbetar aktivt i kampen mot hiv har redan infört det sedan lång tid tillbaka. Det ser väldigt underligt ut att inte Sverige kan bistå med det. Det kan inte vara förenat med några större kostnader utan måste snarare handla om ren policy. Min fråga till Carin Jämtin är: När ska Sverige tillse att också de ambassadanställdas anhöriga får tillgång till antivirala medel?

Herr talman! Jag hoppas att Rosita Runegrund ser i mitt svar men också i prioriteringarna i budgeten att vi går från ord till handling och har så gjort under några år. Vi har ökat anslagen till hiv/aids direkt till Globala fonden, UNAIDS och WHO men också till UNFPA och till relaterade områden i det multilaterala systemet. Vi har prioriterat det i det bilaterala samarbetet. För några år sedan fick de svenska enskilda organisationerna i sina anvisningar från Sida skyldighet att redovisa vad de gjorde på aidsområdet och så vidare. Där inbegrips så klart kyrkorna. Det har gjorts mycket på det bilaterala men också på det multilaterala området under några år. Precis som Rosita Runegrund sade så måste alla aktörer finnas med - kyrkor, traditionella ledare och företag. Jag har träffat flera svenska företag som gör ett jättespännande arbete med att ta till vara kunskaper i ett land där man är etablerad och ta med sig det till nästa land. Detta gör man för att de som är anställda i företagen ska få en dräglig tillvaro om de har blivit smittade eller för att de ska få information för att förhindra att bli smittade. Alla måste verkligen kunna finnas med på detta. En del i det arbetet har varit att Sverige genom FN:s befolkningsfond, UNFPA, har öronmärkt ett litet bidrag för att ta fram ett riktat informationsmaterial till traditionella ledare men också till religiösa ledare i olika länder för att de ska arbeta med just kopplingen mellan sexualupplysning och hiv/aids-bekämpning. Precis som Rosita Runegrund säger har ju traditionella och religiösa ledare en stor kraft i många samhällen när det gäller att påverka attityder. Mycket av det här handlar just om attitydförändringar. I det bilaterala arbetet är det självklart ute i de lokala Sidakontoren att hitta de aktörer i de olika länder som är möjliga agenter för att föra ut informationen om hiv/aids-bekämpning. I vissa samhällen är det kyrkorna. I andra samhällen är det de traditionella ledarna och i ytterligare andra kanske det är de fackliga organisationerna eller företagen. Man måste hitta de rätta aktörerna i de olika länderna. Det finns många olika vägar att jobba med detta på. Jag glömde att svara på frågan om procenten till hiv/aids och SRHR i mitt förra svar. Det är fortfarande så att av hela det anslag som går till WHO går en del till aids. Av hela det anslag som går till den globala fonden går en del till aids. Samma sak gäller i våra bilaterala samarbeten; en del är öronmärkt för aidsinsatser. En del går till insatser för att utbilda sjuksköterskor. Hur mycket av det vet vi går till aids? En del av sjuksköterskorna kommer med all säkerhet att jobba med aids, eller jobbar kanske redan i dag med de frågorna eller med frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Det är alltså svårt att öronmärka. Vi gör det inte på något annat område. Vi gör det inte när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter, inte på jämställdhet generellt och inte på något annat område. Jag tror att det vore svårt att göra det på ett korrekt sätt på det här området. Däremot är det tydligt att anslagen - de anslag som är öronmärkta i förväg - ökar på de här områdena. När det gäller bromsmediciner till lokalanställda på ambassader så hoppas jag att detta kommer att träda i kraft redan efter årsskiftet. Vi har kommit långt i förhandlingarna. Nu handlar det om barn till lokalanställda personer som har aids. Om barnet inte har aids men får en annan allvarlig sjukdom - hur långt ska då vår försäkring sträcka sig? Det är det som det handlar om. Men vi är helt överens om att de lokalanställda och deras barn ska få bromsmediciner. Det handlar i stället om hur det hela ska gå vidare. Vi hoppas komma överens inom kort.