Införande av ett alterneringsår

Svar på interpellationer

Herr talman! Christian Holm Barenfeld har frågat mig hur ett alterneringsår skulle kunna bidra till att minska den kompetensbrist som finns på svensk arbetsmarknad.

Regeringen beslutade den 24 maj 2017 att en särskild utredare ska utreda arbetstagares möjligheter till utveckling och omställning under arbetslivet, samtidigt som andra får möjlighet till arbetslivserfarenhet, genom ett alterneringsår. En välfungerande arbetsmarknad med goda förutsättningar för omställning har visat sig vara en framgångsfaktor såväl i goda tider som i dåliga. Ännu bättre är det om arbetskraftens omställningsförmåga också kan vara något som utgår ifrån individuella arbetstagares personliga behov. Ett alterneringsår kan vara en sådan åtgärd som öppnar möjligheter för anställda att bidra till omställning och utveckling under trygga former.

Det finns människor som har trygga jobb men som kan uppleva att det inte är hållbart i längden och att de därför måste ställa om, till exempel genom att skaffa sig ny kompetens, byta jobb eller arbetsuppgifter, under en period vara ledig eller starta företag. Regeringen vill öka möjligheterna för människor att flexibelt ta ansvar för att arbeta hela arbetslivet. Att utreda möjligheten till ett alterneringsår ska ses i det sammanhanget.

Andra känner sig stressade över att inte kunna planera sin framtid till följd av osäkra anställningsförhållanden eller en oro för "hyvling" av arbetstimmarna. Regeringen beslutade därför att utredaren också ska utreda bland annat arbetstagares skydd mot förändrade anställningsförhållanden i samband med omreglering av sysselsättningsgraden, skydd i anställningen för intermittent anställda samt om arbetstagare bör få rätt till en sysselsättningsgrad som motsvarar den faktiska arbetstiden under vissa förutsättningar.

Då Christian Holm Barenfeld, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Erik Andersson i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Sverige befinner sig i en högkonjunktur, och alla som kan arbeta ska arbeta. Vi måste öka antalet arbetade timmar i ekonomin för att klara välfärden och i förlängningen de framtida pensionerna.

I detta läge kommer Socialdemokraterna dragandes med en utredning om friår, eller alterneringsår som de nu kallar det. Man ska få betalt för att inte jobba. Det blir även svårt att ersätta dem som går på friår med annan arbetskraft som kan ta deras arbete under ett år.

Det råder brist på kompetens inom flera yrken. Och det blir inte bättre med ett friår, i synnerhet inte efter att S-regeringen höjer skatten för många vanliga yrkesgrupper. Det blir fler som får betala statlig skatt, vilket gör att det lönar sig mindre att jobba mer. Totalt sett minskar antalet arbetade timmar i ekonomin.

Fler kvinnor är i dag borta från jobbet på grund av psykisk ohälsa än på grund av fysiska besvär, och för män är psykisk ohälsa en lika vanlig sjukskrivningsorsak som fysisk ohälsa. Det grundar sig till stor del i bristande ledarskap hos offentliga arbetsgivare. Moderaterna har lagt resurser på att man ska kunna kontrollera de arbetsplatser som sticker ut särskilt när det gäller psykisk ohälsa. Vi lägger till och med mer pengar på Arbetsmiljöverket än regeringen för detta ändamål när det gäller psykisk ohälsa men även totalt.

Om syftet är att komma åt sjukskrivningar, i synnerhet för sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa, kommer ett friår inte att vara lösningen.

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering skrev i sin utvärdering av friåret att det inte finns något mätbart stöd för att ett friår reducerar framtida sjukfrånvaro, varken i fråga om antalet sjukfrånvarotillfällen eller i fråga om antalet sjukfrånvarodagar. Däremot påskyndade det människors pensionsbeslut. Personer som tog ett friår tenderar att gå i pension tidigare.

Det finns inte heller någon större entusiasm från de egna socialdemokratiska leden. Då tänker jag mest på facken. Kommunals ordförande blev förvånad över att beslutet kommer nu när man ska lägga full kraft och energi på att fler ska kunna få jobba i välfärdssektorn, eftersom välfärdssektorn skriker efter arbetskraft, som ministern säkert känner till. Kommunal förstår inte heller hur det ska fungera i praktiken när det är en sådan arbetskraftsbrist i dag. Jag delar Kommunals uppfattning just på denna punkt.

Även TCO:s ordförande är tveksam till alterneringsår, eller friår, och om det är rätt modell att införa i dag.

Detta är ytterligare ett märkligt förslag från socialdemokratin som ligger helt fel i tiden, och det fyller ingen funktion. Det bidrar inte till att öka antalet arbetade timmar, det dränerar arbetskraften på kompetens och det beräknas kosta 2 miljarder kronor.

1 miljon människor befinner sig i utanförskap och bidragsberoende. Det vore bättre att lägga energi på att dessa människor kommer i arbete än att regeringen lägger energi på att människor ska vara lediga.

Hur kan ett alterneringsår, eller friår, bidra till att minska den kompetensbrist som vi har på svensk arbetsmarknad? Vi får höra vad ministern svarar.

Herr talman! Alla som kan arbeta ska arbeta. Där är Erik Andersson och jag överens.

Det stämmer inte att vi har ett minskat antal arbetade timmar i ekonomin - tvärtom. Antalet arbetade timmar i ekonomin ökar, och så ska det vara. Vi behöver fler arbetade timmar och också fler människor i arbete. För att åstadkomma detta behövs det en aktiv arbetsmarknadspolitik, men framför allt en ekonomisk politik som ser till att företag kan och vill investera och anställa. En sådan politik har vi på plats, och vi ser att jobben växer till.

Men vi måste också förlänga arbetslivet. Alltför många människor lämnar arbetslivet i förtid, och alltför många människor är i dag sjukskrivna. Det är ett oerhört slöseri med kompetens att människor är borta från arbetslivet eller att människor ratas. Det händer faktiskt ibland att människor också av åldersskäl blir bortratade från arbetsmarknaden.

Erik Andersson vet tydligen redan hur ett alterneringsår skulle se ut, vad det skulle kosta och vilka effekter det skulle få. Det vet inte jag. Det är därför jag har tillsatt en utredning som ska titta på detta och komma med förslag. Efter att utredningen är klar och förslag finns ska jag och regeringen ta ställning till om det är bra förslag och om vi ska gå vidare med dem.

Låt mig ändå säga, herr talman, att en av de viktigaste utmaningarna vi står inför i Sverige just nu - och som vi delar med många andra länder - är att öka omställningsförmågan. Sverige har i en internationell jämförelse en mycket stor omställningsförmåga. Vi ser det på att vi har mycket omställning och att en stor andel av de jobb som ställs om eller förändras innehåller ny kompetens eller ny teknik i sin användning. Det delar vi med de övriga nordiska länderna, och det är förmodligen en effekt av den svenska eller nordiska arbetsmarknadsmodellen.

Det är dock helt klart att många är oroliga över att inte kunna hänga med i den utveckling som sker. Självklart har arbetsgivarna ett jättestort ansvar, och självklart har regering och riksdag ett stort ansvar - till exempel genom de stora satsningar vi gör på arbetsmiljöarbetet på Arbetsmiljöverket och en ny arbetsmiljöstrategi. Regeringen vill dock även se om det finns möjligheter att utöka individens ansvar för den egna omställningen.

Typexemplet är ju att man har ett jobb och faktiskt själv inser att det inte är hållbart i längden. Man kanske inser att man inte kommer att orka ända fram till pensionen i just det arbetet, trots arbetsmiljöinsatser, eller att man inte kommer att trivas så bra att man kan göra ett bra jobb. Man skulle vilja ta ett annat steg i livet - kanske prova att starta ett företag, kompetensutveckla sig eller ta en annan väg i arbetslivet.

Det är det som är perspektivet med alterneringsår: att titta på komplementet att också individen kan ta ansvar för sin möjlighet att vara kvar i arbetslivet fram till pensionsålder - och gärna också efter pensionsålder, för vi behöver att människor stannar mycket längre på arbetsmarknaden än de generellt sett gör i dag.

Herr talman! Antalet arbetade timmar kan knappast öka i en framtid där man har ett alterneringsår eller ett friår. Det innebär nämligen att människor får lön för att inte arbeta, även om det sker i en sorts omställning. Omställningen är ju redan i dag individens ansvar, som jag ser det.

Jag vet inte om ministern själv tror på detta, men om man låter den tidigare partisekreteraren för Miljöpartiet - ett parti som har gått till val på att återinföra friåret - utreda frågan finns det ju en risk att det redan är givet vilket svar utredningen kommer att komma fram till. Jag kan slå vad om att den kommer fram till att det vore jättebra att införa detta.

Förhoppningsvis kommer ministern att rata förslaget, för det känns inte riktigt som att ministern själv tycker att det är särskilt bra. Varför ska skattebetalarna stå för 2 miljarder kronor för något som är människors ansvar? Varför ska staten gå in och ta ansvar för enskilda individer under ett alterneringsår? Frågan är också vilka detta kommer att gälla. Hur gör man urvalsprocessen? Ska alla som känner för att få ett alterneringsår för att pröva på något annat få det, eller blir det bara ett fåtal väl valda personer?

Det känns inte som att utredningen kommer att vara vare sig objektiv eller opartisk. En annan fråga är också hur man ska kunna ersätta de personer ministern tar upp - de som känner att de kanske måste orka hela arbetslivet. Många av dem jobbar inom vården, exempelvis som sjuksköterskor. Hur ska man kunna ersätta dem när det finns en sådan brist på sjuksköterskor i dag i de kvalificerade yrkena? Likaså kan vi ta skolan eller polisen som exempel. Det blir väldigt svårt att ersätta en person som har en yrkesutbildning - eller en utbildning över huvud taget.

Detta är ett galet förslag, herr talman, eller snarare en galen utredning som kanske blir ett förslag. Det är endast slöseri med skattebetalarnas pengar.

Herr talman! Redan i dag är människor lediga för kompetensutveckling, med lön. Det är arbetsgivaren som betalar, och det är arbetsgivaren som beslutar när man har möjlighet och rätt till kompetensutveckling när man har ett jobb. Det är rimligt att det är så, och så bör det fortsätta att vara.

Om man är arbetslös och behöver en utbildning för att komma tillbaka till arbetsmarknaden tar skattebetalarna i ganska stor utsträckning den kostnaden inom arbetsmarknadspolitiken eller inom insatser i den generella utbildningspolitiken.

Åtskilliga utredningar och arbetsmarknadens parter har gång på gång kommit fram till att vi har ett glapp när det gäller den typ av kompetensutveckling som inte är direkt motiverad utifrån det arbete man just nu har, det vill säga det som är arbetsgivarens ansvar, utan vänder sig till människor som har jobb - och som naturligtvis inte har någon längtan efter att bli arbetslösa.

Vem ska finansiera detta, och hur ska den typen av kompetensutveckling bli praktiskt möjlig? Det är en av de absolut största och viktigaste frågorna att lösa. Jag vet inte svaret på den frågan, men det är absolut värt att vända på ett antal stenar och utreda olika alternativ för att komma närmare svaret. Det kanske inte finns bara en lösning; det är möjligt att det finns flera.

En viktig fråga som Erik Andersson pekar på är vem som ska betala. Ska det vara skattebetalarna, arbetsgivarna, den enskilde eller en kombination? Ska kombinationen se olika ut beroende på olika situationer i arbetslivet? Jag vet inte detta, men det är absolut värt att utreda frågan och titta på vilka förslag man kan få fram. Sedan får man naturligtvis remissbehandla, debattera och se vilka lösningar som är realistiska, har stöd och kan bidra till att fler stannar längre i arbetslivet och kan bidra längre.

Ett av de absolut största problemen vi har i dag är att så många människor, inte minst inom välfärdssektorn - kompetenta, kvalificerade människor - är sjukskrivna på långtid. Många blir också sjukskrivna tidigt i sitt arbetsliv. Detta är helt orimligt. Vi har nu äntligen börjat vända utvecklingen, men mycket mer behöver göras. Det är naturligtvis så att arbetsgivaren har hela ansvaret för arbetsmiljön på arbetsplatsen, men det är också rimligt att titta på andra sätt att komplettera.

Avslutningsvis vill jag säga att jag har stort förtroende för Anders Wallner som utredare, herr talman. Jag är helt säker på att han kommer att följa direktiven och lägga fram förslag som är väl grundade och som vi sedan får diskutera och ta ställning till.

Herr talman! Jag förstår att ministern säger sig ha stort förtroende för den utredare man har tillsatt. Men om man vill ha en objektiv, opartisk utredning, varför tillsätter man då en person som är medlem i ett parti som har gått till val på att återinföra friåret? Då känns det ju som att det redan är givet vilket svar utredningen kommer att komma fram till. Jag kan slå vad med ministern om att utredningen kommer att komma fram till att detta är ett jättebra förslag; jag ser ingen annan möjlighet.

På tal om arbetsmiljön är den psykosociala arbetsmiljön desto viktigare att titta på. Här har arbetsgivaren ett ansvar, och även arbetstagarna har givetvis ett ansvar. Man har ju ett gemensamt ansvar för hur stämningen är på jobbet. När det gäller den psykosociala arbetsmiljön grundar sig mycket på organisation och vilka chefer man har. Ledarskapet är en viktig faktor, och där brister tyvärr en hel del offentliga arbetsgivare. Vi kan se i de olika siffrorna att det oftast är de offentliga arbetsgivarna som sticker ut när det gäller sjukskrivningar med psykosociala orsaker.

Herr talman! Jag anser att man inte ens behöver utreda den här frågan. Det kommer att bli ett enormt slöseri med skattebetalarnas pengar. Nu visste ministern inte vem som skulle betala, men det är alltid någon annan som får betala - och "någon annan" är alltid svenska folket. Detta kommer inte att leda till någon nytta. Det är märkligt, herr talman, hur ett arbetareparti har blivit ett bidrags- och skattehöjarparti.

Herr talman! Arbetsgivare i offentligt finansierad verksamhet har problem med arbetsmiljön i större utsträckning. Det vi har sett från Arbetsmiljöverket är inte att det är någon skillnad på om det hela är offentligt eller privat utfört, utan det är snarare den offentligt finansierade verksamheten, framför allt vård och omsorg, som har stora problem vad gäller arbetsmiljön.

Det har kommit en förtjänstfull rapport från Arbetsmiljöverket under våren. Denna rapport är en bra grund för det nödvändiga arbete som arbetsgivarna måste göra. Min kollega Annika Strandhäll har dragit igång och fått med sig parterna på ett mycket ambitiöst arbete för att få ned sjukskrivningarna. Detta behöver göras, och det finns ingen inbördes motsättning här.

Herr talman! Jag har redan svarat på hur jag ser på vikten av att vi utreder och att vi vänder på alla stenar och tittar på olika förslag som kan bidra till att kompensera för frånvaron av fungerande system för omställning och kompetensutveckling i arbetslivet utöver det som är arbetsgivarens ansvar.

Avslutningsvis vill jag säga detta: Jag tror att det är viktigt - och det är något som regeringen och jag själv gärna står upp för - att vi gör skillnad på när en person företräder sitt parti och när personen arbetar i statens tjänst.

Vi har många goda exempel på företrädare för olika politiska partier - företrädare för alla politiska partier, inte minst för Moderaterna - som har haft en roll som partiföreträdare och senare har haft en roll som landshövding eller utredare eller på annat sätt arbetat i statens tjänst. Dessa företrädare har utfört sitt arbete förtjänstfullt och har vetat att skilja på rollerna som partiföreträdare och som tjänstgörande för staten. Jag vet att Anders Wallner kan skilja på dessa roller.

Överläggningen var härmed avslutad.