Incitament för längre arbetsliv

Herr talman! Lotta Finstorp har frågat mig vilka förslag jag har för att, inom ramen för pensionsöverenskommelsen, öka drivkrafterna för ett längre yrkesliv.

Utgångspunkten i Lotta Finstorps interpellation är att en ökande medellivslängd också gör det rimligt att fler arbetar längre för att säkra en god välfärd. Om detta är vi helt överens, och vi är också överens om det i Pensionsgruppen, där frågan diskuteras mellan de sex partier som nu står bakom pensionsöverenskommelsen.

Eftersom den intjänade pensionen ska räcka under hela pensionärslivet ger en ökande medellivslängd allt lägre ingångspensioner, om inte arbetslivet förlängs. Omvänt kan man som tumregel säga att ett års längre arbetsliv ger omkring 8 procent högre årlig pension. På så sätt finns redan ett tydligt incitament för att kompensera en längre medellivslängd med ett längre arbetsliv.

Problemet är att det inte sker i tillräcklig omfattning, ibland på grund av otillräcklig kunskap om den kraft som finns i medellivslängdens ökning och värdet av ytterligare ett års arbete. Det senare är också bekymmersamt i perspektivet jämställda pensioner eftersom kvinnors tidigare utträde från arbetsmarknaden påtagligt bidrar till pensionsgapet mellan kvinnor och män. Den genomsnittliga utträdesåldern stiger visserligen tydligt, men normen om en pensionsålder på 65 år är alltjämt stark.

Pensionsnormen 65 år genomsyrar hela samhället, och eftersom ett längre arbetsliv också i högsta grad är en angelägenhet för hela samhället behöver förändringar förankras brett.

Förändringar behöver ske i pensionssystemet, men just för att utmaningen är större än så fanns också en total enighet i Pensionsgruppen om det angelägna i att inleda det arbetet med en dialog med arbetsmarknadens parter. Det är ju på arbetsmarknaden arbetslivet ska förlängas, och tjänstepensionerna och deras utformning spelar också en betydande roll för pensionsvalen.

Göran Hägglund och Göran Johnsson har varit processledare för arbetet med den dialogen och har genomfört ett stort antal samtal med parter, intressenter och experter i syfte att åstadkomma en bred samsyn om behov och åtgärder.

Arbetsmarknadens parter visade under dialogen på ett stort ansvarstagande som också kom till uttryck i den avslutande avsiktsförklaringen. Den visar att det finns en god insikt och en bred enighet om behovet av att förlänga arbetslivet och om behovet av breda åtgärder i hela samhället som långt ifrån bara handlar om åldersgränser. Det handlar till exempel om åtgärder för ett tidigare inträde, om förändringar i utbildningssystemets funktionssätt och inte minst om åtgärder som gör det möjligt för fler att faktiskt orka arbeta längre.

Den milstolpe i arbetet för ett längre arbetsliv som dialogen utgör kommer att ha stor betydelse för det fortsatta arbetet och för uppluckringen av 65-årsnormen. Värdet av avsiktsförklaringen kan därför, som jag ser det, knappast överskattas.

Pensionssystem är mycket långsiktiga åtaganden, och det är därför särskilt viktigt med långsiktiga och breda överenskommelser. Det har vi, och det värdesätter jag högt. Nu har vi även adderat förankring med arbetsmarknaden, vilket gör förutsättningen för ett längre arbetsliv ännu bättre. Det arbetet tar vi nu vidare tillsammans.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret - ett svar som visar hur komplex denna fråga är. Det jag saknar i svaret är de ekonomiska incitament som kan göra att man stannar kvar längre på arbetsmarknaden och faktiskt får mer pengar i plånboken. Det hoppas jag att ministern kan komma in på längre fram i debatten.

Sverige är ett av världens bästa länder att åldras i och ska fortsätta att vara så. Det är ett land där alla blir sedda och hörda oavsett ålder, bakgrund och erfarenhet. Men vi vet att många vittnar om att det inte är så, och därför är politiken viktig.

Fallet med pensionsöverenskommelsen och Pensionsgruppen visar på den bredd som finns, där man kan vårda en överenskommelse på ett positivt sätt. Det kan förändra attityder att man tillsammans vårdar en överenskommelse på det sätt som sker.

Att bli äldre ska inte behöva innebära att man plötsligt ingår i ett kollektiv där alla ska ses som likadana och gilla samma musik och göra samma saker. Vi måste få fortsätta att vara de unika individer som vi har varit under arbetslivet.

Många seniorer upplever att de inte är välkomna att stanna kvar på arbetsmarknaden. Därför blev jag väldigt glad när ministern i sitt svar beskrev att man nu arbetar tillsammans med arbetsmarknaden. Det vore intressant att höra lite om tanken i det gemensamma arbetet.

Ju högre vår medelålder blir desto längre förväntas vi arbeta för att klara framför allt välfärden, precis som ministern angav i svaret. Vi måste helt enkelt arbeta fler år för att det ska gå ihop ekonomiskt.

Den 65-årsnorm som ministern nämnde i sitt svar är precis vad vi lever med i dag. Vid 65 år har man gjort sitt på arbetsmarknaden. Många är utslitna, och precis som vi sa är det en väldigt komplex fråga. Arbetsmiljöfrågorna finns naturligtvis där. Man måste orka arbeta längre, och man måste ha haft en dräglig tillvaro under sitt yrkesverksamma liv.

Ekonomiska incitament är jätteviktiga, och det kan vara därför fler inte stannar kvar. De ser att de får skatta bort det de arbetar ihop under den tid de arbetar längre än 65-årsnormen. Man ska inte underskatta att få mer pengar i plånboken.

De flesta partierna är överens om att vi måste arbeta fler år. Men ett av regeringspartierna skiljer sig markant från de andra partierna när det gäller den åsikten. Och jag vill bara problematisera detta lite grann.

Språkröret Isabella Lövin uttalade nyligen i Dagens Nyheter att ett återinförande av friåret skulle kunna vara ett sätt att komma till rätta med stressen inom arbetslivet.

Ministern och jag har ofta stått i denna kammare och talat om stressrelaterad ohälsa, kvinnor i offentlig sektor och så vidare. Jag delar alltså inte alls språkrörets uppfattning att man skulle komma till rätta med stressen om människor kan ta ut ett friår. Det skulle snarare bli så att det viktiga arbetsmiljöarbetet skulle gå tillbaka. Man skulle kunna tänka: Nu har vi friåret, och då behöver vi inte jobba med arbetsmiljön på samma sätt.

Det som också är intressant i artikeln är att DN skriver att testet av friår i Sverige, som gjordes mellan 2005 och 2007, inte ledde till bättre löneutveckling för kvinnor. Inte heller förbättrades sjuktalen.

Detta tycker jag är något oväsentligt i sammanhanget, men det är ändå intressant att lyfta fram.

Anser ministern att ett friår är en lösning, alltså att vi jobbar färre år, och att det skulle vara till hjälp när det gäller den arbetsmiljöproblematik som finns där många kvinnor i offentlig sektor får en stressrelaterad ohälsa?

Herr talman! Jag tackar Lotta Finstorp för denna ganska viktiga interpellation. Hon lyfter fram ett antal mycket spännande frågor.

Det finns, som sagt, en mycket tydlig enighet i Pensionsgruppen om vikten av att man med olika medel skapar förutsättningar för fler att jobba längre. Medellivslängden ökar med tre och en halv timme varje dygn, eller med 20 minuter varannan timme. Det är verkligheten. Verkligheten är också att väldigt många av de människor som nu lever allt längre dessutom lägger fler friska år till sitt liv. Det sker i ett Sverige där vi i dag har en arbetsmarknad där vi vet att vi under överskådlig tid framöver kommer att behöva varenda hand på arbetsmarknaden, inte bara för att säkra ekonomin och tillväxten utan också för att klara välfärden.

Det innebär också för de människor som får förutsättningar och möjligheter att stanna kvar att de också säkrar en betydligt bättre pension. Precis som jag säger i mitt svar innebär en förlängning av arbetslivet med ett år i genomsnitt 8 procent högre pension. Det är faktiskt ganska betydande siffror vi talar om.

Det är också en stor glädje för mig att konstatera att vi nu har en avsiktsförklaring där vi är överens med en stor del av arbetsmarknadens parter om vikten av att detta sker.

Sedan är det klart att det också finns grupper på arbetsmarknaden, som Lotta Finstorp också nämner, där det finns en annan problematik. Det är människor som lämnar arbetsmarknaden i förtid på grund av funktionshinder, ohälsa eller sjukdom under arbetslivet. Kvinnor är överrepresenterade där. Därför krävs det - det har Lotta Finstorp och jag diskuterat tidigare - att man under arbetslivet får möjlighet att ställa om och byta yrkesbana om till exempel axlarna så att säga tar slut.

Men det behövs också en betydligt mer positiv syn på den äldre arbetskraften i Sverige, där det alltjämt finns många fördomar om att man faktiskt redan efter 55 års ålder inte fullt ut kan bidra med samma förmåga på arbetsmarknaden. Det är någonting som vi politiskt gemensamt verkligen behöver göra upp med. Vi behöver nämligen dessa människor på arbetsmarknaden. Vi behöver deras kompetens, kunskap och erfarenhet i arbetslivet.

Dessutom vill väldigt många i dag stanna kvar längre på arbetsmarknaden. Jag får många gånger höra att människor hade velat vara kvar på arbetsplatsen, men att denna norm är så stark och att förväntningarna på att man ska lämna arbetsmarknaden är så stora.

Trots detta ser vi rörelser. Vi ser att många äldre då i stället väljer att starta egna företag. Vi har haft en explosion av antalet äldre som startar egna företag. Vi ser också att var tredje statsanställd nu väljer att stanna kvar och jobba till 67 års ålder. Då behöver vi politiker också hjälpa till att skapa förutsättningar för fler.

Lotta Finstorp pekar på något viktigt i slutet av sitt anförande, nämligen den ganska spännande diskussion om arbetstid som har seglat upp. Min bild är att när Isabella Lövin refererar till frågan om friår kommer den att ingå i en större utredning om olika arbetstidsmodeller. Det tycker jag är spännande. Vad det handlar om här är att man ska utvärdera försöken som gjordes med friår. Det kan nog vara bra, så att vi verkligen vet vad de faktiskt gav för resultat åt det ena eller andra hållet.

Herr talman! Jag tackar ministern för en viktig debatt i ett bra tonläge. Här finns det så att säga inte några sanningar. Men vi ser så tydligt att om man förlänger arbetslivet med ett år får man en pension som blir 8 procent högre.

Men detta handlar om något som man kan kalla okunskap, det vill säga att det inte finns tillräcklig information. Det som man skulle vilja se är en stor kampanjinsats i Sverige om dessa frågor. Ibland saknar jag Anslagstavlan i SVT2, där samhällsinformation kom ut på ett tydligt sätt.

När man är ung tänker man inte alls på detta. Man tycker att det är mycket lång tid kvar tills man ska gå i pension.

Pär Nyrén, som är vice ordförande i Moderata Studenter Uppsala, skrev en mycket bra debattartikel i Upsala Nya Tidning. Det är alltså en ung person som reflekterar över dessa frågor. Han tog bland annat upp att det finns en OECD-studie som visar att svenska universitetsstudenter i genomsnitt tar examen först vid 29 års ålder, tre år senare än genomsnittet i OECD.

Det handlar alltså inte bara om att man måste lägga på år efter 65, som är normen, utan det handlar också om att vi måste jobba fler år och komma igång och arbeta tidigare.

Det som man arbetar och tjänar in när man är ung ska stå och växa längst. Där finns det också en kvinnofälla, eftersom man ofta går ned i arbetstid när man får barn. Den finns i allt det komplexa kring pensionen.

Jag tror att väldigt mycket handlar om kunskap och information som måste till. Annars blir det så att man klagar mycket på själva pensionssystemet, som egentligen är jämlikt. Det är när det gäller hur vi arbetar under vårt yrkesverksamma liv, män och kvinnor, som det blir ojämlikt. Och det följer med in i pensionssystemet.

Pär Nyrén skriver också i sin debattartikel, med anledning av att svenska universitetsstudenter tar examen så sent, att som en följd av detta kommer de förmågor som vi utvecklar med högre studier inte att tas till vara. Människor kommer alltså inte att använda den kompetens som de har skaffat sig under dessa år under så lång tid som de borde utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Det är också någonting som man borde fundera på.

Han hänvisar också till Långtidsutredningen från 2011. Där framgår det att individen förlorar 80 000 kronor för varje år han eller hon skjuter upp sin examen, och samhället går miste om dubbelt så mycket.

Det är väl jättebra att våra ungdomar vill ut och förverkliga sig själva, jobba som volontärer och så vidare. Men det får till följd att de skjuter upp examensåret. I förlängningen påverkar det pensionerna och hela pensionssystemet. Men det är svårt att säga till en ung människa: Tänk nu på vad som händer om du åker ut i världen. Det kommer att bli problem med din egen pension och med pensionssystemet.

Pär Nyrén skriver också om förslag från Moderata Studenter om att de högskoleförberedande programmen på gymnasiet mer målmedvetet borde förbereda blivande studenter inte enbart kunskapsmässigt utan även hjälpa dem att välja studieinriktning i tid.

Många säger när de tar studenten att de ska ta ett sabbatsår. Sedan blir det gärna ett år till. Men har de bestämt sig för att plugga vidare är det egentligen lika bra att göra det ganska snabbt.

Man måste visa att det är lönsamt att studera vidare men att det är bra att komma igång fortare. Man måste hitta incitament till det.

Herr talman! Jag ska kommentera några av de saker som Lotta Finstorp lyfter fram i debatten.

Men jag ska först gå tillbaka till detta med olika arbetstidsmodeller. Det är klart att det är intressant för politiken att titta på den frågan ur ett annat perspektiv. Om man ser hur arbetsmarknadens parter har reglerat arbetsmarknaden och arbetstiderna är det i mycket stor utsträckning så att det är när man är över 40 eller 45 som man kollektivavtalsvägen till exempel har mer förmånliga semestervillkor eller har möjlighet att arbeta mer flexibelt.

Där kan man fundera på vid vilken tid i livet man är i störst behov av flexibilitet för att få livet att gå ihop, och man behöver naturligtvis också tänka på vad som är pensionsgrundande. Är det när barnen har flyttat hemifrån och man är över 50, eller är det när man är mitt i livet och försöker få livspusslet att gå ihop? Där ser vi många kvinnor som blir sjuka i dag.

Detta med olika arbetstidsmodeller är spännande. Det handlar om att försöka tänka lite grann utanför ramen när det gäller både vad som sker mitt i livet och i slutet av livet, för att uppmuntra människor att orka arbeta längre. Det finns exempel på lösningar kollektivavtalsvägen, där man som äldre arbetskraft går ned och arbetar 80 procent men får lön för 90 procent och pensionsavsättning på 100 procent, vilket gör att man kanske orkar betydligt fler år. Här finns en del spännande.

Sedan är det helt riktigt som Lotta Finstorp säger, att vi i Sverige har bland de senaste arbetsmarknadsinträdena i Europa. Vi studerar mycket länge, vilket innebär att vi kommer in sent på arbetsmarknaden, och vi har inte skjutit fram vårt utträde. Det är definitivt viktigt att vi också stimulerar och hittar vägar för människor att komma in tidigare på arbetsmarknaden. Det är glädjande att konstatera att detta var en av de frågor som också arbetsmarknadens parter lyfte in i politiken i samband med de diskussioner som Göran Hägglund och Göran Johnsson förde kring hur vi ska åstadkomma ett längre arbetsliv.

Vi har diskuterat frågan om ett längre arbetsliv ganska länge nu. Det är en fråga som behöver en bred förankring. Nu uppfattar jag att vi i hög utsträckning har den, och från politikens sida kan vi då sätta ned foten. Även om man beslutar om en tidpunkt då man ska justera de olika åldrarna i pensionssystemet är det ändå en resa innan det kommer att ske i realiteten. Men bara det faktum att politiken sätter ned foten i frågan kommer att skicka en tydlig signal till människor och också ge dem en rimlig tid att ställa om innan detta genomförs. Man kan se på jämförelser med andra länder där detta har genomförts. Vi är nämligen snart det sista landet i Europa som inte har justerat pensionsåldrarna.

Många gånger får jag frågan: Räcker det inte om man bara kommer in tidigare på arbetsmarknaden? Nej, det räcker inte. Det måste ske förändringar i båda ändar. Även om man kommer in tidigare på arbetsmarknaden är det inte värt lika mycket som att förlänga arbetslivet med ett år i slutet. Det har att göra med delningstal, livslängd och sådant.

Sedan vill jag ta upp detta med att ta sabbatsår och resa till Thailand. Jag håller med Lotta Finstorp om att vi måste få människor att vid olika viktiga beslutstillfällen i livet - när man har bildat familj eller när man ska åka på det där Thailandsåret efter studenten - faktiskt fundera på konsekvenserna för den totala ekonomin under livet.

Herr talman! Vi är rörande överens om många saker.

När kommer då politiken att sätta ned foten? Det var min fundering. Det är ju jätteviktigt. Jag tror att debatten liksom har varit, och nu väntar man bara på att det ska bli verklighet av det hela. Vi är sist i Europa. Det finns ingen anledning att vänta. Men detta är mer en kunskapsfråga, eftersom jag inte riktigt har alla fakta där.

Det som är viktigt är ekonomiska incitament. Den människa är inte född som inte är intresserad av att få mer pengar i plånboken när man arbetar längre. Det måste vara ett skattetryck som är realistiskt för den person som ska jobba ett år längre, för annars gör man det inte. Det måste också finnas möjlighet till omställning tidigare i livet, när man känner att man inte orkar längre eller om man vill byta inriktning för att man inte tycker om sitt jobb längre. Vi moderater har förslag på hur det skulle kunna gå till.

Jag skulle också vilja se ett uppbyggt mentorssystem. Nu handlar det mer om eldsjälar som hittar egna lösningar. Jag som kommer från socialtjänsten ser ju att det verkligen skulle behövas att man där har kvar äldre, duktiga socialsekreterare som kan hjälpa till i svåra ärenden. De som är nyutexaminerade och unga får i dag ta ett väldigt stort ansvar.

Eskilstuna kommun har seniora lärare som stöttar och är handledare åt nyutexaminerade lärare. Jag tycker att det är jätteintressant. Det kanske är så att man ska hitta lösningar lokalt. Men det bygger mycket på att det är någon som självmant tar tag i det, och det kanske skulle kunna gå att hitta mer nationella lösningar där seniorer är kvar och har en viktig roll att fylla för dem som är nyutexaminerade.

Ministern nämnde översynen av arbetstiden. Det får ju inte bli så att vi arbetar färre timmar, utan vi måste arbeta fler timmar.

Herr talman! Vi har en i många delar ganska ny arbetsmarknad med nya utmaningar. Jag tror att man behöver ha en ganska pragmatisk hållning och också ett nytänk kring flera av de frågor som vi har diskuterat i dag för att hitta smarta lösningar tillsammans med arbetsmarknadens parter när det gäller att stimulera människor att till exempel komma in tidigare på arbetsmarknaden. Det finns sådana idéer. Detta har också varit en viktig fråga som parterna fört in i det fortsatta arbetet för ett längre arbetsliv, precis som parterna också har tagit upp frågan om möjligheter till omställning under arbetslivet. Där behöver vi tillsammans med fack och arbetsgivare formulera vad som är politikens roll när det gäller att stötta detta och vad som är arbetsmarknadens parters roll. Jag är övertygad om att man behöver underlätta för människor här.

När vi nu diskuterar ett längre arbetsliv skulle jag gärna vilja passa på att säga - det kan ju vara någon som tittar på den här interpellationsdebatten - att jag ofta får höra att vi skulle kunna lösa detta genom att höja avgifterna i pensionssystemet och att det skulle vara tillräckligt för att vi skulle klara av finansieringen av de framtida pensionerna. Jag tror att det är viktigt att säga att detta inte är en möjlig väg. För det första skulle det bli alldeles för dyrt, och för det andra skulle det få genomslag först om 40 år. Vi måste se pragmatiskt på hela den här frågan och sätta ned foten politiskt.

Nu har vi arbetat. Vi fick klart avsiktsförklaringen i höstas. Jag ser fram emot att vi i pensionsgruppen nu under våren kommer att fortsätta arbeta med tidsplanen för ett genomförande.

Överläggningen var härmed avslutad.