Identitetspolitik och diskriminering

Fru talman! Aron Emilsson har frågat mig om jag anser att etnicitet är en relevant faktor vid rekrytering inom kulturområdet och om jag kommer att verka för att regeringen ska förtydliga hållningen kring diskriminering, representation och identitetspolitik inom kulturministerns ansvarsområde.

Aron Emilsson har vidare frågat om det är min uppfattning att viss representation av etnicitet, kön eller andra tillhörigheter är relevant i radio, i tv och i svenska filmproduktioner och om dessa bör vara mål för stödgivning. Om så inte är fallet frågar interpellanten om jag kommer att verka för att sådana mål ändras.

Slutligen frågar Aron Emilsson om det är regeringens uppfattning att det är svårt att leva sig in i eller ha som förebild en person som har ett annat kön än det egna eller en annan etnicitet än den egna och att det därför är relevant med representationstillsättning inom kulturområdet.

Enligt de nationella kulturpolitiska mål som antagits av riksdagen ska kulturen vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund, där alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Det är ett mål som förpliktar. Alla oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder ska ha samma möjligheter att ta del av och skapa kultur.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I de sändningstillstånd som reglerar Sveriges Radios, Sveriges Televisions och Utbildningsradions verksamhet slås det fast att programverksamheten som helhet ska bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv. Vidare sägs att programutbudet ska spegla förhållanden i hela landet och den variation som finns i befolkningen som helhet.

Att mål om jämlikhet, jämställdhet eller mångfald finns inom kultur- och mediepolitiken är för de flesta okontroversiellt. Mål och villkor av denna typ har funnits under lång tid och beslutats av skiftande men breda majoriteter i riksdagen. Det är mål som syftar till att bekräfta att vi är ett samhälle bestående av en mångfald av människor och att denna mångfald ska tas till vara inom kultur- och mediepolitiken liksom i samhällslivet i övrigt. Jag ser därför, till skillnad från Aron Emilsson, inget skäl till att ändra eller ta bort dessa mål.

Vi människor är skapande och empatiska varelser. Vi har förmågan att sätta oss in i andra människors känslor och upplevelser. Kön, ålder eller bakgrund är inte avgörande för vår förmåga att skildra en annan människas verklighet. Dessa faktorer är inte heller avgörande för vår kompetens. Kompetens finns hos individer med olika bakgrund i hela samhället. Tillgången till en bredd av erfarenheter och perspektiv berikar såväl vårt samhälle som våra institutioner.

Det är inte upp till mig som kulturminister att avgöra vilken typ av kompetens som är relevant för en enskild verksamhet. Rekryteringsfrågor sköts av den som är ansvarig för den aktuella verksamheten. Principen om armlängds avstånd ska råda mellan politiken och kulturlivet. Men det är viktigt att betona att mål om jämställdhet och mångfald inte syftar till att välja bort kompetens, som Aron Emilsson antyder, utan tvärtom att välja till. Det handlar om att inkludera.

Fru talman! Jag vill initialt tacka kultur- och demokratiminister Amanda Lind för svaret.

Uppenbarligen har vi lite olika bilder av hur omfattande problemet med identitetspolitik och diskriminering är och har blivit, vad det handlar om och hur det faktiskt gestaltar sig, alldeles oavsett vad syftet är på papperet i regeringens intentioner och i riksdagens nuvarande kulturpolitiska mål.

Jag menar att den svepande orkan som identitetspolitiken vuxit till är ett tecken på den sönderslagna sammanhållning som decennier av uppluckrad gemenskap och segregation lagt grunden för. Bristen på samhörighet, hemkänsla och gemenskap gör att meriter får stryka på foten för ovidkommande yttre kriterier för rekrytering, stödgivning, måluppfyllelse och grupptillhörighet.

Detta tar sig, fru talman, som jag belägger i interpellationen uttryck i färska upprop vid Sveriges Radio och inom filmbranschen. Där har dessutom fler röster stämt in i denna problembeskrivning sedan jag skrev interpellationen. Det var också märkbart i den kulturarvsproposition som regeringen lade fram 2017.

Det jag pekar på i interpellationen är inte i första hand en uppfattning eller en åsikt utan en rad faktum som, menar jag, inte besvaras i ministerns svar. Min åsikt är att jag, liksom många andra i denna kammare och i landet, tycker att denna trend är direkt skadlig - för de enskilda, för de bortvalda, för svensk demokrati och för värderingen av kompetens och kreativitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utvecklingen är särskilt tydlig just på kultur- och demokratiministerns ansvarsområden, och det handlar inte längre om enskilda yttre fall utan om något som är inbakat i regeringens egen politik - därav mina frågor till statsrådet.

Människor ska inte tillskrivas egenskaper som bygger på ovidkommande yttre kriterier. Det hoppas jag att vi kan vara överens om. Att försöka kompensera för diskriminering genom representationstillsättning och kvotering förstärker snarare vissa människors felaktiga övertygelse att inre egenskaper kan härledas till exempelvis hudfärg.

Vi vet att strukturell diskriminering på basis av etnicitet och kön är väldigt begränsad i Sverige i förhållande till i många andra länder, där denna problematik är större. Vi har snarare sett att antalet fall av omvänd rasism och diskriminering som vänder sig mot majoritetsbefolkningen ökar.

Även om diskriminering på olika plan existerar i samhället bekämpas den inte genom ny identitetspolitik och representationstillsättning, tvärtom. Två fel ger inte ett rätt. Det handlar snarare om att ge människor verktyg att nedmontera förutfattade diskriminerande uppfattningar. Det sitter i människors gärningar, kunskap, sätt att möta motgångar och förhålla sig konstruktivt i mötet med sina medmänniskor. Det handlar inte heller om att tillskrivas en uppsättning normer, värderingar och åsikter på basis av sin etnicitet eller sitt kön.

Fru talman! Vid det tillfälle staten eller en annan offentlig huvudman, eller för den delen en med offentliga medel finansierad aktör, accepterar idéer som söker tillskriva människor egenskaper efter yttre ovidkommande kriterier ser vi ett sluttande plan i alla riktningar. När man begagnar sig av ett identitetspolitiskt språk, uppmuntrar eller ens godkänner att mångfaldsmål tillämpas på ett sätt som gör att hudfärg eller kön är relevant vid rekryteringar eller särskilt kognitivt arbete bör regeringen tydligt markera mot detta.

Jag upplever inte att kultur- och demokratiministern gör det i sitt svar och skulle därför fortfarande vilja veta hur Amanda Lind vill bryta den här destruktiva utvecklingen och om hon kan besvara de fyra frågor jag ställt.

Fru talman! Denna diskussion är inte fullt så enkel som Aron Emilsson vill göra gällande. För mig, och enligt vad som står skrivet i de kulturpolitiska och filmpolitiska målen, som också Sverigedemokraterna för övrigt stod bakom, inte minst jämställdhets- och mångfaldsmålet, handlar det om att skapa rättvisa förutsättningar för alla. Oavsett vem du är och varifrån du kommer ska du kunna söka dig till den plats i samhället där du vill vara.

I dag finns det strukturer som gör att alla inte har samma chanser att etablera sig där man vill i samhället. Jag menar att det är en både legitim och fullständigt rimlig målsättning att aktörer anstränger sig för att komma till rätta med detta.

Förr i tiden var det för många omöjligt att föreställa sig till exempel kvinnliga riksdagsledamöter eller statsråd. För de allra flesta är detta nu en fullständigt självklar och naturlig sak, men det kom inte av sig självt. Det kom som ett resultat av decennier av demokratikamp. Med Sverigedemokraternas låtgåpolitik skulle väl även detta ha setts som en ovidkommande faktor, och då hade vi inte varit där vi är i dag när det gäller den svenska jämställdheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är viktigt att det finns förebilder. Det inspirerar, och det underlättar för unga att våga satsa på sina drömmar, oavsett vem man är. Även om det inte finns några formella hinder för att söka sig till en viss plats kan det ofta vara hämmande för en människa att uppleva den allmänna känslan av att inte passa in. Ser inte Aron Emilsson detta? Erkänner inte Sverigedemokraterna att det finns hinder av denna typ och att förebildskap är viktigt, precis som det var viktigt med den första kvinnliga riksdagsledamoten i denna kammare, eller den första kvinnliga ministern?

Jag tycker, fru talman, att det är väldigt talande att Sverigedemokraterna tycker att det är så skräckinjagande med jämställdhets- och mångfaldsambitioner från politikens sida. Det är lätt att stå och raljera om identitetspolitik men mycket svårare att peka ut en alternativ riktning. Vad är det Sverigedemokraterna vill?

Fru talman! Jag ska vara tydlig: Självklart sitter inte kompetens och förmåga i en persons hudfärg eller kön. Men det är det heller ingen som har påstått. Självklart ska formella meriter, kompetens och kvalitet vara styrande vid rekryteringar och beslut om kulturstöd. Principen om armlängds avstånd är fullständigt avgörande. Så är det också i dag.

Detta hindrar inte att man aktivt försöker leta mer djupt och brett i samhällslivet när man söker kompetens. För mig handlar arbetet med mångfalds- och jämställdhetssträvan ytterst om att förbättra kvaliteten och bredda och fördjupa urvalet. Ju större urval, desto större möjlighet att hitta rätt kompetens.

Mångfald breddar perspektiven och minskar risken för grupptänkande och tunnelseende. Mångfaldssträvan i hela vårt samhälle leder till frihet för den enskilda individen, och det leder enligt mig också till ett bättre samhälle.

Fru talman! Låt oss konstatera att det i dag råder stor enighet om att diskriminering är fel i vårt land, i samhället och i alla sammanhang där den uppstår. Riksdagens demokratijubileum är initierat, och i detta vårt lands högsta beslutande organ handlar kampen, som kulturministern själv sa, inte längre om att begränsa eller villkora deltagandet på vår demokratiska arena. Det handlar inte om att begränsa eller villkora deltagandet i skola eller utbildning eller möjligheten att söka diverse tjänster på basis av kön, hudfärg eller något annat som vi i dag menar är ovidkommande. Kampen står mycket mellan konstruktivitet och destruktivitet, skulle jag vilja påstå.

Det hjälper inte minoritetsgrupper eller individer att skylla merparten eller en stor del av problemen på majoritetssamhället. Det tar bort incitament och tron på att man som enskild har förmåga att förändra sin situation. Det hjälper inte majoritetssamhället att tillskriva vissa grupper ett visst kollektivistiskt sätt att vara, uppträda och handla utan att kunna se individen. Människor ska bli dömda efter sin förmåga, och det är rimligare att välja förebilder efter en persons gärningar än efter, till exempel, hudfärg eller kön.

Det är mot denna bakgrund, jämte det faktum att identitetspolitiken slår vitt och brett mot ambitionen att ha rätt person på rätt plats och undvika aktivism till exempel i statligt finansierade kultur- och medieinstitutioner, som jag ställer dessa frågor. Det är på grund av en verklighetsbild som växer fram.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kulturministern hänvisar i sitt svar till riksdagens nuvarande kulturpolitiska mål och till att man oavsett sin identitet ska ha samma möjlighet att delta i kulturlivet. Detta är vi överens om, och det är just därför som representationstillsättning och villfarelser under ett slags identitetspolitiskt paraply är så oroväckande och stötande. Samtidigt är det just detta som sker inom en del av ministerns ansvarsområden.

Vidare hänvisar man till sändningstillstånden för radio och tv, där det talas om att spegla hela landet. Om det uppdraget och den definitionen är vi också överens, men sannolikt inte om hur det ska ske och varför man måste kunna kryssa i ett visst antal yttre attribut för att anses spegla landet. Så har det ändå tolkats i stor utsträckning i dag, oaktat ministerns eller mitt mål i frågan.

Kulturministern framhåller: "Kön, ålder eller bakgrund är inte avgörande för vår förmåga att skildra en annan människas verklighet." I nästa stycke svarar ministern att målen om jämställdhet och mångfald handlar om att välja till just kompetens och att inkludera andra perspektiv.

Det är här resonemanget brister. Den här typen av kriterier är alltså inte avgörande, men de är en faktor för viss kompetens. Just dessa egenskaper tillskriver man alltså betydelse i ministerns svar och i regeringens politik. Så länge man tillämpar den politiken och ser detta som en faktor är det i förlängningen något som rättfärdigar och kommer att tolkas som att det rättfärdigar diskriminering, och detta bryter mot just målet om jämställdhet och mångfald. Jag menar att regeringen måste bestämma sig för vilken fot man ska stå på.

Att professionen inte sitter i etnicitet eller kön har på senare tid ytterligare filmproducenter och medarbetare vid till exempel Sveriges Radio understrukit. Reportern Mårten Arndtzén vid SR fångar, menar jag, problemet i en intervju i Dagens Nyheter, där han säger så här: "Visst kan ens bakgrund bidra till ens kvaliteter som journalist, men inte per automatik. Det är en auktoritär tanke, för att den medför ett tolkningsföreträde för vissa personer, gällande specifika bevakningsområden. Det leder till en syn på journalisten som förkämpe för sin identitet. Och det är en syn som går fullständigt på tvärs mot opartiskheten."

Generalfelet när den här typen av problematik uppstår är att man inte låter historien tala för sig, utan med illa dold förväntan vill man se en utveckling som inte värdesätter just meriter och kompetens. Det tycker jag är oroväckande.

Fru talman! Överdrifterna haglar, och jag undrar om det handlar om okunskap eller om det är medvetna vantolkningar som riksdagsledamoten ägnar sig åt. Vem har hävdat det som du säger? Var går det att utläsa i de kulturpolitiska målen?

Riksdagsledamoten talar om konstruktivitet och destruktivitet och att den stora striden nu står däremellan. Jag vill då mena att det är Sverigedemokraterna som står för destruktiviteten. Ni vill rasera det arbete som har byggts upp på jämställdhets- och mångfaldssidan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Aron Emilsson säger att vi har kommit långt i dessa strävanden. Det är absolut inte på grund av Sverigedemokraterna. Ert track record när det gäller jämställhetspolitiken är ju noll och intet. Jag menar att det är destruktivt när Sverigedemokraterna i andra debatter argumenterar för att vilja styra kulturen i sina egna ideologiska syften, inte minst när det gäller kulturarvsfrågan.

Ni ser ju kulturarvet som ett instrument för att omvandla samhället som ni vill ha det. Ni har stått här i en debatt och tillstått att kulturen ska styras till sitt innehåll för att forma samhällsidentiteten. Det vill jag helt motsätta mig, och jag kommer att fortsätta att bekämpa det. Det är därför jag och regeringen har tagit ett flertal initiativ för att stärka principen om armlängds avstånd, både i kulturarvspolitiken - där Sverigedemokraterna alltid väljer att missförstå det - och i uppdraget till Myndigheten för kulturanalys, som ska lämna sin rapport nästa år. Jag ser fram emot det resultatet.

Jag vill stärka principen om armlängds avstånd och kulturens frihet. Jag beklagar verkligen att Sverigedemokraterna gång på gång på både lokal och nationell nivå ständigt väljer att överträda den principen. Det är destruktivitet för mig i ordets sanna bemärkelse.

Sverigedemokraternas omdömeslöshet och oförståelse för demokratiska ramverk visar sig också. Aron Emilsson hänvisar till Sveriges Radio-uppropet. Riksdagsledamoten Josef Fransson skrev på Twitter att de som har skrivit under detta upprop är politiska aktivister och borde vara särdeles enkla att avskeda från sitt uppdrag. Detta fick genast officiell sanktion från Aron Emilssons parti. Detta visar Sverigedemokraternas antidemokratiska reflex att alltid genast vilja sparka människor som vågar ge uttryck för en annan uppfattning än den som är Sverigedemokraternas. Det syns överallt i de kommuner där Sverigedemokraterna har inflytande: Man vill sparka människor som inte är lojala, precis som man gör i de auktoritära regimer som Sverigedemokraterna har som förebild. Detta är för mig destruktivitet.

Jag är glad över att Sverige har haft en framstående och aktiv jämställdhetspolitik i decennier. Det har banat vägen för kvinnliga riksdagsledamöter, kvinnliga ministrar och kvinnliga kulturskapare inom sektorer som vanligtvis och tidigare i historien har varit förbehållna män. Det arbetet är det viktigt att hålla i, och det arbetet är också viktigt när det handlar om killars, unga pojkars, möjligheter att ta plats.

I statistiken ser vi nu att läsandet och skrivandet bland pojkar går ned. Det tycker jag är ett problem, och det vill jag motarbeta genom att främja det läsfrämjande arbetet särskilt riktat mot killar. Det finns många sådana projekt.

Kön är ingen ovidkommande faktor, Aron Emilsson. Det kan vara ett reellt hinder, och då är det vårt ansvar att jobba för att motverka det.

Fru talman! Med detta hoppas jag att kulturministern med acklamation instämmer i den biblioteks- och lässatsning som Sverigedemokraterna har budgeterat för och vill ska komma fler till gagn.

I Kulturarvspropositionen från 2017 skriver regeringen att det är viktigt att utställningar och samlingar breddas för att bättre motsvara en historisk mångfald och att alla som befinner sig i vårt samhälle ska kunna finna något som är angeläget. Här ser vi samma typ av resonemang. Det generalfel man gör här är att man inte låter historien tala för sig själv, utan att man med illa dold förväntan vill se samlingar och utställningar som bättre speglar vår samtid. Det kan inte vara förenligt med ministerns svar om armlängds avstånd. Detta gav också upphov till den diskussion om debattmuseer etcetera som fördes under mer än ett halvår och som inte är okänd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I svaret på interpellationen väljer ministern att ignorera att jag anfört att genom identitetspolitiken ges inte alla likvärdiga möjligheter att ta del av och skapa kultur. När man inte tar avstånd från att hudfärg eller kön ses som en faktor - man säger inte att det är avgörande, men det är en faktor - blir följdfrågan: Hur mycket och inom vad är dessa olika faktorer avgörande? Att tillskriva dem en liten betydelse är ändå att hävda att de har betydelse. Det kan också innebära att arbetsgivare helt klanderfritt kan välja en kandidat med en viss hudfärg bland två annars likvärdiga kandidater i en rekryteringsprocess.

Till skillnad från vad kulturministern hävdar menar jag inte att det är kontroversiellt att ha mål om jämlikhet, jämställdhet och mångfald - innebörden av det kan diskuteras - men jag ifrågasätter om de verkligen följs genom regeringens tolkning och dess underliggande kultur- och medieinstitutioner. Man kan snarare hävda motsatsen och att detta beteende i någon mån accepteras och sanktioneras av regeringen. Det tycker jag är bekymmersamt.

Fru talman! Kulturarvspropositionen och debatten därom är en anka som tyvärr fortsätter att leva kvar i denna kammare. Aron Emilsson fortsätter att hänvisa till olika typer av inbillade undertexter och ställningstaganden.

I den kulturarvspolitiska propositionen resonerar regeringen dels om att kulturarvet är beständigt och generellt och kan vara en gemensam referenspunkt för alla, dels om att kulturarvet inte är fixt och färdigt. Om Aron Emilsson hävdar något annat är det en antiintellektuell och antivetenskaplig hållning.

I kulturarvspropositionen stärkte vi avståndet mellan politiken och de självständiga kulturarvsmyndigheterna. Den armen ska vara lång, och jag kommer att fortsätta att jobba för att den ska vara det. Jag företräder en kulturarvssyn som jag också har gemensam med forskarsamhället.

Fru talman! Det är mig väldigt främmande att gå in och recensera hur rekryteringsprocesser går till, inte minst i självständiga stiftelser som till exempel Filminstitutet eller Sveriges Radio, som Aron Emilsson nämner. Jag konstaterar att Aron Emilsson fortfarande inte kommenterar de antidemokratiska reflexer som Sverigedemokraterna sanktionerade efter den här debatten. I en diskussion om hur man förhåller sig gentemot varandra på en arbetsplats vill Sverigedemokraterna sparka dem som har gett uttryck för en viss uppfattning. Det är faktiskt en fruktansvärd hållning!

Jag vill mena att de som ägnar sig åt identitetspolitik är Sverigedemokraterna. Ni är upptagna med ursprung och identitet och sätter er till doms över människor för att de inte ser ut eller agerar som ni tycker att de ska göra.

Fru talman! Jag är glad och stolt över att vi har målsättningar för jämställdhet och mångfald även inom kulturpolitiken. Sedan ska det vara armlängds avstånd till innehållet, men ingen har heller hävdat annat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.