Icke-medicinsk omskärelse

Fru talman! Richard Jomshof har frågat barn-, äldre- och jämställdhetsministern om regeringen kommer att ompröva sin tidigare hållning i frågan om icke-medicinsk omskärelse och lägga fram ett liknande förslag i Sverige som det som nu har lagts fram på Island. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Det förslag som har lagts fram på Island innebär ett totalt förbud mot omskärelse av pojkar under 18 år. Om förslaget skulle antas skulle Island bli det första landet i Europa med ett sådant förbud.

Omskärelse av pojkar väcker frågor om var gränsen går mellan olika etiska principer, till exempel mellan religionsfrihet och barns rättigheter som de uttrycks i barnkonventionen. Jag har full förståelse för att frågan väcker debatt och att sedvänjan både kan kritiseras och försvaras ur olika perspektiv.

I Sverige finns sedan 2001 särskild lagstiftning kring icke-medicinsk omskärelse av pojkar, den så kallade omskärelselagen (2001:499). Syftet med lagen är att sådan omskärelse ska genomföras på ett betryggande sätt och med hänsyn till barnets bästa. Omskärelse får bara utföras av legitimerade läkare eller av personer som beviljats särskilt tillstånd av Inspektionen för vård och omsorg.

Om pojken är äldre än två månader får ingreppet enbart utföras av legitimerad läkare. Pojkens inställning ska så långt som möjligt klarläggas, och ett ingrepp får inte utföras mot pojkens vilja. Vid all omskärelse ska smärtlindring ombesörjas av legitimerad läkare eller legitimerad sjuksköterska. Ingreppet ska utföras under betryggande hygieniska förhållanden och med hänsyn till vad som är bäst för pojken. Den som utför omskärelse utan att vara legitimerad läkare eller utan att ha ett särskilt tillstånd kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Omskärelse av pojkar omfattas också av bestämmelserna i patientsäkerhetslagen. Det innebär bland annat att sådan verksamhet ska anmälas till IVO och att den står under IVO:s tillsyn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Bakgrunden till omskärelselagen var att det enligt då gällande rätt och under vissa omständigheter inte bedömdes vara straffbart att omskära pojkar utanför hälso- och sjukvården. Efter en noggrann avvägning av för- och nackdelar med olika alternativ kom regeringen fram till att det inte var aktuellt med ett förbud, då man ansåg att det skulle kunna öka risken för illegala och osäkra ingrepp. I stället genomfördes en reglering med syfte att förebygga att ingreppen sker på ett sätt som inte är förenligt med barns bästa.

Det finns inte någon avsikt från regeringens sida att ompröva detta.

Fru talman! År 2001 blev det tillåtet för föräldrar att omskära sina söner av religiösa skäl. År 2007 presenterade Socialstyrelsen en rapport i vilken man föreslog att det skulle införas en lagstadgad "rätt" för icke-medicinsk omskärelse på pojkar inom hälso- och sjukvården samt att landstingen skulle få en motsvarande skyldighet att utföra detta.

Även om det inte finns något sådant lagstadgat tvång för våra landsting i dag finns det däremot en rekommendation från Sveriges Kommuner och Landsting från 2009 som innebär att alla landsting ska erbjuda icke-medicinsk omskärelse. Ett stort antal landsting har dock valt att inte följa denna rekommendation, vilket bland annat försvaras med bristfällig ekonomi och att man inte ser det som sjukvård. I fjol valde till exempel Region Skåne att ta bort subventionerna för dessa ingrepp och att överlåta åt föräldrarna att själva stå för kostnaden. I dag är det 7 av 21 regioner och landsting som utför eller subventionerar detta.

Fru talman! Kritiken mot icke-medicinsk omskärelse är omfattande. Sammanlagt elva debattörer, däribland Bengt Westerberg, professor Staffan Bergström vid Karolinska institutet och överläkare Gunnar Göthberg vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg, skrev följande i en debattartikel i DN 2011: "Att visa empati och respekt för vuxna människor som önskar skära i sina barns friska kroppar innebär emellertid ett ställningstagande som vänder barnen ryggen. Empati och respekt bör i detta sammanhang visas de som ingreppet utförs på, inte för dem som står vid sidan av och firar den oåterkalleliga märkningen av barnet."

I februari 2012 kunde vi läsa i Göteborgs-Posten att Svenska Barnläkarföreningen hade vänt sig till Socialstyrelsen med en skrivelse där man tar ställning mot icke-medicinsk omskärelse - detta eftersom ingreppet kränker det enskilda barnets integritet och självbestämmande över såväl den egna kroppen som framtida religiös uppfattning.

I september 2013 undertecknade Vårdförbundets förbundsordförande en debattartikel tillsammans med bland andra Barnombudsmannen i vilken man skriver: "Att omskära ett barn utan medicinsk grund och utan att barnet har samtyckt bryter enligt vår mening mot barnets mänskliga rättigheter och mot grundläggande medicinsk-etiska principer. Mot bakgrund av att ingreppet är oåterkalleligt och kan leda till allvarliga komplikationer ser vi det som grundläggande att föräldrarätten inte sätts före barnets rätt till medbestämmande, kroppslig integritet och skydd mot skadliga sedvänjor."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den 16 januari i år gjorde Sjuksköterskornas etiska råd följande uttalande: "Sjuksköterskornas etiska råd anser att omskärelse av pojkar som inte är medicinskt motiverad är oförenlig med barnets rätt till integritet, självbestämmande och barnets bästa enligt FN:s konvention om barns rättigheter. Ingreppet bör endast utföras om den som berörs kan ge sitt samtycke till åtgärden. - - - Sjuksköterskor ska ha patientens hälsa som det främsta målet och aldrig frångå principen om människors lika värde. Sjuksköterskor har ett etiskt ansvar att respektera mänskliga rättigheter och ingripa när människors hälsa hotas. Därför bör inte sjuksköterskor medverka till icke-medicinsk omskärelse av pojkar."

Med anledning av detta vill jag ställa följande fråga till socialminister Annika Strandhäll: Vad anser socialministern om de argument som professionen och dessa instanser framför?

Fru talman! Tack, Richard Jomshof, för den här utomordentligt viktiga interpellationen som berör en fråga som är väldigt svår! Det är den inte minst eftersom, precis som du själv beskriver det, omskärelse innebär ett oåterkalleligt fysiskt ingrepp. Då är det naturligt att den här typen av frågor ställs och att de ställs återkommande. Jag vet också att det är en fråga som har diskuterats bland barnombudsmännen i Norden som har en stark uppfattning i frågan - man ifrågasätter om omskärelse bör utföras på pojkar på det här sättet.

Samtidigt får vi inte glömma att internationellt sett är icke-medicinsk omskärelse av pojkar inte en ovanlig företeelse. WHO uppskattade 2007 att 30 procent av alla män är omskurna. Vi vet också att bland judar och muslimer är det här en fråga som har en stark religiös förankring och att det har varit svåra diskussioner och debatter i Sverige och på andra håll i världen när den här frågan har lyfts. Judiska pojkar omskärs vanligen på den åttonde levnadsdagen och muslimska pojkar vid varierande ålder, vanligen mellan sju dagars och tio års ålder.

Jag tycker att man ändå ska lyfta in att i till exempel Nordamerika sker omskärelse även i familjer som inte är judiska eller muslimska. Som skäl anges främst hygieniska fördelar, vilket det dock finns lite stöd för om man ska vara riktigt ärlig. I USA har vi en situation där en majoritet av männen är omskurna. De senaste uppgifterna som vi känner till är från 2010, och då bedömdes att ungefär 58 procent av alla nyfödda pojkar blev omskurna.

I och med att jag vet att du, Richard Jomshof, har haft ett långvarigt engagemang i den här frågan är jag också övertygad om att du vet att omskärelselagen kom på plats eftersom den dåvarande regeringen ansåg att det fanns starka skäl att ta fram en reglering med syftet att se till att de omskärelser som ändå skedde, oavsett om vi ville det eller inte, skulle kunna ske på ett tryggare sätt och förebygga risken för illegala och osäkra ingrepp. Det är en lagstiftning som egentligen är en mycket noggrann avvägning med hänsyn till barnets bästa och till religiösa och kulturella aspekter.

Jag har mycket stor förståelse för att du lyfter frågan, Richard Jomshof. Den är svår. Vi har också under de senaste åren diskuterat den på Socialdepartementet men i nuläget kommit fram till att det inte finns tillräckliga skäl för att göra en förändring. Island går nu eventuellt före, och vi kommer naturligtvis att med intresse följa hur processen kommer att se ut på Island och hur detta kommer att mottas där.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag stannar där så länge och lyssnar gärna mer.

Fru talman! Tack för svaret jag fick, socialministern!

Vi kan konstatera att motståndet mot icke-medicinsk omskärelse är omfattande. Det jag läste upp i mitt förra inlägg är bara några få exempel.

Jag vill förtydliga och sammanfatta det jag anser vara de viktigaste argumenten mot det jag anser vara en lagstadgad könsstympning av pojkar.

För det första: Ingreppet sker oftast så tidigt i livet att den som blir omskuren inte har möjlighet att själv välja eller säga ifrån. Jag menar att det strider mot grundläggande medicinsk-etiska principer och mot patientlagen, i vilken det talas om respekten för patientens integritet och rätt att vara med och bestämma om handlingar och beslut som berör personen i fråga.

För det andra: Jag anser att ingreppet strider mot FN:s konvention om barns rättigheter, i vilken det bland annat fastslås att konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet samt vidta alla lämpliga åtgärder för att skydda barnet mot alla former av skada eller övergrepp. Konventionsstaterna ska dessutom vidta alla effektiva åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.

För det tredje: Ingreppet är oåterkalleligt och kan leda till allvarliga komplikationer som blödning och infektioner. Vårdförbundet skriver till exempel på sin hemsida att ingreppet är smärtsamt och att det sammantaget saknar hälsomässiga vinster för barnet. Man skriver också att allvarliga komplikationer har inträffat vid omskärelse och ger exempel på att ett barn har dött trots att ingreppet utförts av läkare.

För det fjärde: En omskuren penis blir mindre känslig för stimulans. Anledningen till det är att man vid ingreppet skär bort tusentals känsliga nervändar.

För det femte: En omskuren penis är inte mer hygienisk i sig själv, inte minst för att ollon och urinrör lämnas mer exponerade för smuts och bakterieangrepp. Man vet också att på nyfödda innebär avsaknaden av förhud en ständig kontakt med urin och avföring. Omskurna män löper dessutom ökad risk för urinrörsförträngning och urinvägsinfektion som kan leda till njurskador.

För det sjätte: Könsstympning av flickor är förbjudet sedan 1982, vilket jag anser är relevant i sammanhanget. Jag menar att är det förbjudet att könsstympa flickor ska det naturligtvis vara förbjudet att könsstympa pojkar. Allt annat är diskriminerande.

För det sjunde: Socialministern talar om religionsfrihet, eller nämner det åtminstone som begrepp, i sitt svar. Jag vill då påpeka att religionsfrihet också innebär frihet från religion, vilket är väldigt relevant i sammanhanget.

Jag är fullt medveten om att det finns grupper, inte minst i Nordamerika, som inte är muslimer och judar utan kristna och även icke-troende som utför den här sortens ingrepp. För mig är det helt irrelevant. Det handlar inte om religion eller kultur. Det handlar om ett ingrepp på pojkar som är förkastligt. Det spelar ingen roll vem som utför det, och det spelar ingen roll om en majoritet omskärs i vissa delar av världen. Det är fortfarande fel. Vi måste våga gå i främsta ledet och säga stopp mot saker som är dåliga, och detta är dåligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med anledning av detta vill jag ställa följande fråga: Det blir ändå så att regeringen och socialministern de facto tar ställning för könsstympning av pojkar. Det är ett ingrepp som inte bara tvingar på barnet en religiös identitet och kränker barnets integritet utan också utsätter barnet för ett irreversibelt ingrepp som innebär men för livet. Är det verkligen inte viktigare än att det finns grupper som kanske använder till exempel religionen, kulturen eller vad det än må vara som argument?

Fru talman! Jag är glad att vi får en debatt som blir nyanserad, och jag märker att du, Richard Jomshof, är väldigt påläst i de här frågorna. Men jag vill återigen ändå understryka att det var väldigt svåra överväganden som gjordes. Den dåvarande regeringen tog ställning för att reglera det här området som dessförinnan var helt oreglerat. Jag tror att vi hade ett fall som till och med var uppe i Högsta domstolen, om det var 1997, som föranledde att man initierade en process för att få en lagstiftning på plats. Då hade en pojke skadats mycket allvarligt vid någon form av illegal omskärelse, och det fanns ingen möjlighet att utkräva något ansvar. Där någonstans blev avvägningen att få en reglering på plats som ändå ökar skyddet för barnen, och om omskärelse sker ska det ske under betryggande former och inom ramen för hälso- och sjukvården. Trots detta vet jag att det fortfarande sker ingrepp, förmodligen illegalt, i Sverige. Det ska vi inte blunda för.

Den nuvarande debatten är bra. Man ska, och kan, aldrig låsa sig i en sådan här fråga. Vi ska självklart följa den utveckling och den debatt som pågår i vår omvärld, som de nordiska barnombudsmännen har lyft fram och som professionerna lyfter fram. Frågan ska tas på allvar - och vi gör det.

Jag vet också att utöver det initiativ som har tagits på Island har det också tagits ett medborgarinitiativ i Danmark. Jag vet inte riktigt hur långt de har kommit, och det är klart att de initiativen också påverkar den svenska debatten.

Det jag tycker är viktigt är att Europarådet har gjort några tydliga uttalanden om att omskärelse av pojkar, till skillnad från könsstympning av flickor, inte anses vara en kränkning av mänskliga rättigheter och inte bör förbjudas. Jag kan tänka mig att de har haft lika svåra avväganden att göra som den dåvarande regeringen hade i att man slits mellan olika grupper och viljor samt synen på omskärelse som företeelse.

FN:s barnrättskommitté har uttryckt oro över sådan manlig omskärelse som genomförs under otrygga och ohygieniska förhållanden. Kommittén har uttalat att omskärelse är en av de sedvänjor som bör granskas mot bakgrund av barnkonventionens principer. Kommittén har dock inte kritiserat omskärelse i sig eller uttalat riktigt samma starka fördömanden som när det gäller könsstympning av flickor. Det är inte heller ett ingrepp med riktigt samma konsekvenser som vid könsstympning av flickor.

Jag vet att Världshälsoorganisationen, WHO, till och med rekommenderar omskärelse i vissa delar av världen där det finns mycket höga hiv-tal. Det finns ett visst stöd för att det skulle minska överförbarheten vid sexuell kontakt. Allt detta är sagt för att ta in lite olika perspektiv på hur debatten ser ut i omvärlden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I Sverige finns i dag fyra särskilda tillstånd, utöver den för hälso- och sjukvården - bland dem judiska församlingar.

Fru talman! Det var i mitten av februari som lagförslaget presenterades på Island. Precis som socialministern säger får vi se vad man landar i där. Det ska bli mycket intressant att följa frågan. Jag är också väl medveten om den diskussion som pågår, och har pågått länge, i Danmark.

Jag håller med om att det är fråga om svåra överväganden. Det finns så många argument emot denna form av omskärelse. Jag har läst upp de jag anser vara viktigast. Men argumenten för lyser med sin frånvaro. Man talar om religionsfrihet. Problemet är då, till exempel, att om man tar ställning för omskärelse ur ett religiöst perspektiv kan det innebära att om någon får för sig att - vad vet jag - skära bort öronsnibbarna på sina barn som ett sätt att markera religionstillhörighet, skulle man vara tvungen att acceptera det av exakt samma anledning. Eller låt oss säga att en grupp vill tatuera sina barn med stora runor. Man kan skratta åt det .

(Socialminister ANNIKA STRANDHÄLL (S): Jag förstår.)

. men någonstans skulle man vara tvungen att acceptera det. Det skulle vara diskriminerande att säga nej till det när man säger ja till något annat som faktiskt är långt värre. Man målar in sig lite grann i ett hörn.

Det finns inga hållbara argument för omskärelse, utan jag tror att det handlar om en rädsla för att bli anklagad för olika saker. Man brukar använda argumentet att många i världen utför omskärelse, men tänk om det hade varit ett nytt förslag. Låt oss säga att omskärelse inte hade funnits tidigare och företrädare för en religion hade sagt att de nu vill skära bort en bit av sina småpojkars penisar, en bit av förhuden. Jag tror att de flesta hade reagerat med avsky. Därför måste vi våga säga nej. Det är inte acceptabelt eller hållbart.

Jag är väl medveten om att den lagskärpning som ändå infördes är ett steg i rätt riktning - jag håller med om det. Men omskärelse är något som måste förbjudas. Det är inte acceptabelt. Det är trots allt 2018, och vi ska inte acceptera den sortens sedvänjor som kränker barn.

Fru talman! Omskärelse är en fråga som förtjänar att följas. Jag instämmer också i interpellantens ingång till frågan att om det hade varit fråga om något som skulle tas i bruk i dag hade diskussionen förmodligen sett annorlunda ut. Det går inte att blunda för.

Omskärelse är en sedvänja som till dels har en religiös anknytning, som vi diskuterar här, till dels är en sedvänja som används och har använts i stora delar av världen. Det är därför svårt att se att ett direkt förbud skulle få önskvärda konsekvenser, nämligen att sedvänjan skulle upphöra. Risken är att man försätter dessa barn i en situation där de utsätts för illegala och osäkra övergrepp.

Det här är en etiskt svår fråga. Den har också diskuterats vid flera tillfällen av till exempel Smer, som har vägt de olika delarna i frågan åt olika håll.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För min del vill jag ge ett tydligt besked. Jag tar verkligen till mig de synpunkter som har lyfts fram här, och jag har förståelse för dem. Vi kommer att följa frågan om vad som händer i de andra nordiska länderna. Det har naturligtvis varit viktigt för oss att också ta del av vad barnombudsmännen har fört fram. Det handlar om samtliga nordiska barnombudsmäns ställningstaganden, och vi har lyssnat på professionerna. Sedan får vi fundera över hur vi tar frågan vidare i nästa steg på ett klokt sätt.

Jag tackar för en bra interpellation.

Överläggningen var härmed avslutad.