Hepatit C och strategin mot hiv

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jenny Petersson har frågat mig:

Vilka är skälen till att Sverige inte har någon nationell strategi mot hepatit C i enlighet med WHO:s rekommendationer, och varför har Sverige inte riktlinjer som öppnar upp för behandling av alla patienter?

Anser ministern att det inte finns något behov av en nationell strategi för eliminering av hepatit C?

Vad avser ministern att göra för de stora grupper hepatit C-smittade som i dag inte uppfyller kraven för att få behandling mot hepatit C?

På vilket sätt anser ministern att smittspridningen ska hanteras om inga nationella riktlinjer och konkreta målsättningar finns framtagna?

Ansvarsfördelningen mellan staten och landstingen är tydlig vad gäller hälso- och sjukvård. De prioriteringar som ska göras utifrån hälso- och sjukvårdslagen är huvudmännens ansvar. Detta är bakgrunden till att det finns få nationella strategier för att hantera enskilda sjukdomsdiagnoser.

Regeringen har vidtagit åtgärder för att stödja landstingen i att minska förekomsten av hepatit C, bland annat genom att staten genom överenskommelsen om ersättning för läkemedelsförmåner bidrar med 882 miljoner kronor för hepatit C-läkemedel bara för 2016. Detta motsvarar mer än 70 procent av den beräknade kostnaden för dessa läkemedel. Även de lagändringar som har gjorts för att underlätta införandet av sprututbytesprogram förväntas ha stor betydelse för att minska förekomsten av hepatit C.

Hepatit C är en av de utmaningar som landstingen har att hantera inom sitt ansvarsområde. Tillgången till de aktuella läkemedlen innebär en ny möjlighet att bemöta sjukdomen. Landstingen har tillskapat en modell för introduktion av nya läkemedel - ett så kallat nationellt ordnat införande. Syftet är att man ska åstadkomma en kostnadseffektiv och ändamålsenlig användning av nya läkemedel för alla patienter i hela landet. Tack vare denna samordnade och innovativa process lyckades Sverige bli det land i Europa som var tidigast och mest omfattande i introduktionen av de nya läkemedlen.

De nya medicinerna innebär att en tidigare kronisk sjukdom nu är möjlig att behandla så effektivt att man kan bli friskförklarad. 2 196 patienter har behandlats under 2015, och under 2016 har 2 442 patienter behandlats. Det har de senaste åren kommit nya läkemedel som innebär att det nu finns fler alternativ att behandla med. Även behandlingstiden har kunnat kortas i vissa fall. Utvecklingen på läkemedelssidan bör leda till lägre kostnader för behandlingen, vilket kan medföra att det finns hälsoekonomiska vinster med att behandla fler grupper som är smittade av hepatit C.

Landstingen har ett stort ansvar att ta till sig den kunskap som finns för att tillhandahålla en effektiv och jämlik vård. Hur landstingen ska agera kring smittsamma sjukdomar, till exempel hepatit C, styrs av smittskyddslagen och hälso- och sjukvårdslagen. Även ansvariga myndigheter ger ut vägledning som har betydelse för hur vården ska minska förekomsten av hepatit C. Det gäller till exempel Läkemedelsverket, som har rekommendationer för läkemedelsbehandling, och Folkhälsomyndigheten, som ger ut information om hepatit C avseende förekomst och smittvägar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack för svaret, Annika Strandhäll! Jag ställde interpellationen på grund av att regeringen hade gett ett uppdrag till Folkhälsomyndigheten att se över den nationella strategin mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar, där bland annat hepatit C ingick. Uppdraget avrapporterades, och jag tyckte att den avrapportering som gjordes var undermålig.

I dag bär ungefär 40 000 svenskar på hepatit C. Varje år diagnostiseras ytterligare 2 000 svenskar. 2014 avled, enligt den senaste siffra jag har hittat, 180 svenskar till följd av sjukdomen. Man utvecklar över tid bland annat skrumplever, leversvikt och levercancer om man går med sjukdomen utan att få behandling i tid.

I svaret lyfter Annika Strandhäll fram att människor har behandlats i Sverige. 2015 var det 2 196 personer, och 2016 var det 2 442 personer, vilket är en ökning. Jag tycker att det är glädjande att man har gjort denna satsning från staten till landstingen där man subventionerar läkemedel. Det är fantastiskt!

Man behöver dock inte vara matematiker för att inse att behandlingstakten måste ökas om sjukdomen ska kunna elimineras. De hälsoekonomiska vinster som ministern hänvisar till kommer inte att uppnås med den politik som förs i dag. Dessutom har TLV beslutat att alla patientgrupper inte ska få tillgång till den nya, effektiva behandling som finns i dag. Jag ska inte gå in på de olika fibrosstadierna, men alla kan alltså inte få tillgång till behandlingen. Det är fel.

En annan sak som jag lyfte fram i min text när jag skrev interpellationen är att WHO i maj 2016 antog en ny strategi som uppmanar regeringar världen över att arbeta fram nationella elimineringsstrategier för att bekämpa hepatit C. Det var något som Sverige stod bakom, och många länder i Europa har tagit fram egna nationella strategier i linje med rekommendationerna från WHO - dock ej Sverige, och det har jag påpekat i flera skriftliga frågor, i interpellationen och nu även här i denna debatt.

Det stämmer som ministern säger i sitt svar att det finns få nationella strategier för enskilda sjukdomsdiagnoser, men det finns sådana, och dessutom finns det rekommendationer som man bör följa - särskilt ett land som Sverige där man vill ha en jämlik hälso- och sjukvård.

Jag står fast vid mina frågor: Vilka är skälen till att man inte har en sådan här nationell strategi mot hepatit C som går i linje med WHO:s rekommendationer? Och varför väljer Sverige och regeringen att inte öppna upp för behandling av samtliga patienter?

Herr talman! Tack, Jenny Petersson, för ditt mycket starka engagemang i en väldigt viktig fråga! Den är viktig inte minst för alla de som är drabbade. Ungefär 45 000 personer i Sverige lever i dag med hepatit C.

Som jag sa inledningsvis i mitt svar har vi ett annat sätt att hantera de här frågorna i Sverige. Den ordning vi har med våra landstings självständiga ansvar innebär, precis som jag sa, att vi har mycket få nationella strategier - därmed inte sagt att vi i Sverige inte har ett effektivt sätt att ta oss an frågan om hepatit C.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Precis som Jenny Petersson påpekar är de nya läkemedel som har kommit under de senaste åren helt revolutionerande och innebär ett fullständigt paradigmskifte när det gäller behandlingen av hepatit C. Det här innebär att man med behandling, som dessutom till skillnad mot tidigare medför relativt få biverkningar, kan bli helt friskförklarad. Samtidigt är det här inget vaccin, utan det är en behandling och innebär en risk för återsmitta om man inte samtidigt arbetar med prevention och att minska riskbeteenden.

Faktum är att vi från statligt håll via läkemedelssubventionen sedan 2014 har lagt 2,5 miljarder sammanlagt på att subventionera dessa läkemedel mot hepatit C. Att säga att regeringen inte gör stora satsningar för att mota den här utvecklingen är alltså faktiskt direkt felaktigt.

Dessutom måste man också lägga till att de beslut som nu är fattade om fler sprututbytesprogram också förväntas ha en stor betydelse, inte minst för att göra det som kanske är absolut viktigast, nämligen att motverka smittspridning bland personer med injektionsmissbruk.

Det som är fördelen med de här nya läkemedlen och behandlingsmetoderna är att de också verkar korta behandlingstiderna väsentligt, vilket gör att man på sikt också kan se en hälsoekonomisk möjlighet att faktiskt kunna inkludera fler. När det gäller det ordnade införandet av de här nya läkemedlen var det från början en tidsbegränsad förmån. Du var lite försiktig med att använda dig av de orden, Jenny Petersson, men från början inkluderades bara F3- och F4-grupper. Nu beviljas man förmånen permanent, och sedan juli 2015 inkluderas också F2-grupper. Det är alltså fler i dag som omfattas av möjligheten att få tillgång till den här behandlingen.

Jag känner en oerhört stor respekt för landstingens självständiga ansvar i att göra de prioriteringar och bedömningar som de anser är lämpliga utifrån de förutsättningar som råder inom respektive landsting. Men man ska inte ta detta som intäkt för att den svenska regeringen inte med full kraft är beredd att bidra till att fler ska omfattas av behandling med det här läkemedlet och till att vi ska bekämpa hepatit C på ett effektivt sätt.

Herr talman! Jag hoppas att mitt tidigare inlägg inte tolkades som att regeringen inte gör någonting, för jag lyfte bland annat fram att regeringen stöder minskningen av hepatit C när det gäller ersättning för läkemedelsförmånerna och att man därmed bidrar. Det tycker jag är jättebra, men jag sa att regeringen inte gör tillräckligt, och det är en jättestor skillnad. Jag tycker att vi kan göra betydligt mer på området - därav mina skriftliga frågor tidigare och den här debatten i dag. Det gäller även sprututbytesprogrammen och att man där kan göra betydligt mer.

Låt mig säga att vi inte gör tillräckligt. Bland annat nämnde ministern själv de olika fibrosstadierna, och vi kan göra betydligt mer så att alla patientgrupper får tillgång till de här effektiva behandlingarna som ministern talar om. I dag är det många som sprider sjukdomen och som inte nås av behandlingen. Där gör man alltså inte tillräckligt i dag.

De hälsoekonomiska vinsterna som jag nämnde uppnås inte i dag på grund av att alla inte kan komma till rätt behandling. Det är skadligt för den enskilde som utvecklar till exempel skrumplever eller leversvikt. De som går med sjukdomen väldigt länge utvecklar ofta levercancer. 180 svenskar avled till följd av sjukdomen 2014.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man kan göra betydligt mer. I sprututbytesprogrammen tror jag definitivt att det går att göra mer när det gäller de olika patientkategorierna. Man kan förbättra screeningen, diagnosticeringen, behandlingen och så vidare. Definitivt kan man också samverka mer mellan infektionskliniker, psykiatrin, kriminalvården, sociala myndigheter och andra aktörer. Det kan optimeras och göras betydligt bättre.

Jag besökte Island, som är betydligt mindre och har färre drabbade av hepatit C, i våras, och där har man en helt annan samverkan och uppsökandeverksamhet. Man jobbar på ett annat sätt inom kriminalvården, psykiatrin och infektionskliniker för att behandla hepatit C vid bland annat LARO-enheter och sprututbyten. Mycket kan göras. Det viktiga är att en infektionsläkare finns med i de här sammanhangen för att uppnå den positiva effekten.

Jag tycker att regeringen gör mycket när det gäller läkemedelssubventionerna, men jag tycker också att det bör öppnas upp för fler, att mer kan effektiviseras och att man kan samverka mer för att få större hälsoekonomiska vinster än i dag.

Herr talman! Det är alltid otroligt intressant att ta del av andra goda exempel på hur man kan göra saker och ting ännu bättre. Det är också viktigt att säga från min sida att man självklart alltid kan utveckla ett arbete och förbättra det.

När man sätter sig in i den här frågan, som jag har haft möjlighet att göra lite mer på djupet, är det oerhört glädjande att se den utveckling som har skett på läkemedelssidan. Det innebär att vi på sikt kommer att kunna se allt fler som till och med har ganska långt gången hepatit C som kommer att kunna behandlas och bli friskförklarade.

Dessutom är det intressant att följa hur behandlingstiderna eventuellt kan kortas ned och vad detta kan ge för hälsoekonomiska effekter som gör att vi kan bredda de här behandlingarna till att omfatta ännu fler personer på sikt.

Det är ingen tvekan om att det som ändå är absolut mest effektivt är att förebygga uppkomsten av hepatit C i så stor utsträckning som det över huvud taget är möjligt, varför insatser som syftar till att begränsa och förebygga smittspridning är A och O.

Därför ska det också bli intressant att se vad möjligheten till fler sprututbyten och den ändrade lagstiftningen kommer att medföra för förbättringar för de här grupperna.

Jag tänker också på det som du, Jenny Petersson, tog upp i ditt första inlägg, där du berörde det uppdrag som regeringen gav till Folkhälsomyndigheten och som presenterades den 1 mars 2017. Det avsåg ju i första hand en uppdatering av den nationella strategin om hiv och aids men även att också andra blodsjukdomar ska uppmärksammas. Det är dock viktigt att påpeka att det var ett arbete med fokus främst på insatser mot hiv. Uppdateringen är nu ute på remiss, och eventuella synpunkter ska ha inkommit senast den 30 juni. Vi får naturligtvis följa de synpunkter som där har kommit in och göra en utvärdering av vad som eventuellt ytterligare behöver göras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan handlar det om samverkan på olika sätt, vilket du också berörde i ditt inlägg, Jenny Petersson. I den process som kallas nationellt ordnat införande av nya läkemedel samarbetar nu samtliga landsting, ett flertal myndigheter och läkemedelsföretagen i en gemensam process för att vi ska få ett på alla sätt adekvat, bra och välavvägt införande av de nya läkemedlen.

Herr talman! Låt mig kort säga något om den rapport som Folkhälsomyndigheten släppte. På flera ställen behandlar man i rapporten problematiken med hepatit C, men det föreslås nästan inga konkreta åtgärder för att bekämpa viruset, trots att hepatit C är sex gånger vanligare än hiv. När vi nu vet att det kan orsaka så stora kostnader både för den enskilde och för samhället tycker jag att det saknades viktiga analyser och förslag. WHO har ju kommit med rekommendationer om att man ska eliminera hepatit C, men det saknades en elimineringsplan. Jag tycker att det vore på sin plats att Sverige tog fram en nationell strategi mot hepatit C enligt de rekommendationerna.

Nu lämnar jag själva rapporten och går över till de nya läkemedlen. Jag tycker också att de nya läkemedlen är fantastiska, oavsett vilken sjukdom de gäller. De har lett till en förbättring när det gäller behandling och bieffekter, och de har betydligt bättre effekt. På åtta till tolv veckor kan man bli fri från hepatit C. Men det jag önskar är att man ska öppna detta för fler patienter, så att de kan få tillgång till denna effektiva behandling.

Alltså: Det behövs en nationell strategi, och man behöver öppna läkemedelsbehandlingen för fler.

Herr talman! Tack, Jenny Petersson, för denna interpellationsdebatt! Det har varit intressant, och jag är inte främmande för att man hela tiden ska arbeta för förbättring och utveckling. Samtidigt ser vi att det, inte minst på läkemedelssidan, sker en revolution just nu när det gäller hepatit C. Vi kan nu se till att på ett ansvarsfullt sätt införa dessa läkemedel på bred front i Sverige och ta detta steg för steg. Där har inte minst landstingen ett otroligt viktigt ansvar. Vi har också lagt fram en proposition till riksdagen om ändrad lagstiftning och fler sprututbytesprogram. Vi får följa vad detta får för påverkan. Jag är också säker på att vi är helt överens om att det viktigaste är att förebygga uppkomsten på olika sätt - att jobba med prevention och minska smittspridningen, så att färre utsätts.

Tack för en väldigt bra debatt! Jag tar till mig de synpunkter som har förts fram här och gläds samtidigt åt att vi nu ser att det finns fler effektiva behandlingsmöjligheter för patienter med hepatit C.

Överläggningen var härmed avslutad.