Hemresor för deltagare i åtgärder inom aktivitetsstöd

Fru talman! Maria Stenberg har frågat mig om jag nu avser att ta initiativ till att göra det möjligt för fler arbetslösa småbarnsföräldrar, som deltar i åtgärder inom aktivitetsstöd utom pendlingsavstånd, att ta ett större föräldraansvar genom fler hemresor. Maria Stenberg påtalar att det försämrade arbetsmarknadsläget kan komma att leda till fler utbildningar utom pendlingsavstånd, oavsett lämpligheten i det, och ställer mot bakgrund av det samma fråga som jag besvarade i ett frågesvar i september. Att arbetsmarknadsläget har förändrats förändrar, enligt min mening, inte det faktum att en anvisning till ett arbetsmarknadspolitiskt program föregås av en bedömning av huruvida programmet är lämpligt såväl för den enskilde som ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv. Jag vill dessutom hävda att den som får möjlighet att delta i en arbetsmarknadsutbildning redan med nuvarande regler får ett generöst stöd från samhället jämfört med personer som deltar i andra typer av utbildningar. En arbetsmarknadsutbildning är ofta en dyr utbildning där deltagaren får aktivitetsstöd i stället för studiemedel som till stor del består av lån. Utöver att Arbetsförmedlingen finansierar utbildningskostnader och ersättningen till deltagaren finns möjlighet att få visst stöd för både resor och dubbelt boende. Mitt svar är därför att jag för närvarande inte avser att ta initiativ till att förändra regelverket för reseersättning i samband med deltagande i program med aktivitetsstöd.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Det finns uppenbara goda anledningar för mig som norrbottning och glesbygdsbo att lyfta fram frågor som handlar om hur människors vardag ser ut när man bor i glesbygd. Om jag ska vara helt ärlig verkar inte arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin helt insatt i hur livet och vardagen kan bli för en arbetslös förälder och andra som bor långt bort från Stockholms innerstad. Låt mig berätta om hur verklighetens vardag kan se ut för en arbetslös småbarnspappa från Älvsbyn. Han finns, eftersom han kontaktade mig. Det var därför arbetsmarknadsministern fick frågan om en ändring i Arbetsförmedlingens förordning i september. I hans familj finns ett barn som har särskilda behov och därför behöver stöd från båda sina föräldrar. Hans fru hade dessutom sjukersättning sedan en tid tillbaka, och med tanke på att familjens ekonomi näst intill var i fritt fall efter regeringens hårdföra och orättvisa politik för arbetslösa och sjuka var han glad över sin chans att stärka sina odds på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsutbildningen var verkligen en ny chans till jobb för honom och därmed bättre ekonomi för familjen. Men bekymret uppstod när han insåg att utbildningen var förlagd till Övertorneå och han endast skulle få ekonomisk hjälp att komma hem till familjen en gång i månaden. Det är 21 mil enkel resa till Övertorneå från Älvsbyn, utan möjlighet till kollektivtrafik. Att tro att en arbetslös har möjlighet att själv stå för bensinkostnaden för resterande hemresor är en utopi. Prova själv att försörja din familj och dina barn på ersättningen från a-kassan och sjukersättningen! Bara det faktum att någon människa i dag får chansen att gå en arbetsmarknadsutbildning är som en vinst på Lotto, med tanke på regeringens utarmning av möjligheten för vuxna människor att få en andra utbildningschans. Det är klart att jag då blir förvånad, bekymrad och lite ilsken över att det verkar vara så oändligt svårt för arbetsmarknadsministern att ens diskutera möjligheten att bevilja fler hemresor i fall där det finns särskilda familjeskäl. Arbetsmarknadsministern har makten i dag att ändra i förordningen. Vips skulle det finnas en möjlighet för Arbetsförmedlingen att efter prövning hjälpa till med fler hemresor. Berätta och tala om för människor som av särskilda skäl behöver vår hjälp varför det är så svårt att ens få arbetsmarknadsministern att diskutera det faktum att Sverige är ett avlångt land och att det i sig innebär att människors vardag och möjligheter ser olika ut!

Fru talman! Nu talar vi igen om det härliga ämnet småbarnsföräldrar. Jag tycker att det är väldigt bra att diskutera i en interpellationsdebatt vilka förutsättningar småbarnsföräldrar nu har att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Vi har diskuterat i en tidigare debatt hur de straffas om de tar hand om sina barn och hur de straffas om de vill vara mer med sina barn. När de nu efter den bestraffningen är inne i arbetslösheten, vilka möjligheter har de då att komma tillbaka? Jag tror inte att det här enbart är ett problem för våra norrländska småbarnsföräldrar. Det här problemet är bredare än så. Vi har en arbetsmarknad som är i ständig förändring. När jag på 90-talet jobbade som arbetsförmedlare träffade jag många småbarnsföräldrar som var så sugna på att få ett jobb och hade så stark vilja att kunna ge sina barn mer än a-kasseersättningen erbjöd - den var i och för sig lite högre än den är i dag. Viljan finns kvar hos föräldrarna att erbjuda sina barn mer. Därför tar man chansen att utbilda sig. Det behöver inte vara så att man har ett barn med särskilda behov. Det kan räcka att man har tre små barn och en förälder som ständigt är borta. Det kan betyda att den andra föräldern inte orkar med. Det kan vara så. Jag tror att vi är överens om att det är viktiga frågor. Det handlar inte bara om hur vi ska få föräldrarna tillbaka i arbete. Familjepolitiken handlar om vad som händer om 20 år. Har vi en bra familjepolitik, erbjuder vi bra möjligheter för småbarnsföräldrar, då är det fler som vågar vara småbarnsföräldrar, fler i landet som vågar ta steget och bilda familj. Vem är vinnare på det? Sverige är vinnare på det! Det är Sveriges framtid vi pratar om. Om vi nu inte vågar ge småbarnsföräldrar större möjligheter att klara av en småbarnssituation, vad händer då? Jo, då sänker vi Sveriges framtid. Då sänker vi möjligheterna för Sverige att utveckla sin framtid ännu mer. Det är det här vi pratar om i dag, Littorin. Vi pratar om småbarnsföräldrars förutsättningar att söka utbildningar och ta del av arbetsmarknadsutbildningen, samtidigt som vi egentligen pratar om Sveriges framtid. Det gjorde vi även i förra debatten. Jag tror att det inte är så svårt att åstadkomma som vi har hört. Det är bara ett litet beslut från regeringen, om man nu kan överrösta finansministern på ett regeringssammanträde. Det är inte svårare än så att åstadkomma en förändring i den här frågan och hjälpa småbarnsföräldrar att ta steget närmare arbetsmarknaden.

Fru talman! Som småbarnsförälder har man naturligtvis lätt att sätta sig in i den exakta situationen. Det exempel som Maria Stenberg tar upp är onekligen belysande för de avstånd som gäller i delar av landet. Det är också därför jag tycker att det är bra att det stöd vi har är mycket generösare än nästan alla andra stöd som finns på arbetsmarknaden. Det är en dyr utbildning, man får aktivitetsstöd och man får stöd till hemresor och dubbelt boende. Det görs också en lämplighetsbedömning ur både det enskilda perspektivet och arbetsmarknadsperspektivet. Jag delar bedömningen att utbildning i sig är en god idé. Det är bra att tillskansa sig ny kunskap för att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden. Det finns dock två diskussioner man måste ta. Den ena är om alla utbildningar ska ligga inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Det tycker vi att de inte ska. Vi har till exempel valt att ordna utbildningsplatser utanför Arbetsförmedlingens regi. Det finns till exempel 10 000 lediga högskoleplatser. Vi ökar också antalet utbildningsplatser på andra håll. Det är den ena frågeställningen. Om man går en sådan utbildning får man ta studielån i stället och på det sättet lösa den problematik som interpellanten pekar på. Den andra frågeställningen är hur generöst stödet ska vara. Det finns ingen exakt gräns för det. Jag bara konstaterar att det är en dyr utbildning. Man får ett aktivitetsstöd och inte ett lån som vid all annan utbildning, och man får hemresa och möjlighet till dubbelt boende. I det läget konstaterar jag bara att det är en väldigt generös åtgärd. I dagsläget finns det inte något initiativ på gång för att ändra på den generösa regel som i dag finns.

Fru talman! Som småbarnsförälder har man naturligtvis lätt att sätta sig in i den exakta situationen. Det exempel som Maria Stenberg tar upp är onekligen belysande för de avstånd som gäller i delar av landet. Det är också därför jag tycker att det är bra att det stöd vi har är mycket generösare än nästan alla andra stöd som finns på arbetsmarknaden. Det är en dyr utbildning, man får aktivitetsstöd och man får stöd till hemresor och dubbelt boende. Det görs också en lämplighetsbedömning ur både det enskilda perspektivet och arbetsmarknadsperspektivet. Jag delar bedömningen att utbildning i sig är en god idé. Det är bra att tillskansa sig ny kunskap för att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden. Det finns dock två diskussioner man måste ta. Den ena är om alla utbildningar ska ligga inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Det tycker vi att de inte ska. Vi har till exempel valt att ordna utbildningsplatser utanför Arbetsförmedlingens regi. Det finns till exempel 10 000 lediga högskoleplatser. Vi ökar också antalet utbildningsplatser på andra håll. Det är den ena frågeställningen. Om man går en sådan utbildning får man ta studielån i stället och på det sättet lösa den problematik som interpellanten pekar på. Den andra frågeställningen är hur generöst stödet ska vara. Det finns ingen exakt gräns för det. Jag bara konstaterar att det är en dyr utbildning. Man får ett aktivitetsstöd och inte ett lån som vid all annan utbildning, och man får hemresa och möjlighet till dubbelt boende. I det läget konstaterar jag bara att det är en väldigt generös åtgärd. I dagsläget finns det inte något initiativ på gång för att ändra på den generösa regel som i dag finns.

Fru talman! Det blir väldigt belysande när man berättar om hur många människors vardags- och livsvillkor ser ut när de bor långt ute i landet och långt bortifrån Stockholms innerstad. Sverige är faktiskt ett avlångt land. Det innebär att människor lever under olika förhållanden och med olika förutsättningar. Men det i sig ska väl ändå inte behöva vara diskriminerande. Att välja att inte ens försöka att göra någonting åt förordningen och därmed ge Arbetsförmedlingen en faktisk möjlighet att hjälpa barnfamiljer med flera hemresor känns väldigt orättvist och omodernt. Det är verkligen trist för framför allt barnens skull. Det trodde jag ändå skulle vara ett rätt gångbart argument. Det handlar om att vi tillsammans ser möjligheterna att hjälpa barnen så långt som möjligt. Som barn väljer man inte själv sina föräldrar. Det är inte deras fel att mamma eller pappa har blivit arbetslös och behöver gå en utbildning långt hemifrån för att öka sina chanser att få ett jobb. De barn som i dag lever i familjer med knaper ekonomi är oftast mycket väl medvetna om att det inte finns några pengar i familjen. Det finns mycket att tjäna på att se över förordningen och utöka möjligheten för Arbetsförmedlingen att ta hänsyn till familjer där föräldrar av särskilda skäl behöver ha hjälp att åka hem flera helger i månaden. Det är klart att jag kan se nyttan med att samla ihop människor från olika orter för att kunna genomföra en i många fall kostsam arbetsmarknadsutbildning. Jag kan förtydliga vad jag menar. Det kan faktiskt vara så att det finns jobb för en mattläggare hemma hos mig i Arjeplog. Då är det mycket smartare och billigare att genomföra utbildningen på en annan ort. Men då behöver man också se skillnaderna och om det finns en arbetslös förälder som har ansvar för små barn. Det är trist att arbetsmarknadsministern inte kan se det och vill göra någonting åt det. Det duger inte att i dagsläget säga att man inte ens vill titta på frågan. Ni har i dag makten och kan besluta om en förändring här och nu. Jag är fullständigt övertygad om att du om du vill kan ta en match med finansministern. Det fanns en mycket klok person som uttryckte sig så här: Politik är att vilja. Det var Olof Palme som uttryckte sig så. Tänk så rätt han hade i att politik verkligen handlar om att vilja. Jag hoppas att arbetsmarknadsministern kan förstå hur det är att leva i ett avlångt land och att förutsättningar ser olika ut. Det handlar om att ge arbetsförmedlingarna en möjlighet att se småbarnsföräldrars olika förutsättningar och möjligheter att ta sitt föräldraansvar.

Fru talman! Jag tycker inte om när man lite grann förenklar saker och ting och säger att det finns 10 000 högskoleplatser. Går man en arbetsmarknadsutbildning blir man anvisad av Arbetsförmedlingen. Det är stor skillnad mellan att bli anvisad en arbetsmarknadsutbildning och att själv välja en högskoleutbildning. Om vi har en arbetslös småbarnsmamma med tre barn i Timrå som blir anvisad en arbetsmarknadsutbildning i Umeå går det inte att pendla annat än att veckopendla. Men om en småbarnsmamma med tre barn väljer att studera till lärare tror jag inte att hon väljer Umeå och en fullskalig utbildning. Då väljer hon kanske Mittuniversitetet och distansutbildning. Det är där skillnaden finns. Man har andra möjligheter när man väljer själv. Man planerar själv hur man ska göra och vilken utbildning man ska gå utifrån sin familjesituation. Men det är Arbetsförmedlingen som anvisar en person arbetsmarknadsutbildning. Då måste den arbetslösa småbarnsmamman med tre barn från Timrå åka till Umeå. Det är skillnaden. Det är att förenkla lite att säga att det finns högskoleutbildningar. Vad ska vi då göra, statsrådet? Det är att förenkla problematiken att säga som man sagt. Det behövs ett beslut på ett regeringssammanträde där man överröstar finansministern, och sedan är det klart. Då har man hjälpt småbarnsföräldrarna.

Fru talman! Jag förstår precis problematiken. Men det är inte riktigt så svartvitt som man kanske ibland lite grann kan höra i debatten. Vad säger vi till alla de småbarnsföräldrar som utbildar sig inom ramen för det ordinarie utbildningssystemet och får låna till sin utbildning och betala alla kostnader själv? Det finns också den typen av rättviseproblematik. Slutsatsen är det som jag försöker säga i interpellationssvaret. Detta är redan i dag ett väldigt generöst åtagande från det offentligas sida för att hjälpa till. Diskussionen gäller om man ska göra det mer generöst och erbjuda mer än en hemresa i månaden. Jag kan förstå det Maria Stenberg och också Jasenko Omanovic säger. Men det är naturligtvis en avvägningsfråga hur generös man kan vara jämfört vad som erbjuds andra grupper bland våra medborgare i liknande omständigheter.

Fru talman! Jag avslutade mitt förra inlägg med att tala om att politik handlar om att vilja. Vi kan konstatera att det har funnits rätt så mycket vilja i den moderatstyrda regeringen. Det handlar om viljan att genom en sämre och dyrare a-kassa göra det ekonomiskt tuffare för de människor som av olika anledningar inte har fått något jobb eller som i dag har blivit uppsagda från sitt jobb. Det handlar om viljan att öka klyftorna mellan dem som har jobb och dem som inte har jobb genom att belöna den skillnaden genom skattesänkningar och viljan att genom slakten på vuxenutbildningen försvåra för människor som av olika anledningar behöver få nya utbildningsinsatser i livet. Ovanpå allt detta är Sverige fortfarande ett avlångt land där vi lever med olika möjligheter att ta del av till exempel en arbetsmarknadsutbildning. Problemen kvarstår och hopar sig för människor i tider av arbetslöshet. Hur får den moderatstyrda regeringen riktigt ihop det? Familjen i Ensbyn har inte blivit alertare på arbetsmarknaden, och avstånden i Norrbotten har inte blivit kortare, bara för att de har blivit så mycket fattigare. Jag skulle vilja påstå att det snarare är tvärtom. Ångesten och sömnsvårigheten har nog ökat i takt med den orättvisa politiken. Jag skulle önska att arbetsmarknadsministern åtminstone övervägde att ge Arbetsförmedlingen möjligheter att se barnfamiljers särskilda skäl när föräldrar tar del av en arbetsmarknadsutbildning. Det verkar vara dags för en förändring i politiken, för Sverige kan faktiskt så mycket mer och vill så mycket mer. Sverige behöver en politik som håller ihop människors liv och vardag, inte bara i goda tider utan också i sämre tider. Jag kan bara konstatera att både Sverige och Norrbotten behöver en annan politik för framtiden och för barnens skull, helt enkelt.

Fru talman! Det är intressant att av de sju interpellationsdebatter jag har här i dag handlar fem om ersättningar och en - nästa med Monica Green - om jobben. Det är lite belysande när det gäller hur man ser på de här frågeställningarna. Jag förstår vad Maria Stenberg säger. Det är klart att man kan ha synpunkter och vilja ändra på det sätt som Maria Stenberg föreslår. Samtidigt konstaterar jag återigen att det här är ett väldigt generöst system, särskilt om man jämför med de småbarnsföräldrar som i stället har valt att utbilda sig inom ramen för det ordinarie utbildningssystemet och skaffa sig just den kompetens de behöver. De får låna till nästan alltihop och får betala alla sina kostnader själva. Därför finns det i dag inga initiativ när det gäller att förändra på det sätt som Maria Stenberg efterlyser.