helikoptrar inom sjöräddningen

Herr talman! Karin Enström har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att ta till vara existerande resurser för sjöräddning som finns inom försvaret och för att säkerställa att samordningen mellan olika departement i Regeringskansliet fungerar. Jag vill först understryka att jag delar Karin Enströms uppfattning att det är viktigt att sjöräddningsverksamheten fungerar väl och är effektivt organiserad. Det har jag också understrukit i ett antal liknande interpellationer i denna kammare. Det är Sjöfartsverket som ansvarar för att det finns fullgod sjöräddningsförmåga på svenskt sjöterritorium och internationellt vatten som tillhör svensk sjöräddningsregion. Målet för sjöräddningen är att en nödställd i 90 % av alla fall ska kunna undsättas med en flyg- eller ytenhet inom 90 minuter efter det att ett larm inkommit till sjöräddningscentralen. Detta mål har inte ändrats på grund av minskningarna i Försvarsmaktens grundorganisation. För att fullgöra målet för sjöräddningen samverkar Sjöfartsverket med en rad aktörer. Förutom de båtar och fartyg som kan användas för sjöräddningsändamål längs hela Sveriges kust, finns i dag även tillgång till räddningshelikoptrar på fem platser i landet. På tre av dessa orter, nämligen Berga, Säve och Ronneby, är det Försvarsmakten som enligt avtal med Sjöfartsverket står för denna beredskap. Det försvarspolitiska beslutet innebär att Försvarsmaktens helikopterpark kommer att minskas och omstruktureras. Detta innebär i sin tur att Försvarsmakten inte kommer att ha samma möjligheter som tidigare att bidra till och delta i sjöräddningsverksamheten. Som jag nämnt tidigare är det Sjöfartsverket som har ansvaret för att det finns tillfredsställande resurser för sjöräddning. I den utsträckning Försvarsmaktens resurser inte längre kan användas för sjöräddningsändamål ska de ersättas med andra resurser. Regeringen gav före årsskiftet Sjöfartsverket i uppdrag att analysera vilka konsekvenser minskningarna i Försvarsmaktens grundorganisation kan få för sjöräddningen. Sjöfartsverket har i sin rapport konstaterat att de av Försvarsmaktens helikoptrar som varit en del av sjöräddningsverksamheten måste ersättas för att samma kapacitet och yttäckning ska kunna bibehållas. Det är inte bara sjöräddningsverksamheten som påverkas av neddragningarna av helikopterverksamhet inom Försvarsmakten. Sjöfartsverket har i sin utredning konstaterat att samtliga myndigheter och organisationer som tidigare nyttjat Försvarsmaktens helikoptertjänster ser det som angeläget att det vidtas kompletterande åtgärder för att verksamheten ska kunna bibehålla samma nivå som i dag. Samtliga aktörer ser positivt på en samordning av samhällets totala behov av helikoptertjänster. Sjöfartsverket för diskussioner med de inblandade aktörerna i syfte att träffa överenskommelse om samutnyttjande, samfinansiering och lokalisering av helikopterresurser. Resultatet av dessa överläggningar kommer att redovisas så snart de avslutats. Försvarsmakten deltar i diskussionerna om att finna en kostnadseffektiv lösning för samtliga inblandade. Den kunskap och de resurser som finns inom Försvarsmakten ska inte gå förlorade utan användas för att stödja samhället. De resurser som finns inom Försvarsmakten är i första hand avsedda för Försvarsmaktens verksamhet och ska i första hand också användas i detta syfte. Avslutningsvis vill jag framhålla att samarbetet och samordningen mellan departementen fungerar mycket bra.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag är mycket medveten om att helikopterfrågan har diskuterats många gånger här i kammaren, men jag kände det ändå angeläget att återigen ta upp frågan hur vi på bästa sätt löser behovet av helikoptrar. I min interpellation har jag försökt beskriva den situation som uppkommit på grund av försvarsbeslutet. Antalet helikoptrar kommer i princip att halveras, och de tunga helikoptrarna med sjöoperativ förmåga baseras i Ronneby i Blekinge medan övriga baseras i Linköping. Det leder till att det kommer att ta ungefär två timmar för en militär räddningshelikopter att ta sig från Ronneby till Stockholms skärgård och en knapp timme till Göteborgs skärgård. Det här oroar inte bara mig och många andra som bor eller vistas i skärgården. Det borde också oroa alla de ungefär 14 miljoner färjepassagerare per år som är beroende av fungerande sjöräddning. Det är bra att Sjöfartsverket i sin utredning kommit fram till att den här bristen måste åtgärdas på något sätt. Men det är här som det känns så tråkigt, att man genom försvarsbeslutet slår sönder en väl känd och väl fungerande organisation, för att sedan med nya pengar handla upp samma kompetens på annat håll. Flygburen sjöräddning är ingen enkel sak. Det ställs mycket höga krav på utrustningen och på utbildning och erfarenhet hos besättningen. Det tar tid att bygga upp den kompetensen om man ska börja från noll. De som riskerar att bli lidande av den här ineffektiviteten är skärgårdsborna, båtlivet och färjepassagerare. Det gäller också de anställda inom försvaret som besitter en hög kompetens som regeringen inte riktigt tycks vilja ta till vara. Det var därför som jag frågade vilka åtgärder statsrådet tänkte vidta för att på bästa möjliga sätt tillvarata de redan existerande resurser för sjöräddning som finns inom försvaret. Jag tycker inte att statsrådet har svarat mig på frågan hur det ska gå till.

Herr talman! Göteborg är Skandinaviens största hamn med ett stort antal fartygsanlöp per vecka. Det är hemmahamn för världens största passagerarrederi. Västkusten har en arkipelag som är oerhört populär under alla sommarmånaderna. Detta gör att räddningshelikoptrarna behöver finnas nära kusten, och det gör de om de är placerade på Säve och inte på Såtenäs som ligger en halvtimmes flygtid in i landet. Helikoptrarna på Säve arbetar redan i dag oerhört kostnadseffektivt och samordnat med andra myndigheter som Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Kustbevakningen, landstinget, Rikspolisstyrelsen med mera. Helikoptrarna behövs för sjuktransporter från fartyg, undsättning vid befarade flyghaverier, insatser ombord på fartyg, skogsbränder, översvämningar, stormskador, eftersökning av försvunna personer, visitering av misstänkta fartyg och ambulanshelikopterverksamhet vid svåra vädersituationer, inte minst bland öarna i Göteborgs skärgård. Nu överväger Sjöfartsverket att upphandla civila resurser till en kostnad av 75 miljoner kronor per år samtidigt som Försvarsmakten redan har dessa resurser och kan täcka de behov som jag nämnde. Till detta kommer att Såtenäsflytten skulle kosta skattebetalarna minst 40 miljoner kronor för investeringar i bland annat nya hangarer. Säve har redan hangarer som är nybyggda till en kostnad av 8 miljoner kronor. Det finns ingenting på Såtenäs. Därför tycker jag att det är anmärkningsvärt att man är beredd att flytta till Såtenäs när allting redan finns på Säve. Jag frågar ministern: Varför kan inte Säves helikoptrar vara kvar? De uppfyller samhällets alla krav och kostar samhällsekonomiskt mindre än en flytt. Jag vill ha svar på detta i dag.

Herr talman! Jag vill börja med att understryka det som Karin Enström också tar upp, nämligen att det är viktigt att man kan lita på att sjöräddningen fungerar. Det är Sjöfartsverket som har ansvaret för helheten och som ska se till att offentliga aktörer kan kompletteras med privata aktörer så att vi kan leva upp till de höga krav som både regeringen och riksdagen har ställt på sjöräddningsarbetet och möjligheten att undsättas i olika nödsituationer. Jag ser framför mig att det ansvar som Sjöfartsverket ska leva upp till också i framtiden kommer att innebära att man samarbetar med försvaret på en rad olika områden och på olika platser i landet. På de platser där försvarets nya organisation innebär att man inte kan leva upp till de krav på undsättning som riksdagen har ställt måste Sjöfartsverket titta på vilka andra aktörer som kan komplettera det. Det kan vara andra offentliga aktörer, men det kan också vara privata. Redan i dag har Sjöfartsverket avtal med andra offentliga och privata aktörer. Jag är mån om att vi kan fortsätta att ha den blandningen av avtal. På alla de områden där försvaret fortfarande kan spela en aktiv roll med sitt material och med sin utrustning kommer Sjöfartsverket också att ha den typen av samarbete med försvarsorganisationen i framtiden. Annelie Enochson ställer egentligen frågan varför försvarsbeslutet och förslaget till grundorganisation blev som det blev. Då måste Annelie Enochson vända sig till försvarsministern. Jag har ansvaret för sjöräddning via mitt ansvar för Sjöfartsverket. Där kliver vi nu in eftersom Sjöfartsverket är den myndighet som ytterst är ansvarig för sjöräddningen. Då måste vi också titta på vilka konsekvenser Sjöfartsverkets uppdrag och ansvar att vara en garant för att sjöräddningen fungerar i hela landet får med anledning av försvarsbeslutet. Vi har inte haft synpunkter på försvarsorganisationen av transportpolitiska skäl. Detta kommer in som ett led i att försvaret nu ändrar organisation. De avvägningar som ligger i botten kring varför helikoptrarna nu ska vara på olika platser vill jag be Annelie Enochson vända sig till försvarsministern om. Det är hon som har sakkunskapen där. Det jag nu lovar ska fortsätta att fungera även i framtiden är just sjöräddningen och dess verksamhet. Som ett led i beslutet om en ny organisation inom försvaret gav vi Sjöfartsverket ett särskilt uppdrag att titta på vad den nya organisationen inom försvaret betyder. Där konstaterar Sjöfartsverket att man måste teckna avtal med ett antal nya aktörer som en konsekvens av att Försvarsmakten nu drar sig tillbaka. Det betyder inte att man inte i framtiden också kommer att ha många avtal med försvaret. Vi kommer att se en blandning av privata, offentliga och statliga aktörer som var och en blir en garant för att helheten hos sjöräddningen fungerar.

Herr talman! Det som har drivit mig att skriva den här interpellationen och ställa de här frågorna är en kombination av oro för att sjöräddningen riskerar att försämras och en oro för att vi kanske inte utnyttjar samhällets totala resurser på bästa sätt - detta att den ena handen inte riktigt vet vad den andra handen gör. Nu vet vi vad den ena handen har gjort, och sedan tar man konsekvenserna av det. Samhällets totala behov av helikoptrar är ju stort, och i dag diskuterar vi en del. Helikoptrar behövs också för ambulanstransporter, polisens arbete och inom kriminalvården, för att ta några exempel. Därför vill jag också i dag, även om det går lite utanför frågan, passa på och fråga statsrådet om det inte nu kan vara dags att ta ett samlat grepp - och inte bara via Sjöfartsverket - över statens och landstingens behov av helikoptrar. Försvarets neddragningar och omflyttningar av helikopterverksamheten drabbar ju inte bara sjöräddningen utan påverkar oss på många områden, och det skriver också statsrådet i svaret. Här måste regeringen ta sitt ansvar så fort som möjligt och utreda konsekvenserna och föreslå hur bristerna ska åtgärdas. Jag tycker att det verkligen ankommer på regeringen som helhet att hitta så kostnadseffektiva lösningar som möjligt. Det är bra att Sjöfartsverket nu för diskussioner med aktörerna. Men jag vill ändå fråga statsrådet när de här överläggningarna förväntas vara klara. När kommer det att finnas några konkreta resultat att presentera? Det skulle kännas betryggande att veta det. Jag skulle också vilja veta när vi kan se det här fungera i verkligheten. Snart är det sommar, även om det kanske inte känns så i dag. Folk börjar nu sätta sina båtar sjön. Frågan är om de ska våga sig ut på sjön i sommar.

Herr talman! Ibland är det inte lätt att veta vem man ska vända sig till. Jag känner att det är viktigt att vi får ordning på den här frågan. Det står i ministerns svar att den kunskap och de resurser som finns inom Försvarsmakten inte ska gå förlorade utan användas för att stödja samhället. Det är just detta som är min poäng när jag tar upp detta i dag. Jag är så rädd för att Säve helikopterdivision kommer att försvinna och att den inte kommer att kunna användas så bra som sker i dag. I dag används den på ett oerhört bra sätt i ett samutnyttjande med landstinget vid ambulanstransporter, och den används också av sjöräddningen och Kustbevakningen. Den används på alla de områden som jag nämnde inledningsvis. Om den flyttas från Säve till Såtenäs, det vill säga en halvtimmes till en timmes flygtid in i landet, kommer det att få allvarliga konsekvenser. Jag kan inte avgöra om det är rätt att ministern svarar eller inte. Jag känner att det är viktigt att jag får säga detta. Det har också med sjöräddningen att göra. En annan sak som jag vill säga är att Såtenäs är en militär flygplats, vilket innebär att den kommer att vara öppen ungefär mellan 8 och 16. Säve, där helikoptrarna finns, är däremot en civil flygplats som är öppen dygnet runt. Det är bättre för samhället att alltid kunna nå helikoptrarna. Det finns alltså många skäl till varför helikopterdivisionen på Säve bör finnas kvar, inte minst utifrån sjöräddningssynpunkt.

Herr talman! Jag tror att vi lever i en tid då omorganisationer kommer att bli mer vanliga än vad de kanske var historiskt sett. Det betyder nog att vi måste vara inställda på att inte bara privata verksamheter omorganiseras utan också statliga och andra offentliga, ibland som en följd av ny teknik, ibland som en följd av befolkningsutvecklingen i vårt land och ibland också som en följd av att hotbilden mot vårt land har ändrats radikalt. Det vi måste ställa krav på är naturligtvis att våra myndigheter vid varje sådan omorganisation tar ett helhetsansvar, så att ingen känner att som en konsekvens av omorganisationen så minskar tryggheten eller ökar oron. Det är det vi också tittar på när det gäller just sjöräddningsarbetet. På Säve kommer ingen verksamhet kring helikoptrar att vara kvar enligt det beslut som nu föreligger. Då är det viktigt att göra precis det som Karin Enström är inne på, nämligen ändå se till att det finns avtal och att det finns sjöräddningsverksamhet som lever upp till de krav vi har ställt. De måste också vara på plats innan försvarets nya organisation genomförs fullt ut, så att ingen behöver känna en oro över att det däremellan blir ett glapp och att vi då inte har ett avtal med tillräckligt många helikoptrar. Därför pågår just nu en dialog som Sjöfartsverket leder med andra intressenter - det är landsting, det är några privata aktörer och det är också Försvarsmakten - där man har ansvar för helheten och där man ser till att de avtal som nu tecknas kompletterar varandra och att de också kan samutnyttjas. Då kan det också i fortsättningen vara så som Annelie Enochson pekar på: En och samma helikopter kan ju ibland vara aktiv gentemot sjöräddningen och ibland också gentemot landsting eller underlätta inom sjukvården. Den typen av avtal kommer vi att se också i framtiden. Sjöfartsverket har ett uppdrag att se till att avtalen är på plats och att de fungerar innan den nya organisationen, som då berör försvarets helikoptrar, genomförs. Ingen ska behöva känna att just sjöräddningen blir sämre med anledning av den omorganisation som vi har framför oss.

Herr talman! Självklart hoppas jag också att det här kommer att gå i lås - för allas skull, så klart. Därför är jag ändå intresserad av att höra om det finns en riktig tidsplan. En hel del av den nya organisationen för Försvarsmakten ska ju vara genomförd redan den 1 juli detta år, och därför känns det som om det är väldigt bråttom, eftersom det här riskerar att bli ett skifte mitt i sommaren. Sedan finns det ju olika tidsplaner för olika delar av Försvarsmakten. Det får inte bli så att vi står där mitt i sommaren med full sjötrafik och fulla skärgårdar och inte är riktigt säkra på hur de här avtalen ser ut. Därför vill jag nog ändå be statsrådet konkretisera: När kan vi se det här fungera i verkligheten?

Herr talman! Där är svaret att avtalen kommer att vara på plats vid lite olika tidpunkter. Nu har jag inte i huvudet vilket avtal som är först på plats, men det är det avtal som stämmer med att Försvarsmakten börjar sin omorganisation. Här har vi samordnat oss och samarbetar så att vi knyter avtalen till de orter som först berörs av den omställning av försvaret som nu görs.