Hatbrott

Herr talman! Eva-Lena Jansson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder så att hatbrotten återigen ska bli ett prioriterat område för polis och åklagare. Hatbrotten är prioriterade både av regeringen och inom rättsväsendet. En viktig förutsättning för att polisen ska kunna bekämpa hatbrott är att det inom polisorganisationen finns goda kunskaper om denna typ av brottslighet. Av den anledningen fick Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten i 2007 års regleringsbrev i uppdrag att säkerställa att hatbrottsmotiv identifieras och utreds så tidigt som möjligt vid utredningar om brott där det kan finnas ett sådant motiv. Uppdraget har redovisats i samband med årsredovisningarna för 2007. Av redovisningen framgår bland annat att Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten under året har bedrivit ett aktivt arbete med att vidareutbilda personalen i hanteringen av hatbrott. Alla som går Åklagarmyndighetens grundutbildning för åklagare får utbildning om hatbrott. Alla blivande poliser utbildas också om hatbrott vid polisutbildningen. Att myndigheterna har redovisat uppdragen i regleringsbreven innebär inte att hatbrotten därefter är nedprioriterade. Inte minst visar alla de åtgärder som vidtas i arbetet mot hatbrott på att frågan har fortsatt hög prioritet. Flera polismyndigheter har genomfört särskilda utbildningsinsatser för personalen. Vid exempelvis Polismyndigheten i Stockholms län har över 5 000 av de anställda genomgått en interaktiv hatbrottsutbildning under 2008. Polismyndigheterna har också vidtagit ett antal brottsförebyggande åtgärder och utarbetat strategier speciellt riktade mot hatbrott. Flera polismyndigheter har särskilt utsedda hatbrottsutredare vilka i allmänhet är placerade vid länskriminalavdelningen. Även polismyndigheternas brottsoffersamordnare är viktiga aktörer i samband med hatbrottsutredningar. Ett framgångsrikt lokalt arbete mot hatbrott förutsätter även god samverkan med andra myndigheter, skolor, företag och organisationer. Inom Åklagarmyndigheten finns det särskilt utsedda åklagare som hanterar hatbrottsärenden. Myndigheten arbetar också fortlöpande med att följa och utveckla hanteringen av hatbrott. Exempel på detta är att myndigheten under 2008 reviderade en promemoria om hets mot folkgrupp mot bakgrund av nya domar i Högsta domstolen. Under 2009 planerar myndigheten att uppdatera en rättfallssamling från 2007 som gäller hatbrott i stort. Promemoriorna bidrar till en ännu mer enhetlig praxis och är ett stöd i åklagarkamrarnas fortsatta arbete inom området. Inom ramen för Rådet för rättsväsendets informationsförsörjning, där bland annat Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket ingår, pågår ett utvecklingsarbete som syftar till att förenkla informationsutbytet inom rättsväsendet. Genom det förenklade informationsutbytet kommer även information om hatbrottsmotiv enklare att uppmärksammas och spridas i hela rättskedjan. Regeringen anser det angeläget att detta arbete fortskrider med hög prioritet och har beslutat att ordförandeskapet i Rådet för rättsväsendets informationsförsörjning övergår till Justitiedepartementet. Jag vill avslutningsvis understryka att ökningen av antalet anmälda brott med hatbrottsmotiv framför allt bedöms bero på att kompetensen om hatbrott inom rättsväsendet har ökat genom de åtgärder jag har beskrivit.

Herr talman! Tack för svaret, justitieministern! Bakgrunden till den fråga jag ställde är att regeringen i 2008 års regleringsbrev tog bort hatbrott som ett särskilt prioriterat område. Man redovisar att antalet hatbrott har ökat. 3 500 hatbrott anmäldes 2007, och det är en ökning med ca 500 brott sedan 2004. Det kan ligga en förklaring i det justitieministern säger om att kunskapen hos polisen gör att fler går till åtal som hatbrott. Det vet jag inte så mycket om. Det vi däremot vet är det som jag fick en tydlig beskrivning av när jag var på konstutställningen In Hate We Trust , gjord av Elisabeth Ohlson Wallin, med foton föreställande olika typer av hatbrott som ägt rum i Sverige, bland annat mord och mycket grova misshandelsfall. De åhörare som jag träffade beskrev att hatbrott var återkommande. En del tordes inte ens anmäla att de blivit utsatta. Det vi ser är att det här inte ökar bara i Sverige utan i hela Europa. Ett sådant tydligt exempel är när RFSL:s ordförande blev misshandlad i samband med en Prideaktivitet. Vi kommer att ha Pride till sommaren igen i Sverige, i Stockholm, och förmodligen kommer det dessvärre att inträffa den här typen av brott. Det är brott som vi ser extra allvarligt på från lagstiftarnas sida. Jag tycker att det är bra att man kan redovisa att utbildningarna fortfarande finns kvar, även om jag inte sett att dessa utbildningar ligger kvar som block i polisutbildningen. De ska tydligen vara inbakade i den ordinarie utbildningen. Det jag har ställt en fråga om tidigare är att vi har poliser som är utbildade före 2001 som inte har fått den automatiska hatbrottsutbildningen. Som jag tidigare lyft fram är det viktigt att poliser som har varit i tjänst länge får en kompetensutveckling. Det finns en redovisning av att det är flera som har genomgått en interaktiv hatbrottsutbildning under 2008, men redovisningen gäller Stockholms län. Och även om Stockholms län är stort och bra på många sätt och vis är ju Sverige lite större. Det finns flera poliser som skulle vara i behov av att få den utbildningen. Jag skulle vilja veta vad justitieministern gör för att det ska bli en prioriterad fråga när det gäller poliser och åklagare även utanför Stockholms län, för i svaret pekar justitieministern specifikt på Stockholms län. Vi vet att det kan vara svårare för både personer med annan etnisk bakgrund och HBT-personer att befinna sig på en mindre ort. Om man då dessutom har ett polisväsen som inte har den här kompetensen blir det extra svårt. Herr talman! Jag skulle gärna vilja veta lite mer från justitieministern vad hon gör för de poliser som utbildats före 2001 och inte har den utbildningen.

Herr talman! Det genomförs åtgärder av lite olika slag runt om på myndigheterna. Att jag nämnde Stockholm var därför att det där är väldigt många och att man ligger väldigt långt framme. Den interaktiva utbildningen är naturligtvis alldeles utmärkt, för det gör att alla kan vara med och att man kan öka omfattningen av den. Det vi har haft nyligen i hela Polissverige är det värdegrundsarbete som är oerhört centralt. Hatbrott begås ju delvis på grund av fördomar visavi homosexuella och personer med annan sexuell läggning, men det handlar också om brott som har rasistiska motiv och en del andra. Det handlar i grunden om att ha kunskaper om vilken värdegrund man står på och varför. Jag tycker att det är fantastiskt att polismyndigheten har haft många tusen som har gått igenom denna utbildning. En del har suckat och tyckt att det är självklarheter, men jag tycker att det är en väldigt bra grund. Polismyndigheten i Värmland har haft en dagsutbildning för all personal. I Västmanland har man haft andra typer av utbildningar om initiala utredningsåtgärder, hur man ska ställa frågor etcetera. I Östergötland har förundersökningsledare och all personal som arbetar med att ta emot anmälningar fått en särskild utbildning om hatbrott i form av föreläsningar. I Skåne har man också haft en stor utbildningsdag. Det ser alltså lite olika ut. Det som jag tycker är viktigt att efterfråga från regeringshåll är samtal och att beskriva och dela med sig av de olika exemplen så att man får ett intresse, för den här typen av fortbildning och kompetens behövs, framför allt för dem som kanske inte har varit i kontakt med de här brotten tidigare. Det finns också en efterfrågan på den här typen av kunskap. Jag tycker ändå att det här går framåt, och det genomförs väldigt många olika åtgärder som är viktiga. Sedan följer vi upp och försöker se hur väl man lyckas lagföra och vad som är underlagen i olika ärenden där det kan finnas hatbrottsmotiv. Jag tror att det är så, som Eva-Lena Jansson beskriver, att det fortfarande finns ett stort mörkertal, därför att människor inte riktigt vågar eller orkar ta upp att det kan finnas ett annat motiv för att ett brott har begåtts än det som man kanske från första stund ser. Det tror jag att vi måste arbeta mycket med. Sedan finns det en tendens till att den här typen av brottslighet ökar. Delvis kan det bero på - det är den tolkning som har gjorts i Sverige - att myndigheten har blivit duktigare på att få människor att känna trygghet nog att berätta om de här sakerna. Men, som påpekades, ser vi över Europa märker vi att den här typen av brottslighet bekämpas med olika åtgärder. Här är polisarbetet på europeisk nivå viktigt. Här är det viktigt att använda EU-kanalerna. Det är faktiskt glädjande att det även i medlemsstater där det finns problem med detta också finns motkrafter, och där diskuteras hatbrott. Det har mer än en gång varit diskussioner uppe med ministerkolleger om hur det här ser ut, och man vänder sig mot främlingsfientlighet och annat i dag. Här har vi anledning att driva på och se positivt, men jag tror att vi har mycket kvar att göra. Som sagt, här hemma är det också mycket som återstår. Men det är inte så att detta är nedprioriterat. Skälet till att det inte fanns med i 2008 års riktlinjer till polismyndigheten var att vi gjorde en allmän städning. Vi fick kritik från Riksrevisionen för ett antal år sedan - eller rättare sagt den förra regeringen - för att allting prioriterades. Till slut kan ju myndigheter och poliser själva bestämma vad de tycker är viktigt, så vi har dragit ned väldigt mycket. Det betyder inte att det som inte står på listan är oviktigt, men vi har dragit ned, och då kom det här med. Det är våldsbrott, våld mot person och mängdbrott som har prioriterats. Det är väl skälet till att det ser ut som det gör. Men vi har krävt redovisningar.

Herr talman! När saker försvinner ur ett regleringsbrev tror jag att myndigheten kan uppfatta det som att frågan inte längre är av särskild vikt och särskilt prioriterad. Nu fick jag åter en beskrivning lite generellt av vad som händer runt om i landet. Men det jag frågade om tidigare är alla de som blev poliser innan det blev ett obligatorium att genomgå hatbrottsutbildningen. Jag tycker att det borde vara obligatoriskt som polis att ha den kunskapen, för annars ser man inte sammanhanget i vissa brott. Vi hade ett ganska otäckt fall av mord, och man var orolig för att det hade skett tidigare mord eller misshandel. En man dödade en homosexuell man. Det var uppenbart en hatbrottsbakgrund till brottet. Han mördade en man just därför att mannen var homosexuell. Det här är en sådan fråga där vi tydligt måste trycka på att alla poliser och åklagare måste ha en kunskap. Har man bestämt sig för att hatbrott är ett särskilt allvarligt brott, att brott begås mot en person beroende på att personen kommer från ett annat land, har en annan religiös tro eller en annan sexuell läggning, är det jätteviktigt att visa det tydligt. Om poliser och åklagare runt om i Sverige inte har den kompetensen kan det få allvarliga konsekvenser. Vi har sett att hatbrott inte bara drabbar HBT-personer. Till exempel har den judiska gruppen redovisat att man flera gånger blivit utsatt för olika typer av allvarliga hot men också misshandel utifrån att det funnits organisationer som har haft en annan politisk uppfattning. Det är jätteallvarligt, tycker jag. Jag uppfattar att Beatrice Ask tar lika allvarligt på det här som jag, men signalen när man tar bort det här som ett särskilt prioriterat område kan ha blivit precis den omvända. Det som jag också pekade på i min interpellation är att vi har fått signaler och nästan dagliga rapporter om hur svenskt rättsväsen saknar nödvändiga resurser, som man uttryckt det, dels för att klara upp olika typer av brott, dels för en effektiv brottsbekämpning. Man säger att man får ställa in åtal och att polisen inte kan komma ut. Jag hörde om någon som förra veckan försökte göra en polisanmälan och satt 30 minuter i telefonkö för att kunna göra det. Det är jätteallvarligt om en person som har försökt att göra en anmälan om hatbrott känner att nej, det här kommer att bli så obehagligt, så jag struntar i det eftersom jag nu inte ens kom fram. Än en gång: Kommer justitieministern att se till att samtliga poliser och åklagare i Sverige som inte har genomgått en hatbrottsutbildning kan få det?

Herr talman! Jag tycker ändå att jag hade en viss struktur i min redovisning av vad som faktiskt har gjorts och görs på det här området. Vi har särskilt utbildade poliser på många håll, och det pågår en hel del utbildningsverksamhet. Det finns särskilda åklagare som särskilt arbetar med den här typen av frågor. Det pågår en metodutveckling. Detta är ändå väsentliga saker. Det är naturligtvis så att olika sätt att agera på från regeringshåll ger signaler, och regleringsbrev är en sådan sak. Det är möjligt att någon kan upptäcka om en typ av brott inte finns på en kortare lista över vilka brott som man tycker är särskilt viktiga. Vi nämner ju inte heller mord, men det är väl ingen som tror att vi inte tycker att polisen ska bekämpa mord. Det ingår väl möjligen under våldsbrott, men alla mord är ju i alla fall inte en följd av den typ av gatuvåld och annat som de flesta reflekterar över. Det är alltså väldigt mycket som ändå är prioriterat, men som regering och som minister kan man ju på många andra sätt skicka signaler om hur allvarligt man ser på det hela. Jag tycker också att det är väldigt bra att många polisledningar lyfter fram poliser som arbetar med den här verksamheten. På Svenska hjältar-galan fick Stockholmspolisens hatbrottsjour ett särskilt hederspris, om jag inte minns fel, som utdelades av länspolismästaren i Stockholm, till exempel. Det finns massor av sådana här exempel. Det är utmärkta signaler till människor som arbetar i rättsväsendet om vad som är viktigt, vad som uppskattas och hur allvarligt man ser på saker och ting. Det görs alltså olika saker, vi synliggör det och vi ska fortsätta göra det. Det är ändå glädjande, vilket det finns anledning att påpeka efter det senaste inlägget, att personuppklaringen generellt har blivit bättre. Vi får i dag en ordentlig uppklaring i ungefär 15 000 fler brott, vilket är bra med tanke på att antalet brott ökar. Dessa frågor är dock mycket komplicerade. Då är det centralt att våra myndigheter ägnar sig åt metodutveckling och försöker hitta sätt att arbeta på när det gäller bemötande, anmälan och arbetet med själva frågorna om att leda i bevis att det är ett hatbrott. Det innebär nämligen att påföljdsbedömningen blir något annorlunda. Där har vi en del kvar att göra; det är jag den första att erkänna. Frågorna är som sagt viktiga. Jag är glad över att interpellanten känner att vi har samma ambition. Jag tror att vi på olika sätt kan hjälpas åt att hitta ytterligare sätt att försöka få den här verksamheten bättre. Jag vill påminna om att Sverige, som tar frågorna på stort allvar och har kommit en bit på väg, kommer att ta med dessa frågor i diskussioner med kolleger i andra länder. Det är förfärligt hur det ser ut med attityden, både till personer som har invandrat och till personer med annan sexuell läggning. På en del håll i världen är det inte lätt att tillhöra en minoritet. Så kan det vara här hemma ibland också. Vi kan dock bidra med regelverk och erfarenheter av vad man kan göra för att åstadkomma en förändring, och det ska vi göra.

Herr talman! Jag ställde egentligen en specifik fråga. Den gällde om det ska bli obligatoriskt att genomgå en hatbrottsutbildning för de poliser som fick sin utbildning före 2001 och inte fick en sådan. Även om man har genomfört ganska stora utbildningsinsatser vet vi att det fortfarande finns poliser som inte har denna kompetens. Det kan vara nog så viktigt för det brottsoffer som behöver möta en polis som inte har denna kompetens och ändå har att kämpa med fördomar. Beatrice Ask nämnde Stockholmspolisens hatbrottsjour. Den kommer att bli föremål för en egen interpellationsdebatt, så jag ska inte dra in den. Den har dock varit bra och uppskattad. Vi får se hur det går med dess framtid. Jag hoppas att regeringen kommer att lyfta fram denna fråga i EU när det gäller mänskliga rättigheter. Precis som justitieministern sade ser vi att dessa frågor knappast är på frammarsch i Europa, snarare tvärtom. Stora främlingsfientliga partier har gått framåt och homofobin ökar i hela Europa. Dessa frågor är därför viktiga. Jag tog också upp att det svenska rättsväsendet, som jag uppfattar det, saknar nödvändiga resurser. Det nämnde inte Beatrice Ask, men min bild är att det svenska rättsväsendet har haft problem. Man har fått lite tillskott hos åklagaren, men man saknar fortfarande pengar. Vi är överens om att frågorna om hatbrott måste prioriteras. Frågan är bara hur.

Herr talman! När det gäller resurser kommer ingen myndighet någonsin att vara helt nöjd. Vad gäller just hatbrott vill jag säga: Skyll inte på pengarna! Det handlar mycket om att vilja se och att ha metoder och arbetssätt för att synliggöra dessa brott. Dessa brott finns redan och har funnits länge. Det är inte en fråga om resurser utan om vilja. Dessa brott prioriteras inte ned; de kommer aldrig till eftersom man inte har tillräcklig kunskap på en del håll. Nästa konkreta fråga löd: Kan ministern lova att alla som inte har fått sådan här utbildning ska få det? Nej, det kan jag inte eftersom vi varken har program eller budget för att alla ska få en viss sorts utbildning. Det mesta av fortbildningsverksamheten ligger ute på myndigheterna. Den utbildningsverksamhet som bedrivs när det gäller hatbrott ute i olika myndigheter är ofta generell och uppmuntrar människor att söka kunskap. Dessbättre är det inte svårt att få deltagare till utbildningarna, utan tvärtom ber fler poliser om att få mer kunskap. Det får vi jobba med hela tiden för att svara upp emot. Ett skäl till att man inte centralt ska bestämma exakt hur en sådan här utbildning ska se ut är att brotten varierar. Vi kan få en typ av brott i anslutning till Pridefestivaler och annat. Men i samband med problemen i Gaza hade vi ganska många angrepp och brott som kunde relateras till attityder visavi judiska medborgare. Det behövs en annan typ av kunskap för att hantera det. Det kan alltså variera över tiden. Den värdegrundsutbildning där man försöker gå till botten med vad det är för grundläggande inställning till människor man har och arbetar med är oerhört central. Den har nått brett. Det är en bra bas att stå på i arbetet. Den har alla haft möjlighet att ta del av, även de som inte är polisanställda.