Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Handel som ett sätt att öppna kontaktvägar

Interpellationsdebatt 8 juni 2010
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 115 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jan Lindholm har ställt en rad frågor till utrikesministern angående bland annat klimatförändringen och handelsblockaden av Kuba. Interpellationen har överlämnats till mig. Det är en allvarlig fråga att folk isoleras från den globala gemenskapen när ledare i länder upprätthåller en politik som isolerar och låser möjligheter till utbyte. Här är vi helt ense. Det allvarligaste hotet kommer från auktoritära stater. Utan politiska och medborgerliga rättigheter minimeras människors möjlighet att påverka sin egen livssituation och samhället i stort. Yttrande- och föreningsfrihet är centrala för människors möjligheter att organisera sig och utkräva ansvar av sina stater samt vilka frågor det egna landets företrädare driver i exempelvis internationella klimatförhandlingar. I följande skrivelser klargör regeringen sin syn på dessa frågor: De globala utmaningarna i 2008 års PGU-skrivelse (skr. 2007/08:89 Globala utmaningar - vårt ansvar ) och regeringens ställningstaganden i skrivelserna Frihet från förtryck (skr. 2008/09:11) och Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik (skr. 2007/08:109) liksom i relevanta policyer inom olika ämnesområden inom utvecklingssamarbetet, som exempelvis Förändring för frihet - policy för demokratisk utveckling och mänskliga rättigheter inom svenskt utvecklingssamarbete (UF2009/33076/UP) samt Pluralism, Policy för stödet till det civila samhället inom svenskt utvecklingssamarbete (UF2009/23647/UP). Klimatförändringarna påverkar livsförutsättningarna i hela världen. Kraftfulla åtgärder krävs för att minska koldioxidutsläppen och för anpassning till klimatförändringarna. Klimatförändringarna undergräver möjligheterna att minska den globala fattigdomen och uppnå en hållbar utveckling. Den politiska prioriteringen och mobiliseringen för att motverka klimatförändringarna och hantera dess negativa effekter, både på nationell och internationell nivå samt i andra länder, har varit och är fortsatt mycket angelägen för regeringen. Sverige har ingen avsikt att i internationella forum lyfta frågan om det hinder för det kubanska folkets möjligheter att bidra till att möta utmaningen av ett nytt klimat som den nuvarande handelsblockaden innebär. Vad gäller handelsblockaden av Kuba röstar Sverige och övriga EU årligen emot denna vid omröstningen i FN. Sverige avser inte i nuläget att medverka till att EU avskaffar den gemensamma ståndpunkten från 1996, eftersom inga framsteg har skett i Kuba beträffande respekt för de mänskliga rättigheterna, inga framsteg i demokratiutvecklingen samt inga frigivningar av politiska fångar.
Jan Lindholm (Mp)

Anf. 116 Jan Lindholm (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag hade inte väntat mig ett så här kort svar och ett sådant innehållslöst svar från ministern. Klimathotet är trots allt en fråga som i dag ligger högt på dagordningen i alla internationella sammanhang. De flesta andra frågor relaterar på något sätt till den utmaning som ett förändrat klimat innebär, inte minst biståndsfrågor. Svält och fred är också områden som mycket starkt är kopplade till ett förändrat klimat. Jag valde två länder för att exemplifiera vad olika former av isolering kan innebära för ett enskilt land. Taiwan blockeras från internationella samarbetsorgan av Kina och Kuba som utsätts för en handelsblockad av USA. Jag hade förväntat mig att min första fråga om de globala kompetensförluster som rimligen uppstår när olika folk i olika länder utestängs från ett globalt samarbete skulle resultera i något eller några exempel från ministerns sida på hur isolering kan göra det svårare att samla alla krafter globalt för ett gemensamt mål. Ministern väljer i stället att helt gå förbi den frågeställningen, vilket jag tycker är väldigt synd. Jag försökte öppna för en diskussion i sakfrågan. I stället väljer ministern att, som högerregeringen generellt sett verkar göra, sätta på sig sina ideologiska glasögon. Trots att de flesta av EU:s länder sedan länge insett att det är kontraproduktivt med en handelsblockad mot Kuba och egentligen vill förändra ställningstagandet från 1996 håller Sverige och några få andra länder fast vid den gamla linjen. Konsensusprincipen inom EU gör att Sverige och några få andra länder kan stoppa en förändring. I sitt svar påpekar ministern specifikt att det allvarligaste hotet kommer från auktoritära stater. Även om det är oklart i ministerns svar vilka stater som åsyftas kan man dra en parallell till dagens debatt, där det ställs krav på en handelsblockad mot det auktoritära Israel som genomför piratkuppsliknande angrepp på internationellt vatten. I det fallet väljer världssamfundet att inte införa någon handelsblockad med motiveringen att isoleringen skulle kunna göra Israel till ett ännu farligare land i sin region. Var finns logiken i det? Det Sverige aktivt hindrar EU från att göra görs nu i stället på FN-nivå. FN arbetar aktivt för att stärka sina kontakter och utveckla sitt samarbete med många krafter på Kuba som arbetar med klimat- och miljöfrågor. FAO anser att det finns mycket kunskap att hämta från Kuba, speciellt på grund av den isolering man har varit utsatt för. De har varit tvungna att lösa många av de problem som kommer att drabba även resten av världen med anledning av klimatförändringarna. Genom att exempelvis odla livsmedel på hustaken, i trädgårdarna, i parkområdena och andra stadsnära grönområden har man lyckats minimera transportbehoven och därmed behovet av fossil energi. Kuba har många likheter med Sverige när det gäller demografi, utbildningsnivå, sjukvård och urbanisering med mera. På många sätt är Kuba likt ett modernt västerländskt land med snarlika problemställningar som man måste ta hand om och lösa. Att de politiska modellerna skiljer sig åt är en annan sak. Jag undrar varför ministern inte vill att vi i vårt land ska kunna ha en diskussion om villkoren för att alla folk i världen ska kunna få delta i arbetet med att möta klimatutmaningarna.
Gunilla Carlsson (M)

Anf. 117 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag valde att ge ett relativt kort svar, eftersom jag ville hänvisa till hur vi har sett på just frihetsagendan och hur förtryck förstör för människor. Jan Lindholm har en helt annan utgångspunkt. Han vill häva EU:s politik gentemot Kuba och öppna upp för normalisering av relationer. Vi vill hålla fast vid den restriktiva politik och de ståndpunkter som finns. Man måste hantera lokala, regionala och internationella frågeställningar kring klimatförändringarna. Jag kan mycket väl se att det kubanska samhället har mycket kraft med mycket dugliga människor som möter de lokala klimatutmaningarna på ett bra sätt. Men att ta det som intäkt och diskutera grönt för att försöka få oss att häva EU:s politik mot Kuba tror jag är att göra friheten en otjänst. Jag tror nämligen att vi behöver fortsätta med den restriktiva politiken mot Kuba, för även om vi gav Kuba en röst skulle det inte bli en röst åt det kubanska folket utan en röst åt Fidel Castro, hans bror och den elit som nu styr på Kuba. Därför vill jag inte ha det angreppssätt som Miljöpartiet och kanske alla på vänstersidan väljer: Nu har vi en gemensam global utmaning, och då ska man se över detta så att alla hanteras lika. Jag är lite rädd för vartåt det resonemanget leder. Vi har ju sett hur många av de människor som lever i förtryck också är de som kanske har sämst möjligheter att lokalt utöva inflytande för att göra miljön bättre. Människor tillåts inte ha yttrandefrihet, inte rätt att samlas, inte rätt att föra diskussioner. Därför tycker vi att det är så viktigt att lyfta fram frihetsagendan. Även om de globala utmaningarna kräver ett globalt anslag och ett globalt svar kan vi inte hoppa över detta. Det skulle, enligt mitt sätt att se det, inte vara så mycket värt att med anledning av den globala klimatutmaningen lätta på EU:s politik mot Kuba. Jag tror inte att det skulle hjälpa. Jag tror nämligen att vi behöver se till att stötta dem som vill ha en förändring till stånd på Kuba, eftersom de med demokratiska principer bättre skulle kunna företräda sitt land och vara delaktiga i att diskutera klimatutmaningen. Det är därför jag i mitt svar har valt att inte blanda ihop detta med EU:s gemensamma ståndpunkt, för vi är väldigt tydliga från den borgerliga regeringen: Vi vill hålla fast vid vår Kubapolitik. Vi har de senaste månaderna sett att när bland annat amerikanerna har försökt öppna upp så har förtryckarregimen på Kuba valt att svara med motsatt mynt genom att inte underlätta för de politiska fångarna. Vi har nu sett många svälta ihjäl för sin rätt att få uttrycka sig. Därför vill jag slå vakt om den uppfattning som vi tidigare har haft och också haft stöd för bland annat av Socialdemokraterna - som jag har uppfattat det, men det kan hända att vänsteralliansen är på väg i någon annan riktning nu - för den Kubapolitik som den borgerliga regeringen ärvde av Socialdemokraterna när man samarbetade med Miljöpartiet. Herr talman! Detta är mina utgångspunkter i den här mycket omfångsrika och intressanta interpellationen som just tar upp klimatutmaningarnas betydelse för att vi agerar på olika nivåer. Men jag tror inte att vi löser klimathotet om vi får fler förtryckarregimer och diktaturer i världen.
Jan Lindholm (Mp)

Anf. 118 Jan Lindholm (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag efterfrågar dels logiken i den svenska utrikespolitiken, dels ifrågasätter jag om det är så klokt att av ideologiska skäl utestänga länder från internationell samverkan just för att stötta utvecklingen av demokrati i länderna. När det på sin tid gällde svensk medverkan på Balkan var den dåvarande regeringen väldigt noga med att peka på att engagemanget byggde på ett FN-mandat. På samma sätt är det i dag med det hårt ifrågasatta USA-stödda kriget i Afghanistan. I debatt efter debatt upprepas det att vårt engagemang där bygger på ett FN-mandat. Men när FN varje år med röstetalet ungefär 192 mot 187 kräver att handelsblockaden mot Kuba ska hävas, för så är det ju, är det beslutet i FN tydligen inte lika viktigt för Sverige. Sverige tillhör då de få länder som gör allt man kan för att motarbeta FN:s beslut. Jag undrar över logiken i den frågan. Ibland är FN viktigt, och ibland gör vi allt vi kan för att motverka deras beslut. Vi delar inte den kubanska regeringens syn på demokrati. Där är vi överens. Visst kan man vara kritisk till styret på Kuba. Men om det nu är så, som ministern uttryckte det, att det allvarligaste hotet kommer från auktoritära stater kan man undra vad det är som gör att Kuba skulle vara ett så mycket större hot än exempelvis Israel. Såvitt jag vet hotar inte Kuba några av sina grannländer. Inte heller kapar man främmande länders fartyg på internationellt vatten. Däremot gör Israel det, och de uppfattas av många av sina grannländer som en hotfull nation. Nu säger ministern i sitt interpellationssvar att det är en allvarlig fråga att folk isoleras från den globala gemenskapen. Det håller jag med om. Ministern säger också att det största hotet kommer från auktoritära stater. Det låter faktiskt på formuleringen som att ministern syftar på de auktoritära staterna USA och EU som de värsta hoten, men jag tror egentligen inte att det är det som är meningen, även om det är det som står där. Jag vill gå tillbaka till Nordiska rådet som 2007 beslutade att uppdra till samtliga nordiska regeringar att i internationella sammanhang arbeta med att lyfta fram frågan om klimatrelaterad migration i syfte att förebygga internationella konflikter när större migrationsströmmar så småningom kommer att röra sig även över nationsgränser. Just med anledning av detta tycker jag att det är märkligt att ministern inte kan tänka sig att medverka till en diskussion i vårt land om betydelsen av att alla världens folk behövs för att klara klimatutmaningarna. Det är en fråga som inte behöver beröra Kuba. Att ministern inte vill lyfta upp frågan om att alla världens folk borde medverka och är viktiga i klimatarbetet inom internationella forum, såsom faktiskt Nordiska rådet har rekommenderat de nordiska länderna att göra, betyder att ministern inte avser följa rekommendationen från Nordiska rådet. Att ministern sedan inte vill erkänna att just det kubanska folket skulle kunna vara viktigt på samma sätt som andra folk i världen för att klara de gemensamma utmaningarna tycker jag är mer en ideologisk och politisk ståndpunkt, och det har ju ministern vidimerat här. Den respekterar jag fullt ut. Den ståndpunkten får man naturligtvis ha, men jag tycker att om man ska dra en sådan slutsats om Kubas icke-roll i den globala gemenskapen skulle ministern åtminstone ha försökt svara på min första fråga. Den handlar om vilka förluster världssamfundet gör när det gäller resurser och kompetens när länder utesluts från att delta i att möta klimatutmaningarna. Om vi kunde ha en saklig debatt om problemet, behovet och lösningarna tror jag inte att det skulle vara så laddat att kunna inse att alla världens folk, även det kubanska folket, inte minst med tanke på den väldigt höga utbildningsnivå de har som ju förmodligen är den högsta i världen, skulle kunna bidra till att vara en lösning.
Gunilla Carlsson (M)

Anf. 119 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det är ju inte så att Kuba är uteslutet ur till exempel FN eller att Kuba inte har en chans att ta del i de klimatförhandlingar som sker inom FN:s ram. Tvärtom - Kuba är en stat som andra som är med i Förenta nationerna. Där handlar det inte om att exkludera. När Jan Lindholm nu gör sig till tolk för det kubanska folket och säger att de inte får ta del och att jag därmed vill utesluta det kubanska folket tycker jag att det är lite av ett retoriskt övergrepp. Jag ser nämligen en stor risk med att legitimera den kubanska regimen som jag många gånger tycker absolut inte företräder sina medborgare. Man förvägrar dem rätten enligt FN:s allmänna deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna, och man låter dem inte få ha sina möjligheter att fritt uttrycka uppfattningar, att kunna organisera sig och ta ansvar för klimathotet fullt ut. Jag är inte så säker på att bara för att man skulle upphäva EU:s sanktionspolitik eller att börja ha ett starkt engagemang med just Kuba skulle komma det kubanska folket närmare, givet att de styrs av en maktelit designad bröderna Castro sedan många år tillbaka som håller landet i ett järngrepp. Jag blir lite förvånad över detta rättframma sätt att resonera av en ledande representant från vänsteralliansen som nu säger att vi helt och hållet från svensk sida ska ändra Kubapolitiken för vi går miste om så mycket kompetens. Jag vill hävda att det finns många andra sätt att hålla kontakt med kubaner, till exempel kubaner i exil och kubanska kvinnor. Vi försöker också genom utvecklingssamarbetet stötta dem som står upp och slåss för sin frihet, men vi talar också väldigt mycket med de kubaner som inte vill se att man normaliserar relationerna med Kuba. Jag har lyssnat mer på dem än på Jan Lindholm, för jag tror att det är klok politik. Herr talman! Vad gäller jämförelserna med Israel och den fruktansvärda utveckling vi har sett på senare tid var det en väldigt intressant debatt i kammaren i går där en del av detta togs upp. Det är väl ingen hemlighet att det ibland, tyvärr, i politiken och i världssamfundet har funnits en dubbel standard kring vissa olika ageranden. Det är jag är väldigt stolt över är att den borgerliga regeringen har en väldigt tydlig linje och nu tillhör de starkast kritiska rösterna mot Israels agerande. Det var annorlunda under Göran Perssons tid.
Jan Lindholm (Mp)

Anf. 120 Jan Lindholm (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tror inte att det är någon skillnad i vår inställning till den kubanska regeringen. Ministern använder en mängd formuleringar; jag tror alltså att det här inte alls handlar om att ge den kubanska regeringen någon legitimitet. Jag tror att ministern blandar ihop saker lite grann. Nu försökte ministern rätta till det, men det som jag tar upp handlar inte om att ge Kuba en röst. Jag tog upp Taiwan som ett exempel. Där handlar det om att i det internationella sammanhanget ge Taiwan en röst. Där är man så att säga portad av Kina från internationella forum som FN till exempel. Jag tog upp två dimensioner på detta för att visa att olika typer av utanförskap skapar olika problem. Handel är en typ av problem. Isolering politiskt är en annan typ av problem. Det är intressant. Sedan har händelserna i Medelhavet utanför Israel och Gaza skett sedan dess. Det är också en dimension i de internationella relationerna. Min erfarenhet är, om jag tittar historiskt, att handel har varit den absolut bästa vägen att öppna dörren till slutna samhällen. Jag är förvånad över detta från just en borgerlig regering, som normalt sett är intresserad av frihandel och som ser att handel är ett viktigt instrument för att kunna komma in där politik inte kommer in. Så har jag uppfattat det. Min bild av borgerlig politik är att handel är ett viktigt instrument för att kunna komma in där politik inte kommer in. Det är också bakgrunden till att jag framställer denna interpellation. Jag tror alltså att det är oerhört viktigt att vi får alla med på båten när problemen blir svåra. Vi ser att klimatutvecklingen går snabbt, så det gäller att fort hitta former internationellt där vi kan få alla att vara medarbetare och att inte några sitter utanför.
Gunilla Carlsson (M)

Anf. 121 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tackar för en spännande interpellation. Det är intressant att en miljöpartist nu så starkt talar för handelns betydelse och utbyte mellan individer och institutioner som handeln bidrar till. Var drar man gränsen i fråga om när man legitimerar en regim, och hur öppnar man upp för handelns möjligheter att inte bara öka kontaktytor, kunskap och förståelse utan att också kunna öka välståndet? Det är en välkommen ståndpunkt från Miljöpartiet. Men det som vi har varit rädda för när det gäller denna interpellation är att detta används som en förevändning för att lätta på en restriktiv politik mot Kuba som syftar till att se till att vi kan få till stånd en röst för frihet och mot förtryck och därmed vara solidariska mot dem på Kuba som inte fullt ut tillåts vara med i det internationella klimatarbetet och som inte fullt ut tillåts göra sina röster hörda, vare sig på Kuba eller internationellt. Därför är jag tacksam för att vi fick en möjlighet att utbyta dessa synpunkter. Vi kommer att hålla fast vid den restriktiva politiken gentemot Kuba. Det finns också anledning att fortsatt resonera om hur man jobbar systemöppnande. Det är också därför som jag är stolt över att vi under denna mandatperiod har borrat vidare i detta. Hur ökar man kontakter mellan människor? Hur får vi fart på utvecklingen? Vad är det som hämmar utveckling? Men det handlar också om hur vi kan jobba mer med en frihetsagenda, frihet från förtryck. Det var därför som jag refererade mycket till skrivelser i interpellationssvaret, just för att visa att vi har tänkt mycket på dessa saker och funderat på hur människor kan föras närmare varandra för att också möta de globala utmaningarna. Jag tyckte därför att detta var en intressant interpellation, och jag tackar för den.

Dokument

den 21 maj

Interpellation

2009/10:413 Handel som ett sätt att öppna kontaktvägar

av Jan Lindholm (mp)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Mänskligheten står inför stora utmaningar. På allt fler platser på jorden är dricksvattenfrågan akut. Befolkningen växer och möjligheterna för alla att äta sig mätta ser ut att bli svårare. Enbart i USA uppskattas det att ca 50 miljoner människor hungrar. I Afrika söder om Sahara växer antalet människor som får otillräckligt med proteiner. I vår del av världen ökar halterna av tungmetaller i åkerjordarna så att många jordar inte längre kan användas för livsmedelsproduktion. Rinnande vatten hotas att förvandlas från proteinproducenter till elproducenter och så vidare.

Råvarupriserna stiger i takt med att efterfrågan växer. De rikaste och mest lättillgängliga fyndigheterna har vi redan tömt och det blir allt dyrare att ta fram nya ändliga råvaror. På många oljefält sjunker det reala energiutbytet så att energiinnehållet i den olja man tar upp endast marginellt överstiger den energi som används för att ta upp oljan. Med ett globalt jordbruk där det erfordras en liter olja för att producera ett kilo brödsäd blir det allt svårare att mätta alla munnar.

Utbyte och handel brukar traditionellt betraktas som viktiga komponenter för utveckling. Sverige har en tradition av att eftersträva utbyte med andra länder och har så vitt jag vet alltid betraktat handel som en väg att öppna upp slutna länder och nå kommunikation med såväl medborgare som ledare i dessa länder.

Metoden att bojkotta och isolera länder för att påverka deras regimer har i många fall inte visat sig ha någon större verkan annat än som kortsiktiga markeringar. Bäst fungerar troligen den typen av åtgärder när de har ett starkt stöd hos NGO:er och bland breda grupper även i det land som utsätts för aktionen. (Konsumentbojkotten av sydafrikanska viner är ett exempel.)

Varje land har sin verklighet och därför kan sanktionsinstrumentet ibland vara bra och ibland förödande. Det fungerar ibland om landet i fråga anser sig ha tillräckligt stort behov av omvärlden, i andra fall kan det ha motsatt effekt.

Ytterligare en komponent, som bakgrund till min frågeställning, är klimatförändringen och de erfarenheter jag själv skaffat mig från flera olika öriken. Människor som lever på tydliga öriken som Färöarna, Island, Malta och Irland har ofta en ganska klar uppfattning om grunderna för sin försörjning. Även om vi i dag lever i en väldigt globaliserad värld är det inte så länge sedan som själva existensen på en ö innebar en sådan isolering från omvärlden att självförsörjning var något man förstod nyttan med. När kombinationen av oljebrist och ett förändrat klimat påverkar försörjningsvillkoren för en befolkning hänvisad till en ö blir det mycket tydligt vilka villkoren för överlevnad är.

Jag har särskilt intresserat mig för två öriken, Taiwan, med världens troligen flitigaste befolkning, och Kuba, med världens kanske högst utbildade befolkning. Taiwan isoleras från gemenskapen i världen på grund av att Kina med ett tungt veto vägrar tillåta Taiwan ta platts i några internationella gemenskaper. Bakgrunden är för alla välkänd. Kuba isoleras från världens rika länder men på ett annorlunda sätt. Kuba förvägras inte plats i FN utan spelar tvärtom en aktiv roll där som språkrör för tredje världens länder, men förvägras såväl medlemskap och lån i IMF, Världsbanken och Interamerikanska utvecklingsbanken som handel med företag i de flesta länder på grund av den ekonomiska, handels- och finansiella blockad USA hävdar. Hur den handelsblockaden fungerar är förmodligen inte lika väl känt. Att den innebär ett brott mot internationell lag bekräftas dock varje år i FN:s generalförsamling som senast med 187 röster av 192 krävde att USA ska häva den.

Sverige har i huvudsak valt att inte stöta sig med de två supermakterna USA och Kina genom att avstå från att peka på det destruktiva i hur båda dessa länder hanterar världssamfundet. Jag har i en motion tidigare påpekat det orimliga i att Taiwan med sin framstående forskning kring influensa vägras medverka i WHO:s arbete. Där har nu skett en liten förbättring. Men när det gäller Kuba har EU anslutit sig till USA:s isoleringspolitik genom att särbehandla Kuba med en gemensam hållning från 1996, innefattande att Kuba som enda land i Latinamerika och Karibien inte får något samarbetsavtal med EU, vilket innebär ytterligare ett handelshinder. Det ska dock sägas att de flesta EU-länderna insett det ologiska och kontraproduktiva i denna hållning och vill häva denna särbehandling. Men med konsensuskravet i ryggen hindrar Sverige och några få länder detta, sedan flera år.

Mot denna bakgrund är min avsikt att nu ställa en fråga till utrikesministern om en utrikespolitik som utöver alla andra ambitioner även vill verka för att samla alla folk i världen för att klara den utmaning som ett förändrat klimat innebär. För att göra den frågeställningen mer konkret väljer jag att använda Kuba som exempel även om jag vet att bara det faktum att man nämner det landet vid namn får många att sluta tänka klart.

Kubas cirka elva miljoner innevånare har troligen den högsta utbildningen av alla folk. De får årligen besök av cirka tre miljoner besökare så man kan inte påstå att Kuba är ett slutet land. Men det är ett land vars handelsutbyte med omvärlden starkt försvåras och fördyras av USA:s blockad. Möjligheterna att försörja befolkningen är mycket ansträngda och återkommande tropiska orkaner tenderar att slå sönder inte bara bostäder utan även stora vitala delar av infrastrukturen och odlingarna.

När påfrestningarna är stora brukar även uppfinningsrikedomen vara stor. Tack vare en mycket hög utbildningsnivå görs därför också många framsteg. Elförsörjningen av landsbygden är i dag i stort sätt säkerställd genom långt gången decentralisering och lokal produktion med hjälp av solceller och andra förnybara energikällor. Genom avancerad teknik räcker de knappa vattentillgångarna till för en växande odling. Forskning och praktik har utvecklat en stadsnära livsmedelsodling fri från kemikalier. Kunskaperna om markrestaurering efter storskalig utarmning är även de mycket intressanta. Man har även kommit långt när det gäller både utveckling och introduktion av energisnål teknik.

Det är inte bara inom jordbruk – där ekologisk odling med starkt inslag av kretsloppstänkade dominerar – och teknik som man utvecklat egna lösningar utan även när det gäller värderingar händer mycket som världssamfundet kan ha nytta av. På den ö som inte fritt får bedriva handel blir matproduktionen så avgörande att det inte anses konstigt att en bonde kan ha högre lön än en högt uppsatt statstjänsteman eller en ingenjör i en industri. Det visar att när individen måste göra ett val mellan grundläggande försörjning och mindre viktig konsumtion så värderar individen mat och andra grundläggande behov högre.

Jag menar att världen inte har råd att avstå från den kunskap som alla kan bidra med när vi står inför den största utmaning världen någonsin mött. Det är lika vansinnigt att miljoner högt utbildade kubaners kunnande inte tas till vara som att forskare från Taiwan utestängs från internationellt arbete, exempelvis i WHO.

Den omfattande handeln med Taiwan innebär att den nationens kunnande hittar omvägar ut i världen trots det formella embargo för samarbete som Kinas hållning till vissa delar innebär. Årets världsutställning kanske är en milstolpe i en uppluckring av Kinas syn på Taiwans roll i världssamfundet eftersom Taiwan där har getts möjlighet att arrangera en egen paviljong.

Den handelsblockad Kuba är utsatt för innebär emellertid att det Kubas folk skulle kunna bidra med hindras. Det är uppenbart för var och en som rest i fattiga länder att om den kunskap som finns på den kubanska landsbygden om hur man brukar med små resurser kunde spridas så skulle många som i dag hungrar slippa göra det.

Nu då till mina frågor till utrikesministern:

Kan utrikesministern närmare redogöra för sin syn på de förluster världssamfundet gör när det gäller kompetens som inte kan nyttjas för att möta klimatutmaningen på grund av att folk isoleras från den globala gemenskapen när ledare i länder upprätthåller en politik som isolerar och låser möjligheter till utbyte mellan folk?

Har ministern för avsikt att i regeringen lyfta frågan om att alla världens folk behövs för att möta den utmaning ett förändrat klimat innebär?

Har utrikesministern för avsikt att i internationella forum lyfta frågan om att alla världens folk behövs för att möta den utmaning ett förändrat klimat innebär?

Har utrikesministern för avsikt att i internationella forum lyfta frågan om det hinder för det kubanska folkets möjligheter att bidra till att möta utmaningen av ett nytt klimat som den nuvarande handelsblockaden innebär?

Vad kan utrikesministern göra för att bryta handelsblockaden mot Kuba?

Har utrikesministern för avsikt att medverka till att EU avskaffar den mot Kuba diskriminerande gemensamma hållningen, normaliserar förbindelserna och sluter samarbetsavtal med Kuba som med alla andra länder i Latinamerika och Karibien?