Hälsoeffekter av slopandet av den bortre tidsgränsen

Fru talman! Lotta Finstorp har frågat mig hur de långa sjukskrivningarna enligt min mening kommer att påverkas av ett borttagande av den bortre tidsgränsen och vad det får för konsekvenser.

Vidare framför Lotta Finstorp att den parlamentariska socialförsäkringsutredningen konstaterade att om den bortre gränsen ska tas bort måste rehabiliteringsåtgärder för den enskilde säkerställas. Lotta Finstorp frågar hur jag kommer att försäkra mig om detta.

Syftet med att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen är att skapa en mer human och förutsägbar sjukförsäkring. Sjukförsäkringen ska ge trygghet, och ersättning ska lämnas den tid det tar för individen att återfå arbetsförmågan. Det är inte värdigt att människor som är sjuka och inte kan arbeta ska tvingas lämna sjukförsäkringen om och om igen.

Sedan den bortre tidsgränsen infördes år 2010 har människor vid uppskattningsvis 100 000 tillfällen utförsäkrats från sjukförsäkringen. I ca 10 000 fall handlar det om en andra utförsäkring, och nu börjar människor utförsäkras för tredje gången.

Ungefär två av tre som utförsäkras är kvinnor. Utförsäkringarna har i många fall medfört lidande för de drabbade. Många har fått känna av betydande ekonomiska förluster, och antalet personer i behov av stöd från kommunernas socialtjänst har ökat.

Ca 80 procent av dem som tvingas bort från sjukförsäkringen återkommer i dagsläget till sjukförsäkringen igen efter den tre månader långa karenstiden. Eftersom människor nu även kan få sjukpenning under den tid som nu utgör karens kommer en viss ökning av antalet sjukfall att ske. Vår bedömning är att ökningen på sikt kommer att bli ca 7 000 sjukfall.

Det är dock generellt inte nya människor som tillkommer utan personer som även med den bortre tidsgränsen hade varit sjuka men kastats ut ur systemet och vars sjukfall sedan börjat räknas om på nytt igen.

Jag delar uppfattningen hos ledamöterna från Socialdemokraterna och Miljöpartiet i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, det vill säga att den bortre tidsgränsen inte vare sig främjar rehabiliteringsprocessen eller garanterar att de försäkrade får rätt hjälp hos rätt myndighet eller annan aktör.

Precis som utredningen och Lotta Finstorp nu lyfter fram är det viktigt att säkerställa att den enskilde får rätt rehabiliteringsinsatser. Det kommer vi att följa. Nu ser vi bland annat över sjukvårdsmiljarden och rehabiliteringsgarantin för att på ett bättre sätt stimulera rehabilitering. Jag sitter i samtal med arbetsmarknadens parter under våren för att prata bland annat om just detta, eftersom vi vet att arbetsplatsen är nyckeln till att rehabilitera människor tillbaka till arbete.

Den bortre tidsgränsen har medfört att Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens fokus till betydande del har använts till att säkerställa fungerande övergångar mellan myndigheterna, detta för personer som saknar arbetsförmåga och är i behov av Arbetsförmedlingens insatser. När den bortre tidsgränsen tas bort kan myndigheternas resurser användas mer effektivt. Det gör det möjligt att tidigare identifiera personer som är i behov av arbetslivsinriktad rehabilitering och ge dem lämpligt stöd. Jag avser att följa upp att så sker.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Socialförsäkringen är en viktig del av den svenska välfärden, inte minst utifrån att en tredjedel av statens budget utgörs av sjukförsäkringen. För den enskilde måste försäkringen inge tillit och vara legitim och förutsägbar. Sjukförsäkringens nivåer måste balanseras så att incitament för arbetslinjen bibehålls, samtidigt som den som är sjuk får en trygg sjukpenning.

Det är önskvärt att sjukförsäkringens struktur ska ha långsiktig hållbarhet över tid, oavsett vem som har det politiska ansvaret i Sverige. En försäkring som inger tillit och som är långsiktigt hållbar över tid var det uppdrag som den parlamentariska socialförsäkringsutredningen fick. Utredningen är tydlig i sitt ställningstagande: Om man jobbar med de förbättringsförslag som utredningen föreslår kommer den bortre gränsen att kunna fasas ut. Det var vi också överens om.

Nu väljer regeringen att gå på tvärs mot utredningen. Man inväntar inte remissinstansernas svar och synpunkter, och det tycker jag är olyckligt.

ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, det vill säga regeringens egen expertmyndighet, varnar för att ett borttagande av den bortre tidsgränsen kommer att öka sjukfrånvaron. En forskare vid ISF konstaterar dessutom att ett borttagande av tidsgränsen får indirekta effekter, eftersom drivkraften att återgå till arbete påverkas. De två tidsgränserna vid 90 och 180 dagar har fungerat genom att minska sjukfrånvaron. Detta anser ISF vara uppenbart och klarlagt.

Av ministerns svar på mina frågor framgår att med ett borttagande blir tillvaron mer förutsägbar för den som är sjukskriven. Jag undrar då hur förutsägbarheten blir större för en som är sjuk om ingen frågar efter ens behov eller efter hur man mår och man inte får hjälp med att stödja det friska.

Innan sjukförsäkringsreformen var många fast i långa, passiva sjukskrivningar som mer eller mindre automatiskt slutade i förtidspension. En viktig del i arbetet med att hjälpa människor tillbaka från passiv sjukskrivning eller förtidspension var att införa fasta tidsgränser som innebär att arbetsgivare, hälso- och sjukvården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har ett tydligt, tidsatt ansvar att hjälpa människor tillbaka till arbete eller studier. Vi vet ju att för varje vecka i sjukskrivning blir det mycket svårare att komma tillbaka. Steget blir mycket, mycket längre.

Med Socialförsäkringsutredningens förslag skulle förstärkta rehabiliteringsinsatser införas efter 15 månader. Därför är det mycket anmärkningsvärt att ministern avser att ta bort den bortre tidsgränsen innan remissvaren är analyserade och innan rehabiliteringsförstärkningarna är på plats. Vad kommer ministern att erbjuda de människor som behöver hjälp och stöd för att komma tillbaka till arbete eller studier från långvariga, passiva sjukskrivningar? Hur kan dessa förstärkningar finnas på plats redan den 1 januari 2016? Varför ha så bråttom?

Fru talman! Jag vill tacka Lotta Finstorp för den här interpellationen. Hon har lyft fram frågan vid flera tillfällen i de debatter som vi har mötts i, så jag vet att den oro som hon känner är genuin.

Därför känns det också oerhört viktigt att klargöra att vi på många ställen har precis samma ingång, nämligen att vi ska försöka åstadkomma en sjukförsäkring som är hållbar över tid. Vi behöver minska de fluktuationer som vi länge har sett i den svenska sjukförsäkringen och på sikt få en sjukfrånvaro i Sverige som både är låg och stabil. Vi måste säkerställa att människors arbetsförmåga tas till vara och att sjukförsäkringen fungerar som den omställningsförsäkring den behöver vara, och vi behöver de facto säkerställa att människor, i de fall de blir sjuka, också får tillgång till rehabilitering och stöd och återanpassning till arbetsplatsen. Där är naturligtvis, vilket också ISF pekar på i flera rapporter, aktiva arbetsgivare och en aktiv hälso- och sjukvård av fullständigt väsentligt slag.

Vi vet att de människor som når den bortre tidsgränsen, som man gör efter två och ett halvt år in i en sjukskrivning, som regel är betydligt mer sköra och sjuka än de människor som prövas vid de tidiga tidsgränserna. Vi vet också att Arbetsförmedlingen tydligt har redogjort och klargjort för oss att de människor som utförsäkras ur sjukförsäkringen och kommer till arbetslivsintroduktionen på Arbetsförmedlingen många gånger är både för sköra, sjuka och oroade för sin ekonomi för att ta till sig insatserna. Därför menar jag att vi måste titta på de punkter där sjukförsäkringen brister i dag.

Jag delar uppfattningen att vi behöver stärka rehabiliteringskedjan och de prövningar som görs vid 90- och 180-dagarsgränserna. Jag menar verkligen inte bara kontrollfunktionen utan också det faktum att man gör en korrekt bedömning av människors tillstånd och försäkrar sig om att de insatser sker som behövs för att människor ska kunna komma tillbaka till arbete igen. Det vet vi sker i för liten utsträckning i dag. Det är en dialog som jag aktivt för med generaldirektören för Försäkringskassan. Jag vet att det pågår ett ambitiöst arbete på Försäkringskassan för att stärka de delarna, som jag också anser är helt väsentliga.

Samtidigt finns mycket som visar att den bortre tidsgränsen har de negativa effekterna för de människor är som skörast och svagast. Därför anser jag att det är självklart att vi inte ska dröja längre än nödvändigt med att förändra regelverket, och därför har jag remitterat förslaget om att avskaffa den bortre tidsgränsen.

Fru talman! Tack, ministern, för en viktig debatt där vi verkligen sätter både samhällsekonomin och individen i centrum på ett tydligt sätt - när människor är som mest sköra, när de är sjuka.

Sjukfrånvaron har varierat kraftigt i Sverige under flera decennier. Åtskilliga utredningar har tillsatts för att komma till rätta med de stora svängningarna. Det har varit ett stort antal utredningar där man aldrig egentligen har kommit i land.

Parlamentariska socialförsäkringsutredningen tog fyra och ett halvt år, men vi kom i land. Det fanns breda kalla dem gärna kompromisslösningar och förslag, men det fanns en stor samsyn från de allra flesta partier i hur vi skulle gå vidare med de förslag som lades fram.

Det är viktigt att ta med sig historiken tillbaka. Under åren 2002-2003 eskalerade sjukskrivningarna i Sverige till nivåer som inte var förenliga med en statsbudget i balans. Vi talar på samhällsekonomisk nivå. Ett av världens medicinskt friskaste folk var då bland det mest sjukskrivna i alla jämförbara länder. Statens utgifter för den enskilt största budgetposten skenade. Dessutom var det ett bra konjunkturläge. Det var inte lågkonjunktur. Snarare borde färre ha varit sjukskrivna och i stället haft arbete eller sysselsättning, om vi ställer dem mot varandra.

Dåvarande statsminister Göran Persson, socialdemokrat, såg detta, och han skrev i budgetpropositionen för 2003/04 in en vision om halverade sjukskrivningstal till år 2008. Det var en hisnande vision som krävde enorma krafttag om den skulle uppnås. Tidigare socialförsäkringsminister Anna Hedborg fick ett uppdrag att utreda frågan och lägga fram förslag.

I korthet levererade Anna Hedborg sitt svar i utredningen våren 2006, nämligen att tidsgränser måste införas för att styra upp de alltför många passiva långtidssjukskrivningarna som ofelbart ledde över till förtidspension och ett liv med endast sjukersättning som inkomstkälla. Det ger också mycket sämre pension när man övergår i den vanliga folkpensionen.

När utredningen sändes ut på remiss återkom bland annat LO med stöd för förslagen om tidsgränser och tyckte att den bortre tidsgränsen kunde sättas till 15 månader. Genom att inga tidsgränser för avstämning av sjukdom och arbetsförmåga utvecklades blev alltför många sjukskrivna alltför länge. Det ledde till att flera gick över i förtidspension. Vi från Alliansen tog fasta på Anna Hedborgs utredning, men vi satte den bortre tidsgränsen till 30 månader.

Egentligen tog Alliansen fasta på ett socialdemokratiskt reformförslag, som nu ministern vill riva upp. Jag tycker ändå att ISF är tydlig, och det är ändå regeringens expertmyndighet.

Jag är oroad över vad som händer den 1 januari 2016 eftersom de förstärka insatserna inte kommer att finnas på plats till dess. Vi var överens i utredningen om att när förstärkningarna finns på plats går det att avskaffa den bortre tidsgränsen. Nu blir det hastigt. De människor som den 1 januari 2016 har nått den bortre gränsen kommer att hamna i en passivitet utan att någon stöder och hjälper dem i sin rehabilitering efter dessa månader.

Varför är det så bråttom? Hur kommer detta att finnas på plats redan den 1 januari 2016?

Fru talman! Låt mig återigen försäkra Lotta Finstorp om att det finns ingen som helst avsikt att hamna i en situation som innebär att människor år efter år ska vara sjukskrivna utan att någon ser dem. Den situationen vill ingen tillbaka till.

Nu är Socialförsäkringsutredningen ute på remiss. Vi kommer med intresse att ta del av de remissvar som kommer in. Det pågår nu ett intensivt arbete i Regeringskansliet med en planering för att så småningom lägga fram ett antal förslag. Jag är tydlig på den punkten.

Det finns ett antal års erfarenhet av den bortre tidsgränsen. Vi kan konstatera att under den tid som gränsen har funnits har ca 100 000 människor vid något tillfälle utförsäkrats ur försäkringen, och sjuktalen har stigit med 55 procent. Om vi ska vara riktigt ärliga är vi nu uppe i 60 procent. Den bortre tidsgränsen behöver avskaffas eftersom den inte fungerar som den var avsedd att göra. Den har orsakat mycket lidande för många människor. 80 procent går tillbaka in i försäkringen igen. Då måste vi ha ödmjukheten att säga att den delen av reformen inte blev som det var tänkt. Det gör att vi vill gå fram med just den delen. Så pass mycket erfarenhet finns.

Samtidigt kommer vi att lägga fram ett paket som säkerställer att människor inte ska kunna gå hur länge som helst i en sjukskrivning.

I den senaste granskningen pekar ISF tydligt på vikten av de tidiga tidsgränserna i sjukförsäkringen. Precis som jag sa tidigare i debatten är det viktigt att skärpa prövningen vid tidsgränserna och se till att Försäkringskassan kan klara sitt samordningsuppdrag betydligt bättre än i dag.

Det vi återkommer till, och som är av vikt, är egentligen inte de insatser som kan eller ska sättas in efter två och ett halvt år utan att möta den nuvarande utvecklingen av sjukskrivningar. Jag brukar göra liknelsen att förra gången när regeringen Persson införde halveringsmålet och 11-punktsprogrammet befann vi oss uppe på ett berg när det gäller sjukskrivningarna. Så sena var vi. Om vi tittar på sjuktalen nu och prognosen vi har framför oss, kan vi säga att vi står precis nedanför berget. Därför måste vi nu lägga fram förslag till åtgärder med klokskap och luta oss mot den erfarenhet som finns avseende de tidiga förtidspensioneringarna och vad som fungerar för människor.

De samtal jag nu för med arbetsmarknadens parter är viktiga, liksom en förstärkt roll för hälso- och sjukvården för att väga in återgång i arbete. Om vi lyckas få snurr på detta och samtidigt få en försäkringskassa som sköter prövningarna på det sätt som de ska göras vid de tidiga tidsgränserna i rehabiliteringskedjan har vi uppnått mycket. Förhoppningsvis kan vi förhindra att allt fler kommer upp i den långa sjukskrivningstiden.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas människor som inte har någon arbetsförmåga kvar, och de ska naturligtvis komma i fråga för förtidspension.

Fru talman! Att veta att ministern vill säkerställa att de tidigare gränserna för rehabiliteringsinsatser ska finnas på plats den 1 januari 2016 känns . Hur ska jag säga? Tryggt är liksom fel ord. För mig ter det sig omöjligt. Det är ett halvår till dess, och då ska det finnas på plats. Det måste förmodligen till fler sjukgymnaster, psykoterapeuter och allt sådant för att det ska gå vägen. Jag kommer att följa det med stort intresse eftersom det här är en fråga som berör mig väldigt tydligt.

Jag tycker att man borde lyssna mer på ISF, som säger att den bortre tidsgränsen har gett effekter. Allting är ju inte perfekt, men det jag ser att jag inte får svar på är detta: Även om man försöker säkerställa de tidigare tidsgränserna kommer det ändå att finnas risk att människor hamnar i den passivitet som vi såg tidigare, före 2008, och som Hedborgutredningen tydligt sa är ohälsosam. Där finns det fortfarande en osäkerhet för mig. Jag kommer att följa det, och jag kommer att bli lika glad som ministern om det går vägen. Men jag har svårt att tro det.

Till syvende och sist handlar debatten om hur vi ser på sjukdomsbegreppet. Är det alltid något permanent, eller ska man när det friska finns hos en person med en tuff diagnos försöka stödja det friska så långt som möjligt? Det måste ändå vara det senare som samhället ska hjälpa till med, inte att låta människor glömmas bort och gömmas i passivitet i långa sjukskrivningar.

Herr talman! Avslutningsvis kan sägas att det som ISF framför allt trycker på är vikten av prövningarna vid de tidigare tidsgränserna, där man också ser att det finns brister.

När det gäller den bortre tidsgränsen görs det egentligen ingen prövning, utan det som de facto görs är en utförsäkring och en överflyttning till Arbetsförmedlingen, som tydligt vittnar om att det inte fungerar. Vi måste kunna ta till oss att det ser ut på det viset. Då är frågan vad vi kan göra i stället så att människor inte glöms bort om de hamnar i längre sjukdom utan får sin arbetsförmåga prövad med lämpliga mellanrum.

Det var precis det som den parlamentariska socialförsäkringsutredningen var inne på: någon form av sexmånadersintervall så att man ska bli sedd även om man har en längre sjukdom men också att de människor som faktiskt är i behov av förtidspension ska kunna komma i fråga för det. Det tror jag är viktigt.

Som sagt: Regeringen har alla ambitioner att med full kraft möta den utmaning som vi nu ser i de ökande sjukfallen genom att förstärka de insatser som har brister i dag, vilket även evidens pekar på, men som kan bli verkligt framgångsrika. Jag ser som sagt inte minst de samtal vi nu för med parterna som en viktig del i detta.

Jag stannar där så länge. Jag ser fram mot framtida debatter, Lotta!

Överläggningen var härmed avslutad.