Gränshinder i Norden
Anförandelista
Protokoll från debatten
Anföranden: 6
Anf. 100 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Anf. 101 Hans Wallmark (M)
Anf. 102 Krister Hammarbergh (M)
Anf. 103 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Anf. 104 Hans Wallmark (M)
Anf. 105 Cristina Husmark Pehrsso (M)
den 25 januari
Interpellation
2006/07:258 Gränshinder i Norden
av Hans Wallmark (m)
till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
Under sin första tid som nordisk samarbetsminister förklarade sig Cristina Husmark Pehrsson ha som berömvärd intention att genomföra hearingar i svenska gränsbygder för att på så sätt få reda på de konkreta problem som medborgare och företagare upplever i sin vardag.
Ett första sådant möte har tisdagen den 16 januari gått av stapeln i Haparanda. Ett knappt hundratal deltagare kunde följa ett några timmar långt samtal där både problem och möjligheter ventilerades.
Efter denna framgångsrika sammankomst som kretsade kring svensk-finländska förhållanden är det fredagen den 2 mars dags för en liknande hearing i Öresundsområdet tillsammans med Region Skåne.
Nordiskt samarbete måste präglas av ett medborgarperspektiv. I annat fall blir det vackra formuleringar i tal och skrift utan innehåll och mening.
Det utbyte kommunerna och människorna har av varandra på båda sidor gränsälven i Tornedalen visar på en genuin vilja att åstadkomma saker. Så är läget även exempelvis mellan Skåne och Själland där Öresund binder samman men också skiljer åt.
En återkommande kommentar i Haparanda löd: Inte fråga, bara göra. Det är ett handlingskraftigt förhållningssätt som onekligen gett resultat bland annat genom den Ikeaetablering som väckt stor uppmärksamhet i hela Barentsregionen. Samtidigt är det onekligen ett trovärdighetsproblem för lagstiftare och myndigheter ifall det offentliga inte i alla stycken uppfattas som en konstruktiv medaktör utan som ett rundningsmärke.
Några av de utmaningar som radades upp vid gränsmötet i Haparanda:
– Varför måste mödrar i Tornedalen åka till BB på den svenska sidan när det för många är mycket närmare till Kemi på den finländska sidan som ligger endast drygt 20 kilometer från Haparanda?
– Räddningstjänsten från Finland kan inte vid olycka eller brand operera i Sverige med finländsk personal som räddningsledare utan särskild dispens.
– Polis och säkerhetsföretag kan inte bistå sina kolleger på andra sidan gränsen.
– Det går inte att använda arbetsmarknadsmedel för exempelvis köp av utbildningar eller andra åtgärder mellan länderna trots en ganska så gemensam arbetsmarknad i Tornedalsregionen.
– Den euro som kommer in i butikerna i handelsstaden Haparanda kan inte med nuvarande regelverk enkelt fraktas till Torneå 800 meter bort utan måste med alla de säkerhetsproblem det innebär skickas 130 kilometer västerut till Luleå.
– Gränsmedborgare i Barentsregionen som handlar i Tornedalen och betalar med kort räknas som utländska köpare med högre avgifter som följd.
– Försäkringskassan har svårigheter att få rätt inkomstuppgifter från Finland och därmed försvåras möjligheten att betala ut korrekt ersättning.
Mycket av detta är inte specifikt för förhållandena mellan Sverige och Finland utan känns också igen i fråga om Sverige–Danmark och Sverige–Norge.
Rimligtvis måste samordningen mellan myndigheter i Norden kunna bli bättre så att inte medborgare uppfattar att de bollas mellan olika handläggare där det tröstlösa svaret många gånger lyder: Detta är någon annans ansvarsområde!
Rörligheten i Norden kommer att öka. Människor kommer att bo, arbeta, handla, utbilda sig och söka kultur och underhållning på båda sidor i de gränsregioner som finns. Just därför gäller det att följa upp och försöka åtgärda alla förtretliga vardagsproblem.
Att polis och säkerhetsföretag skulle kunna agera på båda sidor uppfattas nog av många medborgare som naturligt. Inte minst sedan åtskilliga fått se hur den lokala polisstationen stängts och det i dag kan ta timmar innan hjälp kommer ifall så ens sker.
Med ett ökat medborgarfokus borde inte nations‑, landstings- eller kommungränser få avgöra var en havande kvinna ska föda eller den hjälpbehövande åldringen bosätta sig.
Och även om betalkort i stor utsträckning är en fråga för banker och kreditinstitut borde de nordiska regeringarna göra allt för att ytterligare underlätta handel och kapitalrörelser. I Öresundsregionen uppfattar många svenskar att användandet av endast danska Dankort på den södra sidan av Öresund fungerar som en effektiv barriär. Lika konstigt är det att det ska kosta mer eller uppfattas som en utländsk transaktion när kunden kommer två kilometer österifrån i Haparanda eller tio kilometer norrut i Helsingör.
Mina frågor till Cristina Husmark Pehrsson:
1. Vilka frågor avser statsrådet att belysa vid sammankomsten i Skåne den 2 mars?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta tillsammans med övriga nordiska samarbetsministrar för att ytterligare underlätta handeln i gränsregioner?