Garantier som en del av svenskt bistånd

Fru talman! Magdalena Schröder har frågat mig vilka åtgärder som jag avser att vidta med anledning av att garantiinstrumentets kostnadseffektivitet ses som en utmaning på Sida.

Vi har nyligen debatterat garantiverksamheten här i kammaren, och jag tror att vi är överens om dess betydelse i utvecklingssamarbetet för att mobilisera ytterligare resurser för fattigdomsminskning och Agenda 2030. I den globala återhämtning som nu behövs finns stor potential att använda garantier för att göra ekonomier mer inkluderande, mer jämställda och mer hållbara.

Garantiinstrumentet har en stark katalytisk effekt. Det är innovativt och flexibelt, kan tillämpas i olika sammanhang och kan riktas till olika målgrupper. Det har vi sett många exempel på. Garantiverksamheten på Sida är fullt integrerad i utvecklingssamarbetet och bidrar till att nå det biståndspolitiska målet. Faktum är att Sida har så mycket som 45 pågående garantier inom ramen för 24 bilaterala, regionala och tematiska strategier.

Det finns också utmaningar. Garantier är fortfarande en verksamhet under uppbyggnad och utveckling. Nuvarande modell med fristående garantier har funnits i drygt tio år och började som en försöksverksamhet i liten skala. Efterfrågan är stor, men verksamheten kräver också i hög grad ett aktivt uppsökande arbete för att kunna hitta möjligheter att använda garantier där de har störst utvecklingseffekt. Garantier är ofta komplexa, tar tid att utforma och kräver inte sällan teknisk kompetens om finansiella instrument och finansiella marknader.

Riksrevisionen skriver i sin rapport att Sida i huvudsak har skapat goda förutsättningar för att använda garantier. Riksrevisionen bedömer att Sidas interna styrning och organisation har ökat medarbetarnas förmåga att bedöma garantiernas relevans i genomförandet av strategier. Men Riksrevisionen har också observerat vissa utmaningar, såsom att flera medarbetare i intervjuer har förmedlat att de upplever att incitamenten är starkare att använda andra instrument än garantier i utvecklingssamarbetet. Arbetet med garantier är också resurskrävande. Riksrevisionen har dock inte kunnat bedöma om detta faktiskt har lett till att Sidas personal har valt bort garantier framför andra instrument. Riksrevisionen noterar också att Sida har vidtagit åtgärder för att effektivisera beredningen av garantier.

Att det finns utmaningar betyder inte att garantiverksamheten inte är prioriterad på Sida. Sida har prioriterat och successivt ökat resurser och kompetens inom myndigheten för just detta ändamål. Myndigheten har tydliggjort garantiverksamhetens roll i den interna styrningen och i myndighetens verksamhetsplanering. Sida fortsätter att stärka organisationen och planerar för fortsatt resursförstärkning.

Regeringen har varit tydlig i sin styrning med att Sida ska mobilisera resurser genom garantier, vilket också bekräftas av Riksrevisionen. En ny förordning för garantier trädde i kraft 2019. Det finns adekvat styrning i Sidas instruktion, i regleringsbrev och i strategier. Regeringen har successivt höjt garantiramen. Regeringen har också ökat Sidas förvaltningsanslag, bland annat med hänvisning till garantiverksamheten, vilket Riksrevisionen bedömer har förbättrat förutsättningarna för finansiering av verksamheten.

Garantier och andra former av utvecklingssamarbete kompletterar varandra. Insatser som finansieras med gåvomedel är i många fall centrala för att exempelvis stärka mänskliga rättigheter och stödja utvecklingen av demokratiska och transparenta institutioner. Varje insats som genomförs ska leda till resultat och genomföras på ett kostnadseffektivt sätt.

De åtgärder som jag har redogjort för här bidrar till att Sida i ökande utsträckning väljer att arbeta med garantier i olika sammanhang. Regeringen kommer också fortsätta att följa Sidas arbete med att utveckla garantiverksamheten.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret, även om jag faktiskt inte tycker att jag riktigt fick svar på frågan.

Bakgrunden till den här interpellationen är den debatt som ägde rum i riksdagen med anledning av regeringens skrivelse som kommenterar Riksrevisionens granskningsrapport där Sidas och regeringens arbete med garantier granskas.

Fru talman! Statsrådet beskriver garantier som ett bra verktyg inom biståndet, och det är en bild jag helt delar. Låt mig bara säga några ord om vad Sidas garantiinstrument är. Garantier är ett instrument där Sida delar risk med en bank eller investerare. Genom att de står för risken kan andra och betydligt större kapitalflöden mobiliseras till projekt som annars inte hade fått lån eller investering.

Enligt Sida mobiliserar 1 betalad krona i subventioner 70 kronor i externt kapital. Garantier är ett fantastiskt instrument som verkligen fungerar som en hävstång för att skapa nya och större kapitalflöden, och om garantier ges till rätt typ av projekt måste det verkligen ses som effektivt bistånd. Pengarna mångdubblas, projekt som annars inte hade fått finansiering får det och det inkluderar privata investerare. Vad är då problemet, fru talman?

Bakgrunden till den här interpellationen är som sagt den debatt som ägde rum här i kammaren med anledning av Riksrevisionens granskning av garantiinstrumentet. I granskningsrapporten lyfte Riksrevisionen en rad utmaningar kring användandet av garantier, och en av de utmaningar som lyftes fram är att garantiinstrumentet är kostnadseffektivt. Jag upprepar: Det lyftes alltså fram som en utmaning att garantiinstrumentet är kostnadseffektivt.

Detta verkar statsrådet inte speciellt oroad över, och i den debatt om ärendet som ägde rum här i april anklagade statsrådet till och med min kollega Helena Antoni för att ha hittat på utmaningar kopplade till ett effektivt användande av garantier.

Fru talman! Att statsrådet Per Olsson Fridh i debatten anklagade min kollega för att ha hittat på utmaningar i användandet av garantiinstrumentet är bakgrunden till den här interpellationen. Jag förstår att detta är något som statsrådet inte är speciellt stolt över och något som statsrådet gärna vill tona ned. Det måste ju beskrivas som närmast skandalöst att kostnadseffektivitet ses som en utmaning. Men det är heller inte speciellt förvånande med tanke på rådande fokus på utbetalningsmål snarare än resultatmål inom biståndet.

Fru talman! Att kostnadseffektivitet och det faktum att garantiinstrumentet inte genererar stora utbetalningar av biståndsmedel ses som en utmaning är en effekt av enprocentsmålet. Vi tycker olika om enprocentsmålet, jag och statsrådet. Bland annat gör Moderaterna en annan budgetprioritering än regeringen, men vi ser också de negativa effekter enprocentsmålet leder till - och vi vill göra något åt det. Riksrevisionens granskningsrapport om garantiinstrumentet är ytterligare ett exempel på enprocentsmålets negativa effekter.

Fru talman! Ser inte statsrådet att det faktum att garantiinstrumentets kostnadseffektivitet ses som en utmaning är en effekt av enprocentsmålet? Jag upprepar även min fråga: Vilka åtgärder kommer statsrådet att vidta med anledning av att garantiinstrumentets kostnadseffektivitet ses som en utmaning på Sida? Avslutningsvis undrar jag: Anser statsrådet att detta är problematiskt?

Fru talman! Precis som statsrådet anförde i sitt svar på Magdalena Schröders interpellation debatterade vi nyligen Riksrevisionens granskning av Sidas garantiverksamhet. Jag tycker att det blev en bra debatt där partiernas olika åsikter framkom på ett tydligt sätt. I mitt anförande manade jag till respekt för skattebetalarnas pengar, och andra partier manade till ökat bistånd i spåren av pandemin.

Jag lyfte då exakt det Magdalena Schröder tar upp i interpellationen, nämligen att det faktum att garantiinstrumentet är kostnadseffektivt alltså ses som en utmaning av medarbetarna på Sida. Användningen bortprioriteras på grund av att det genererar små eller inga utbetalningar. Är man lite insatt på biståndsområdet är det relativt lätt att se att det är enprocentsmålet som ligger och spökar här.

Att Sverige har som mål att betala ut en viss summa pengar i bistånd kan man tycka vad man vill om, men när effekten blir att kostnadseffektiva instrument bortprioriteras tror jag att det är dags att tänka om. Jag anser att det är ett ohållbart och respektlöst sätt att hantera skattebetalarnas pengar på. Någonting kostnadseffektivt som kan göra stor nytta i världen bör nyttjas i hög grad, inte undvikas.

När jag under debatten lyfte denna problematik i ett replikskifte med statsrådet fick jag till svar: Det "har Helena Antoni själv hittat på". Jag må vara relativt ny i riksdagen, fru talman, och jag och statsrådet må vara oense om den politiska inriktningen och styrningen av det svenska biståndet. Men att bemöta en ledamot som tar upp verkliga problem med den attityden tycker jag är uppseendeväckande. Jag står alltså inte och ljuger i talarstolen, fru talman.

För att förenkla det hela och försäkra alla som lyssnar på denna debatt om att jag varken hittar på eller försöker luras tänkte jag dock läsa direkt ur Riksrevisionens rapport om Sidas garantiinstrument.

På sidan 6 kan man läsa: "Medarbetare upplever också att Sidas ledning prioriterar utbetalningar av biståndsmedel framför mobilisering av kapital."

På sidan 34 står det: "Det finns samtidigt faktorer som försvårar för medarbetare att använda garantier. Flera medarbetare upplever att det finns starkare incitament för att använda andra instrument för att genomföra biståndet. Medarbetarna upplever exempelvis att den interna uppföljningen prioriterar utbetalningar av biståndsmedel framför mobiliseringen av kapital genom garantier."

Man hänvisar därefter till att garantier genererar små eller inga utbetalningar, fru talman.

Jag undrar nu om statsrådet också noterade denna problembeskrivning i rapporten och om han är redo att revidera sitt svar till mig.

Fru talman! Jag tycker att det är alldeles utmärkt att Helena Antoni läste direkt ur Riksrevisionens rapport.

Det är riktigt att det är så de beskriver detta, men det är också så att de inte kan bedöma om det faktiskt har lett till att Sidas personal har valt bort garantier framför andra instrument. Inte heller skriver Riksrevisionen någonstans i det utdrag vi fick höra här någonting om enprocentsmålet, och det var det jag refererade till i vår tidigare diskussion i ärendedebatten: Att enprocentsmålet skulle vara ett hinder eller stå i vägen för garantiinstrumentet är ingenting som Riksrevisionen beskriver alls, utan just det har Moderaterna faktiskt hittat på själva.

Detta är dock en interpellation som handlar om Sidas garantiinstrument, och det tror jag på. Jag instämmer verkligen i det interpellanten sa i sin inledning om betydelsen av garantiinstrumentet. Det är ett fantastiskt instrument, fick vi höra, och jag kan bara hålla med. Det är också därför regeringen har dels ökat garantiinstrumentets volymer, dels stärkt Sidas kapacitet att fortsätta jobba med och utveckla garantiinstrumentet. Detta borde Moderaterna tycka är oerhört bra, men riktigt så låter det ändå inte här i debatten.

Jag är nyss hemkommen från Kenya, där jag träffade partner till Sida som tar del av garantiinstrumentet. Jag mötte där en kvinna som heter Victoria Sabula och är chef för en afrikansk investeringsfond för nystartade företag med fokus på omställning och förnybar energi. Allting är väldigt småskaligt. I mötet med mig delade hon med sig av sitt engagemang för att få finansiering för bland annat solceller på den kenyanska landsbygden. Hon har själv växt upp utan elektricitet men också varit med om förändringen att få tillgång till elektricitet. Detta gav henne övertygelsen att en förändrad framtid för många av världens fattiga behöver gå genom tillgång till en hållbar och grön el, och den övertygelsen delar jag.

"Som liten skickade min mamma mig till skogen med noggranna instruktioner om vilken ved och hur mycket jag skulle komma tillbaka med. Ju äldre jag blev, desto mer ökade förväntningarna på hur mycket jag kunde bära. Men så måste det inte bli för kommande generationer." Så uttryckte hon sig vid sitt möte med mig.

Med hjälp av garantiinstrumentet har småskaliga jordbrukare och lantbrukare i Kenya fått möjligheter som kommer med el och elektrifiering. De kan förpacka bättre och smartare, kyla ned, öka skördens hållbarhet, förädla och få tillgång till fler och större marknader. Detta sker ofta tillsammans med traditionellt gåvobistånd och kapacitetsutveckling.

Våra olika verktyg i biståndslådan kompletterar varandra; de står inte i motsättning till varandra. De utvecklas inte trots varandra utan tack vare varandra.

Människor som Victoria bär på förändring. Hon skapar och möjliggör förändring, och det är bara att ödmjukt låta sig inspireras. Jag är glad att svenskt bistånd får både människor och marknader att växa och att vi möjliggör för skogen att stå kvar.

Fru talman! Statsrådet ser inte någon koppling mellan enprocentsmålet och att det faktum att ett instrument är kostnadseffektivt ses som en utmaning av Sida. Om man inte ser problemen är det svårt att göra någonting åt dem. Jag tror att de flesta anser att det är en stor skandal att kostnadseffektivitet ses som en utmaning.

För dem som inte känner till Riksrevisionens granskningsrapport tänkte även jag läsa några rader ur den, fru talman. Rapporten illustrerar verkligen vilka konsekvenser enprocentsmålet leder till.

Jag läser från sidan 40 och kapitel 4.4, Utmaningar i användningen av garantier. Där kan vi läsa följande: "Större delen av Sidas verksamhet handlar om att genomföra strategierna genom att betala ut medel till lämpliga aktörer som genomför biståndsinsatser. Att ställa ut garantier genererar dock inga, eller relativt små, utbetalningar av bistånd. Detta skapar en spänning mellan att nå utbetalningsmål och mobilisera kapital via garantier, enligt flera medarbetare på Sida."

Några rader längre ned står följande: "Flera medarbetare på såväl strategiansvariga enheter som på garantienheten menar dock att det finns en större press att betala ut biståndsmedel än att mobilisera kapital. Detta innebär till exempel att utbetalningar följs upp mer noggrant, enligt medarbetarna. Därför upplever medarbetarna att incitamenten är starkare att använda andra instrument än garantier i strategigenomförandet."

Jag upprepar: Detta skapar en spänning mellan att nå utbetalningsmål och att mobilisera kapital, fru talman, och flera medarbetare upplever att det finns en press att betala ut biståndsmedel.

Ser inte statsrådet att enprocentsmålet leder till att kostnadseffektivitet ses som en utmaning och att det leder till att det finns en press att betala ut pengar framför att mobilisera kapital? Ser inte statsrådet att enprocentsmålet i detta fall leder till att en kostnadseffektiv metod som inte genererar stora utbetalningar av skattemedel samtidigt som den säkerställer stora kapitalflöden till utvecklingsprojekt riskerar att bortprioriteras?

Och, fru talman, står statsrådet fast vid sitt uttalande om att detta med att enprocentsmålet leder till att Sida prioriterar utbetalningar framför garantier är någonting som Moderaterna har hittat på?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret på min senaste fråga.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att regering och opposition har en ömsesidig respekt för varandra. Vi tycker inte lika i alla frågor, och det måste ändå vara okej - det är så demokrati fungerar.

Statsrådet är ansvarig för biståndet för regeringen, och jag är ansvarig för biståndet för Moderaterna. Trots våra olikheter kan vi nog konstatera att intentionen är densamma. Vi vill nog båda se en värld fri från fattigdom och förtryck, och vi kommer nog båda att göra allt vi kan för att bidra till den utvecklingen.

Men som både jag och min kollega konstaterat - jag ber om ursäkt för att det blir mycket upprepning här - framgår det tydligt i rapporten att kostnadseffektivitet ses som en utmaning av medarbetarna på Sida. Detta kan inte vara ett ansvarsfullt sätt att hantera skattebetalarnas pengar på.

Jag tror att det är enprocentsmålet som ligger bakom detta synsätt. När det övergripande målet är att komma upp i en specifik summa pengar är det lätt hänt att kostnadseffektivitet ses som ett problem snarare än en möjlighet. Just därför tycker inte Moderaterna att detta är en rimlig princip att följa, fru talman. Fokus måste ligga på resultat - inte på hur mycket pengar vi betalar ut.

Men om statsrådet nu inte tror att detta beror på enprocentsmålet vill jag ställa en helt ärlig och öppen fråga: Vad tror då statsrådet att det beror på? Varför prioriterar Sida utbetalningar framför garantier, och varför finns pressen, som min kollega beskrev, att generera så stora utbetalningar som möjligt?

Fru talman! Varifrån kommer detta förhållningssätt om inte från enprocentsmålet?

Fru talman! Det var väldigt bra att vi än en gång fick höra direkt från Riksrevisionens rapport. Inte heller denna gång fick vi höra någon direkt koppling från Riksrevisionen till enprocentsmålet. Man har inte kunnat bedöma om denna utmaning - som såklart finns, annars hade den inte kommit upp i rapporten - faktiskt har lett till att Sidas personal valt bort garantier till förmån för andra instrument.

Vi fick också höra av Helena Antoni att det faktiskt är hon själv som tror att det här är kopplat till enprocentsmålet, och det var bra att vi fick reda ut detta.

Moderaterna har nu upprepade gånger här i kammaren försökt att använda Riksrevisionens rapport om garantiinstrumentet som argument för sina egna förslag om att skära ned i biståndet, trots att det alltså inte finns ett direkt samband mellan enprocentsmålet och de utmaningar som Riksrevisionen pekar på. Det är synd, tycker jag, men det är inte särskilt förvånande.

Tidigare har Moderaterna försökt att argumentera för sänkt bistånd genom att hänvisa till att biståndet behöver bli mer effektivt. Men när internationella undersökningar visat att Sverige ligger i topp vad gäller bistånd såväl när det gäller resultat och effektivitet som när det gäller uppföljning har den argumentationen minskat något.

Moderaterna har också försökt att argumentera för sänkt bistånd med hänvisning till att det finns en utbredd korruption i världen, kanske särskilt i svaga stater, där utmaningarna är stora och fattigdomen utbredd. När regeringen har visat vilken vikt vi lägger vid antikorruptionsarbetet, både som tematisk ingång i utvecklingssamarbetet och när det gäller hur vi förstärkt Sidas möjlighet att följa upp biståndet på plats, har även dessa argument sinat.

Nu försöker Moderaterna än en gång att hitta argument för sina neddragningar av biståndet genom att tolka - nästan vantolka - en annars väldigt bra och välkommen rapport från Riksrevisionen.

Jag upprepar det gärna igen: Det finns inget samband mellan garantiinstrumentets utmaningar och utvecklingsmöjligheter och enprocentsmålet som finansieringsmetod för svenskt utvecklingssamarbete. Jag rekommenderar Moderaterna att boka ett studiebesök på Sida, där man tillsammans med personalen kan fördjupa sig i dessa utmaningar och hur man kan komma åt dem.

Svenskt utvecklingssamarbete syftar till att förbättra förutsättningarna för människor som lever i fattigdom och under förtryck. Vi bidrar till en global hållbar utveckling.

Vår verktygslåda är bred. Den innehåller kapacitetsutveckling, policyutveckling, stöd till innovation, långsiktiga utvecklingsprojekt och humanitärt stöd. Vi tar ned riskerna för investerare, bidrar till insatser för fred och mycket mer.

Än en gång: Våra olika verktyg kompletterar varandra; de står inte i motsättning till varandra. De utvecklas inte trots varandra utan tack vare varandra.

Fru talman! Det är en central fråga som inte har besvarats i den här interpellationsdebatten, och det är om statsrådet tycker att de utmaningar som beskrivs i rapporten är problematiska.

Statsrådet ser uppenbarligen inte de negativa effekter som enprocentsmålet medför. Det gör Moderaterna. Därför har vi föreslagit en annan budgeteringsprincip för biståndet, där målet inte är att göra av med en viss andel av bni varje år.

Jag har full respekt för att man gör olika budgetprioriteringar, men jag tycker att det är anmärkningsvärt att statsrådet inte kan se nackdelarna med enprocentsmålet och konstatera att Moderaternas modell med en flerårig budgetram för biståndet är bättre. En ram skulle ju i teorin kunna förses med hur mycket pengar som helst. Vill man fortsätta att anslå dubbelt så mycket pengar till bistånd som till polisen kan man göra det även med en ram.

Jag tycker att det är en felaktig budgetprioritering, och jag och statsrådet kan vara överens om att vi inte är överens när det gäller vilken summa vi ska lägga på bistånd. Även statsrådet borde dock kunna se de negativa effekter dagens budgeteringsmodell i form av enprocentsmålet leder till. Men ser man inte problemet är det svårt att göra någonting åt det.

Garantier är ett fantastiskt instrument som rätt hanterat kan göra stor skillnad, och det är helt oacceptabelt att detta effektiva instrument bortprioriteras för att det inte gör av med tillräckligt med pengar. Biståndet är i stort behov av reformer, och kostnadseffektivitet borde ses som en ledstjärna, inte en utmaning.

Fru talman! Moderaterna har flera reformer för ett mer effektivt bistånd, men det krävs som sagt att man också ser problemen för att kunna göra något åt dem.

Fru talman! Regeringen har ju inkommit med en skrivelse som visar och svarar på hur vi ser på Riksrevisionens rapport - en rapport som alltså inte någonstans, trots försök att hävda det i debatten här i kammaren, säger att enprocentsmålet skulle vara en del av de utmaningar eller möjligheter som finns med garantiinstrumentet. Denna koppling har alltså Moderaterna själva hittat på.

Jag tror att Moderaterna skulle behöva hitta lite nya och andra argument för att minska biståndet. Mitt förslag eller min rekommendation är att ni letar i den hög där era verkliga argument ligger. Inte är det för att ni tror på det svenska biståndet eller vill mer med det svenska biståndet.

Jag tror att ni egentligen inte tror på att utvecklingsfrågorna är en grund i våra internationella relationer och i det globala samarbetet. Ni tycker att Sverige är ett för litet land för att ta ledarskap i vår tids ödesfråga. Ändå är det i biståndet som vi gör det, vare sig Moderaterna vill det eller inte.

Ni tror inte att vi behöver vara med och tackla grundorsakerna till klimatförändringarna och till att människor flyr. För det är ju detta som vi behöver dra undan med den moderata sänkningen av biståndet.

Någonstans finns det en moderat politisk reflex som säger att klyftorna måste öka. Det är detta som driver förslaget om att sänka det svenska biståndet. Biståndet ska sänkas för att Moderaterna vill ha utrymme i budgeten för att sänka skatten här i Sverige. Tala om en politik för ökade klyftor i världen och här hemma!

Där någonstans tror jag att de verkliga moderata argumenten för denna politik ligger. Jag tror att det också vore bra om ni sa det i stället.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.