Gällande arbetsrätt

Fru talman! Sven-Erik Österberg har frågat statsminister Fredrik Reinfeldt vilken arbetsrätt som statsministern kommer att verka för. Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan. Inledningsvis vill jag framhålla att regeringen har en gemensam syn på hur arbetsrätten ska vara utformad i Sverige. Den nya regeringen har nu påbörjat sitt arbete där det övergripande målet är att skapa förutsättningar för fler jobb i fler och växande företag och att därigenom bryta utanförskapet. Det är viktigt med goda relationer på arbetsmarknaden, så att arbetstagarna kan känna sig trygga och arbetsgivarna vågar anställa. Sverige behöver ett arbetsrättsligt regelverk som både arbetsgivare och arbetstagare står bakom. I regeringsförklaringen är vi tydliga. Vi slår vakt om den svenska modellen. Förhållandena på arbetsmarknaden ska i första hand regleras i avtal mellan arbetsmarknadens parter. Det gör att företag kan drivas under stabila förhållanden och att arbetstagarna har trygga villkor. Regeringen menar att dagens arbetsrättsliga regler generellt sett ger goda förutsättningar för att kombinera trygga förhållanden på arbetsmarknaden med en hög sysselsättning. Regeringen anser därför att grunderna för arbetsrätten bör bestå också framöver. Majoriteten av dem som arbetar på den svenska arbetsmarknaden har tillsvidareanställningar. Regeringen anser att tillsvidareanställningar ska vara grunden på arbetsmarknaden. Men tidsbegränsade anställningar spelar också en mycket viktig roll, både för att täcka arbetsgivares tillfälliga behov av arbetskraft och som en viktig bro in i arbetslivet för människor som av olika skäl ännu inte etablerat sig i arbetslivet. Regeringen menar att dagens trösklar är för höga. Anställningar på begränsad tid, som komplettering till tillsvidareanställningar, gör det möjligt för grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden att etablera sig och få arbetslivserfarenhet. Samtidigt är det viktigt att arbetsgivaren ges möjlighet till ett mer långsiktigt åtagande.

Fru talman! Sven-Erik Österberg kan vara lugn. Det är så här, tycker jag, när det gäller politiken i stort att först ska man säga det man ska göra och sedan ska man göra det man har sagt. Det gäller också och väldigt tydligt för arbetsrätten. Man kan naturligtvis tänka sig att man har en diskussion om förhållanden i andra länder inom ramen för ett globaliseringsråd eller vad det kan vara, men Sven-Erik Österberg kan känna sig lugn. Jag kommer inte att ta några initiativ som kommer att förändra partsförhållandena på arbetsmarknaden. Det finns flera skäl till det. Låt mig nämna ett tydligt exempel. Vi har ju hört i valdebatter och på andra håll och kanter, när man har varit ute och besökt företag, att det skulle vara en bra idé att till exempel avskaffa LAS för unga eller någonting i den stilen. Jag tycker inte det och jag kommer absolut inte att ta något sådant initiativ. Skälet till det, som jag ser det, är att när man tittar på förhållandena ser man att siffror från Medlingsinstitutet visar att det bara är i 12 % av uppsägningsfallen vid företag med färre än tio anställda som man ens har utnyttjat sig av det tvåmannaundantag som finns i dag. Därmed bara konstaterar jag att det inte är det här som är problemet om man vill få fler i arbete. Då handlar det mycket mer om det som jag var inne på lite tidigare, som handlade om att göra det billigare och enklare att anställa, inte att göra det enklare att sparka. Att öka otryggheten på arbetsmarknaden skulle jag säga var helt fel väg att gå. Vi behöver i stället, som sagt, se till att vi gör det billigare att anställa. När det gäller frågan och diskussionen om säsongsanställningar, tillfälliga anställningar och visstidsanställningar kan jag bara konstatera att inte heller det är okänd materia. Vi var tydliga vid behandlingen i arbetsmarknadsutskottet i våras och vi var tydliga inför valet också med vad vi skulle åstadkomma och göra. Inriktningen är ju, som Sven-Erik Österberg definitivt känner till, att en och samma arbetstagare ska kunna ha fri visstidsanställning hos samma arbetsgivare i sammanlagt högst 24 månader under en femårsperiod. Vi vill att säsongsanställningar ska vara en möjlig arbetsform och att företrädesrätt till återanställning ska inträda efter sammanlagt mer än tolv månaders anställning. Vi vill också, i möjligaste mån, ska jag säga, se till att få bort regler som riskerar att vara åldersdiskriminerande. Ett förbud mot åldersdiskriminering i arbetslivet kommer och ska införas. Det vi vill försöka åstadkomma med detta är naturligtvis att se till att vi har en mer tydlig och enkel form för visstidsanställning i stället för en mångfald av alternativa former som hittills har funnits. Vi har försökt vara tydliga med detta före valet. Nu gör vi det vi har sagt. Vår grundinställning är att vi med detta som utgångspunkt ska göra inträdet på arbetsmarknaden lite enklare och lösa en del av de problem som har funnits. Samtidigt vill jag påpeka och håller med om att grunden för arbetsförhållandena på arbetsmarknaden självklart är en fast anställning, en tillsvidareanställning.

Fru talman! Det senare kan man väl ta emot med tillfredsställelse och säga att grunden på arbetsmarknaden naturligtvis är tillsvidareanställning. Det är så det ska vara. Där har väl Sven Otto Littorin och jag samma uppfattning i sig. Det som bekymrar mig är ändå det som ges för handen och det som ges i svaret. Mina frågor till arbetsmarknadsministern är också: Tycker arbetsmarknadsministern att det är för få som är visstidsanställda? Om man öppnar möjligheten till fler visstidsanställningar än som är fallet i dag, skulle det då uppkomma fler arbetstillfällen på arbetsmarknaden? Där tror jag faktiskt att vi har olika syn. Jag lyssnade på den andra interpellationen som behandlades och kan säga att jag har viss sympati för de synpunkter som gavs. Min erfarenhet av arbetsmarknaden, de diskussioner och de försök som har gjorts med vissa stimulansåtgärder, är att sänkt arbetsgivaravgift kan ha en viss effekt i vissa fall, för vissa grupper, för att det underlättar. Men försök i den delen har också gjorts med vissa landsdelar. Jag tror att den enkla, grunda devisen för om det blir anställningar eller inte är att det finns jobb att göra. Jag tror att det viktigaste för företagen är att det finns någon som efterfrågar produkterna de tillverkar eller efterfrågar de tjänster de har. Då anställer de också. Det spelar ingen roll vilken subvention som ges, hur enkelt det är att anställa eller hur billigt det är att anställa, har jag inget jobb att göra är det klart att jag inte anställer någon heller. Så enkelt är det. Och jag har väldigt svårt att tro att det finns en massa jobb i företagen som ligger där och inte blir gjorda därför att det i dag skulle vara lite för krångligt att anställa. Jag tror inte på det. Jag har inte sett de jobb som inte blir gjorda. Det ni vill göra och det ni föreslår är ju att skapa nya marknader med skattebetalarnas pengar, bland annat hushållsnära tjänster där man tar skattebetalarnas pengar och subventionerar med. Vi vet av erfarenhet att det går till dem som är ganska välbeställda tidigare. Det är en ganska stark snedvridning av vart resurserna går i samhällsapparaten. Det är ju ingen tjänst som någon kan ha på något sätt. Så skapar man på konstlad väg en arbetsmarknad som inte finns om det inte är så att man sänker kostnaden ordentligt och möjliggör, egentligen för många som har råd redan i dag att betala för det här men som inte gör det. De delarna tycker jag är bekymmersamma när man tittar närmare på det här. Sedan finns det faktiskt förslag som har förelegat här och som jag har stark sympati för, där man har försökt få lite ordning och reda. Jag tycker att den unga tjejen och killen som har jobbat viss tid faktiskt ska ha ett fast jobb. Man ska kunna ha rätt till en heltid i det fall där det är möjligt i sig. Det arbetsmarknadsministern inte pekade på och som sades tidigare är att det i det förslag på det här området som vi faktiskt lade fram i våras i riksdagen fanns möjligheter till undantag. Parterna kunde förhandla sig fram till att här inte finns en heltid utan här finns bara möjlighet till en halvtid. Var man också överens om det var det på det sättet. Det var inte ett idiotstopp, utan det var ett sätt att få fram de heltider som ändå fanns. För handen på hjärtat är det ju så i dag att det här har missbrukats, inte minst med de tillfälliga anställningarna men också med att inte ge heltider, och det är en väldigt stark könsbalans. Vi har ett stort affärscentrum utanför Västerås som heter Hälla. Vi roade oss för någon mandatperiod sedan med att gå och titta där. Då kunde man notera att tjejerna som jobbade på Hennes & Mauritz nästan alltid hade deltid och gick man in till grabbarna på Onoff fick man veta att de alltid hade heltid. Det är väldigt konstigt. Det är precis som om det är en naturlag som styr det här. Då kan man fundera: Styrs det utifrån det mönstret eller behövs det någon laglig rätt för att stärka upp detta? Jag är helt övertygad om att det behövs. Då löser sig också det här problemet och det ger en rättvisare arbetsmarknad för alla som finns på den.

Fru talman! Jag tycker naturligtvis att grunden på svensk arbetsmarknad bör vara att parter kommer överens och att vi ska använda oss av lagstiftningsmetoden så lite som möjligt även i dessa delar. När det gäller att få fler i arbete pratar Sven-Erik Österberg mycket om efterfrågan, som naturligtvis är viktig. Det håller jag också med om. Jag tycker att det finns, som jag har sagt tidigare, tre saker vi måste försöka göra samtidigt. Med jobbavdraget ska det löna sig mer att arbeta. Då får folk mer pengar kvar i plånboken. Med mer pengar kvar i plånboken kan också folk köpa mer saker och därigenom ha en efterfrågestimulerande effekt. Det andra vi ska göra är att se till att minska kostnaderna för att anställa. En väldigt förenklad bild är naturligtvis att vi lägger skatt på tobak och sprit för att folk ska röka och dricka mindre. Det är klart att skatt på arbete har en effekt också för efterfrågan på arbetskraft. När det gäller könsbalansen, som Sven-Erik Österberg pratade om på slutet, kan jag bara konstatera att den förra regeringen hade ROT-avdrag men inte RUT-avdrag. Det är klart att man kan ifrågasätta könsbalansen i den metoden, skulle jag vilja säga. Men det känns skönt att höra Sven-Erik Österberg hålla med om att vi nu får en bättre ordning, om jag får tolka dig så, när det gäller de olika formerna för visstidsanställning. Vi återigen menar att det här är ett sätt att försöka få folk in på arbetsmarknaden och därigenom naturligtvis få en god ekonomisk utveckling med tillväxt i ekonomin. Det är nämligen bara när folk arbetar och har en lön som de också betalar skatt och därmed kan bidra till det vi vill se till att göra i övrigt. När man pratar flexibel arbetsmarknad tycker jag att det här snacket, för att anknyta till interpellationen, att det skulle ha med en otryggare arbetsmarknad att göra är helt fel. Jag tycker att man uppnår en flexibel arbetsmarknad när man har en hög efterfrågan, ett högt utbud och en god matchningsfunktion på arbetsmarknaden. Där har du flexibiliteten, skulle jag vilja säga.

Fru talman! Det är klart att fungerar allt det som arbetsmarknadsministern säger har man en bra balans på arbetsmarknaden. Men man ska alltid veta att det finns ett styrkeförhållande på arbetsmarknaden. Man delar mycket som arbetstagare och arbetsgivare. Man delar tillgången på arbete. Man delar också att företaget ska fungera. Det är klart att det i botten också finns olika intressen. Den ena ska betala, den andra ska få. Det är den klassiska motsättning som man inte behöver överdriva men som ändå finns på arbetsmarknaden. Det vet vi. Den som sitter på penningpungen har också den största makten. Det gäller också i regeringen. Littorin kommer att se, om inte annat när det gäller Finansdepartementet, vem det är som bestämmer. På det sättet är det också i förhållandet på arbetsmarknaden. Därför behövs också ett grundskydd för arbetstagare när det gäller det här så att man vet att man har en lag i botten eller ett kollektivavtal som styr upp detta. Det tycker jag att man ska vara väldigt rädd om. Det är sant att ju fler som kan få arbete - där har vi exakt samma uppfattning - desto mer ökar möjligheterna för bättre välfärd i Sverige. Sedan kan vi diskutera vägarna dit, hur vi når fram och konsekvenserna - eller om vi ens når resultat. Vi kan ha olika uppfattning om det. Däremot är vi nog överens om målet. Det är viktigt att också peka på det man är överens om. Det är en stor skillnad på ROT-avdrag och RUT-avdrag. ROT-avdrag kom till för att slå vakt om en marknad som finns och som behövs när efterfrågan ökar och för att hålla kompetensen uppe - vilket man gjorde inom byggsektorn. RUT-avdrag är att skapa en marknad som egentligen inte finns i dag med subventionerade medel, som inte kommer att överleva utan fortsatt subventionering. Byggarbetsmarknaden går faktiskt för sig själv när efterfrågan är stor, men den behöver ibland hjälp att överleva för att finnas där när konjunkturen behöver den. Det är en stor och väsentlig skillnad.

Fru talman! Låt mig konstatera - för att återgå till interpellationen - att vi är överens om utgångspunkterna för vad som ska gälla för den svenska arbetsrätten. Jag slår vakt om kollektivavtalen. Jag slår vakt om den ordning vi har på den svenska arbetsmarknaden. Jag har svårt att se att en otryggare arbetsmarknad skulle leda till ett bättre näringsklimat och ett bättre företagsklimat. Därmed kan vi lämna den frågan. Jag vill också tacka. Det här är min debut i kammaren. Det har varit två trevliga interpellationsdebatter. Jag tackar båda för det. Jag ser fram emot att komma tillbaka. Vi kommer att ha mycket roligt i kammaren och på andra ställen framöver.