Fungerande skola för barn med neuropsykiatriska funktionshinder

Herr talman! Åsa Westlund har frågat mig om jag avser att ta initiativ för att se över skolsituationen för elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och i så fall hur.

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov och förutsättningar. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. Skolans huvuduppdrag är att ge alla elever förutsättningar att uppnå de nationella kunskapskraven och målen för utbildningen.

I dag finns det dock elever som inte får en undervisning som är anpassad efter deras förutsättningar. Skolinspektionens kvalitetsgranskningar och regelbundna tillsyn visar att det finns brister i skolors arbete med extra anpassningar och särskilt stöd. I Skolinspektionens årsredovisning för 2017 konstateras att det i nästan var tredje granskad prioriterad grund och gymnasieskola finns brister i arbetet med särskilt stöd.

I juni 2017 gav jag därför en särskild utredare i uppdrag att kartlägga och analysera skolornas stöd och elevhälsoarbete och lämna förslag i syfte att skapa bättre förutsättningar för elever, såväl flickor som pojkar, att nå de kunskapskrav som minst ska nås. För att belysa bland annat den elevgrupp som Åsa Westlund tar upp ska den särskilda utredaren kartlägga och analysera brister i stödarbetet, föreslå hur arbetet kan förbättras samt vid behov föreslå åtgärder och nödvändiga författningsändringar.

Regeringen har även vidtagit flera andra åtgärder för att stötta elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Statens skolverk har i uppdrag att ansvara för genomförandet av fortbildning i specialpedagogik. Uppdraget syftar till att stärka den specialpedagogiska kompetensen generellt i skolan och ge lärare ökade kunskaper om användbara, effektiva och beprövade specialpedagogiska förhållningssätt, metoder och arbetssätt för att möta bland andra elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Speciallärare och specialpedagoger är helt centrala för det specialpedagogiska arbetet och ett viktigt stöd för övriga lärare. För att säkerställa att alla studenter på speciallärar och specialpedagogutbildningarna får kunskap om och kompetens i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har regeringen beslutat om nya examensmål för dessa utbildningar. Det kommer att leda till att barn och elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan mötas på ett bättre sätt i den svenska skolan.

Regeringen bedömer att nästa steg är att alla lärarutbildningar bör innehålla kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men vi behöver invänta de nationella utvärderingar som nu görs av lärarutbildningarna och sedan ta ett samlat grepp om utbildningarnas examensbeskrivningar.

Genom Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, finns det även tillgång till fördjupad kompetens inom området specialpedagogik. Myndigheten har med sin omfattande regionala närvaro möjlighet att vara ett stöd till alla skolor i landet när det gäller specialpedagogiskt stöd. Regeringen har med anledning av propositionen Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken även gett SPSM i uppdrag att i samverkan med Skolverket och Socialstyrelsen kartlägga det stöd som finns till föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och hur detta används i skolan.

Regeringen har dessutom tagit initiativ till ändringar i skollagens bestämmelser om bidrag till enskilda huvudmän för förskolor och skolor i form av tilläggsbelopp för särskilt stöd till barn och elever. Genom ändringarna förtydligas att tilläggsbeloppet ska vara individuellt bestämt utifrån barnets och elevens behov. Tilläggsbelopp gäller extraordinärt stöd och ska kunna ges bland annat för åtgärder som riktas till barn och elever med stora inlärningssvårigheter.

Detta är några av de initiativ som regeringen har tagit för att stärka utbildningen för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Herr talman! Tack, utbildningsministern, för svaret!

Det är en stor grupp elever i den svenska skolan som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF. Ändå är kunskapen om hur det går för de här barnen låg.

Jag bad riksdagens utredningstjänst att ta fram information om hur det ser ut. I sin rapport med diarienummer 2017:1000 säger RUT att det till exempel inte finns någon uppföljning eller utvärdering av de förändringar av skollagen som trädde i kraft 2010 och som innebär att elever med autismspektrumtillstånd ska gå i den vanliga grundskolan. Det upprör mig. Inte för att jag anser att reformen var fel i grunden - barn som har förmåga att klara av grundskolan ska förstås gå där - utan för att reformen genomfördes utan att man först förvissade sig om att det fanns kompentens att ta hand om de här eleverna i grundskolan.

Dessutom vet vi utifrån undersökningar som egentligen primärt handlar om andra saker att det är väldigt svårt för elever i den här gruppen att få det stöd de behöver. I en studie framkommer till exempel att många av de elever som blir så kallade hemmasittare har NPF. Skolverket har konstaterat att det finns stora skillnader i hur skolor arbetar för att anpassa läromiljön och så vidare. Generellt visar Skolverkets studier att ju närmare barnen man befinner sig, desto oftare tycker man att skolan gör ett dåligt jobb för de här eleverna.

Vi vet också via Samordnaren för unga som varken arbetar eller studerar att dennes målgrupp ofta har NPF.

I brist på systematisk genomgång från statens sida har riksförbundet Attention försökt göra en uppföljning av hur skolsituationen ser ut för barn med NPF. Den genomfördes 2015. Där framkom att enbart 16 procent av dem som besvarat enkäten anser att lärarnas kunskaper är tillräckliga för att kunna anpassa barnens undervisning till deras behov. Konsekvenserna av detta är oftast att barnen inte vill gå till skolan. Det är ungefär hälften som anger det som en konsekvens. Andra konsekvenser är brister i läs och skrivförmåga, sämre betyg och mobbning.

De insatser som utbildningsministern redogör för är väldigt bra. Men det lilla vi vet om hur skolan fungerar för den här gruppen tyder på att det kommer att krävas mycket mer för att de här eleverna ska få en bra skolgång. Bristen på kunskap gör det dessutom svårt att utforma rätt förslag på åtgärder.

Mina frågor till utbildningsministern är: Tycker utbildningsministern att det finns bra kunskapsunderlag om barn med NPF i skolan? Om inte, hur kan kunskapen förbättras så att vi kan fortsätta arbetet med att sätta in rätt åtgärder för den här gruppen?

Herr talman! Tack, Åsa Westlund, för interpellationen! Jag instämmer i Åsa Westlunds beskrivning av situationen men också av hur viktigt det är att vi stärker utbildningen för elever med NPF.

Jag vill gå så långt som att säga att när vi på ett bra sätt lyckas bygga undervisningen för elever som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, med eller utan diagnos, finns det i det förutsättningar att lyckas med alla elevers kunskapsinlärning. Vi ser tydligt på de skolor som används som modellskolor och som lärande exempel för andra att när man på ett sådant sätt anpassar undervisningen för elever med NPF lyckas man också nå fram till andra elever, både sådana som tillhör elevgrupper som vi traditionellt har svårt att hjälpa att uppnå kunskapskraven och elever med andra individuella svårigheter under sin skolgång. När en skola inte lyckas med eleverna med NPF ser vi också att andelen på skolan som inte uppnår behörighet till gymnasiet är mycket högre.

Detta är en anledning till att vi gör de insatser som jag beskrev i interpellationssvaret. Det finns fler insatser som är mer generella men som vi ser kan ha stor effekt för elever med NPF, både hur vi i dag fördelar resurser till skolorna mer efter behov och den lagstiftning om en garanti för särskilda tidiga insatser som inte minst funktionshindersrättsrörelsen har arbetat aktivt för och som ligger som ett lagförslag på riksdagens bord.

När det gäller frågan om vilka kunskaper vi har delar jag bilden att det saknas en del kunskap. Det finns en del vi har, men vi vet att det brister inom många skolor. Jag nämnde i mitt interpellationssvar att av de skolor där Skolinspektionen gjort en granskning under den senaste granskningsperioden - det är inget representativt urval, ska sägas, utan det är skolor som Skolinspektionen finner särskild anledning att granska och som därmed är prioriterade i dess granskning - var det en tredjedel som brast i arbetet med särskilt stöd.

Jag vet också av en annan uppföljning att av de elever som inte uppnår kunskapskraven i nian är det många som hade problem att nå kunskapskraven redan i sexan men som ändå inte fått ett åtgärdsprogram under den perioden. Det är, bedömer jag och understryker SPSM, ett lagbrott. Det fungerar inte i förhållande till Sveriges lag att en elev som inte når kunskapskraven i sexan sedan går hela vägen till nian och fortfarande inte når kunskapskraven utan att vi kan se att eleven har fått ett åtgärdsprogram under den perioden. Då har man inte satt in de stödinsatser som eleven har rätt till enligt lag.

De bristerna finns alltså. Det är vi medvetna om; den kunskapen har vi. Vi har också en hel del kunskap om vad vi kan göra, och den utvecklas hela tiden i takt med att forskningen stärks. Tack vare både den pedagogiska och den specialpedagogiska forskningen men också neurovetenskaplig forskning vet vi mer om hur man kan lägga upp undervisningen och planera skolsituationen för att elever med NPF ska lyckas nå kunskapskraven. De två kunskaperna har vi.

Det som saknas i dag är uppföljning där vi på en mer individuell nivå kan se hur det går för den här elevgruppen. Vi har en del från intresseorganisationerna, som interpellanten nämnde, men vi saknar det på statlig nivå. Det är delvis därför att det här är forskning som är ganska svår att göra av integritetsskäl, men vi för en dialog med SPSM om vilka parametrar och kriterier vi skulle kunna ta fram.

De skulle vara viktiga att ha till exempel för att kunna rikta ekonomiska resurser bättre än vad vi kan göra i dag. Har vi bättre kunskap om hur vanligt förekommande NPF är på olika skolor kan vi väva in detta i hur vi fördelar statens resurser för ökad likvärdighet i skolan.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det gläder mig att höra utbildningsministern redogöra för hur en bra skola för barn med NPF även gynnar alla barn i skolan, med tydlighet, ordning och reda och studiero. Jag delar verkligen den bilden, och därför är det också hög tid att regeringen säger att vi ska inlemma detta i den vanliga lärarutbildningen. Jag ser verkligen fram emot detta; det är ett jätteviktigt steg.

Men de här barnen finns ju i varje klassrum redan i dag, och de verkar inte få det stöd de har rätt till. De lärare och andra vuxna som jobbar i skolan nu måste också få dessa kunskaper, så att de kan möta barnen på rätt sätt.

Flera organisationer, bland annat Hjärnfonden och Attention, har lyft fram att det behövs en bred nationell utbildningssatsning på kunskap om NPF för lärare, rektorer och annan skolpersonal. Jag tänker inte minst på elevassistenterna, som kanske har de tuffaste jobben i svensk skola. De får gå in när ingenting fungerar och ska möta de elever som har störst behov, oftast utan någon som helst utbildning eller vidareutbildning under den tid de är där. Vi behöver alltså jobba på detta sätt med dem som redan finns i skolan.

Organisationerna efterfrågar också en NPF-samordnarfunktion på varje skola, som kan samordna olika insatser så att föräldrarna slipper vara lotsar precis hela tiden.

Detta är några förslag som jag tycker att vi tillsammans kan ta fasta på. Även om man förändrar lagstiftningen kommer det att ta lång tid innan alla lärare i svensk skola har rätt kunskaper. Det finns säkert andra förslag också.

Många vittnar om att de barn med NPF som klarar kunskapskraven i skolan ändå kan drabbas hårt av skolans brist på anpassning. De drabbas av utmattning, ångest och depression. Rasterna och tiden mellan lektioner lyfts ofta fram som mycket svåra och problematiska.

Ändå är det mycket svårt att få stöd i just dessa situationer, eftersom skolan, och faktiskt också lagstiftningen om rätt till stöd och anpassning, är väldigt fokuserad på kunskapskraven. Det kan vara först efter en total genomklappning, där eleven vägrar gå till skolan till följd av utmattningsdepression och ångest, som stöd sätts in. Men man måste alltså låta eleven gravt misslyckas innan man tar tag i saker.

Jag skulle vilja höra lite mer om hur utbildningsministern vill att den personal som redan finns i den svenska skolan ska få kunskap att möta dessa elever på rätt sätt. Och hur kan de barn som faktiskt klarar kunskapskraven men riskerar att drabbas av allvarlig psykisk ohälsa få rätt insatser i tid?

Herr talman! Tack, Åsa Westlund, för konkreta frågor!

Jag håller helt med om att vi måste sprida kunskapen om hur man arbetar specialpedagogiskt och hur man arbetar med elever med NPF i hela skolsystemet. Detta är anledningen till det fortbildningsprogram som heter Specialpedagogik för lärande och som bygger på modellen i de nationella skolutvecklingsprogrammen, det vill säga de modeller som gjorts kända genom matematiklyft och läslyft. Här kan vi också visa vilken prioritet vi ger dessa frågor. I uppdraget till Skolverket betonade vi särskilt att det handlar om att lära sig verktyg och att kunna dela verktyg och förhållningssätt när det gäller hur man arbetar med NPF.

När uppdraget sedan blev färdigt och fortbildningen påbörjades fick den kritik från organisationer, föräldragrupper och andra för att den inte innehöll tillräckligt mycket kring dessa frågor. Då säkrade vi att Skolverket och organisationerna möttes - Skolverket gjorde även detta på eget bevåg - för att se vad som kunde stärkas i fortbildningen för att ge denna effekt. I dag kan man redovisa att man gjort den typen av justeringar.

Denna typ av fortbildning är alltså på gång och bedrivs ute på många skolor. Vi vill ha fler skolor som går in i modellen. Regeringens målsättning är att den ska vara av samma storlek som Matematiklyftet och Läslyftet har varit.

När det gäller behovet av mer samordning runt eleven tror jag precis som Åsa Westlund att detta är den stora utmaningen framåt. En sak gör vi genom den lagstiftning som utbildningsutskottet precis har behandlat och som snart kommer upp för behandling här i kammaren. Den bygger på utredningen Saknad! av Malin Gren Landell.

Lagstiftningen byggs runt de fungerande rutiner som funnits på många skolor för att upptäcka frånvaro och angripa orsaken till den enskilde elevens frånvaro. Det kan handla om otrygghet på raster eller brist på struktur och ordning. Detta drabbar särskilt elever med NPF men kan såklart drabba alla elever. Upptäcker man detta i tid och gör det som fungerar för just den eleven kan man undvika att en elev handlar i en långvarig, problematisk frånvaro.

Den typen av lagstiftning kan få ganska stor effekt. Det har vi sett att den fått när man implementerat rutinen på de skolor som arbetar med detta i dag. Långvarig frånvaro börjar ju aldrig som långvarig frånvaro utan som kortvarig ströfrånvaro, ofta i några ämnen och kanske i samband med rasten, när eleven lämnat skolan. Upptäcker man detta i tid kan det få effekt.

På skolor där detta inte fungerar i dag är det ofta så att man gör väldigt mycket. Man fångar olika initiativ och idéer men har inte tillräckligt noga analyserat varför just denna elev har svårigheter. Det är där man måste gå ned på djupet, och när man gör det kan man både förhindra att en elev hamnar i frånvaro och hjälpa en elev som har varit där att komma tillbaka till skolan.

Nästa steg är nog att börja bygga om systemen totalt, ska sägas. Detta är något jag har studerat ganska noggrant. Internationellt har vi det skotska exemplet Girfec, Getting it right for every child, som man har jobbat med i över tio år och som implementeras i ett antal olika kommuner i Sverige i dag. Man bygger ihop skola, inte minst elevhälsans funktioner, med socialtjänst och sjukvård för att säkra att elever och föräldrar inte får olika signaler och behöver ha många olika myndighetskontakter för det som i grunden är samma uppdrag: att barnet får de bästa möjligheterna att fungera väl i samhället och få med sig de kunskaper som behövs framåt.

Detta är svårt. Det handlar om att bryta kulturer och lätta på en del regler. Vi har en pilot som vi finansierat genom Socialstyrelsen och Skolverket. Det är denna typ av kulturförändringar som kommer att behövas framåt för elever med denna typ av svårigheter och även för andra elever, vars föräldrar kan redovisa att de har väldigt många myndighetskontakter utan att egentligen få rätt stöd i sitt jobb med att säkra att barnen får rätt stöd när det gäller skolnärvaro och annat.

Herr talman! Tack, utbildningsministern, för en bra redogörelse för ett väldigt bra arbete som pågår! Det finns som sagt många saker kvar att göra.

Jag vill avsluta med att citera bloggen Supermamsen från den 7 mars 2017:

"Tre av tre barn i skolan!

Idag är det en riktigt bra dag! För många är det självklart att man som förälder har alla barn i skolan där alla barn ska vara.

För mig och min man är det inte självklart. Vi har oftast två av tre barn hemma. Vår 7-åring går alltid i skolan.

Vår 14-åring (asperger) har varit hemma från skolan i mer eller mindre två år. Det är någon skoldag här och var men inte en fungerande skolgång sedan kraschen och utmattningen i åk 6. Hen låser sig ofta och kommer inte iväg.

Vår 11-åring (ADD med autistiska drag) har inte mycket närvaro nu i 5:an. Orken finns oftast inte. Nu har 11-åringen börjat med Ritalin. Hoppas det hjälper!

Idag har jag tre av tre barn i skolan. Vilken lycka! Jag tror bara det har hänt tre gånger det här läsåret.

Jag kan irritera mig på de som bara tar för givet att deras barn kommer iväg till skolan. De som inte uppskattar hur bra de har det .

Maken sa idag 'Vi har verkligen fler mirakel än vanliga familjer!'

Och det har vi nog! Hur många föräldrar står och hoppar och kramas med rinnande tårar när alla deras barn är i skolan?"

Jag tycker att detta är en djupt rörande inblick i en helt vanlig NPF-familjs vardag.

Herr talman! Tack, utbildningsministern, för att vi tillsammans har kunnat diskutera de här viktiga frågorna en stund i riksdagens kammare!

Herr talman! Tack, Åsa Westlund!

Jag känner igen detta från många föräldrar, både i föräldranätverk och föräldrar man möter i andra sammanhang, som just diskuterar svårigheterna när man inte upplever att myndigheterna eller skolan står på ens sida i uppdraget att säkra att ens barn får bästa möjliga uppväxt och framtidsutsikter. I stället blir detta en ständig fajt.

Detta hänger ihop med många andra utmaningar på skolans område: resursbristen, som vi bryter, och stuprören mellan skola, socialtjänst och vård, som jag nämnde. Många gånger ger vi också stöd så sent att elevers självförtroende, självkänsla eller, för många av eleverna med NPF, som vi har talat om, lusten för skolan, har brutits ned längs vägen. Vänder vi de trenderna kan vi också vända det för elever med NPF.

Men det motsatta gäller också. Börjar vi arbetet med att försöka anpassa skolan och undervisningen för elever med NPF kan vi lyckas med många av skolans andra utmaningar. Att säkra specialpedagogiken med särskilda stöd till extra anpassning är en nyckel till trygghet, studiero, lust för lärandet och möjlighet att anpassa undervisningen till elevers olikheter. Detta behöver vi göra för alla elever i skolan.

Jättestort tack, Åsa Westlund, för att du lyfter upp detta! Jag kan försäkra att Utbildningsdepartementet må fortsätta att ha ett mycket nära samarbete med de starka organisationer som arbetar inom funktionshindersrättsrörelsen och med föräldranätverk och andra som arbetar för, med och av elever och föräldrar som kommer nära NPF.

Överläggningen var härmed avslutad.