FRA-lagen

Fru talman! Patrik Björck har frågat mig om jag avser att ta initiativ till att riva upp den nya lagen om signalspaning och tillsätta en bred parlamentarisk utredning. Riksdagen antog lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet den 18 juni i år. Lagen innebär att en tidigare oreglerad verksamhet regleras och att ett stort antal integritetsförstärkande åtgärder tillförs verksamheten. Lagen har beslutats av riksdagen. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i höst med ytterligare förbättringar och preciseringar till skydd för den personliga integriteten, allt i enlighet med riksdagens vilja.

Fru talman! Tack för svaret på interpellationen, försvarsministern. Riksdagen klubbade precis före sommaruppehållet den nya lagen om signalspaning, den så kallade FRA-lagen. Den gjorde det med minsta möjliga majoritet mot en samlad opposition, mot en stark folklig opinion och med en splittrad majoritet där ledamöter röstade nej och emot. I ett sådant läge forcerade man ändå fram en lagstiftning. Det kan bara leda till problem. Tiden efter klubbningen i riksdagen har också visat på det. Det leder troligen till ett minskat förtroende för regeringen. Det kanske en del av oss kan leva med, jag vet inte. Vad som är värre är att det tyvärr också leder till att det folkliga stödet undergrävs för den för svenskt försvar så viktiga underrättelseverksamheten. Det är inte lika lätt att leva med. Vi behöver ett svenskt försvar med förankring bland medborgarna och ett brett parlamentariskt stöd. En för oss alla viktig fråga har misskötts till den grad att det nu bara finns ett sätt att reparera den på. Det är att riva upp lagen och tillsätta en bred parlamentarisk utredning. Det var själva ingången i min interpellation som ledde till frågan om försvarsministern är beredd att ta ett initiativ att riva upp den nya lagen om signalspaning och tillsätta utredning. Svaret som jag har fått på interpellationen är egentligen rätt osannolikt av många skäl. Det är osannolikt på det sättet att det inte är något svar. Jag får inte ens svar på den lilla enkla frågan om vad regeringen avser att göra, utan jag får en beskrivning av vad som hände den 18 juni. Jag vet vad som hände den 18 juni. Jag var i kammaren den 18 juni och vet precis vad som hände. Men jag får inget svar av ministern på frågan om konsekvenserna av det beslutet och om han avser att riva upp det eller inte. Med tanke på att försvarsministern har varit mycket kritiserad, inte minst bland sina egna, för att han inte klarar av att försvara och förklara den så kallade FRA-lagen är det väldigt märkligt att han här inte tar chansen när han får den. Han svarar över huvud taget inte på interpellationen eller frågan. Försvarsministern beskriver vad som hände den 18 juni i Sveriges riksdag. Det är någonting som man kan läsa i protokollet, se på webbupptagningar eller hur man nu vill ta del av det. Man blir då naturligtvis lite orolig och funderar på: Vad vill försvarsministern egentligen? Som tur är kommer interpellationen och svaret att föranleda en debatt här. Nu hoppas jag att försvarsministern tar chansen att göra det som försvarsministern inte har lyckats med tidigare. Det är nämligen att förklara och försvara den så kallade signalspaningslagen om han vill det. Eller så kan han gå på den linje som den samlade oppositionen och folkviljan har att riva upp lagen och tillsätta en bred parlamentarisk utredning. Man kan börja fundera på om icke-svaret möjligen är början på en politisk reträtt av försvarsministern. Centern har slängt in lite nya kol på brasan under dagen där det verkar som att Centern vill riva upp lagen. Försvarsministern kanske därför i dag inte är beredd att lämna något besked på frågan. Det kan vara så. Om man är en positiv människa kan man möjligen säga att det är en positiv glidning som försvarsministern gör. Vi får se vad som sägs i debatten. I värsta fall kan det vara så att vi kan vänta oss en ny cirkus i kammaren med förhandlingar mellan försvarsministern och riksdagsmajoriteten. Jag skulle väldigt gärna vilja att försvarsministern återkommer och svarar på interpellationen här under debatten.

Fru talman! Det är nu några månader sedan riksdagen med mycket knapp majoritet röstade igenom en lag som innebär massavlyssning och kränkning av enskilda människors integritet och möjlighet att kommunicera ostört med varandra. Det var en mörk dag i riksdagens historia. Det var ett ödesdigert beslut. Det var visserligen inte det första i raden av integritetskränkande beslut som riksdagen har fattat. Det finns en rad andra. Men det är ett av de mest allvarliga. Vi har hela tiden från Vänsterpartiets sida motsatt oss integritetskränkande förslag. Vi har röstat emot och bekämpat dem med alla de medel som vi har kunnat finna stå oss till buds. Det har många gånger skett i stor tysthet, eftersom medier och andra inte har varit intresserade och engagerade. Skillnaden den här gången var att nu hade folk vaknat. Den tyngd som motståndet mot FRA-lagen har uppvisat har uppenbarligen bedövat både regeringen och flera av de borgerliga partierna. Under sommarmånaderna har man våndats något hiskeligt i Centerpartiet och Folkpartiet, och också en och annan moderat har nog tyckt att det har varit lite jobbigt. Försvaret för lagstiftningen har tagit sig fantastiska uttryck. Vi har fått höra att eftersom Georgien attackerade Sydossetien måste Sverige ha massavlyssning av sina medborgare. Det kanske är det mest häpnadsväckande argumentet i raden av märkliga försvarsargument för den här lagstiftningen. Senast nu i dagarna påstår sig Centerpartiet ha funnit en ny lösning där just svenskar ska undantas från den här massavlyssningen, men de kan inte förklara tekniskt hur det ska gå till. Folkpartister har gått ut i medier och presenterat att de vill riva upp lagen, vilket de hade kunnat göra, eftersom flera av dem är ledamöter av riksdagen, vid det tillfälle då det verkligen gällde, det vill säga när lagen röstades igenom i kammaren. Jag ska försöka att inte vara alltför hånfull. I ärlighetens namn är det väl utmärkt att folkpartister, centerpartister och en och annan ytterligare från de borgerliga partierna har vaknat och börjat reagera och agera. Det är bra om vi kan få en diskussion och rent av kan komma överens om att det finns allvarliga problem när det gäller integriteten med den lagstiftning som riksdagen har antagit. Men vi i Vänsterpartiet kommer inte att låta oss luras till att gå med på luddiga eller flummiga kompromisser i FRA-frågan. Vi kommer inte att gå med på att det är okej att massavlyssna danskar, norrmän eller ryssar bara man inte avlyssnar svenska medborgare. Varför skulle mitt hotmailkonto behöva avlyssnas men inte min vanliga riksdagsadress? Varför skulle det vara bättre att avlyssna mina e-postmeddelanden från en tjänsteresa i Bryssel till en kompis i Norge än mina meddelanden från hemorten i Kista till kompisen nere i Skåne? Det finns en rad problem med de påstådda lösningar som har presenterats i dagarna. Det här är inte en fråga som i första hand behöver utredas. Det här är inte en fråga som i första hand behöver diskuteras mer. Det här är en så allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna och den personliga integriteten att det enda rimliga svaret på vad man ska göra med FRA-lagen är att riva upp den innan den har trätt i kraft.

Fru talman! Det är en speciell dag i dag. Det är den 21 augusti. För precis 40 år sedan invaderade dåvarande Sovjetunionen det fria Tjeckoslovakien, i den mån man kan tala om frihet. Jag var aktiv i Liberal ungdom på den tiden och deltog i det demonstrationståg som dåvarande utbildningsminister Olof Palme ledde i Malmö. Han framförde en flammande appell för alla små länders frihet. Han talade även senare samma dag i Stockholm. Det intressanta är att Sveriges regering visste vad som skulle hända. Man hade god ordning på informationerna om de olika trupprörelserna i öst den gången. Utan att veta det utgår jag ifrån att det inte bara kom från amerikanska underrättelsekällor utan även från FRA. Den regering som Tage Erlander ledde och den regering som Göran Persson ledde uttryckte samma sak, nämligen att vi om möjligt måste hålla reda på vad som händer i vår omvärld. Jag tror att det är det allra viktigaste att säga i det här sammanhanget. Det här är en mycket kontroversiell lagstiftning, inte minst för liberaler. Två olika principer korsar varandra. Den ena handlar om att vi ska skydda den personliga integriteten. Det finns ingen som vill bli efterspanad, efterlyst eller avlyssnad i vårt land. Det ska vi politiker se till att klara i möjligaste mån. Men vi har också ett krav från samma medborgare att skydda dem från yttre hot, att inte bli sprängd i tunnelbanan, och att det inte inträffar saker som vi skulle kunna förutse. Det är de principerna som står emot varandra. En del säger att det är en avvägning mellan dessa. Nej, det är det inte, men det finns en balanspunkt. I sin motion från 2007, som Kalle Larsson har skrivit under, säger han att det kan bli aktuellt med och att de står öppna för spaning i kabel. Det är någonting nytt. Det har Kalle Larsson skrivit under i sin motion från 2007. Dessutom har Vänsterpartiet reserverat sig för detta både 2007 och 2008. Sedan byter Vänsterpartiet åsikt den 17 juni 2008, under bloggvärldens tryck skulle jag vilja säga. Det är väldigt intressant. De är öppna för kabelspaning 2007 och 2008, men den 17 juni byter man helt plötsligt åsikt. Då är det den värsta kränkning som någonsin har förekommit. År 2007 var jag ute på FRA. Det var många av oss liberaler som var därute och försökte lära sig mer. Det finns mycket att tillägga från liberala utgångspunkter när det gäller den här lagen som presenterades 2007. Jag har själv skisserat att det behövs väldigt många förändringar. Jag är glad att de förändringar som kom den 18 juni ska inarbetas i lagen. Jag tycker att det behövs många ytterligare elfte punkter. Men den elfte punkt som Thomas Bodström har presenterat, nämligen att det ska finns möjlighet att avlyssna vid brottsmisstanke, är en väldig utvidgning av lagen. Det skulle ge FRA möjlighet att lyssna på enskilda medborgare i Sverige. Det är inte den lag som jag har röstat för. Det var inte heller den lag med de tio punkterna från förra året som Socialdemokraterna motsatte sig. Då fanns det inte något som helst snack om att det skulle vara något domstolsliknande förfarande. Detta är en ny lag. Det som nu kommer är en utvidgning av lagen. Det kommer jag att motsätta mig med all kraft. Vi ska lyssna på yttre hot men inte på svenska medborgare.

Fru talman! Det sades mycket klokt i det närmast föregående inlägget. Ja, Patrik Björck, lagen ska inte rivas upp. Den ska kompletteras i enlighet med riksdagens beställning med ytterligare integritetsförstärkande åtgärder. Statsministern har sagt det, och jag har sagt det. Svaret har kunnat läsas i landets samlade medier vid upprepade tillfällen. Centerpartiet har inte talat om att riva upp lagen. De gör tvärtom försök att lämna konstruktiva inspel till den kompletteringsproposition som regeringen arbetar med. Sedan är hela Patrik Björcks beskrivning av processen i riksdagen och av oppositionens roll fullständigt felaktig. Han påstår att det är en forcerad lagstiftning. Den har legat i riksdagen i ett och ett halvt år. Den har passerat genom utskotten två gånger och genom kammaren två gånger. Den har passerat remissomgångar. JO, JK och Amnesty hade inget avgörande att anmärka på. Lagrådet tyckte att balansen var godtagbar mellan personlig integritet och effektivitet i underrättelsetjänsten. Han påstår att oppositionen är samlad, och det är en fullständigt felaktig beskrivning. Om vad då? Socialdemokraterna har inte ens haft en motion i riksdagen om detta och inte ett yrkande i utskottet. Man lyckades bara samla sig till att säga nej i kammaren. Man har gjort sig beroende av Vänsterpartiet i frågor som är fundamentala för landets säkerhet. I somras gjorde man upp med Miljöpartiet om att riva upp lagen och ingenting annat. Sedan ville man utreda behovet av en ny lag. Man vet inte ens gemensamt om en ny lag ska finnas. Det är inte så konstigt. Vänsterpartiet vill nog egentligen inte ha någon lag. Det hörde vi Kalle Larsson säga. Det behöver inte ens utredas, som Patrik Björck hävdar ska ske. Miljöpartiet vill egentligen inte ha någon ny lag. Det framgick i somras när Maria Wetterstrand blev intervjuad i Visby. Det står i direkt motsats till det Mona Sahlin sade. Socialdemokraterna ska kanske ha en ny lag, för de har egentligen till hälften förhandlat bort den. Det Socialdemokraterna de facto vill göra är att riva upp ett vid det här laget tjugotal integritetsförstärkande åtgärder jämfört med nuvarande situation, och när yrkandet eventuellt blir aktuellt är det 30. Man vill försämra den personliga integriteten utan en tanke på vad som ska komma därefter. Man vill tillbaka till ett oreglerat tillstånd som kommer att gälla i ett antal år framöver. Man har tidsatt det hela så att man först ska avskaffa det som finns, den lag som riksdagen har etablerat. Sedan ska man utreda behovet av en ny lag tillsammans med Miljöpartiet, inte ihop med Vänstern, och sedan får man se. Vad innehållet ska vara vet ingen, och ingenting har presenterats. Detta skulle skada Sveriges säkerhet. Det skulle försena integritetsstärkande åtgärder, försena rättssäkerhet genom lagreglering och dessutom se till att svensk underrättelsetjänst inte kan titta på informationsflödet i kabel - där allt det väsentliga numera går - under ett antal år framöver. Detta är sanningen bakom påståendena om den forcerade lagstiftningen som började tas fram under socialdemokratisk tid för ett antal år sedan. Sedan förmådde man inte heller då att komma fram till något beslut om hur en sådan lag skulle se ut. Men historien går tillbaka till den tiden. Jag har sedan dess hört Thomas Bodström säga att det socialdemokratiska alternativet var sämre än det borgerliga. Så långt har han alldeles rätt, men där tar det dessvärre stopp.

Fru talman! Gunnar Andrén motsätter sig Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien 1968. Det gör jag med, och det gjorde jag även då. Däremot säger han väldigt lite om vad Folkpartiet tycker om den nya FRA-lagen och de interna splittringar som finns i partiet. När det gäller försvarsministern fick jag nu svar på min interpellation, och då får jag väl återigen tacka för svaret på interpellationen: Lagen ska inte rivas upp. Därmed har vi fått ett tydligt besked. Centerpartiet har fått ett tydligt besked. Fredrick Federley har fått ett tydligt besked. Folkpartiet har fått ett tydligt besked. Svenska folket har fått ett tydligt besked: Den här lagen kommer inte att rivas upp, utan regeringen kommer att driva igenom den som den ligger. Så långt är det bra. När det gäller beskrivningen av vad som har hänt försöker försvarsministern göra någon sorts god historia av att lagen har legat i riksdagen i över ett år och väntat. Men det är ju just det vi kritiserar försvarsministern och regeringen för, nämligen att man under ett helt års tid inte gjorde någonting för att försöka hantera den här lagstiftningen på ett förtroendeingivande och regeringsmässigt sätt som skulle kunna vinna både stöd i parlamentet i en bred parlamentarisk majoritet och folkets stöd. Man har slängt bort över ett år, och nu försöker man göra något positivt av det. Det är det vi kritiserar regeringen för. Regeringsoduglighet kallas det när man sitter på en svår och komplicerad lagstiftning i ett år utan att göra någonting för att vinna igenom en lag som naturligtvis är viktig. Det är viktigt att vi har ett försvar i Sverige. Det är viktigt att vi har en underrättelseverksamhet. Men lagen måste också ha ett brett parlamentariskt och folkligt stöd. När det gäller detta har man slarvat bort ett helt års tid. Om jag vore försvarsminister, statsminister eller ledamot av den här regeringen skulle jag helst inte prata om det här. Jag tycker att det är pinsamt. När jag sedan säger att försvarsministern inte lyckas förklara och försvara denna lagstiftning är det inte bara mina egna ord, utan det är även riksdagsledamöter från den borgerliga majoriteten som kritiserar försvarsministern hårt för att han inte kan förklara eller försvara den så kallade FRA-lagen. Nu gjorde försvarsministern ett försök att göra detta. Jag vet inte om kritikerna av den här lagstiftningen, oavsett om de kommer från de egna leden, från oppositionen eller från folkdjupet, kände att försvarsministern lyckades med den uppgiften. Vad försvarsministern säger är nämligen att den stora förtjänsten med den så kallade FRA-lagen är att den stärker den personliga integriteten. Det är vad försvarsministern säger när han får en chans att i Sveriges riksdags kammare försvara och förklara lagstiftningen. Försvarsministern har alltså forcerat igenom lagstiftningen med ett svagt parlamentariskt stöd och utan folklig förankring för att den förstärker den personliga integriteten. Jag tror att försvarsministern därmed har försatt sig själv och regeringen i ett stort pedagogiskt dilemma, för det är just den punkten som gör att kritiken är så hård, inte bara från oppositionen utan även från de borgerliga ledarsidorna och från de egna ledamöterna i riksdagsmajoriteten. Kritiken är stenhård mot försvarsministern och regeringen. Nu får försvarsministern ytterligare en chans att förklara och försvara FRA-lagen. Vi ska se om det lyckas bättre den här gången.

Fru talman! Låt mig börja med något så häpnadsväckande som att ge Sten Tolgfors rätt i ett par avseenden. Den historieskrivning som Sten Tolgfors ger uttryck för är ju den riktiga. Förslaget togs fram under en socialdemokratisk regering även om man också under perioder omarbetade och från andra krafter inom regeringen försökte stoppa förslaget. Den historieskrivningen är riktig. Det är också riktigt iakttaget att det finns skillnader mellan oppositionspartierna. Det stämmer att vi inte ser något behov av att man först river upp FRA-lagen och sedan bestämmer sig för en utredning om hur FRA-lagen ska se ut. Vi förstår inte riktigt logiken i det. River man upp FRA-lagen har man sedan ingen FRA-lag. Därefter kan jag nog inte ge Sten Tolgfors rätt på särskilt många punkter. Det är fortfarande inte med ett enda ord riktigt motiverat varför försvarsministern tycker att massavlyssning är så viktig att försvara. Varför ska man massavlyssna svenska eller utländska medborgare? Varför ska man utsätta människor för den integritetskränkning detta innebär? Man måste ändå ha något slags motiv och inte bara makt och majoritet i kammaren, framstampad genom nattliga kompromisser och tårar i talarstolen. Man måste ha något slags politisk argumentation också, och om den ganska taffliga argumentation man presenterade den 18 juni är den enda som finns, alltså att det finns stor risk för terrordåd, har man inte kommit särskilt långt i att motivera sina politiska beslut. Låt det vara otvetydigt sagt: Vänsterpartiet har hela tiden varit motståndare till massavlyssning av det svenska folket, och det kommer vi att fortsätta vara. Vår viktigaste uppgift just nu är att samla motståndet mot FRA-lagen så att vi kan se till att den rivs upp innan den ens har trätt i kraft.

Fru talman! På den sista punkten vill jag gärna instämma med Kalle Larsson: Alla partier är väl emot massavlyssning. Självklart är det på det sättet, men det är ändå lite konstigt att just Vänsterpartiet framhåller detta. Jag förstår att Kalle Larsson inte gick in på historieskrivningen gällande var Vänsterpartiet själva har stått, för Vänsterpartiet har bytt åsikt i den här frågan. I er motion från 2007 står det att ni eventuellt är öppna för spaning i kabel, och den motionen har Kalle Larsson själv skrivit under. Detta är dock inte det viktigaste, utan problemet är ett annat, nämligen balanspunkten. I den första versionen av lagen tycker jag inte att balansen blev bra mellan de två motstående liberala principerna, nämligen skyddet för människors personliga integritet och samma människors berättigade krav på att staten ska skydda dem mot yttre hot. Jag vill för min del ta till riksdagsprotokollet att åtminstone fem ytterligare punkter bör inarbetas för att ytterligare stärka integritetsskyddet. För det första ska det vara ett absolut förbud mot avlyssning av allmänna nyhetsredaktioner. För det andra ska samma sak gälla allmänna advokatbyråer och advokater. För det tredje ska det även gälla själasörjare, präster och läkare som ibland har att överlämna utomordentligt känslig personlig information. För det fjärde ska det gälla barnbördsinstitutioner - inte så svårt att förstå om man vet lite om vilka påtryckningar som kan drabba kvinnor i det ögonblicket. När det gäller den femte punkten har jag inte fått så stort gensvar, men jag anser att det är viktigt att var och en här utanför kan vara säker på att kunna meddela sig med en riksdagsledamot utan att någonstans bli efterforskad. I övrigt hoppas jag att det ska komma ut någonting bra av den beställning som riksdagen lämnade och att det kommer att ske i ett parlamentariskt brett samförstånd till slut.

Fru talman! Patrik Björcks interpellation byggde på påståendet att vi har forcerat igenom lagen. Nu är det något annat. Nu, ett interpellationsinlägg längre fram, är i stället felet att lagen låg så länge i riksdagen, mer än ett år. Det skulle tyda på bristande regeringsduglighet. Vi fick igenom lagen. Riksdagen har stiftat lagen. Den har debatterats två gånger här. Den debatterades offentligt innan förslaget avslutades av regeringen. Den debatterades innan den lades fram, den debatterades efter att den lades fram till riksdagen, den debatterades innan beslutet togs, och ingen kan ha undgått att den också har debatterats efter att beslutet togs. Socialdemokraterna har inte haft något alternativ, ingen motion i riksdagen och inget yrkande i utskottet, utan man instämmer i Vänsterns avslagsyrkande i kammaren. Och nu har vi svart på vitt precis det jag sade i mitt första inlägg: Vänstern vill inte ha någon ny lag, Miljöpartiet vill det egentligen inte, och Socialdemokraterna har satt sig i knät på de båda partierna. Man är överens: Riv upp! Sedan ska man ta beslut om vad man är överens om. Man ska utreda - man har gjort upp med Miljöpartiet, men Vänstern är utanför uppgörelsen - behovet av en ny lag. Så var det med den samlade opposition som Patrik Björck talade om, varefter Kalle Larsson dementerade och sade: Ja, här finns skillnader. Vi vill olika saker. Det finns några avgörande fördelar med den nya lagen. Den stärker den personliga integriteten. Vi är uppe i 20 åtgärder nu jämfört med tidigare som stärker den. Vi kommer att addera drygt ett tiotal till. Den lagreglerar en verksamhet som behöver lagregleras och som tidigare inte har varit reglerad. Den stärker också möjligheten att värna Sveriges säkerhet därför att man också får bedriva verksamhet där informationen finns, vilket numera är i kabel. Sedan tycker Kalle Larsson och jag fundamentalt olika om en annan sak. Det är att kriget i Georgien tydligt visar hur viktigt det är med en effektiv svensk underrättelsetjänst. Vi behöver tidigt kunna se och analysera förändringar i hotbilden varhelst de sker. Den nya lagen underlättar detta. Sedan är jag kritisk mot att Kalle Larsson viftar bort detta för Sverige viktiga perspektiv. Det är visserligen så att förutsättningen för det gamla, storskaliga invasionshotet mot Sverige från en supermakt är borta, men vi kan inte utesluta risken för militära incidenter och intressekonflikter i vårt närområde långsiktigt. Vi behöver också ha förmåga att kunna genomskåda de ofta motstridiga uppgifter som kringgärdar dagens konflikthärdar precis som den i Georgien, när man använder desinformation som ett vapen i modern krigföring. Här är den nya signalspaningslagen central. Utan den blir vi nämligen helt beroende av den information som andra länder väljer att ge oss - rätt eller fel. Vi får svårare att upptäcka och bemöta desinformation från olika aktörer. Därför är signalspaning och underrättelseverksamhet viktigt för våra möjligheter att fatta välgrundade politiska beslut och också en grundläggande förutsättning för vår säkerhet och dessutom för den militära alliansfriheten. En självständig svensk signalspanings- och underrättelseverksamhet har under tidigare socialdemokratiska regeringar varit en bärande del, först i den gamla neutralitetspolitiken och sedan i senare tiders militära alliansfrihet. Egna underrättelser möjliggör självständiga svenska bedömningar och ett eget politiskt agerande. Är det verkligen i den riktningen Socialdemokraterna vill gå att sätta sig i knä på bara andra länders välvilja att lämna information till oss utan att kunna ha en egen bild? Det blir nämligen konsekvensen, när Socialdemokraterna bara ska riva upp den lag som riksdagen nu har stiftat utan en tanke om vad som ska komma i stället.

Fru talman! Nej, försvarsministern, den här diskussionen om att förslaget har legat ett år i riksdagen hade jag inte med i brödtexten i interpellationen, men det kunde jag mycket väl ha haft. Men det var försvarsministern som tog upp det i debatten som någon sorts fördel i beredningen. Jag kan bara konstatera att försvarsministern nog är ensam om att tycka att slänga bort ett år till ingen nytta skulle vara något positivt. Det är just detta som någonstans är bekymret: försvarsministerns, statsministerns eller hela alliansregeringens misslyckande i den här viktiga frågan. Det är i sig ett stort säkerhetspolitiskt problem. Att ha en regering som inte klarar av att regera i ett land är troligen ett av de största säkerhetspolitiska bekymmer ett land kan sätta sig i. Vi socialdemokrater sätter landets säkerhet främst, och därför anser vi också att det behövs en försvarsunderrättelseverksamhet. Men den måste förenas med ett starkt skydd för den enskilde. Man ska slippa bli avlyssnad och övervakad utan rimliga skäl. Det lagförslag som regeringen forcerade fram saknar det här skyddet och är därför ett hot mot den enskildes integritet. Det var orsaken till att vi röstade nej till det här förslaget. Därför behövs det också nu en rejäl omstart i den här viktiga frågan, som regeringen totalt har sjabblat bort. Det behövs en parlamentarisk utredning för att komma fram till att lösa de här problemen, som jag var ute efter, och få en bred uppslutning i parlamentet, i riksdagen, och en bred uppslutning bland det svenska folket. Då måste vi ha en omstart, och för att lyckas med det måste lagen rivas upp, och vi måste starta från början igen. Då finns det en möjlighet att lösa de bekymmer som regeringen har åsamkat Sverige, försvaret och underrättelseverksamheten. Och då kommer vi socialdemokrater självklart att ta vårt ansvar och sätta landet och rikets säkerhet främst. Det är vi en absolut garanti för, och det har vi varit sedan urminnes tider, höll jag på att säga.

Fru talman! Det var intressant att höra, Patrik Björck, att då kommer Socialdemokraterna att ta sitt ansvar. Ja, hittills har ni inte gjort det. Ni har ställt er vid sidan av processen i riksdagen och utan motion, utan yrkanden och utan egen tanke gjort upp med Vänstern i kammaren om att bara riva upp lagen. Det är knappast ett ansvarstagande för landets säkerhet. Riksdagen har beslutat om lagen. Det som kallas för ett stort parlamentariskt misslyckande består alltså av att riksdagen ställde sig bakom lagen den 18 juni. Sedan är vi överens inom alliansen om att ta fram nya, kompletterande, integritetsstärkande förslag, vilket vi nu bereder i Regeringskansliet. Jag konstaterar återigen att ingången för interpellationen var att vi hade forcerat det här beslutet. Det argumentet har dött under debatten. Nu är problemet tydligen i stället att riksdagen har haft för lång tid på sig att belysa och behandla förslaget. Då kan man möjligen undra varför Socialdemokraterna valde att bordlägga lagen förra året. Man hade ju möjlighet att ta beslut redan då, men man valde att skjuta på det ett år - precis det som Patrik Björck nu ägnar sig åt att kritisera. En annan fullständigt central del av den här diskussionen är vikten av signalspaningen för Sverige i internationella insatser och för säkerheten för de killar och tjejer som väljer att ta risker för att värna andras säkerhet. Överbefälhavaren har tydligt understrukit att detta är av stor vikt för dem. Om Socialdemokraterna får som de vill innebär det att man stänger av den möjlighet som riksdagen nu har beslutat om att titta på både taktisk signalspaning, nämligen vad som finns i etern i insatslandet, och strategisk, nämligen vad som rör sig i de internationella kommunikationerna som är av betydelse för säkerheten, till exempel finansiering av terrorgrupper och kontakter med andra. Alla vet att det som hände i USA den 11 september inte började där utan i Afghanistan. Det fortsatte också med kopplingar till Europa, men hotet förverkligades i USA. Så ser den nya tidens hot ut. Socialdemokraterna saknar svar.