förtidspensionering av sjukskrivna
Interpellationsdebatt 8 juni 2005
Protokoll från debatten
Anföranden: 10
Anf. 101 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Sven Brus har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa tilltron till systemet med sjuk- och aktivitetsersättning. Anna Lilliehöök har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta så att Försäkringskassan arbetar för att så få som möjligt ska beviljas sjuk- eller aktivitetsersättning.
Sammanfattningsvis är både Sven Brus och Anna Lilliehöök oroade över ökningen av antalet nytillkomna aktivitets- och sjukersättningar. De framför kritiska synpunkter på den så kallade ettårsregeln, som de anser automatiskt leder till att sjukskrivna beviljas aktivitets- eller sjukersättning utan att alla rehabiliteringsinsatser först har uttömts. De åberopar också uppgifter om att Försäkringskassan genom bonus skulle ha premierat handläggare att föra över personer från sjukpenning till aktivitets- eller sjukersättning.
Eftersom interpellationerna berör samma frågeställningar, det vill säga utvecklingen av antalet aktivitets- och sjukersättningar och regeringens åtgärder på området, besvarar jag dessa genom detta samlade svar.
Inledningsvis kan jag instämma i att utvecklingen av antalet nya aktivitets- och sjukersättningar inte är tillfredsställande, men enligt de senaste prognoserna beräknas antalet nya ersättningar nu successivt komma att minska från ca 73 000 under 2004 till knappt 70 000 i år. Denna minskning förväntas bli ännu större åren därefter delvis på grund av det avsevärt avtagande inflödet till sjukpenning som varit under en längre tid. Eftersom utflödet från sjukersättning samtidigt successivt ökar, främst beroende på att många personer med sjukersättning blir ålderspensionärer, minskar om några år också det totala antalet personer med aktivitets- och sjukersättning.
Den så kallade ettårsregeln, som infördes den 1 juli 2003, syftar till att tidigt utreda om arbetsförmågan är långvarigt eller varaktigt nedsatt av medicinska orsaker och få till stånd adekvata rehabiliteringsinsatser så tidigt som möjligt i sjukfallen. Härigenom ska utredningsarbetet effektiviseras och de regionala skillnaderna minska inom Försäkringskassan vid handläggning av de långa sjukfallen. Regeln innebär således att om det vid utredningen framkommer att rehabiliteringsmöjligheterna inte är uttömda och arbetsoförmågan består, ska den försäkrade även fortsättningsvis ha rätt till sjukpenning eller rehabiliteringspenning. Det är således inte fråga om att efter ett år automatiskt byta ut sjukpenningen mot sjuk- eller aktivitetsersättning. Denna regel ska helt enkelt förstärka tilltron till försäkringen genom att de försäkrade, oavsett var de bor i landet, får rätt slags ersättning från sjukförsäkringen.
Jag har ingen annan uppfattning än interpellanterna om att alla rehabiliteringsinsatser ska vara uttömda innan en sjukskriven person beviljas sjuk- eller aktivitetsersättning. Jag vill dock understryka att Försäkringskassans ansvar består enbart av att samordna rehabiliteringsinsatserna och att det sedan är arbetsgivaren eller hälso- och sjukvården som svarar för att arbetslivsinriktade respektive medicinska rehabiliteringsinsatser kommer till stånd.
Den studie om långtidssjukskrivna som Sven Brus nämner, visar tydligt att en stor del av de sjukskrivna skulle kunna arbeta om de i högre grad kunde påverka sina arbetsförhållanden, till exempel få förändrade arbetsuppgifter, arbeta i lägre tempo eller färre timmar per dag. Studien indikerar att det finns arbetsgivare som skulle kunna ta ett större ansvar för att anpassa arbetssituationen efter den sjukskrivne anställdes behov och förutsättningar. I anslutning härtill vill jag nämna att regeringen i april tillsatte en särskild utredare för att göra en översyn av rehabiliteringsansvaret i arbetslivet.
Anna Lilliehöök åberopar en studie, enligt vilken det finns personer som efter en tid med aktivitets- eller sjukersättning både vill och anser sig kunna arbeta. Jag har ingen annan uppfattning än att det är högst angeläget att såväl återstående som återvunnen arbetsförmåga hos personer med aktivitets- eller sjukersättning tas till vara, och regeringen avser att i höst komma med förslag inom detta område.
Avslutningsvis vill jag meddela, angående uppgiften om att vissa länskontor skulle tillämpa en övertidsersättning som kan uppfattas som en bonus för att överföra personer från sjukpenning till sjuk- eller aktivitetsersättning, att det enligt Försäkringskassan inte längre lämnas några sådana ersättningar.
Anf. 102 Sven Brus (Kd)
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min interpellation. Av svaret ser jag att även statsrådet är oroad över en närmast konstant stor tillströmning till det som helt korrekt heter sjuk- och aktivitetsersättning, men som jag ändå för enkelhetens skull kallar för förtidspension. Jag är inte ensam om det språkbruket. Jag är inte heller ensam om oron, även om jag tycker att det ansvariga statsrådet borde känna en ännu större oro. 546 000 personer i arbetsför ålder i vårt land återfinns i den dystra kolumnen förtidspensionerade, ca 223 000 män och ca 324 000 kvinnor. Utvecklingen är enligt statsrådet "inte tillfredsställande". Det får väl ses som denna dags understatement.
Speciellt oroande är trenden att alltfler yngre förtidspensioneras. I dag är 70 000 av dessa personer under 40 år. Framför allt är det antalet yngre kvinnor som ökar. Denna bild blir så mycket dystrare när man vet att förtidspensionen i princip är permanent fram till ålderspensioneringen. Under 2004 var det mindre än 1 % som hittade tillbaka till arbetsmarknaden.
Nu finner statsrådet hopp vid horisonten i en prognos om en ytterst marginell inbromsning av ökningstakten. På detta område får man tydligen glädjas åt det lilla. Om, säger jag, statsrådets förhoppning slår in innebär det att 1 346 personer kommer att förtidspensioneras varje vecka under detta år. Och visst är det faktiskt 60 personer färre i veckan än föregående år, och det är naturligtvis en glädjande utveckling. Men det är en prognos, eller kanske snarast en förhoppning, och en mycket måttlig förbättring, skulle jag vilja säga.
När man tittar på tillgänglig statistik är det svårt att se den ljusning vid horisonten som statsrådet här verkar glädja sig åt. Jag vill naturligtvis inte vara glädjedödare, men jag tror att det är viktigt att se verkligheten sådan den är. Vi kan vända och vrida på siffrorna - och för den delen också tolka dem lite olika. Men det som oroar mig är den närmast totala avsaknaden av en sammanhållen politik som vänder utvecklingen. Den avsaknaden lyser igenom hela svaret här i dag. Det är det allvarliga.
Det som nu händer ska man naturligtvis se i ljuset av två - ja, till och med tre - uttalade målsättningar från regeringens sida. Det första målet är en halvering av antalet sjukpenningdagar fram till år 2008. Det andra målet är högst 4 % öppen arbetslöshet. Det tredje målet är, naturligtvis, att minska statens utgifter.
Det som Hans Karlsson i dag i sitt svar betecknar som en inte tillfredsställande utveckling bidrar i och för sig mycket verksamt till att uppfylla de tre målen från regeringens sida. Men vilka är det som drabbas? Jo, 546 000 människor i vårt land drabbas.
I min interpellation har jag en fråga utifrån detta med tilltron till systemet med sjuk- och aktivitetsersättning, alltså förtidspension - detta mot bakgrund av den utveckling vi ser och det senare inte minst med tanke på att svenska staten har intecknat 750 miljarder i framtida kostnader för förtidspensioner.
I ljuset av detta och med tanke på människornas situation och den inteckning av våra framtida kostnader som ligger i situationen frågar jag - även om frågan är retorisk måste den ställas: På vilka grunder tycker statsrådet att regeringens politik förtjänar tilltro?
Anf. 103 Anna Lilliehöök (M)
Fru talman! För några veckor sedan kunde vi i Expressen se en rubrik om Catharina, 42, tvångspensionerad. Hon säger: "Om jag fått hjälp i stället hade jag jobbat i dag."
Vidare säger hon:
"De pensionerade mig för att bli av med mig, så kändes det. Men jag kommer aldrig att acceptera att klassas som en person som aldrig ska klara ett endaste jobb."
Denna intervju gjordes i samband med att en undersökning publicerades som visar att en stor andel, närmare hälften, av de förtidspensionerade skulle vilja arbeta.
Vad är det Catharina säger? Jo, för det första säger hon att hon skulle vilja arbeta. För det andra säger hon att det hade gjort skillnad att få stöd. För det tredje säger hon att utanförskapet drabbar och känns.
Hör på detta: Förtidspensionerad "för att bli av med mig".
Men Catharina är inte ensam. Sedan tre år tillbaka har antalet förtidspensioneringar fördubblats, har vi just hört. I svaret gläds ministern över att vi kommer att få en förändring från 73 000 nya förtidspensionärer till 70 000 i år. Men det är inte det som är problemet, utan problemet är att det är nästan dubbelt så många som varje år blir förtidspensionerade jämfört med hur det var för bara fyra fem år sedan.
Förtidspensionerna har fått ersätta sjukskrivning. Den senaste statistiken jag sett är - vilket naturligtvis är mycket glädjande - att 71 000 personer färre är sjukskrivna. Men tittar man i nästa kolumn är 31 000 fler förtidspensionärer. Det är 30 000 fler förtidspensionärer än för bara ett år sedan. Den grupp som ökar mest är gruppen kvinnor i åldern 30-40 år.
Sverige har största andelen unga förtidspensionärer i en jämförelse mellan åtta europeiska länder. Särskilt gäller det alltså unga förtidspensionärer.
Den regel om förtidspensionering efter ett års sjukskrivning som infördes för några år sedan tycks tillämpas mycket strikt.
Fru talman! Förtidspensionering tycks, tyvärr, vara en envägsprocess. Bara något mer än var tionde långtidssjukskriven har fått hjälp eller åtminstone kontakt med Försäkringskassan oavsett om det är samordning av rehabilitering eller direkta åtgärder som avses. Långtidssjukskrivningen leder vidare till förtidspension.
Vad som är bekymmersamt i ministerns svar är att han flera gånger säger att han håller med interpellanterna om problemet men inte anger en enda åtgärd för att bryta trenden och hur arbetet kan inriktas på att vi ska få så få förtidspensionerade som möjligt i stället för att med vett och vilja överföra sjukskrivna till gruppen förtidspensionerade.
Fru talman! Vad som särskilt upprör mig är att ministerns enda svar i denna riktning är att det nu snart blir bättre därför att många förtidspensioner kommer att övergå till ålderspension under de närmaste åren.
Jag vill därför upprepa min fråga till statsrådet: Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att minska antalet förtidspensionärer och vända den dystra utveckling som vi har sett?
Anf. 104 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Jag ska svara på frågan om på vilket sätt vi vill minska antalet förtidspensionärer och sjukersättningar. Jo, det vill vi göra genom att färre blir sjuka i dag. Nu är det så. Vi kan redovisa att antalet nya sjukfall i dag, år 2005, ligger på 1997 års nivå. 1997 var ett år då det ansågs vara ganska få som blev sjukskrivna. Det där leder naturligtvis - det borde ni både veta och förstå - till att det blir färre som så att säga rekryteras in i långtidssjukskrivning och färre som riskerar att så småningom hamna i förtidspension. Det stora och viktiga är just att färre blir sjuka.
Dock återstår mycket att göra när det gäller att öka möjligheterna för de långtidssjukskrivna att i högre grad komma tillbaka. Där har vi mer framför oss att göra. Detta är ingen
quick fix
. Vi tror inte att det går att vidta en eller två åtgärder, och sedan har vi löst detta. Nej, vi måste göra många saker.
Vi kan redovisa att det behövs ytterligare åtgärder, kanske nya sådana, för dem som är i förtidspension för att öka möjligheterna att komma ur en situation där man inte har kunnat arbeta men där kanske nya rehabiliteringsmöjligheter eller ett tillfrisknande gör att man faktiskt kan komma tillbaka också från en förtidspensionering. Därför har vi infört regeln om obligatorisk omprövning senast efter tre år - detta som kontrollstation och för att "öppna" frågan om det finns möjligheter att återgå i arbete. Kan man med olika åtgärder hjälpa en person tillbaka? Kanske behövs det fler verktyg i den processen för Försäkringskassan och för arbetsgivare när det gäller att stimuleras till att anställa också dem som varit förtidspensionerade.
Avslutningsvis i det här inlägget: Ni är sorgligt ensidiga i er beskrivning. Jag tycker att jag här har redovisat att vi har bekymmer, att vi inte har nått de mål vi satt upp och att mycket återstår att göra. Ni däremot avstår kategoriskt från att med något enda ord i era två interpellationer och två inlägg nämna en av de faktorer som faktiskt betyder kanske mest både när det gäller uppkomsten och, framför allt, när det gäller rehabiliteringen, nämligen arbetsgivarens ansvar.
Varför nämner ni inte det? Varför kan inte också ni se att det finns flera sidor av detta? Varför tar ni inte upp att den person som Anna Lilliehöök nämnde kanske inte fått stöd av sin arbetsgivare för att komma tillbaka från sin långtidssjukskrivning? Varför nämner ni inte det man med sunt förnuft kan räkna ut - för det behövs ingen statistik - nämligen att där antalet arbetarjobb dominerar, och det dessutom är orter med en svag arbetsmarknad, är arbetslösheten som högst och antalet sjukskrivningar som störst?
Det finns ett samband mellan vad människor gör, hur sjuk man blir och vilken risk man löper för förtidspensionering. Detta är klassbundet. Detta är arbetsbundet.
Anf. 105 Sven Brus (Kd)
Fru talman! Jag har talartid kvar, så jag kommer till ansvarsfrågan, var lugn. Jag noterade dock att den fråga som jag ställde om tilltron berörde inte statsrådet med ett ord i sitt inlägg, men statsrådet har också talartid kvar.
I mitt förra inlägg handlade det mycket om statistik och allvaret i utvecklingen. Jag tycker faktiskt att utvecklingen är allvarlig, både statsfinansiellt och för de människor som det handlar om. Främst handlar det ju om människor. De enskilda individerna drabbas hårt av regeringens bristande politik och också på grund av bristen på tilltro till systemet. Det är många i dag, alltför många.
Nu söker statsrådet tröst i en uppbromsad ökningstakt, ett minskat inflöde. Men det är en förfärande lång kö av människor på väg in i det som vi kallar för förtidspension. Som jag sade tidigare fungerar förtidspensionen som en inlåsning i ett system. Ytterst få människor hittar vägar ut annat än den dag de går i ålderspension. Man stängs ute från arbetslivet för all framtid. Detta är en fruktansvärd situation som många människor hamnar i och som de också, som vi hört här, ofta tvingas in i.
Kön av människor i riskzonen är lång. Omkring 150 000 personer är sjukskrivna i dag sedan mer än 180 dagar. Av dessa är 107 000 sjukskrivna mer än ett år. Så ser riskzonen ut, alltså människor som är på väg in i det som vi i dag diskuterar här.
Vad är det som fattas de här människorna? Ja, naturligtvis en genomtänkt rehabiliteringsplan och en effektiv rehabilitering. I dag erbjuds inte ens var tionde långtidssjukskriven en verklig rehabilitering, trots att statistiken visar att två tredjedelar av dem som rehabiliteras helt eller delvis kan gå tillbaka till arbetet. Många har dessutom drabbats så att de hamnat i springorna mellan samhällets olika aktörer. De har bollats från bord till bord.
Med en samlad rehabiliteringsförsäkring av den modell som Göran Larsson föreslog för snart fem år sedan skulle flertalet säkert uppleva sig både sedda och åtgärdade i dag. I stället för att ta det samlade greppet har regeringen lappat och lagat med åtgärder hit och åtgärder dit, oftast i panik när man sett att utvecklingen har skenat i väg på ett område.
Det är ett mönster som man dock kunnat se - och det kommer tillbaka i inlägget i dag också - och det är att det är arbetsgivarnas fel att det är som det är. Det är arbetsgivarnas ansvar att åtgärda. Synsättet kommer tillbaka också i interpellationssvaret, och jag har hört det förr i den här talarstolen.
Arbetsgivarna borde kunna ta ett större ansvar för att anpassa arbetet till den för närvarande sjukskrivne medarbetarens behov. Javisst, vem kan utesluta att det inte kan vara så i många fall? Men är det verkligen det som är huvudproblemet när man ser till den dramatiska utvecklingen och när man ser till vilka kostnader som arbetsgivarna redan har genom medfinansieringsansvaret, som de fått av regeringen? Nu ska en särskild utredare se över rehabiliteringsansvaret i arbetslivet. Borde inte hon eller han främst se på hur den enskilda människan hanteras i en starkt sektoriserad rehabiliteringsprocess i dag? Är det inte det som är huvudproblemet? Jag vill inte frånta någon arbetsgivare ansvar. Jag tror att många, de allra flesta, känner det också. Men jag tycker att Hans Karlssons fokusering är oerhört ensidig.
Hans Karlsson kräver att arbetsgivarna ska ta ansvar, men var finns regeringens samlade ansvar? Jag har ställt den frågan förr, men det finns tydligen anledning att upprepa den. Varför har regeringen till exempel lagt Göran Larssons förslag om en samlad rehabiliteringsförsäkring i byrålådan? Både Hans Karlssons eget LO, TCO och en rad andra aktörer tyckte att det var en bra idé.
Anf. 106 Anna Lilliehöök (M)
Fru talman! Det är tyvärr väldigt få som får rehabilitering. Jag vill gärna kommentera arbetsgivarnas ansvar. Den stora andelen av dem som blir förtidspensionerade är kvinnor på stora offentliga arbetsplatser, där det uppenbarligen kan göras mycket mer. Det styrks av statistiken. Jag hoppas att man så småningom kan arbeta på ett mycket bättre sätt med detta.
Sett på helheten är det endast 10 % av de förtidspensionerade som upplever att de har fått någon hjälp. Det styrks också av statistiken att antalet personer som är i rehabilitering minskar stadigt sedan något år tillbaka. Varje förtidspension börjar med en långtidssjukskrivning. Försäkringskassan har gjort en undersökning som publicerades för några veckor sedan och där man i en rubrik skrev: Nedslående resultat. 60 % ville arbeta enligt undersökningen. En förklaring är kanske arbetsgivarna. Långa köer i sjukvården är också vad man kom fram till. Slutsatsen blev den sorgliga: Många är sjukskrivna i onödan.
När man så småningom kommer vidare blir man tyvärr efter något år förtidspensionerad. Det är faktiskt så att det är statsrådet som i en proposition har sagt att man så snart som möjligt och senast efter tolv månader ska göra en prövning för att se till att den sjukskrivne kommer till rätt ersättningssystem. Enligt statsrådets föredragandetext skulle detta också innebära en statsfinansiell besparing.
Ministern har enligt mitt sätt att se det satt i gång utvecklingen genom det här beslutet. Försäkringskassan har hörsammat direktiven. Vi har hört förut att det till och med har betalats ut något som kan liknas vid provision på några håll. Ministern säger att detta har upphört, och det är verkligen bra. Försäkringskassan fortsätter emellertid tillämpa de här direktiven så länge det inte finns ändrade direktiv. Såvitt jag förstår inleds redan efter åtta månaders sjukskrivning en utredning med sikte på förtidspension.
Så vill jag kommentera ministerns uttalande om att man nu löpande ska se över och utvärdera förtidspensioneringarna. Ja, det tror jag är ett klokt och bra direktiv som regeringen har gett. Men det här kommer inte att ske förrän år 2008 och avse förtidspensioner som inleds från 2005. Det dröjer alltså länge. För Catharinas del innebär detta att hon knappt kan hoppas på att få någon hjälp eller översyn av sin situation.
Jag vill komma tillbaka till min fråga: Vad avser ministern att vidta för åtgärd för att ändra inriktningen att sjukskrivna ska förtidspensioneras efter tolv månader, vilket i realiteten numera visar sig vara redan efter åtta månader?
Anf. 107 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Det är klart att människor ska ha rätt försäkring. Något annat är orimligt. Man måste göra prövningar för det. Det ger statsfinansiella intäkter. Men det sätter också i gång någonting som är väldigt bra, nämligen att man får börja pröva. Försäkringskassan får ett skäl till att ta tag i ett ärende och se efter om rehabiliteringsinsatser är gjorda. Har arbetsgivaren gjort sitt? Har sjukvården gjort sitt? Finns det ytterligare medicinsk rehabilitering som kvarstår? Det är inte ett sätt att med en deadline säga att nu ska alla som har varit sjukskrivna ett år ha förtidspension. Det vet ni också mycket väl. Det ska startas en process där frågan ska ställas om man haft en nedsatt arbetsförmåga så länge att man ska vara i sjukersättning i stället för sjukskrivning.
Låt mig komma tillbaka till: Ja, det var väl skönt att ni äntligen säger något om att arbetsgivarna också . Men säg inte att jag ändrat fokus beträffande arbetsgivarna. Det är inte sant. Men visst, det handlar om arbetsgivarna också, sjukvården också, försäkringen också, regeringen också; det är många och mycket som ska förändras och förbättras. Jag tänker ta ansvar för det, men jag tänker min själ inte låta vare sig arbetsgivare eller opposition smita från sin del av ansvaret.
Vi har tillsatt en utredning som ska titta på rehabfrågorna. Jag skulle, om det är möjligt, vilja pröva att ha en regel som innebär att arbetsgivarna har skyldighet att erbjuda rehabilitering - vilket de i och för sig redan i dag är skyldiga att göra - och att den anställde dessutom får rätt till rehabilitering. Det skulle i så fall bli en arbetsrättlig reglering som gav den anställde denna rätt. Då kanske vi får, tillsammans med de åtgärder som i övrigt ska vidtas, ytterligare fart på detta.
Nu har interpellanterna frågat mig jag vet inte hur många gånger vad vi gör, vad regeringen gör, vad regeringen tänker göra, om inte statsrådet är bekymrad och allt vad ni frågar. Låt mig få fråga er: Vad hade ni själva tänkt göra? Är det den rehabiliteringsförsäkring som kd vill ha som är lösningen på allt? Ni är inte särskilt mångordiga i fråga om att beskriva vad er politik är. Vad är ert alternativ?
Moderaterna är inte så dåliga. De talar åtminstone om att det blir ordentliga sänkningar i sjukpenning, förtidspensioner och a-kassa. Det kommer att medföra att folk arbetar i högre grad i stället för att vara sjukskrivna eller arbetslösa. Tänk, det tror jag också. Jag tror att ni har en poäng där. Färre kommer att ha råd att vara sjukskrivna. Det kommer alltså att bli färre sjukskrivna. Ni löser det statistiska problemet, men det blir inte färre som är sjuka. Det tror jag inte. Däremot blir det färre som är sjukskrivna.
Nu när både moderater och kristdemokrater finns på bänken har ni chansen att berätta vad som gäller. Jag utgår från att det blir Moderaterna som bestämmer vilken politik som ska gälla på det här området. De är mest tydliga. De är mest genomtänkta. Det är väl de som kommer att bestämma i egenskap av största parti. Eller blir det på något annat sätt? I så fall kan väl Sven Brus berätta om det i sitt återstående inlägg. Om det inte blir Moderaternas sänkningspolitik, vad blir det då?
Anf. 108 Sven Brus (Kd)
Fru talman! Hans Karlsson väljer som vanligt att diskutera något annat än det som frågan gäller. Vi får säkert anledning att återkomma till ersättningsnivåerna, men jag ställde faktiskt en annan fråga i dag. Jag har ställt den två gånger tidigare, och nu gör jag det för tredje gången. Jag har frågat om det som gäller tilltron, men Hans Karlsson har undvikit att över huvud taget ta upp den tråden. Det kanske är klokt gjort att undvika den.
Sedan till frågan om arbetsgivarnas ansvar. Ja, arbetsgivarna har ett ansvar, vilket jag också tillstått. Problemet är att både arbetsgivare och försäkringstagare, enskilda människor, lämnas i sticket av regeringen. De får egentligen ingen möjlighet att leva upp till det ansvaret, och det tycker jag är tragiskt.
Slutligen vill jag säga något om det så kallade bonussystemet. Nu har statsrådet tydligen hört från Försäkringskassan att det inte längre lämnas några ersättningar. Då är det svårt att läsa detta på annat sätt än att det förekommit, vilket är högst anmärkningsvärt. Här handlar det verkligen om ett underskott i tilltron till systemet.
Bilden är den att olika länskassor tävlat om att vara det politiska målet till lags genom att minska långtidssjukskrivningarna och i stället förtidspensionera människor. Vem kan veta om det var rätt eller fel i det enskilda fallet, men debatten har i alla fall förts och vittnesbörd lämnats från många håll. Det är anmärkningsvärt att statsrådet på ett så nonchalant sätt går förbi detta uppseendeväckande påstående.
Fru talman! Den här debatten handlar inte främst om statistik. Den handlar om drygt en halv miljon människor i Sverige som befinner sig i ett i princip livslångt utanförskap och utestängning från arbetsmarknaden. I skrämmande många fall är det en påtvingad utestängning. Det är vad den här debatten handlar om. Övriga frågor får vi säkert anledning att återkomma till.
Anf. 109 Anna Lilliehöök (M)
Fru talman! Det är regeringen som har ansvaret för hur den dagliga politiken ska bedrivas. Jag blir lite förstämd när ministern förfaller till den vanliga retoriken som går ut på att spekulera om vad man tror är moderat politik när vi faktiskt ställt frågor om den socialdemokratiska politiken. Det skulle leda alltför långt att här beskriva den långa lista av åtgärder som vi för fram i våra motioner varje år. Till exempel skulle det leda för långt att nu ta upp sjukvårdens roll, eftersom den inte var med i den ursprungliga frågan.
Jag vill återvända till det som vi har diskuterat, nämligen förtidspensioneringarna, hur de ökar och vad vi kan göra för att inrikta politiken på att få så få förtidspensioneringar som möjligt. Försäkringskassan vill nu ändra inriktning genom att inte bara halvera sjukskrivningarna utan också förtidspensioneringarna. Här har ministern en rejäl chans att vända utvecklingen, men då måste Försäkringskassan få de rätta direktiven och verktygen. Därför vill jag återkomma till en annan av mina frågor.
Vilka åtgärder ämnar ministern vidta för att ändra inriktningen så att Försäkringskassan i stället ska arbeta för att vi får så få förtidspensionerade som det någonsin är möjligt, med sikte på en halvering av antalet förtidspensionärer?
Anf. 110 Hans Karlsson (S)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka för debatten. Jag får inga svar när det gäller er gemensamma regeringspolitik. Vi återkommer till den.
Jag trodde att jag klart och tydligt hade svarat på frågan om bonusen. Ja, det förekom ett slags bonussystem. Det uppfattades, eller misstänkliggjordes, att systemet användes för att premiera de handläggare som förtidspensionerade människor. Även om det inte var på det sättet var det dock tillräckligt allvarligt. Det var ett dåligt system, som inte var legitimt bland människor. Det upphörde eftersom Försäkringskassan sade ifrån - det skulle inte förekomma. Ni två tycks vara de enda, i varje fall i den här landsändan, som inte uppfattat att Försäkringskassan bestämt sagt att detta inte ska förekomma. Nu upprepar jag det för er två så att också ni får höra det och slipper undra.
Sven Brus och Anna Lilliehöök! Jag redovisar vad vi gör, vad vi gjort och vad vi tänker göra. Det är minsann inte så att jag smiter ifrån det. Dessemellan frågar jag försynt vad ni hade tänkt göra. Vad är er politik? Vad är ert alternativ? Det vill ni dock inte prata om. Möjligen gillar ni inte mina svar, men beskyll mig inte för att inte redovisa vår politik. Den politiken kommer att utvärderas, och den får vi stå för. Vi ska också försöka vinna nästa val på den politiken. Jag tackar för debatten!
den 12 maj
Interpellation 2004/05:584
av Sven Brus (kd) till statsrådet Hans Karlsson om förtidspensionering av sjukskrivnaI dag uppbär över en halv miljon personer förtidspension i form av sjuk- eller aktivitetsersättning. Det är drygt 30 000 fler jämfört med föregående år och hundratusen fler jämfört med 1999. Under 2004 gick dessutom 19 % av de nytillkomna sjuk- och aktivitetsersättningarna till personer under 40 år. Denna utveckling är mycket oroväckande.
Regeringens mål för att minska ohälsan är att frånvaron från arbetslivet på grund av sjukskrivning ska halveras fram till 2008. Utgångspunkten för målet är utfallet 2002 då antalet nettodagar var 94,5 miljoner. Det konkreta målet, efter tillägg för den demografiska utvecklingen, är således 56,5 miljoner ersatta nettodagar.
Parallellt finns det även ett delmål om att antalet nya aktivitets- och sjukersättningar ska minska i förhållande till 2002 års siffror. I konkreta siffror innebär målet att årsgenomsnittet (2003@2008) blir lägre än ca 64 000. Detta mål beskriver dock regeringen själv som "något mindre ambitiöst formulerat med tanke på att ett nybeviljande om 64 000 personer @ motsvarande nivån år 2002 @ var den högsta i modern tid." Man fortsätter sedan: "Eftersom avgången från sjukersättningssystemet uppgår till cirka 40 000 personer per år, skulle även ett uppfyllande av målet innebära en relativt kraftig ökning av antalet personer med sjuk- eller aktivitetsersättning."
Från och med den 1 juli 2003 har dessutom en ny regel införts av den socialdemokratiska regeringen. Regeln innebär att Försäkringskassan senast ett år efter sjukanmälningsdagen ska ha utrett om det finns förutsättningar för att tillerkänna den sjukskrivne aktivitets- eller sjukersättning i stället för sjukpenning trots att den sjukskrivne inte ansökt om ersättningen. Denna "ettårsregel" har således inte funnits tidigare. Regeringen menar även att förslaget innebär "en utgiftsminskning för staten". Kristdemokraterna har riktat stark kritik mot denna ettårsregel eftersom det finns anledning att befara att den kan leda till slentrianmässiga förtidspensioneringar, för att statistiskt och kostnadsmässigt få ned sjukskrivningstalen. Samtidigt har man även undsluppit ansvaret för rehabiliteringsinsatser.
Mot bakgrund av målet om en halvering av sjukdagarna, införandet av en automatisk "ettårsregel" samt ett mål som i realiteten endast innebär att antalet nya förtidspensioneringar hålls på en rekordhög nivå, finns det all anledning att oroa sig för att det skapas incitament eller signaler att minska sjukdagarna bland annat genom att förtidspensionera fler. Denna oro förstärks av uppgifter som förekommit i medierna under den senaste tiden. Till Expressen har enskilda handläggare uppgett att vissa försäkringskassor tillämpar en övertidsersättning som av handläggarna uppfattas som ett slags bonus för att överföra personer från sjukpenning till aktivitets- eller sjukersättning. Om dessa uppgifter stämmer är de i högsta grad anmärkningsvärda.
För att en person ska förtidspensioneras måste alla rehabiliteringsmöjligheter först ha uttömts. Sjuk- och aktivitetsersättning ska endast beviljas om arbetsförmågan bedöms förhindra återgång till arbete eller till utbildning som kan leda till anställning. I RFV:s undersökning bland långtidssjukskrivna framgår det att många anser att de skulle kunna arbeta del- eller heltid om de bara fick hjälp. Trots att antalet långtidssjukskrivningar har ökat dramatiskt de senaste fem åren är antalet personer (sjukskrivna minst 60 dagar) som Försäkringskassan funnit vara i behov av rehabilitering i princip oförändrad. Endast 8@10 % av dem som varit sjukskrivna mer än 60 dagar har genomgått en samordnad rehabilitering. Dessutom är det bara hälften av de sjukskrivna som vet vem som är deras kontaktperson på Försäkringskassan. Kristdemokraterna anser att det är ett systemfel när det finns personer som får aktivitets- eller sjukersättning utan att samtliga rehabiliteringsinsatser uttömts.
Det finns många frågor som bör besvaras för att inte tilltron till systemet med sjuk- och aktivitetsersättningar ska undermineras. Har samtliga rehabiliteringsinsatser varit uttömda? Har de som förtidspensionerats varit permanent arbetsoförmögna? Får försäkringskassornas handläggare bonus för att förtidspensionera personer eller kan de uppfattas som sådana? Varför har målet om antalet nya förtidspensioneringar lagts på en rekordhög nivå?
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa tilltron till systemet med sjuk- och aktivitetsersättning?