förslaget till ny så kallad stopplag

Herr talman! Samtliga interpellanter har frågat mig om jag avser att förelägga riksdagen en proposition i enlighet med förslagen i promemorian om överlämnande av ansvaret för driften av sjukhus till privata entreprenörer. Vidare har Kerstin Lundgren frågat mig om vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att inte den nya lagen ska stoppa S:t Görans sjukhus i Stockholm. Chatrine Pålsson har frågat mig hur jag avser att skapa möjligheter till förnyelse och utveckling inom sjukvården så att vården kan rekrytera och behålla vårdpersonalen. Kenneth Johansson har frågat mig om jag gjort bedömningen att promemorians förslag är förenligt med det kommunala självstyret, om jag gjort bedömningen att förslaget underlättar för landstingets förtroendevalda att hantera den besvärliga situation som hälso- och sjukvården befinner sig i samt om jag gjort bedömningen att förslaget underlättar för medborgarna att veta var det politiska ansvaret för hälso- och sjukvårdspolitiken kan utkrävas. Erik Ullenhag frågar om en eventuell proposition enligt min bedömning kommer att utformas enligt förslag i Pär Axel Sahlbergs utredning om vårdens ägarformer eller enligt Socialdepartementets promemoria baserad på en politisk överenskommelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Cristina Husmark Pehrsson har slutligen frågat mig om vilka åtgärder jag ämnar vidta för att tillgodose Konkurrensverkets synpunkter på regeringens förslag. Eftersom samtliga frågeställningar är mycket nära besläktade, kommer jag att ge ett samlat svar. Under 1990-talet har inslaget av privata aktörer ökat inom hälso- och sjukvården. Det ökade antalet privata vårdgivare återfinns framför allt inom primärvården. Det har emellertid även funnits ett visst intresse hos privata entreprenörer att överta driften av sjukhus. Överlåtelsen av driften av S:t Görans sjukhus, sjukhuset i Simrishamn och Lundby sjukhus till privata, vinstutdelande företag, skapade en omfattande debatt om hur hälso- och sjukvården i Sverige ska organiseras och finansieras i framtiden. Trots det ökade inslaget av privata vårdgivare saknas i Sverige i dag regler för i vilka ägar- och driftsformer som sjukvården kan bedrivas. Lagstiftningen har här inte riktigt gått i takt med utvecklingen. Sverige har ett avancerat och högkvalitativt sjukvårdssystem, solidariskt finansierat och tillgängligt för alla. Regeringen har ett nationellt ansvar för att hälso- och sjukvården även fortsättningsvis bärs upp av ett allmänt och samhälleligt intresse. För att kunna säkerställa den höga nivån på den svenska hälso- och sjukvården anser jag att det är nödvändigt att göra en tydlig gränsdragning mot kommersiella intressen och sätta gränser för privata vårdgivares medverkan i den gemensamt finansierade hälso- och sjukvården. Det är därför viktigt att nationellt reglera under vilka villkor privata entreprenörer får verka inom hälso- och sjukvården. En framtida reglering ska vidare säkerställa att patienter inte i något avseende blir sämre behandlade när driften av ett sjukhus överlämnas till privata entreprenörer än vad de hade blivit om verksamheten fullt ut varit kvar i landstingens drift. Genom att sätta upp regler för marknadskrafterna inom hälso- och sjukvården kan vi säkerställa att vi bibehåller ett system där en god vård på lika villkor erbjuds hela befolkningen. Den svenska sjukvården ska även fortsättningsvis finansieras solidariskt. Regeringen kommer inte att acceptera gräddfiler inom den gemensamt finansierade vården. Jag har fått frågan om hur ett regelverk rörande driftsformerna inom hälso- och sjukvården slutligen kommer att se ut. Som interpellanterna väl känner till bereds frågan för närvarande inom Regeringskansliet, och jag kan därför ännu inte redogöra för hur ett slutligt förslag kommer att se ut. Den promemoria som följde efter överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har varit ute på remiss, och synpunkter har inkommit från remissinstanserna. Vidare har jag fått frågan om landstingens självstyre kommer att inskränkas genom det nya regelverket. Ansvaret för att alla som är bosatta inom ett landsting erbjuds en god hälso- och sjukvård faller primärt på landstinget. Även om det ankommer på landstingen att besluta i frågor som rör detta ansvar är min bedömning att allas rätt till en god hälso- och sjukvård är av sådan väsentlig betydelse för välfärden i landet som helhet att statliga åtgärder när det gäller reglering av driftsformer inom sjukhusvården måste kunna komma i fråga. Ett regelverk som förtydligar villkoren när landstingen väljer att överlämna driften av sjukhus skiljer sig heller inte på något principiellt sätt från andra regler i hälso- och sjukvårdslagen som landstingen måste följa. Jag vill poängtera att den övervägande majoriteten av de landsting som har yttrat sig över promemorian inte har några invändningar när det gäller frågan om landstingens självstyre. Det uppkommer ofta frågor om vissa enskilda, namngivna vårdinrättningar kommer att beröras av de förslag som regeringen avser att presentera. Där vill jag säga att regeringen inte kommer att utarbeta ett lagförslag som påverkar i dag ingångna avtal. Då Chatrine Pålsson, som framställt interpellation 2004/05:7, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Mats Odell i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Tack Ylva Johansson! Välkommen till riksdagen för att svara och delta i debatten. Jag kan inledningsvis konstatera att förnyelsen av politiken från regeringens sida, herr talman, inte kommer med förnyelsen av statsråd. Vänsterretoriken förblindar alltjämt regeringen. Måhända är det kommunisternas inflytande som visas. Statsrådet talar om ett oreglerat område, och där måste man genast ge sig in. Jag vill bara kort säga att detta är en felsyn. Här finns en reglering. Frågan är: Kommer regeringen att skriva bort möjligheten enligt aktiebolagen att överlåta till företag som syftar till vinst för ägare? Är det regeringens avsikt? Ska ett företag få gå med vinst? Avser Ylva Johansson att stoppa S:t Göran, som har ett avtal med landstinget, som är ett välfungerande sjukhus, som ger vinst åt landstinget, vinst åt patienterna, vinst åt personalen och vinst för både skattebetalare och ägare? Interpellationssvaret kan inte tolkas annat än ja, regeringen har den avsikten. Vi får se om det kan redas ut i den fortsatta debatten. Det förslag till ny stopplag som utarbetats inom Socialdepartementet är en överenskommelse mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som mycket riktigt sades. Det har varit en mycket tydlig och kompakt kritik från remissinstanserna. Konkurrensverket påpekar att konkurrensen försämras med högre kostnader och sämre resultat som följd. Flera andra pekar på att lagen bryr sig mer om tryggt ägande för landstingen än om trygg vård för medborgarna. Varför ska Stockholms läns landstings avtal förhindras? Varför ska det vara okej för Stockholms läns landsting att få driva bolag som ger vinst, som Stockholm Care, men inte ha avtal med ett privat företag? Avser regeringen att stoppa även möjligheterna för offentliga företag att gå med vinst? Eller finns det en skillnad? Varför prioriterar regeringen att göra Vänsterpartiet, eller måhända kommunisterna, till viljes att inte släppa in privata entreprenörer i vården när den fortfarande är offentligt finansierad, när det finns ett avtal och man är helt beroende av samarbetet med landstinget? Varför lyssnar inte regeringen på den breda och tydliga remissopinionen? Är det så att det som är offentligt enligt statsrådets ögon är gott och det som är privat ont? Varför annars fokus från regeringens och statsrådets sida på att stoppa i stället för att sätta fokus på en trygg vård för patienterna? Det är frågan: Varför inte trygg vård för patienterna före stopplagar, statsrådet?

Herr talman! Jag vill också hälsa Ylva Johansson välkommen. Tack för svaret på Chatrine Pålssons interpellation. I dag diskuterar vi alltså en ideologiskt betingad stopplag som ska förbjuda de sjukhus som uppskattas allra mest av såväl patienter som sjukvårdsanställda. Jag tror, herr talman, att jag inte kan påminna mig om någon produkt från svenskt utredningsväsende, ej heller från ett svenskt departement, som har så totalt pulvriserats av remissopinionen som just detta förslag om stopplag. De gångna tio åren - om man nu ger en relief till vad Ylva Johansson håller på med - med socialdemokratiskt regeringsinnehav är faktiskt tio förlorade år för svensk sjukvård. Vi har ohälsokostnader som ökat med 80 miljarder kronor till ofattbara 190 miljarder kronor sammanlagt i år. Ni har själva beräknat i budgetpropositionen att de här kostnaderna ska fortsätta att öka med 14 miljoner kronor per arbetsdag fram till 2007. Under er regeringsperiod har ni lagt ned 40 % av samtliga vårdplatser i det här landet. Det har försvunnit ungefär 18 200 vårdplatser i svenska sjukhus under ert överinseende. Man kunde mot den här bakgrunden, herr talman, tro att landets socialminister hade mer angelägna uppgifter än att försöka förbjuda de bästa, mest kostnadseffektiva och bäst fungerande sjukhusen. Icke så! Här har man en agenda; här vet man vart man vill. Vi har i vår interpellation tagit upp personalens situation. Där vet vi att fackförbunden har sagt blankt nej till stopplagen. När det gäller ohälsan, som jag var inne på, har till exempel Vårdförbundet gjort en analys om hur sjukfrånvaron bland deras medlemmar ser ut. De mest sjukskrivna är de kommunalt anställda. Därefter kommer de landstingsanställda. De minst sjukskrivna, herr talman, är de privat vårdanställda. Då en av Ylva Johanssons mest prioriterade uppgifter är att halvera sjukfrånvaron skulle man inte börja med att förbjuda de arbetsplatser som har den minsta sjukfrånvaron. Det kanske i stället vore mer logiskt att lägga ganska tuffa restriktioner på den offentligt drivna sjukvården, men där saknar man fullständigt initiativ, liksom när det gäller åtgärder mot ohälsa. Jag tycker att det är lite märkligt att Socialdemokraterna saknar initiativ på de här områdena liksom när det gäller att ta fram tillväxtfrämjande åtgärder som kunde få vår gemensamma kaka att växa så mycket att det fanns pengar till vård och omsorg runtom i vårt land. Nej, den verkliga handlingskraften och ideologiska beslutsamheten finns i stället där det gäller att förbjuda och lägga ned såväl välfungerande sjukhus som välfungerande elproduktionsanläggningar. Där har man väldigt kraftfulla nypor. Där tycks det inte spela någon som helst roll vad det hela kostar och får för effekt för vare sig miljön eller statsfinanserna. Det talas om gräddfilen i vården, och här har nämnts Stockholm Care. Det är ett företag som säljer sjukvård i Finland och runtom i världen, och de får fortsätta, dock inte det privata S:t Görans sjukhus. Jag tycker att här har vi parallellen till kärnkraften. Här snubblar med stopplagen Göran Persson och Ylva Johansson på sin egen Finlandskabel. Stopplagen hör inte hemma i ett öppet och pluralistiskt samhälle.

Herr talman! Även jag vill hälsa Ylva Johansson välkommen till riksdagen. Jag tackar för svaret. Det blev ungefär ett svar som jag befarade: ny minister men inget om- eller nytänkande - tyvärr. Trots att många remissinstanser sågar förslaget till stopplagen ska tydligen förslaget igenom i riksdagen. S, v:s och mp:s entreprenörsfientliga partiideologi sätts före patientperspektivet. Nej, stopp, problem. Regeringen och Ylva Johansson vet bäst hur vården ska organiseras, strunt samma hur landstingspolitiker vill ha det. Vinst är något fult, åtminstone om det gäller sjukhusvård. Folket tigger om en bättre vård. Den socialdemokratiska regeringen svarar med en lag som förbjuder vård. Det är verkligen att ge stenar i stället för bröd. Låt mig från början säga att jag och Centerpartiet anser att stopplagen ska dit den hör hemma - till papperskorgen. Vi ser vänstermajoritetens stopplag som ett direkt misstroende mot våra landstingspolitiker. Det är ett flagrant övergrepp på det kommunala självstyret, ett ovanifrånperspektiv. En ökad statlig styrning är prövad gammal ineffektivitet. Vi vet att det inte tillhör framtidens styrmetoder. Stopplagen sänder också fel signaler, åtminstone till dem som vill se mer av nytänkande och mer av entreprenörskap i vården. Jag och Centerpartiet anser att mångfald är bättre än enfald för patienten som ges ökade valmöjligheter, för personalen som ges ökade möjligheter att välja arbetsgivare, för jämställdheten, för löneutvecklingen. Vi är övertygade om att fler entreprenörer-vårdgivare, effektiviserar vården. Vi får ut mera av, som vi vill, en fortsatt solidariskt finansierad vård. Jag har betydligt större tilltro till en vårdproducent - offentlig, kooperativ eller privat - som har ordning på sin ekonomi, en liten vinst som kan investeras för att fortbilda eller för att se till att vi kan få en bra utveckling framöver. Då kan en vinst vara nödvändig. Sköter man ekonomin, visar man ett mindre överskott, ja, då har man oftast också ordning på sin verksamhet. Det här hänger ihop. Min erfarenhet är i alla fall den, och det vore intressant att höra vilken erfarenhet Ylva Johansson har. Är patient, personal och den som upphandlar vården nöjda med kvalitet och pris, ja, då är uppgörelsen bra, och det är en viktigare fråga än ägarfrågan. Jag anser när det gäller min fråga tre att regeringens och Ylva Johanssons hittills rigida nej-sägeri till entreprenörskapet försvårar för dem som är satta att ansvara för sjukvården. Beträffande fråga fyra är det svårare för medborgarna att utkräva det politiska ansvaret om det är någon annan däruppe som ska styra. En följdfråga för mig blir: Vi har kommunallagen, den kommunala självstyrelsen och hälso- och sjukvårdslagen som tydliggör vem som ansvarar för vården. Har inte regeringen någon respekt för detta? Det är en av de frågor som jag skulle vilja ställa i första omgången.

Herr talman! Även jag får väl passa på att hälsa Ylva Johansson välkommen till riksdagen. Vi har i Sverige en väldigt regeringstrött socialdemokrati. Tydligare än på kanske något annat område syns det inom vårdområdet. När bland andra Dagens Medicin gick igenom vad Ylva Johanssons företrädare Lars Engqvist gjorde - ni har väl delat upp delar av hans arbetsuppgifter - visade det sig att de vallöften som socialdemokratin gick till val på 1998 eller 2002 eller sedan man fick makten 1994 har man inte genomfört. Man har ägnat tid åt väldigt mycket annat, till exempel åt att attackera privata alternativ i vården. Då och då rycker statsminister Göran Persson upp någon överraskning ur sin hatt, skakar om den politiska kartan och får oss att prata om något annat. För det mesta handlar det om att sparka en minister och sätta till en ny minister. Det gjorde han i Björkvik i somras. Då fick Lars Engqvist gå och Ylva Johansson skulle komma in. Vi i den borgerliga oppositionen och en del andra kanske var naiva. Vi hoppades då att vi skulle få en förnyelse. Vi hade den ärliga förhoppningen om en förnyelse som ett antal patienter, läkare, sjuksköterskor och andra hade runtom i Sverige. Tyvärr visar dagens interpellationssvar att det blev en grusad förhoppning om förnyelse. Vi har fått ytterligare en testuggande traditionalist som ska ägna sig åt att styra sjukvården i det här landet. Vad står det i Ylva Johanssons svar? Bland annat talar hon om att man måste begränsa marknadskrafterna inom vården, och det låter väl bra ifall man säger det borta på Bommersvik eller på en SSU-konferens. Men häromdagen träffade jag en sjuksköterska som jobbar på Vårdpilen. Hon berättade för mig att hon hade varit tveksam till det här med privata alternativ, men sedan hade hon tillsammans med ett antal andra distriktssköterskor i Stockholm gjort ett försök att starta en fungerande och bra hemsjukvård på kvällar och helger. Hon sade: Till skillnad från i landstinget får jag inflytande över min verksamhet. Till skillnad från i landstinget finns det inga sjukskrivna på Vårdpilen. Till skillnad från i landstinget känner jag att jag är ganska nöjd när jag går hem på kvällarna. Ylva Johansson, hon är ingen marknadskraft. Detta är en människa som vill driva en verksamhet inom ett offentligt finansierat system. Här är vi alla överens. Vi ska ta ut skatter. Vi ska gemensamt finansiera vården. Men det finns en skillnad mellan de fyra partierna på den borgerliga kanten och de tre som i dag har makten i Sverige och som Ylva Johansson ska leda på vårdområdet. Det är om vi ska ha patientmakt så att patienterna kan välja, ett patientperspektiv, eller om vi ska ha ett organisationsförsvar där landstinget alltid är bäst, trots att vi vet, efter att ha gått ut i verkligheten, att landstinget inte alltid är bäst. Ska vi ha patientmakten eller ska vi ha politikermakten? Är det bra eller dåligt med alternativ i vården? I Ylva Johanssons svar flaggas det som vanligt upp med lite skrämselspöken, marknadskrafter och annat som man ska skrämmas med. Det pinsamma med det här förslaget är att det sågas av i princip samtliga remissinstanser - Konkurrensverket, Läkarförbundet, Vårdförbundet - ja, till och med LO sågar det förslag som Ylva Johanssons företrädare lade fram. Det visar på en gammaldags syn på verksamhet i vården. Normalt sett brukar ju sossarna lyssna när LO ropar från LO-borgen, men inte den här gången, utan Göran Persson kommer med sin regeringsförklaring och säger: Vi ska fortsätta arbetet med att förbjuda vinstdrivna företag. Varför skickar man över huvud taget ett förslag på remiss ifall man är helt ointresserad av att lyssna på vad remissinstanserna säger? En fråga som jag skulle vilja ha svar av Ylva Johansson på i dag är: Vad är problemet? Vi diskuterar ju inte bara teoretiskt vinstdrivna sjukhus. Vi diskuterar vård som i dag ges. Vi diskuterar S:t Görans sjukhus i Stockholm. Vi diskuterar Simrishamns sjukhus. Vi diskuterar Lundby lasarett i Göteborg. Kan Ylva Johansson visa på några punkter där de här tre vårdinrättningarna är så pass dåliga att vi måste ha en stopplag som förbjuder dessa typer av alternativ i framtiden? Min erfarenhet är och mina kontakter säger att det är nöjda patienter, nöjd personal och en effektiv vård som bedrivs där. Men kan Ylva Johansson för riksdagen berätta att det är fel, skulle jag vara tacksam om jag fick information om det.

Herr talman! Tack för svaret och välkommen in i debatten! Jag önskar att statsrådet som ny minister inte får många lugna stunder när det gäller att få sjukvården, vården och omsorgen på fötter. Köerna växer, patienter prioriteras bort, många får betala vården ur egen ficka och landstingens ekonomi går på knäna. Jag kan bara önska lycka till. Det är vi alla betjänta av. Svensk sjukvård är faktiskt ypperlig om den bara får en chans att visa det. Men att hindra, förbjuda och avveckla har varit regeringens sätt att försöka lösa sjukvårdskrisen. Överskridna budgetar, minimal patientmakt och årslånga köer har varit de beska piller som man har skrivit ut. Politikerna har varit organisationskramare i stället för patientföreträdare. Jag vädjar till statsrådet: Släng de här trångsynta gamla uppfattningarna i en papperskorg och våga se på de nya fantastiska möjligheterna som bara står och väntar! Jag vill poängtera att jag tycker att Ylva Johansson gör det rasande enkelt för sig när hon ger ett svar till oss samtliga. Vi har allihop debatterat utifrån stopplagen, men stopplagen har så många följdverkningar att vi tycker att det hade varit på sin plats att interpellationerna hade kunnat få ställas en och en, så att vi hade kunnat få gå till botten med frågorna. Det är att göra det lite enkelt att på bara fyra minuter ge ett svar till oss alla interpellanter på denna allvarliga fråga. I svaret säger statsrådet följande: I en framtida reglering ska vidare säkerställas att patienten inte i något avseende blir sämre behandlad när driften av ett sjukhus överlämnas till privata entreprenörer. Ja, det är väl gott och väl. Men resten av sanningen då? Tillåt mig fråga statsrådet: Vad är det som säger att landstinget är bättre? Ska den landstingsdrivna vården vara någon form av mått för optimal kvalitet vid jämförelse av vård och stå som någon form av garant för en miniminivå? Tänk om det är så att landstingets vård är sämre än den vård som kan erbjudas av en privat entreprenör! Vad ska statsrådet göra då? Ska hon förbjuda landstingsvården, för den är ju sämre? I svaret säger statsrådet vidare att man inte ska bli sämre behandlad om driften överlämnas till en privat entreprenör. Men när den nya stopplagen eventuellt kommer, kommer den inte att tillåta privata entreprenörer. Statsrådet har ju själv varit entreprenör och vet att vinsten är en entreprenörs ledstjärna, därför att en vinst uppkommer först om en produkt är efterfrågad, tillgänglig och av hög kvalitet. Annars får man den inte såld. Konkurrensverket, som ska verka för en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet till nytta för konsumenterna, säger i sitt yttrande angående denna stopplag att konsumenten, det vill säga patienten i detta fall, gynnas om det blir konkurrens också på sjukvårdsområdet. Därför avslår man förslaget om en eventuellt kommande stopplag. Man skriver: Där konkurrens fungerar blir företagen mer effektiva. Det pressar priserna, ger konsumenten mer valfrihet och bättre kvalitet. Avser ministern att ta något som helst intryck av Konkurrensverkets yttrande om sänkta priser, mer valfrihet och bättre kvalitet? Vad ska ni annars ha Konkurrensverket till? Jag lovar statsrådet att omedelbart efter en borgerlig valseger 2006 kommer vi moderater att verka för att denna lag hamnar där den ska, nämligen att den avvecklas så fort som det över huvud taget är möjligt.

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en del frågor kring vad som händer om vi inte har en stopplag. Då är min fråga till statsrådet: Hur många S:t Göran och Simrishamn klarar vi egentligen av i Sverige? Med det är jag ute efter: Hur många sjukhus kan vi ha där landstingen inte med säkerhet vet att man kan köpa sjukvård åt sina medborgare i det landsting som man har ansvar för? Jag skulle också vilja säga att den ökade frihet som vi har hört en del av de tidigare talarna prata om innebär faktiskt ibland en minskad frihet för andra. Då skulle jag vilja fråga: Vad händer om några landsting väljer att sälja just det sjukhus som utför en del av de besvärligaste operationerna, som vi bara gör på ett fåtal ställen i landet? Hur bedömer statsrådet att vi då kan garantera sjukvård åt hela svenska folket - även om det är på det sättet att vi inte i Sverige har något sjukhus som kan leverera den sjukvård som faktiskt behövs? Jag kan ta ett exempel från mitt eget län, där vi nu väljer att förlägga ganska vanliga operationer samt höftledsplastik och knäplastik till två enheter i länet. Låt säga att man säljer ut bara ett av dessa sjukhus i vårt län, Skåne. Då skulle det innebära att man får oerhört svårt att erbjuda såväl egentliga operationer som knä- och höftledsplastiker. Hur ska vi då tillgodose behovet av den här typen av operationer? Vari ligger patientmakten om det är så att vi bara får patientmakt för en del, nämligen dem som kan köpa sina privata sjukförsäkringar. Får vi risken för ett A-lag och ett B-lag, som jag bedömer att det skulle bli? Sedan skulle jag också vilja fråga: Finns det en gräns för när driftsformen blir ett hot för innehållet? Enligt min mening är det på det sättet med en alltför stor frihet avseende driftsformen när det gäller den högspecialiserade sjukvården, som ju är en stor del av infrastrukturen i svensk hälso- och sjukvård. Det finns en gräns för när driftsformerna kan vara överordnade innehållet. I detta fall måste det vara innehållet som är överordnat driftsformen. Jag skulle vara tacksam för en del svar på detta. Sedan skulle jag också vilja höra hur statsrådet ser på den svenska hälso- och sjukvårdens ekonomi i dag. Vi hörde tidigare att vår medicin var överskridna budgetar. Om jag inte minns fel var det största överskottet i Stockholms län, som hade en borgerlig majoritet.

Herr talman! Även jag vill hälsa Ylva Johansson välkommen till kammaren. God vård på lika villkor - solidariskt finansierad. Jag tror att det är värdeord som vi alla kan ställa upp på. Ylva Johansson säger också att vi ska sätta upp regler för marknadskrafterna. Men vi har i dag en hälso- och sjukvårdslag som mycket tydligt säger vad vi vill uppnå med vår vård. Den gäller givetvis oavsett vem som bedriver vården. Jag har själv i min roll som landstingsråd tidigare varit med och privatiserat, då inom primärvården. Det innebar i Västmanland, som jag kommer ifrån, att 42 % av primärvården privatiserades. Så är det än i dag, trots att den nya majoriteten bestående av s och v gjorde allt för att ta bort detta. Man insåg att folket ville ha den bättre kvalitet på vården som utan tvekan det här systemet med offentlig och privat vård hade stimulerat fram. Stegvis höjde man kvaliteten. När vi införde den nya familjeläkarmodellen i Västmanland fick vi börja med att fråga oss: Vad ställer vi för krav på vården? Vi konstaterade att det inte är någon som tidigare har ställt krav. Man har betalat notan när räkningen har kommit. Hur styr vi? Det var en mycket tydlig fråga. Och hur får vi konkurrensneutralitet i och med att vi har en offentlig och en privat aktör? Vi fick lov att arbeta fram klara och tydliga regelverk, vilket i dag inte finns inom svensk hälso- och sjukvård. Det är bara att konstatera att det tyvärr är på det viset. Det här har inneburit en både intern och extern stimulans av vården. I dag blir 92 % av dem som söker vård i Västmanland färdigbehandlade på primärvårdsstadiet. Det innebär att vi får mer pengar över till den mer kvalificerade vården. Vi har fått en kostnadseffektiv primärvård. Vi har fått en personal som är nöjd, både i den offentliga och i den privata primärvården. Man har en löneutveckling som inte liknar den övriga vården inom just primärvården. Man har med andra ord en nöjd personal. Även om vi har privata inslag är det fortfarande politikerna som styr, men vi vet vad vi vill. Så var det faktiskt inte tidigare. Har vi som förtroendevalda inte förmågan att styra, då är frågan om vi inte ska byta ut politikerna, inte systemet. Det är ändå så att mångfalden av system faktiskt har stimulerat, och också kommer att göra det inom lasarettsvården om man vågar öppna upp den.

Herr talman! Tack för välkomsthälsningarna! Jag måste säga att jag själv tycker att det är roligt att vara tillbaka i den politiska debatten här i riksdagens talarstol. Jag vill se en förnyelse av svensk sjukvård. Jag tycker att vi behöver fler incitament för utveckling av sjukvården. Vi behöver mer av förnyelsearbete och mer av effektiviseringar inom svensk sjukvård. När vi jämför resultaten inom olika sjukhus och andra delar av sjukvården ser vi att skillnaderna är väldigt stora. Det betyder förmodligen att vi på många håll kan göra ett bättre jobb och organisera det på ett bättre sätt. Det här är en viktig del i verksamheten. Är det bra eller dåligt med privata entreprenörer i vården? Jag tror att det många gånger är bra att det finns alternativ inom vården. Jag tror inte att man vinner mest på att bara använda sig av en driftsform. Vi har också väldigt många privata entreprenörer med gott resultat inom primärvården. Betyder det att vi inte behöver ta ett gemensamt ansvar och lagstifta om vilka det ska gälla och på vilka villkor man kan ha entreprenörer inom svensk sjukvård? Det anser jag däremot att vi måste göra. Sverige är i dag ett av få länder som saknar en lagstiftning om vilka regler som ska gälla när något annan än den offentliga, gemensamma driftsformen ska användas inom sjukvården. Och det är en sådan lagstiftning vi nu diskuterar. Min syn på hur den lagstiftningen ska vara utformad är att det finns sådant som alltid ska drivas gemensamt av landstingen. Dit hör universitetssjukhusen. Jag är inte beredd att över huvud taget tillåta någon försäljning av universitetssjukhusen. Jag tycker också att det är rimligt att åtminstone ett sjukhus i varje landsting ska drivas av landstinget självt. Det betyder för vissa landsting att det inte finns några sjukhus att sälja eftersom man bara har ett sjukhus - som i Jämtland. Därutöver tycker jag att det ska vara möjligt, om landstinget så vill och tycker att det är lämpligt, att sälja andra sjukhus eller lägga ut dem på entreprenad. Men då ska vi ha ganska klara och strikta regler, tycker jag, för vad som ska gälla. Sedan har vi primärvården, där jag menar att det inte finns behov av någon lagstiftning. Skillnaden mellan sjukhusen och primärvården är att sjukhusen trots allt representerar en väldigt mycket större investering både i pengar och i kompetens. Det tar lång tid att bygga upp på nytt. Landstinget är ju ansvarigt för vården för hela sin befolkning. Skulle det visa sig att det inte fungerar med en entreprenör måste man kunna skaffa sig vården någon annanstans. Sjukhusvård tar ganska lång tid att bygga upp. Jag tycker att det är bra och riktigt att vi får en sådan lagstiftning. Vi har haft förslag ute på remiss från både en utredning och senare en promemoria. Det som har framkommit i remissinstanserna är faktiskt ett mycket starkt stöd för behovet av en sådan här reglering. Man kan säga att den enda stora invändningen har gällt om det är nödvändigt att i lagstiftningen reglera att vinsten ska återinvesteras i verksamheten eller inte. Jag tror att de allra flesta människor i vårt samhälle tycker att det är rimligt att kan man effektivisera sjukvården så att det uppstår ett övervärde ska detta investeras tillbaka. Det ska komma tillbaka till patienterna i form av förbättringar i vården. Vi kan diskutera hur detta ska regleras på ett rimligt sätt. Avslutningsvis: Det är kort tid att svara på många frågor. Men jag vill ändå säga att jag tror att man ska vara försiktig med att, som några i debatten har gjort, dra slutsatsen att allt blir bättre om det drivs av privata entreprenörer eller att lösningen på höga sjukskrivningstal eller andra stora samhällsproblem enkelt kan lösas genom att man byter till privata entreprenörer inom sjukvården.

Herr talman! Om man ska vara försiktig med att säga att allt blir bättre med privata entreprenörer inom sjukvården, borde man också dra slutsatsen att man ska undvika att säga att allt blir bättre bara det är offentlig vård som erbjuds. När Ylva Johansson talar om förnyelse och effektiviseringar, säger jag: Visst. Men ska det ske uppifrån eller nedifrån? Vi har bra privata entreprenörer. Om det är vi överens. De finns också inom sjukhusdriven vård. Och jag har inte upplevt att någon har sålt ut eller att någon har stått på gatorna och krävt att man inte ska sälja ut det privata sjukhuset. Däremot har jag sett rapporter från Skåne där man har klagat på hur landstinget har hanterat olika sjukhus, och vi har haft demonstrationer här. Men jag har inte sett - måhända finns det någon som kan ge något exempel - att man har pekat på att vi har ett problem med svenska sjukhus där privata aktörer är med. Så vad är det som måste regleras? Vad är det som måste regleras bort? Vad är det som måste stoppas när det gäller privata entreprenörer inom sjukhusen? Capio har för Stockholms läns landsting under de år som man verkat gett en vinst på i storleksordningen 300 miljoner, en vinst som Stockholms läns landsting förmodligen investerar delvis i sjukvård, delvis kanske i kollektivtrafik, delvis i skärgårdsfrågor. Det får man själv avgöra. Borde det då inte vara rimligt att också Capios ägare får avgöra hur man hanterar sin vinst? Borde det inte vara möjligt att man får låna både av skattebetalarna, som man de facto gör om det är ett landsting, och av ägaren eller på annat sätt om man bedriver detta i privat verksamhet? Catherine Persson ger en bild av hur svårt det uppenbarligen kan vara att träffa avtal som fungerar. Exemplen är uppenbarligen kända för henne. Men Stockholms läns landsting och Capio har visat att de kan träffa avtal som fungerar för patienter först och främst men även för personal, för landstinget och för skattebetalarna - för alla berörda parter. Har statsrådet hittat någon del i fråga om detta som inte fungerar? Det sägs att det inte ska gälla retroaktivt. Jag skulle vilja ha klarhet. Kommer en lagstiftning på detta område att innebära att en förnyelse av ett avtal som måste göras mellan till exempel Stockholms läns landsting och Capio inte kommer att kunna genomföras? Är det avsikten från regeringens sida att stoppa den typen av förnyelse? Och vad blir i så fall nästa steg? Blir det skolor? Vad är skillnaden mellan att bedriva undervisning med privata entreprenörer inblandade och som måhända gör vinst på offentliga medel och i detta fall sjukhus? I Storbritannien och Tyskland bjuder socialdemokratiska regeringar in och välkomnar Capio att driva verksamhet. I Stockholmsregionen märker vi hur regeringen vill sätt stopp även på detta område. Sverige kan bättre än så, herr talman.

Herr talman! Jag noterar att Ylva Johansson nyanserade sig något i sitt andra svar och delgav oss sin syn på hur detta bör regleras. Men hon håller ändå fast vid att grundtesen är att produktionen av sjukvårdstjänster inom slutenvården bör ske i det allmännas tjänst. Detta var annars någonting som socialdemokrater övergav. Det var väl 1928 som Per Albin Hansson höll sitt folkhemstal då han sade att den tiden var förbi då samhället skulle äga produktionsmedlen för produktion av varor och tjänster. Jag skulle vilja fråga Ylva Johansson om hon aldrig har funderat på att i stället ställa sig på patienternas sida, inte som producent som står där och ska försvara sig utan i stället vara patienternas ombud, den som beställer sjukvård, den som sätter kvalitetskraven, den som kontrollerar att kvaliteten efterlevs och som ser till att det finns en mångfald. Vårdförbundet har till exempel visat att där det finns flera entreprenörer har löneutvecklingen för sjuksköterskor och andra sjukvårdsanställda blivit sådan att man faktiskt kan rekrytera nya människor. Vi står inför en demografisk utveckling i vårt land som innebär att vi ska anställa massvis med nya människor inom vården och med de utslagningsmekanismer som den offentliga sjukvården har i dag. Det är där huvuddelen av antalet utbrända och sjukskrivna människor produceras. Så det behövs också alternativ. Då är frågan: Borde det inte vara rimligt att också inbjuda, liksom Tony Blair och Gerhard Schröder gör, privata investerare i detta, men att landstinget beställer och kontrollerar kvaliteten och ställer sig på patientens sida i stället? Är det bättre att de går med förlust än med vinst? Om vi tittar på Capio som säljer tjänster till Stockholms läns landsting för ungefär 1 miljard så hade man en vinst på 44 miljoner kronor förra året. Är det en rimlig ränta på de pengar som man har investerat? Det är en väldigt låg ränta. Skulle landstinget ha kunnat låna dessa pengar till samma ränta? Svaret är nej. Det hade man absolut inte kunnat. Man har fått en hög kvalitet på vården, man har fått nöjda patienter och nöjda anställda och så vidare. Den här demografiska utvecklingen kommer att kräva nya investeringar i vård framöver. Det är vi alldeles övertygade om. Har de svenska landstingen dessa pengar att investera? Skulle vi inte behöva inbjuda andra att hjälpa till att finansiera, beställa och köpa vårdtjänster av? Ni stänger den dörren på detta sätt. Med den här stopplagen blir det till exempel omöjligt för svenska pensionsfonder, till exempel de svenska AP-fonderna, att investera i sådana sjukhus. De har nämligen ett avkastningskrav. Jag har själv suttit i den arbetsgrupp, för övrigt under Erik Åsbrinks ledning, som har utformat både organisation och placeringsregler för de svenska AP-fonderna. Jag vill fråga Ylva Johansson: Vore det rimligt att AP-fondspengar kunde investeras i nya sjukhus, som kommer att behövas framöver? Nej, det kommer inte att gå med den stopplag som ni nu lägger fram förslag om. Jag tycker att det är ganska kortsynt med tanke på de stora behov som vi ser framför oss. Vi har talat om Tony Blair. Vi har också i Sverige nu en diskussion om hur stor andel av bruttonationalprodukten som går till vård. Här berömmer sig Göran Persson och tidigare även Lars Engquist av att vi är så effektiva och att vi ligger på bara 8 %. Tänk om det är så att vi borde komma tillbaka till en högre nivå och att vi skulle kunna investera och tillmötesgå de vård- och omsorgsbehov som finns. Då är det väldigt oklokt att på detta sätt smälla igen dörren framför alla dem, inte minst pensionsfonder, som skulle kunna skjuta till kapital för att bygga upp en sådan vård i framtiden.

Herr talman! Jag tycker att det blir allt tydligare under debattens gång hur fel ute regeringen och den övriga vänstermajoriteten är i sin iver att försvåra och sätta käppar i hjulet för entreprenörskapet inom vården. En ökad mångfald inom hälso- och sjukvården är en viktig förnyelsekraft med stor potential att bidra till högre kvalitet, större effektivitet, bättre arbetsvillkor för personalen och en ökad anpassning till patienternas och medborgarnas behov. Jag tycker också att vi ser exempel på det. S:t Görans sjukhus och Lundby sjukhus i Göteborg har nämnts i debatten. Jag ställde en fråga till Ylva Johansson om hon inte har någon som helst respekt för den kommunala självstyrelsen. I det skriftliga svaret var det mycket vagt svarat. Och i det muntliga svaret var det noll svar. Därför vill jag upprepa den frågan. Har inte Ylva Johansson någon respekt för den kommunala självstyrelsen? Jag menar att vi ska ta den kommunala självstyrelsen på allvar. Hur vården ska organiseras är ett landstingsansvar. Landstingen står inför stora ekonomiska påfrestningar, och ny centralstyrning underlättar knappast möjligheterna att klara dessa. Det ger dessutom en omöjlig sits för de förtroendevalda som blir bestulna på verktygen men får behålla ansvaret inför väljarna. Det kommunala självstyret har ett stort värde. Från demokratisk synpunkt är det värdefullt att beslut fattas nära medborgarna. Närhet skapar en större känsla av delaktighet och ansvar än central- och expertstyre. I en tid när vi arbetar för närvård och ett stärkt förebyggande arbete är förankringen i den lokala och regionala miljön särskilt viktig. Herr talman! Jag hoppas att vi i nästa omgång här får ett tydligt svar från regeringen och Ylva Johansson om varför ni och hon vet så mycket bättre än landstingsansvariga politiker om hur verksamheten ska organiseras. Jag och Centerpartiet vill verkligen bejaka mångfalden. Vi vill uppmuntra och ser positivt på entreprenörskapet även inom vårdsektorn. Utöver att vi vill stoppa stopplagen ser vi en rad andra åtgärder inom vårdsektorn, såsom åtgärder för att göra det lättare att skaffa F-skattsedel. Vidare handlar det om en uppdelad upphandling och utmaningsrätt, om en översyn av lagen om offentlig upphandling med mera. Men mycket viktigt är också, menar jag, att attityden, den politiska viljan, finns att bejaka entreprenörskapet. Vi från de fyra borgerliga partierna har påbörjat ett arbete för en opinionsbildning. Vi talar om Aktion stoppa stopplagen. Vi vill göra tydligt att den väg som ni nu håller på att föra in Sverige på är djupt olycklig. Detta är ett av flera motiv för att vi behöver en annan färg på den regering som kommer att träda till efter valet 2006.

Herr talman! Ylva Johanssons andra inlägg var något bättre än det första, färdigskrivna - måhända var också det andra färdigskrivet. Många gånger är det bra med privata alternativ, anser Ylva Johansson. Det är bra! Ylva Johansson säger: Jag vill se en förnyelse av vården. Det är bra! Jag har funderat på följande. Ylva Johansson kommer till departementet, sätter sig ned och läser igenom remissvaren på den stopplag som hennes företrädare har föreslagit eftersom, gissar jag, Göran Persson anser det - kanske knappast ens Lars Engqvist. Läkarförbundet skriver att det här förslaget är en obefogad rädsla för att lämna det gamla och invanda. Det är inte mycket till förnyelse av vården. Av andra remissvar kan vi se att man anser att det är en gammaldags syn på verksamheten i vården, från England. Det är inte mycket till förnyelse av vården. Tyvärr är det så att den debatt vi har i dag är en röd tråd av en debatt som i 25 år förts mellan liberala krafter i Sverige och socialdemokratin. Det handlade om att socialdemokratin inte ville att människor skulle få lyssna på närradion. Det handlade sedan om att man var mot reklamradion. Sedan var man mot elevers rätt att välja skola. Sedan ville man ha förbud mot parabolantenner därför att det var farligt att få in utländsk TV. Sedan ville socialdemokratin vara mot kooperativ inom vården. Nu senast, efter att ha fått backa på punkt efter punkt, tar man den sista bastionen - tänker man sig: Det är i alla fall fel med sjukvård på entreprenad, i synnerhet om det finns ett vinstintresse. Men Ylva Johansson svarar inte. För att gå till verkligheten undrar jag: Vad är problemet? Normalt ägnar sig regering och riksdag åt att fundera: Okej, vi har ett problem i samhället. Det ska vi lösa. Vi har en idé om vad som ska göras bättre. Vi har tre ställen som skulle träffas av den stopplag som sågas av samtliga remissinstanser: S:t Görans sjukhus i Stockholm, Simrishamns sjukhus och Lundby lasarett. Kan Ylva Johansson nämna några patienter som har farit illa av hur de här sjukhusen drivs - vilket skulle vara bakgrunden till att lyfta upp den här frågan och försöka göra den till en huvudfråga i debatten? Sedan kan man alltid, som Catherine Persson gjorde, gå upp och säga att det kan bli värre i framtiden, att det kan bli eländigt och så vidare. Men patienterna är nöjda i Lundby. Patienterna är nöjda i Simrishamn. De patienter som går till S:t Göran är nöjda. Personalen är nöjd. Dessutom är vården effektiv. Vad är alltså problemet? Jag tittade på Göran Perssons utspel i Björkvik när du skulle bli ny minister. Då var en av dina viktigaste uppgifter att förbättra arbetssituationen för anställda inom vården, att locka personal framför allt till äldreomsorgen - ifall jag förstått den mediala debatten rätt. Det är mycket bra. Vårdförbundet skriver om stopplagen: Detta hindrar utvecklingen av en bättre arbetsmarknad inom vårdområdet. Det första som du när du kommer till riksdagen och debatterar - i och för sig har vi från oppositionen sett till att du är här - är något som Vårdförbundet säger kommer att försämra för personalen i vården, vilket är ganska horribelt i ett läge där vi alla vet att vi, för att klara äldrevården och sjukvården i framtiden, måste få kompetent personal. Nu säger Vårdförbundet att det här försämrar möjligheterna att få bättre personal i sjukvården och äldrevården. Vidare handlar det om en jämställdhetsfråga. Ge kvinnor samma möjligheter som män att välja mellan olika arbetsgivare! Ylva Johansson - ny minister i världens mest jämställda regering, som den brukar kallas - ligger kvar på Lars Engqvists linje att se till att det blir svårare att ha fler alternativ att välja mellan för arbetstagare. Det är, herr talman, tråkigt att vi ägnar debatt i Sverige åt en teoretisk tiger, som Göran Persson har försökt måla upp med den här stopplagen - detta i stället för att diskutera hur patienter ska få vård i tid, hur gamla människor ska få mat så att de inte blir undernärda, hur vi ska se till att psykiatrin fungerar när det sparas i landsting efter landsting trots att detta är ett av regeringens mest prioriterade områden och hur vi ska klara personalförsörjningen i framtiden. Ylva Johansson, ge mig innan du lämnar denna kammare ett exempel från S:t Görans sjukhus som motiverar den här lagen!

Herr talman! Jag fick inget svar på frågan om ministern har tagit intryck av Konkurrensverkets yttrande där man faktiskt klart och tydligt skriver att konkurrens pressar priserna och ger konsumenten mer valfrihet och bättre kvalitet. Vad mer kan man önska sig, ministern? Dessutom borde vinstbegreppet inte vara främmande för ministern, både som ny och som gammal minister. Regeringen har faktiskt höga avkastnings- och vinstkrav på sina egna statliga bolag, inte på minst på Vin & Sprit AB, där det handlar om höga försäljningssiffror och ett massivt nyförvärv ute i Europa. Här hemma hetsar nu vänsterflygeln upp sig och försöker vinna debatter med en politisk retorik om att det är fult med vinst i vården och om att det är fult med överskott i sjukvården. Men samtidigt tycker man tydligen att det är okej att staten tjänar mångmiljardbelopp på att folk super. Man säljer sprit medvetet. Skulle det vara bättre att få vinst av alkohol, ministern? Det där argumentet håller inte. Det är dubbelmoral. Man värnar monopolet så det skriker om det. Det hade varit mycket bättre om ministern här hade sagt: Vi vill göra det så svårt som möjligt för privata vårdgivare att bedriva vård i Sverige. De får baskemej inte vara så duktiga och effektiva, ge så hög kvalitet och kunna operera så många att de faktiskt får ett överskott. Tänker ni förbjuda landstinget att ha överskott? Med konkurrens pressas priserna och kvaliteten förbättras, säger Konkurrensverket. Catherine Persson, Konkurrensverket säger också: Vad sjukvårdspolitiker har diskuterat de senaste åren är organisationsformerna. De diskuterar aldrig innehållet. Låt oss göra det! I den bild som Catherine Persson målar upp har politikerna abdikerat. Ja, det är precis vad det handlar om. Politikerna är organisationskramare i stället för att vara patientföreträdare. Till 99 % har vården bestämts av politiker i Stockholms läns landsting - alltså vad som ska drivas på S:t Görans sjukhus. Då är det politikerna som har beställt fel vård. Men politikerna har också bestämt att denna vård ska bedrivas till en viss kvalitet och till 10-15 % lägre kostnad. Är det fel på det politiska beslutet där? Vad är det som är fel med detta? Vad har politikerna gjort som är fel i Stockholms läns landsting när de tecknade vårdavtal med S:t Göran, Catherine Persson? Min följdfråga till ministern blir: Anser ministern fortfarande att Konkurrensverket i sitt utlåtande har fel när man skriver att konkurrens stimulerar en bättre användning av samhällets resurser, att kvaliteten höjs och att utbudet av tjänster breddas? Vad är det som är fel med Konkurrensverkets slutsats?

Herr talman! Det känns som om vi står och diskuterar helt olika sjukvård emellanåt. Jag tycker att det låter ganska naivt när man från Centerpartiet pratar om närvaro och den lokala förankringen. Det är faktiskt inte nageltrång i primärvården som vi pratar om eller ens en gång den kvalificerade primärvården. Jag tycker att det är ganska angeläget att vi tar reda på vilken sjukvård vi faktiskt står och pratar om. Vi pratar om investeringar i personal, utrustning och forskning - allt som finns på högspecialiserade sjukhus. Det finns på ett fåtal ställen i landet. Ibland måste vi också gå utanför landet för att få den verksamheten till våra medborgare. Då frågar Kenneth Johansson: Vad är det vi vet bättre än landstingspolitikerna? Ja, det kanske inte är just vi som vet bättre. Det handlar om en möjlighet att utanför det egna landstinget göra en samlad bedömning av hela Sveriges behov och inte bara inom det egna landstinget. Den möjligheten har man inte i vårt till ytan ganska stora land, som har ett relativt litet befolkningsunderlag. Då måste det ske ett samarbete mellan landstingen, kanske också på det sättet att det inte är upp till landstinget att självt avgöra om man ska få sälja det sjukhus som kanske betjänar hela landets medborgare. Det är en oerhört stor skillnad på en vårdcentral och ett mindre sjukhus, även om det också kan betjäna en större del av befolkningen. Patienterna i Lundby, vid S:t Göran och i Simrishamn är nöjda - ja, men vi kan inte unna oss lyxen att bara prata om de patienter som betjänas av Simrishamn, Lundby och S:t Göran, utan vi måste faktiskt ta ställning till alla patienter i hela Sverige. Hade Husmark Pehrsson lyssnat så hade hon hört att jag också inledningsvis sade att innehållet var överordnat driftsformen just därför att driftsformen och organisationen kan hota möjligheten att förmedla innehållet till alla patienter i landet. Det är det som är en uppenbar risk om man riskerar att sälja ut en del. Jag vill återigen ställa frågan till statsrådet: Vad gör statsrådet för bedömning om det är så att ett av våra nyckelsjukhus väljer att inte träffa avtal med flera olika landsting och på det sättet då inte kan bedriva sjukvård? Det må få konsekvenser för det kommunala självstyret, men det innebär också att medborgare inte kan få vård i Sverige.

Herr talman! Jag ska försöka svara på flera frågor i det här inlägget. Kerstin Lundgren frågar mig vad det är för skillnad på utförsäljning av sjukhus och den lagstiftning som gäller för fristående skolor. Ja, det är en väsentlig skillnad. Den lagstiftning som vi nu diskuterar handlar inte om möjligheten att starta ett privat sjukhus. Det är man fullt fri att göra under de premisser man själv finner lämpliga. Här handlar det om vad som ska gälla om man säljer befintliga, offentligt finansierade och offentligt drivna sjukhus i dag. Detta är mycket ovanligt när det gäller skolor. Kerstin Lundgren med flera har varit inne på jämförelser med England och Tyskland. Där är situationen den att man inte har någon decentralisering i vården, så man behöver inte någon lagstiftning på det sättet eftersom regeringen ju träffar avtal med varje vårdgivare. Där har man nyligen bjudit in privata entreprenörer att vara med och bygga upp nya center inom öppenvården. Det är alltså inte så att man i England håller på och säljer ut befintliga sjukhus eller att man skulle sakna reglering för att göra detta. Men jag tror inte att någon tycker att det vore bättre att det vore jag som träffade avtalen med eventuella privata entreprenörer. Jag tycker inte heller att det vore någon bra idé. Mats Odell frågar om man inte ska stå på patienternas sida, och det är ju självklart. Det är just precis det jag försöker göra. Det handlar om att stå på patienternas sida - nu, men också i framtiden. Jag har som statsråd ansvar för att vi har en lagstiftning och en reglering som håller för framtiden och att vi inte föröder möjligheter för framtiden. Då är det, precis som Catherine Persson påpekar så här: Vad händer om ett viktigt sjukhus går i konkurs, väljer att flytta verksamheten någon annanstans, väljer att satsa på verksamhet man driver någon annanstans i ett annat land eller väljer att inte längre ha ett avtal med landstinget? Det är ju en frihet som en privat entreprenör självklart har. Landstinget har ju en viss tid på sig då - man har ju ett avtal så länge det löper - men därefter måste man i så fall skaffa sig den kapaciteten inom sjukhusvården på ganska kort tid, och det är inte alldeles lätt att göra det. Därför menar jag att det är väsentligt att det finns en skillnad mellan hur vi lagstiftar kring sjukhusvården, som kräver mycket större investeringar både i pengar och i kompetens och tar längre tid, och vad som gäller för primärvården, där landstingen på ett lättare sätt kan förnya ett avtal och om det inte fungerar välja en annan entreprenör eller på ett annat sätt kanske driva verksamheten själv. Kenneth Johansson menar tydligen att man inte behöver någon lagstiftning alls på det här området, och det kommer igen hos flera debattörer. Jag tycker att det är lite sorgligt, och jag är faktiskt lite förvånad över detta. Menar ni i den samlade borgerligheten att vi över huvud taget inte behöver någon lagstiftning på det här området? Är det så att det är upp till varje landsting att till exempel sälja ett universitetssjukhus? Är det upp till varje landsting att till exempel sälja det enda landstingsdrivna sjukhus man har, med de konsekvenser det eventuellt kan få i framtiden för medborgarna i det landstinget och möjligheterna att erbjuda dem kvalificerad sjukhusvård eller för att vi som land ska kunna svara för en god utbildning och forskning inom det medicinska området? Jag tycker att det är en väsentlig skillnad här: Är ni intresserade av att diskutera hur en lämplig reglering i så fall ska se ut, eller är det så att ni över huvud taget inte vill se någon reglering? Till sist vill jag vända mig till Erik Ullenhag, som tidigare pratade om behovet av och stödde tanken på en gemensam finansiering inom sjukvården. Om vi är överens om den frågan, det vill säga att vi ska ha en gemensam finansiering av sjukvården, kanske också en fördelning efter behov, varför är det då så fel att lagstifta mot gräddfiler?

Herr talman! År 2001 beslöt den här kammaren att ge möjligheter för landstingen att exportera hälso- och sjukvårdstjänster. Den här kammaren angav då att det skulle ske på affärsmässiga grunder. Det gör i dag exempelvis Stockholms läns landsting, Stockholm Care. Man har ett tydligt uppdrag och ett tydligt vinstkrav. I år är det 3,3 miljoner. Det är inte stora pengar, men det är ett tydligt vinstkrav. Landstinget har uppenbarligen frihet att ange vinstnivåer för det bolaget och också uppenbarligen frihet att använda de pengarna, inte nödvändigtvis till vård. Det kan mycket väl vara kollektivtrafik, kultursatsningar eller andra områden som man tycker är rimliga. Avser ministern att reglera och hindra detta? Det är uppenbarligen inte okej att sälja ett sjukhus. Men om man har sålt ett sjukhus, enligt ministerns perspektiv, är det då möjligt att få förnya ett avtal, eller är det ministerns avsikt att stoppa ett nytt avtal med S:t Göran? Det gäller ju fram till och med 2006. Ja eller nej? Återigen: Vad är problemet? Är problemet en trygg vård för patienten? Åstadkommer man någon lösning på detta med den här lagstiftningen? Åtgärdar stopplagen det som patienterna upplever som bekymmer, det vill säga att man lägger ned sjukhus? Patienterna uppfattar väl snarare det som det svåra än att man säljer sjukhus. Vilka patienter har förhindrats att på S:t Göran få den vård de behöver? Varför är det inte rimligt att landstingen även i framtiden, som Stockholms län, får träffa avtal utifrån sina egna bedömningar av de egna behoven?

Herr talman! Jag får något av en déjà vu-upplevelse av den här diskussionen: Tänk om man säljer ett sjukhus och går i konkurs, och då vill ingen sälja, och så vidare. Ungefär så gick diskussionen när vi diskuterade avregleringen av järnvägen i början och mitten av 90-talet: Det går ju inte att ha flera operatörer på samma spår - det är en omöjlighet, det borde ni begripa! Det är ju inte tal om, herr talman, att sälja byggnaderna. Man tecknar ju ett avtal om att köpa vård med en entreprenör under en viss tid. Sedan går det avtalet ut. Vill då entreprenören inte sälja till landstinget - ja, varför skulle man inte vilja det förresten? Vad skulle det vara för affärsidé, det vill säga att inte vilja sälja till den enda som har pengar till att leverera sjukvård? Det är ganska märkligt. Jag tycker att ni döljer er bakom någon typ av dimridåer som går ut på att det här är omöjligt och att det handlar om kontroll över själva byggnaderna och apparaturen. För övrigt investerade Capio ungefär 300 miljoner kronor i ny utrustning på S:t Görans, något som inte var att tänka på vid något annat landstingsägt sjukhus i Stockholms län. Där fanns det privata kapitalet. Man har gjort stora investeringar. När vi ändå talar om gräddfiler tycker jag att det vore på sin plats att Ylva Johansson svarade på frågan som flera ställt: Ska Stockholms läns landsting få sälja överkapacitet på sina sjukhus, exempelvis vid Stockholm Care, men inte de privata? Är det så det är tänkt? Antingen har vi en överkapacitet eller också har vi det inte. Min bedömning är att det som ni sysslar med är en ransonering av sjukvård i Sverige. Titta på prioriteringslistorna exempelvis i det socialdemokratiskt styrda Östergötlands läns landsting där det sägs: Den här diagnosen kan vi inte göra nu. Ni kommer längre ned på listan. Det är brist på pengar, inte på resurser, inte på själva produktionskapaciteten. Är det inte så, Ylva Johansson, att gräddfilen bara är en ideologisk överbyggnad för att motivera er motvilja mot privata entreprenörer inom sjukvården?

Herr talman! Jag ställde frågan: Har inte Ylva Johansson någon respekt för den kommunala självstyrelsen? Jag fick en motfråga: Ska vi inte ha någon lagstiftning? Självklart ska vi ha det. Vi har lagstiftning. Vi har en kommunallag, vi har en hälso- och sjukvårdslag och vi har en aktiebolagslag. Från vår sida har vi dessutom stort förtroende för att de folkvalda landstingspolitikerna runtom i länet har en stor portion sunt förnuft och därtill är ansvariga inför dem som valt dem. Huruvida Jämtland med sitt enda sjukhus ska lägga ut sin verksamhet och sitt sjukhus på entreprenad eller inte har de all kompetens att själva bedöma. Det är min uppfattning, och den skiljer sig tydligen från regeringens och Ylva Johanssons. Jag påstår att det stopplagsförslag som vi hittills sett strider mot den kommunala självstyrelsen och riktar ett stort misstroende mot landstingens förtroendevalda. Det är mycket allvarligt. Dessutom motverkar det själva idén med entreprenörskapet, och det motverkar också indirekt det som vi är överens om att bejaka, nämligen mångfalden inom den öppna vården. Indirekt finns även där en motsättning. Till Catherine Persson, som raljerar över nageltrång, vill jag för det första säga att det inte är roligt att ha nageltrång. När jag, för det andra, pratar om närvårdskoncept handlar det till exempel om vad Vårdförbundet, Centerpartiet och andra talar för, nämligen att det i samverkan mellan sjukhusvården och primärvården kan hända mycket positivt. Jag vet att Catherine Persson är sjuksköterska, men inte trodde jag att hon kommit så långt från golvet att hon helt tappat insikten om närvårdskonceptets samverkan sjukhusvård-primärvård. Till sist, herr talman, vill jag säga: Kasta stopplagsförslaget i papperskorgen!

Herr talman! Ministern ställde ett par frågor till mig och Folkpartiet. Den första var om vi ville ha gräddfil i vården. Nej, vi skulle vilja ha en vårddebatt i Sverige som handlar om att man för en sjukvårdspolitik som, med en fungerande vårdgaranti, gör att folk får vård i tid. Det handlar om en sjukvårdspolitik som skulle innebära att Göran Persson slapp gå till Sophiahemmet med sin onda rygg och i stället fick vård i tid, liksom att alla andra svenskar också skulle kunna få vård i tid. När det gäller frågan om vi inte vill ha en lagstiftning kan jag hänvisa till det som Kenneth Johansson sade. Vi vill ha en hälso- och sjukvårdslag, vi vill ha en kommunallag och vi vill ha all möjlig lagstiftning för att se till att folk får en värdig och bra vård - och en vård i tid. Däremot svarade Ylva Johansson fortfarande inte på min fråga. Jag ställde en mycket enkel fråga. Det finns tre sjukhus som skulle ha drabbats av den här lagen, ifall den hade införts innan de startade sin verksamhet i privat regi, och det är Simrishamn, Lundby och S:t Göran. Jag är, precis som Ylva Johansson, ny inom det socialpolitiska området. I stället fick jag ett svar av Catherine Persson som innebar att patienterna är nöjda, men ändå är det fel. Jag kanske är obegåvad, men patientperspektivet är mitt perspektiv, och Catherine Persson sade heller inget annat. Det var inte så att folk hindrats från att vända sig till Simrishamn, S:t Göran eller Lundby. Nej, folk var nöjda, patienterna var nöjda, men på något sätt var det hela ändå fel. Det kan vara fråga om okunskap, men jag tror att det är ideologiska skygglappar som skymmer sikten i den här frågan. Jag tror att Ylva Johansson den dag stopplagen röstas igenom - vilket jag hoppas inte sker - kommer att vara ganska glad att man inte längre får fotografera i bänkarna såsom man fick göra på Kjell-Olof Feldts tid. Han skrev: Löntagarfonder är ett jävla skit. Nu har vi baxat dom ända hit. Jag tror att Ylva Johansson den dagen kommer att känna på samma sätt, ifall hon över huvud taget tagit till sig remissinstansernas svar. Jag tror att vi är ganska många som skulle vara intresserade av att veta vad hon i så fall skriver där i sin bänk. Nu får vi inte veta det på grund av fotograferingsförbudet. Men, Ylva Johansson, för personalens skull, för patienternas skull, för deras skull som hon är satt att skapa en mer attraktiv arbetsmarknad för - sjuksköterskor, läkare, vårdbiträden - släpp den här frågan och diskutera i stället de intressanta frågorna inom sjukvården.

Herr talman! Jag vill avsluta med en fråga om kommunalt självstyre. Jag har ett exempel, på tal om gräddfiler, som jag skulle vilja höra ministerns uppfattning om. Västerbottens läns landsting har en socialdemokratisk ledning. Det har träffats ett unikt avtal mellan landstinget och en privat kirurg, som också är verksam som kirurg vid universitetssjukhuset i Umeå, om att han får hyra lokaler och operationsutrustning av landstinget för att behandla försäkringspatienter, men också privata patienter som landstinget inte kunnat erbjuda något alternativ. Man har alltså en socialdemokratisk ledning i landstinget i Västerbotten. Det finns, menar man, dyrbara lokaler och dyrbar utrustning som inte används under veckans alla timmar. Om en annan verksamhet släpps in på kvällar och helger, då det ändå är stängt, får man intäkter som kan komma till god nytta. Detta menar den socialdemokratiska landstingsledningen i Västerbotten. Själv är jag operationssköterska. Jag har varit med om att släcka ned operationssalar fredagar klockan fem och öppna dem igen måndagar klockan sju. Det är bedrövligt att se att den dyra utrustningen och de tomma operationssalarna bara står där, samtidigt som jag vet hur många som står i kö. Jag är också lantbrukarhustru och vet hur lantbrukarna går samman för att maximalt utnyttja sina stora tröskor, traktorer och maskiner. De får inte stå där oanvända utan måste användas om man vill vara kostnadseffektiv. Vi har en stor vårdskuld till patienterna samtidigt som vi har en stor mängd tomma operationssalar och folk som vill arbeta. Varför hindra dem från att göra detta? Det handlar om en allmän sjukvårdsdebatt men också om stopplagen. Ylva Johansson, inför inte en stopplag och reglera inte om att förbjuda vinst i vården. Vi river ändå upp den redan första dagen vi kommer till makten 2006.

Herr talman! Jag ska svara Erik Ullenhag. Inget av de tre sjukhus som han nämner fungerar dåligt. Tvärtom fungerar de mycket bra, vilket ju är bra. Om något sjukhus som är utlagt på entreprenad eller är sålt inte fungerar bra tycker jag emellertid inte att det är en fråga där statsrådet eller riksdagen ska agera. Då är det landstinget som ska agera genom att avbryta avtalet och i så fall träffa ett annat avtal. För att det hela ska fungera måste vi veta vilka regler som gäller när man lägger ut någonting på entreprenad samt på vilka villkor man ska göra det. Och det är mitt ansvar och ert ansvar i riksdagen. Jag anser alltså inte att vi från riksdagen eller regeringen ska agera genom någon sorts brandkårsutryckning ifall något sjukhus inte fungerar väl. Det vore en olycklig utveckling. Däremot har vi ansvar för att lagstiftningen, nu och i framtiden, är bra för patienterna och medborgarna, att vi kan säkerställa ett sjukvårdssystem som har goda och rimliga förutsättningar ute i landstingen att kunna förverkligas till bra sjukvård för medborgarna. Det är vad jag vill diskutera, och då tror jag att vi behöver en lagstiftning. Jag anar i den här diskussionen flera debatter. Å ena sidan finns viljan, som jag delar, att landstingen ska ha ansvaret för finansieringen och kvalitetskontrollen av sjukhusvården. Jag menar därför att regering och riksdag ska sätta upp vissa lagar, men de ska inte vara alltför detaljerade. Å andra sidan hör jag i debatten en längtan efter marknadslösningar, där fria aktörer konkurrerar om resurserna och patienterna. Det tror jag mindre på. Herr talman! Det är kort om tid och många har inte fått svar på alla sina frågor. Vi får dock anledning att komma tillbaka till den här frågan eftersom jag avser att lägga fram en proposition för riksdagen. Den kommer vi sedan att debattera i riksdagen och också besluta om en ny lagstiftning.