förmögenhetsskatten

Fru talman! Ulf Sjösten har frågat mig dels om, och i så fall när, jag avser att lägga fram ett förslag om avskaffande av förmögenhetsskatten, dels vilka mina motiv skulle vara för att ha kvar en förmögenhetsskatt. Motiven för förmögenhetsbeskattningen är dels fördelningspolitiska, dels statsfinansiella. Det finns ett samband mellan hög inkomst och skyldighet att betala förmögenhetsskatt. Den tiondel av befolkningen som har de högsta inkomsterna står för omkring 65 % av den inbetalda skatten. Förmögenhetsskatten bidrar alltså till en jämnare inkomstfördelning. Vidare står förmögenhetsskatten för en inte oväsentlig intäkt i statsbudgeten. För år 2004 beräknas intäkterna från förmögenhetsskatten bli omkring 5 miljarder kronor. I budgetpropositionen för 2005 föreslog regeringen en höjning av fribeloppet för sambeskattade par från 2 miljoner till 3 miljoner kronor. Härigenom minskar antalet personer som betalar förmögenhetsskatt, och skatten kommer i större utsträckning än tidigare att träffa större förmögenheter. Samtidigt föreslogs att arvs- och gåvoskatten ska avskaffas från den 1 januari 2005. Enligt min mening kan det finnas anledning att låta den nya ordningen verka ett tag innan ytterligare steg tas mot en förändring av egendomsskatterna.

Fru talman! Jag vill tacka finansministern för svaret. Förmögenhetsskattens vara eller inte vara har verkligen varit i politikens fokus under det senaste året. Det råder i dag en relativt bred enighet om förmögenhetsskattens skadliga effekter för god utveckling och tillväxt i Sverige och vikten av att ta bort denna orättvisa och lotteribetonade skatt. Skiftande signaler, i vart fall tidigare, med stor spännvidd har skapat många frågetecken kring regeringens inställning till förmögenhetsskattens fortsatta existensberättigande. Finansministern säger i svaret på min interpellation att motiven för Socialdemokraterna att ha kvar förmögenhetsskatten är dels fördelningspolitiska, dels statsfinansiella. Jag kommer att hävda att i vart fall de statsfinansiella skälen inte längre är hållbara. Finansministern hänvisar också till att man föreslår höjning av fribeloppet och att detta minskar antalet personer som betalar förmögenhetsskatt. Det är givetvis korrekt: Antalet personer som betalar denna skadliga skatt minskar. Men grundproblematiken med en stor kapitalmassa som är placerad utomlands och inte till någon del arbetar i Sverige kommer regeringen inte åt med denna förändring. Man kan konstatera, fru talman, att det har lappats och lagats i ett sjukt system där den enda boten hade varit att ta bort det onda, i det här fallet förmögenhetsskatten. Fru talman! Socialdemokraterna och deras stödpartier tycks ha stora problem när det gäller många frågor, inte minst förmögenhetsskattens vara eller inte vara. Denna obeslutsamhet, som vi nu tyvärr har vant oss vid, skadar landet och är en faktor som hindrar tillväxt och utveckling i Sverige, något som vårt land så innerligt väl behöver. Fru talman! Varför fortsätter den svenska regeringen att administrera en skatt som driver kapital ur landet och missgynnar kapitalbildning, riskvillighet, investeringar och nyföretagande? Socialdemokratiska företrädare har många gånger understrukit vikten av att tidigt ha tillgång till riskkapital för att få fler nya företag. Kapitalet finns där, Pär Nuder, men det finns inte i Sverige. Framför allt arbetar det inte i Sverige. Svenskt Näringsliv har gjort ett exempel som visar hur det kan se ut om strömmen av kapital från Sverige vänder. Man har utgått från att blott en tiondel av de beräknade flyktade 500 miljarderna återvänder till Sverige. Med en beräknad avkastning på 7 %, vilket kanske kan vara rimligt i det här fallet, och med 30 % i skatt på avkastningen innebär det 1 miljard till statskassan. Nyinvesteringar beräknas ge 25 000-30 000 nya jobb, vilket i sin tur skulle ge skatteintäkter på 5 miljarder från de nya jobben. Svenskt Näringsliv har givetvis ett speciellt och berättigat intresse av den här frågan, men uppgifterna i sig synes inte vara orimliga på något sätt. Vissa bedömare säger också att det kan vara häpnadsväckande 1 000 miljarder som har runnit ur landet under alla dessa år. Fru talman! Om man utgår från dessa och många liknande uppgifter är min fråga till finansministern: På vilket sätt är förmögenhetsskatten statsfinansiellt fördelaktig för Sverige i dag? Jag skulle gärna vilja ha en konkretisering av det.

Fru talman! Den 24 mars i år klargjorde statsministern vid ett besök i Södermanland att han kan tänka sig att slopa skatten på förmögenheter. Den 25 mars beslutade riksdagens majoritet, i vilken finansministerns parti ingår, att avslå förslag från Folkpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern om att börja avveckla förmögenhetsskatten. Den 29 mars i år lämnade den statliga Egendomsskattekommittén sitt förslag till en utvidgning av basen för förmögenhetsskatten, samtidigt med nya beloppsgränser avsedda att minska antalet betalare av förmögenhetsskatt. Den 10 april i år föreslog dåvarande chefen för Finansdepartementet, låt vara att budskapet var mångtydigt, i en radioutfrågning att förmögenhetsskatten skulle reformeras utan att skattens skadeverkningar skulle öka. Den 20 september lade samme finansminister fram ett förslag om att man skulle ändra beloppsgränserna för förmögenheten. Den 23 november i år, i dag, sade den nye finansministern att allt ska vara som det alltid har varit av dels fördelningspolitiska, dels statsfinansiella skäl. Fru talman! Jag vill citera chefen för Riksskatteverket från en utfrågning i skatteutskottet den 18 februari 2003. Jag ska sedan överlämna en utskrift av utfrågningen till finansministern: Förmögenhetsskatten fungerar inte bra. Det är en skatt på vissa tillgångar. Den upplevs som orättvis, och den urholkar acceptansen för systemet. Den driver pengar ur landet. Framför allt smittar den andra skatter som vi behöver med bra skattebaser. Det finns också uttalanden i samma skrift, som ligger här framme för benäget läsande på vägen till Österåker, av lite motsatta åsikter. Också P-O Edin uttalar sig i frågan. Jag menar dock att det är väldigt viktigt att ha klart för sig att orsaken till att man måste göra någonting åt förmögenhetsskatten är att den är skadlig för Sverige därför att den utgör ett incitament för att flytta företag och därmed sysselsättning från Sverige till andra länder. Det är den viktigaste orsaken. Jag menar att detta med god marginal upphäver den fördelningspolitiska effekten, som är omstridd, och även den statsfinansiella. Man måste fundera på de prioriteringar som regeringen gör. Den första debatten som finansministern hade med mig den 8 november var en trevlig debatt, men på en punkt gjordes ett gravt felcitat. Det gällde frågan om hur mycket pengar 873 miljoner kronor är. Jag hävdade att det är mycket pengar men en liten summa i förhållande till resten av statsbudgeten. I dag hävdar statsrådet att 4 878 miljoner kronor är en icke oväsentlig skatteintäkt. Det håller jag också med om. Men frågan är: Vad är 2 620 miljoner kronor? Det är den summa som dåvarande finansministern, i samma regering som statsrådet satt med i, beslutade att avskaffa när det gällde arvs- och gåvoskatten. Politik är att välja, säger en tidigare partiledare i finansministerns parti. Då måste man fråga sig: Hur mycket är 4 878 miljoner kronor? Det är en icke oväsentlig intäkt, men är den så stor att den motiverar att driva ytterligare företagare och kapital ur landet? Ta denna skrift och läs om skatteutskottets offentliga utfrågning den 18 februari 2003! Den innehåller många goda sanningar.

Fru talman! Till att börja med vill jag ge några fakta. Det bor 7,2 miljoner individer över 18 år i Sverige. Av dem betalar 270 000 förmögenhetsskatt. Det är alltså 3,8 % av dem som är över 18 år som betalar förmögenhetsskatt. Regeringen föreslår i den budgetproposition som nu ligger på riksdagens bord och är föremål för riksdagens behandling att fribeloppet ska höjas från 2 till 3 miljoner kronor, som jag sade i mitt interpellationssvar. Det innebär att 100 000 färre individer kommer att betala förmögenhetsskatt. I samma proposition föreslås att arvs- och gåvoskatten ska avskaffas. Regeringen har lyssnat på inte minst de många småföretagare runtom i Sverige som har fört fram till regeringen att detta är en mer angelägen reform än att, utöver regeringens förslag, ändra förmögenhetsbeskattningen. Ja, det är riktigt: Politik är att välja. Regeringen har gjort detta val efter att noggrant ha lyssnat på de många småföretagare som upplever problem med arvs- och gåvobeskattningen, särskilt vid generationsskiften. Låt mig ändå säga att jag tycker mig kunna skönja kanske inte ett minskat intresse men en minskad intensitet i kampanjen för att avskaffa förmögenhetsbeskattningen. Jag vågar påstå att det inte finns någon skatt som fått så oproportionerligt stor uppmärksamhet på senare tid som förmögenhetsbeskattningen. Detta Columbi ägg, att avskaffa förmögenhetsbeskattningen, har gått som en löpeld genom en del spalter. Det har framställts såsom varande den stora och enda riktigt viktiga åtgärden för att få i gång tillväxten i Sverige. Jag kan inte annat än konstatera att alldeles uppenbart har vi väldigt hög tillväxt i Sverige, trots förmögenhetsbeskattningens, som herrarna säger, så negativa konsekvenser. Nationalräkenskaperna för första halvåret visar att vi har en tillväxt i Sverige på 3,7 %. Konjunkturinstitutet tror att vi kommer att ha en tillväxt i år på 3,8 %, väl så mycket över EU-genomsnittet, väl så mycket över genomsnittet i OECD-länderna. De här övertonerna som har funnits i debatten om att bara vi avskaffar förmögenhetsskatten skulle kapital strömma tillbaka och tillväxten bli så oändligt mycket högre undrar jag över. Nu är inte jag här för att ställa frågor till mina med debattanter, utan det är er roll att ställa regeringen till svars. Men jag kan ändå inte låta bli att retoriskt säga: Berätta för kammaren hur tillväxten skulle utvecklas! De här beräkningarna som görs om återflöde till landet, vilka effekter skulle de få på den reala ekonomin? Jag har inte sett några sådana distinkta formuleringar. Sedan ställer Ulf Sjösten frågan om de statsfinansiella aspekterna på den här frågan. Så mycket kan jag säga till interpellanten att jag nu har levt som finansminister ett antal veckor, och en sak har jag mött mer än någonting annat. Det är en lång kö utanför mitt tjänsterum av människor som endera vill ha en ökad utgift eller en sänkt skatt. Och 4,8 miljarder är mycket pengar i en finansministers värld. Jag tänker fortsätta att göra det som man inte gjorde när herrarnas båda partier hade ansvar för statens finanser, nämligen se till att det är ordning och reda i böckerna.

Fru talman! Jag nästan väntade mig att den sista hänvisningen till den borgerliga regering som satt i Sverige för tio år sedan skulle komma i den sista repliken. Men det kanske är bättre att börja tidigt. Fru talman! Jag kan försäkra finansministern att intresset för förmögenhetsskattens borttagande är på topp hos Moderata samlingspartiet. När det gäller Columbi ägg måste jag ju säga att ett Columbi ägg som omfattar 500-1 000 miljarder är ett Columbi ägg av monumentala mått, verkligen. Förmögenhetsskatten fungerar som en taggtråd i samhällsekonomin och hindrar de facto företag från att växa. Den slår direkt mot den ekonomiska tillväxten, vilket i förlängningen gör oss alla relativt sett fattigare. För att komma över till det fördelningspolitiska resonemanget: På vilket sätt är det fördelningspolitiskt rimligt och vettigt, Pär Nuder? Inom EU överger alltfler länder förmögenhetsskatten. Bland OECD:s 30 medlemmar finns skatten kvar i 8 länder, och under 1990-talet avskaffades skatten i Danmark, Tyskland, Nederländerna och Österrike. Förmögenhetsskatten tas ut oavsett om förmögenheten genererar löpande inkomster eller ej. Detta strider mot en grundläggande princip för svensk beskattning, nämligen att man inte ska beskatta något förrän skattebasen ger pengar att betala skatten med. Regeringen har uppenbarligen insett att den likviditetsdränering som skatten medför skapar problem för betydande grupper och har därför fortsatt lappandet och lagandet i ett obsolet system. Det har ju finansministern beskrivit målande. Men om det nu är så, Pär Nuder, att den socialdemokratiska strategin att nästan inte göra något när det gäller förmögenhetsskatten gör oss alla fattigare i varierande grad är min fråga till finansministern: På vilket sätt är det fördelningspolitiskt positivt för Sverige?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för hans argument. Skatt efter bärkraft är inte bara en liberal princip. Det är säkert också en socialdemokratisk princip. Det är det som är det stora problemet i det här sammanhanget, enligt mitt förmenande. Folkpartiet har som goda liberaler inte alltid varit emot förmögenhetsskatten. Vi har tvärtom stått upp för den under långa tider, precis som Socialdemokraterna gjort. Men när det blir på det sätt som statsrådet vältaligt beskriver här, att man måste göra en sådan fruktansvärd massa undantag att det i stor utsträckning är ett mycket litet antal människor som bär nästan hela denna börda, har inte den här skatten, som Ulf Sjösten beskrev, längre någon legitimitet. Det är numera i väldigt stor utsträckning ett antal husägare - jag skulle tippa att det kommer att vara 40 % av de 3,8 procenten, och det är inte aktieägare - som betalar detta. Nu är inte det mitt huvudargument, utan mitt huvudargument är fortfarande att skatten är skadlig för Sverige därför att den flyttar företag och arbetsplatser ur Sverige. Jag skulle gärna vilja höra en diskussion från finansministerns sida om det argumentet. Sedan är frågan: Hur fort skulle man kunna avskaffa den här förmögenhetsskatten? Jag lade ändå märke till att till skillnad mot den tidigare debatten var det inte på det sättet att statsrådet invände att vi inte hade någon finansiering i Folkpartiets fall, utan det finns faktiskt avsatta pengar till en finansiering åtminstone år 2005 och år 2006. Jag kan inte svara för mer. Men det argument som jag fick emot mig förra gången kan i alla fall inte användas den här gången, och det är jag väldigt tacksam för.

Fru talman! Först och främst vill jag ge Ulf Sjösten en eloge. Äntligen en moderat som låter som en moderat. Det har ju varit lite si och så med den varan på senare tid. Det är ett nytt manus som ska användas nu. Det är ett manus där man inte ska tala så mycket om skattesänkningar utan man ska försöka sig på ett nytt språkbruk. Men jag välkomnar en moderat som uttrycker det Moderaterna vill, precis som Ulf Sjösten sade: Skattesänkningar ska vara i topp på den moderata agendan. Det tror jag säkert att både Ulf Sjösten och jag kommer att påminna väljarna om de kommande två åren fram till valet. Det är det som verkligen är ledstjärnan för Moderaterna, att sänka skatterna. Vi ska nog gemensamt påminna väljarna om den saken. Nu är det som så att jag har redovisat regeringens politik på det här området, och det är en politik som ligger på riksdagens bord och som är föremål för riksdagens prövning just nu. Jag tror inte att herrarna hade förväntat sig någonting annat än att jag skulle stå för regeringens politik. Det är i andra partier som man ändrar sig från det att man har lagt fram sin ekonomiska politik till efter ungefär 40 dagar, vilket hände häromdagen när Ulf Sjöstens partiledare ändrade sig när det gäller ersättningsnivåerna. Men det är en annan debatt. Gunnar Andrén talar om finansiering. Ja, det är väl lite si och så med den saken. Apropå behandlingen här i riksdagen av förslaget till statsbudget och de alternativa budgetförslag som de olika partierna har lagt fram var det häromdagen en ärad ledamot i finansutskottet, moderat, som hade den dåliga smaken att recensera Folkpartiets budgetalternativ. Jag tror att han fick svaret: Låt oss göra upp sinsemellan om kritiken inom vår allians. Det är inte bra att vi visar den här osämjan utåt. Att Folkpartiets budgetförslag kritiseras offentligt av Moderaterna gagnar inte alliansens gemensamma sak. Må så vara, jag kan bara konstatera att här skiljer det sig uppenbarligen åt. Det är klart att det vid en sådan här sen timma låter sig ske att herrarna från både Moderaterna och Folkpartiet talar ihop sig om att man är emot förmögenhetsskatten. Men skiljelinjen finns uppenbarligen när det gäller er samlade syn på den ekonomiska politiken, där Moderaterna åtminstone har ambitionen, även om inte jag anser att man fullt ut klarar den ambitionen, att få kalkylen att gå ihop. Man har ju riktat mycket hård kritik mot Folkpartiets ekonomiska politik på den punkten. Här får vi addera de skattesänkningar som Folkpartiet vill ha. Det är riktigt som Gunnar Andrén påpekade att häromdagen diskuterade vi reklamskattens avskaffande, 873 miljoner kronor. I dag är det förmögenhetsskatten. Det är väl de här skattesänkningarna samlat i förhållande till utgiftssidan som Moderaterna så tydligt har kritiserat. Men som sagt, Ulf Sjösten, äntligen en moderat som låter som en moderat.

Fru talman! I mitt inlägg sade jag, Pär Nuder, att intresset är på topp från Moderaterna för att ta bort den skadliga och tillväxtfientliga förmögenhetsskatten. När det gäller skattesänkningar i övrigt riktar sig vårt skatteförslag till att sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare för att stimulera någonting vi saknar i dag, nämligen en arbetslinje där det lönar sig att arbeta och där det blir mindre lönsamt att leva på bidrag. Det är det det moderata skatteförslaget handlar om. Det behövs i Sverige i dag. Näringslivet har insett detta, fru talman. Skattebasutredningen har insett det. Etikkommissionen insåg det. Väldigt många svenskar inser i dag att förmögenhetsskatten är destruktiv till sin karaktär. Den bestraffar det slags beteende som är eftersträvansvärt i grunden, nämligen att det ska löna sig för den enskilde att anstränga sig att ta ansvar för sin framtida trygghet genom att kunna bygga upp ett eget kapital helt privat eller i näringsverksamhet. Mot alla de valida argument som har förts fram av politiker och många andra upprepar Socialdemokraterna att förmögenhetsskatten är fördelningspolitiskt och statsfinansiellt viktig. Det klingar alltmer ihåligt, inte minst efter denna debatt. Min avslutande fråga, fru talman, till Pär Nuder är: Varför fortsätter den socialdemokratiska regeringen och stödpartierna att administrera och försvara en skatt som trots allt driver kapital ur landet och missgynnar kapitalbildning, riskvillighet, investeringar men framför allt nya företag och nya jobb? Det är något som Sverige så innerligt väl behöver just nu, fru talman.

Fru talman! Med risk för att upprepa mig själv: Argumenten är väl kända. Förmögenhetsskatten inbringar till statskassan 4,8 miljarder kronor. Det är en väldigt stor summa som kan användas till både det ena och det andra. Det är otvetydigt så, inte minst efter det att fribeloppet höjs, att de som betalar förmögenhetsskatten är de med högst inkomster. Det är framför allt många villaägare som genom fribeloppshöjningen inte kommer att behöva betala förmögenhetsskatt. Det är det förslag som nu ligger på riksdagens bord, och det är det förslag som riksdagen har att ta ställning till.