Fördelning av utsläppsrätter

Interpellationsdebatt 13 april 2007

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 17 Andreas Carlgren (C)

Herr talman! Per Bolund har ställt två frågor till mig: 1. Avser ministern att i förslaget till ny svensk fördelningsplan, NAP, följa de principer som samtliga politiska partier ställt sig bakom om att minskningen av tilldelade utsläppsrätter helt ska göras inom befintlig och tillkommande el- och värmeproduktion och inte inom tung basindustri? 2. Kan ministern tänka sig att inte dela ut samtliga utsläppsrätter som Sverige tilldelats, utan hålla inne med en andel för att uppnå en större klimateffekt i handelssystemet? Per Bolund har tidigare i en interpellation (2006/07:239) ställt frågor på detta område. I mitt svar kunde jag med glädje notera att Per Bolund delar min och regeringens uppfattning att andra handelsperioden, Kyotoperioden, bör kännetecknas av en restriktiv tilldelning av utsläppsrätter inom EU:s utsläppshandelssystem. Likaså kunde jag konstatera att Per Bolund synes dela regeringens uppfattning om vikten av att EU:s handelssystem bidrar till uppfyllandet av EU:s åtagande enligt Kyotoprotokollet. Klimatfrågan måste angripas i internationellt samarbete, och EU har påtagit sig en ledande roll i detta samarbete. Ett viktigt medel är utsläppshandeln. Sveriges andel är omkring 1 procent av den totala förväntade tilldelningen, och våra möjligheter att begränsa den totala tilldelningen av utsläppsrätter betingas av detta förhållande. Låt mig nu besvara Per Bolunds frågor i tur och ordning. Till stor del kan jag upprepa vad jag tidigare sagt i denna fråga. För det första: Utsläppshandelssystemets trovärdighet bygger på att det finns ett stabilt och förutsägbart ramverk som definierar marknaden för den handlande sektorns aktörer. För att säkerställa detta har kommissionen utarbetat en vägledning till medlemsstaterna. Dessutom har riksdagen, som bekant, godkänt den förra regeringens riktlinjer för den svenska fördelningsplanen. Planen lämnades till kommissionen vid månadsskiftet augusti/september förra året av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Planen är restriktiv. Kommissionen har beslutat att godta Sveriges plan bland annat på villkor att den planerade tilldelade mängden ytterligare reduceras. Liknande villkor ställdes på andra länders planer som kommissionen beslutat om. Regeringen har gjort en granskning av kommissionens motiveringar och de som ligger till grund för beslutet och funnit att de inte är invändningsfria och därför öppnat en dialog med kommissionen om dessa frågor. Mot bakgrund av vikten av stabila och förutsägbara spelregler för marknaden är det viktigt att de inte förändras under spelets gång. Bolund förefaller dela denna syn när han i sin interpellation konstaterar att spelreglerna inte får förändras med kort varsel, exempelvis från april 2007 till januari 2008. Nu avvaktar vi respons från kommissionen. Frågan om hur en lägre tilldelning ska fördelas är föremål för överväganden inom Regeringskansliet. Utgångspunkten för bedömningen är direktivets bestämmelser, kommissionens riktlinjer samt riksdagens beslut. En riktlinje som ges av riksdagens beslut är att tilldelningen till befintliga anläggningar i el- och fjärrvärmesektorn bör vara mer restriktiv än tilldelningen till befintliga anläggningar i övriga sektorer. Den fördelning som regeringen avser att besluta om kommer att styras av denna riktlinje, som avser befintliga anläggningar. Denna princip, som riksdagen ställt sig bakom, avser alltså, i motsats till vad Bolund vill mena i sin fråga, inte tillkommande el- och värmeproduktion utan endast befintliga anläggningar. Beträffande nya anläggningar vill jag upprepa vad jag tidigare har sagt. Elmarknaden i norra Europa är i dag integrerad och beslut om var investeringar i ny produktionskapacitet lokaliseras styrs i hög grad av skillnader i förutsättningar mellan länderna. Enligt den svenska fördelningsplanen och riksdagens riktlinjer för denna plan, som Miljöpartiet mycket verksamt har bidragit till, ska förhållanden i närliggande länder beaktas vid tilldelningen av utsläppsrätter till nya el- och värmeproduktionsanläggningar. Jag anser att det är en viktig princip för att säkerställa att svenska företag inte får konkurrensnackdelar som i värsta fall kan leda till investeringar i mindre energieffektiv produktion i andra länder och därmed också till ökade koldioxidutsläpp. Frågan om hur tilldelningsvolymen fördelas mellan de anläggningar som ingår i utsläppshandelssystemet påverkar inte de totala koldioxidutsläppen och berörs inte av kommissionens beslut. Inom ramen för sammanlagd tilldelning avser regeringen för sin del att beakta vikten av stabila och förutsägbara marknadsvillkor när tilldelningen för perioden 2008-2012 genomförs. För det andra: Per Bolund frågar också om jag kan tänka mig att inte dela ut samtliga utsläppsrätter som Sverige tilldelats, utan hålla inne med en del för att uppnå en större effekt i handelssystemet. Det tilldelningsförslag som den förra regeringen lämnat och till vilket Miljöpartiet medverkat har beträffande den sammanlagda volymen inte blivit godkänt och inte funnit kommissionens gillande. I det fall kommissionen inte ändrar sitt beslut har jag för min del sagt att regeringen kommer att acceptera kommissionens besked förutsatt att vi behandlas likvärdigt med övriga länder. I detta fall skulle vi alltså uppnå en större klimateffekt än enligt den plan som Miljöpartiet bidrog till att utarbeta. Utöver en sådan minskning kan naturligtvis utdelningens omfattning påverkas av om och när investeringar i nya anläggningar genomförs. Sverige kommer att fortsätta att agera för en strikt och fungerande utsläppshandel.

Anf. 18 Per Bolund (Mp)

Herr talman! Det är fredagen den 13 i dag. Jag vet inte om det påverkade att jag hade sådan otur så att ministern inte riktigt svarade på min första fråga eller om det var något annat som gjorde det. Min fråga handlade om vilka sektorer som ska stå för den neddragning av utsläppsrätter som kommissionen beslutat att Sverige ska genomföra. Jag oroas lite grann av att ministern i sitt svar låtsas att det inte har skett några avgörande förändringar mellan det att den förra nationella fördelningsplanen skickades in förra året och nu. Han säger att man kan behålla den långsiktighet som har funnits och att man kan köra vidare som man tidigare har gjort. Det stämmer inte. Det är uppenbart fel. Kommissionen har krävt en minskad tilldelning på 2,4 miljoner ton koldioxid. Det måste regeringen på något sätt hantera. Man kan inte låtsas att man kan fortsätta som om ingenting hänt. Det är precis den minskningen som min fråga handlar om och som jag gärna skulle vilja ha ett svar på. Hur ska utsläppsminskningen fördelas mellan de olika branscher som ingår i handelssystemet? En faktor som man måste ta med är att de råvarubaserade utsläppen inom den tunga basindustrin är svåra att effektivisera eller åtgärda, åtminstone inom en kort tidsperiod. Dessutom är det så att den tillverkande industrin i allra högsta grad är konkurrensutsatt på världsmarknaden. Det finns en risk för att om tillverkningskostnaderna i Europa blir för höga kommer tillverkningen att minskas här och flyttas till andra länder. Det tror jag att miljöministern är medveten om. Det skulle inte heller innebära någon vinst för det globala klimatet eftersom utsläppen bara skulle flyttas från Sverige och Europa till andra delar av världen. Det gäller kanske tydligast för den malmbaserade stålindustrin där man har mycket stora utsläpp eftersom man reducerar järnet med hjälp av kol i masugnar. Inom energisektorn är bilden däremot en helt annan. Där vet vi att el och värme mycket väl kan produceras utan fossila bränslen. Det syns tydligt eftersom den största delen av Sveriges el- och värmeproduktion redan i dag är fossilfri. Även de flesta nya anläggningar baseras i dag på förnybara energikällor. Här har de politiska signalerna under lång tid varit mycket tydliga. Ända sedan vi 1988 fick det nya koldioxidmålet och 1991 antog koldioxidskatten har det varit tydligt att vi ska minska koldioxidutsläppen. Jag vill därför hävda att el- och värmeindustrin har haft gott om tid på sig att göra en anpassning. Dessutom måste man ta hänsyn till att el- och värmeproduktionen inte är konkurrensutsatt på samma sätt som till exempel stålindustrin. Risken att man flyttar produktionen till Kina eller Indien måste betraktas som ganska marginell i detta fall. Regeringen står nu inför ett viktigt val. Ska man dra ned på utsläppen inom den elintensiva tunga basindustrin som är hårt konkurrensutsatt? En sådan bördefördelning, att ta från den tunga industrin, skulle ge extrakostnader för Sveriges basindustri på uppemot 400 miljoner kronor per år, och det skulle riskera att driva arbetstillfällen ut ur landet. Jag undrar om det är regeringens vilja. Det är otydligt i det svar som jag har fått från Andreas Carlgren. Alternativet är att i stället minska tilldelningen av utsläppsrätter inom el- och värmesektorn. Där finns det koldioxidfria alternativ som är lättillgängliga och där konkurrensen med andra länder inte alls är lika stor. Någonstans måste utsläppsminskningen göras. Frågan är var den ska göras. Att inte göra den existerar inte som alternativ. Jag vill hävda att om man ger utsläppsrätter till fossil el och värme, och det verkar som om regeringen planerar att göra det, tar man dem från en annan sektor. Då måste man svara på från vilken det är. Jag tycker att det är stötande att regeringen tycks vilja dela ut subventioner i form av gratis utsläppsrätter till tillkommande fossil el- och värmeproduktion i Sverige. Är det verkligen viktigare att stödja värme baserad på fossila bränslen än att stödja svensk basindustri?

Anf. 19 Andreas Carlgren (C)

Herr talman! Först är det viktigt att konstatera vad själva utgångspunkten för Per Bolunds fråga är, nämligen att den tilldelning av utsläppsrätter som Miljöpartiet medverkade till i förra regeringens fördelningsplan gav rätt till mer utsläpp, enligt Per Bolund själv till och med mycket mer utsläpp, än vad som ser ut att bli resultatet av regeringens dialog med kommissionen och kommissionens besked. Under inga förhållanden kommer den att bli högre än den som Miljöpartiet medverkade till under den förra regeringens tid. Det är viktigt att notera. Det är själva utgångspunkten för Per Bolunds fråga. Det är på väg att bli bättre för klimatet och inte sämre. Nivån har ändrats. Det blir en lägre tilldelning. För att behålla spelreglerna så gott det går är det naturligtvis klokt att inte dessutom förändra principerna fullständigt för hur det ska fördelas under det taket och under den nivån. Det är det som Per Bolund vill. Han vill ändra på flera sätt. Han vill ändra på nivån, det vill säga acceptera det som Miljöpartiet från början inte ville, och dessutom förändra principerna för fördelningen. Det skulle innebära att vi gick emot riksdagens beslut. Jag anser att jag ska följa det riksdagsbeslut som är utgångspunkten för regeringens hantering och som jag inte medverkade till, vilket Per Bolunds parti i hög grad gjorde. Men jag tänker följa det. Det innebär att tilldelningen till befintliga anläggningar i el- och värmesektorn ska vara mer restriktiv än tilldelningen till befintliga anläggningar inom industrin. Men riksdagens riktlinjer går också ut på att vi ska ha samma syn på nya anläggningar, oavsett om det rör sig om el, cement eller storproduktion. Lägg dessutom märke till att när det gäller energisektorn har Per Bolund fel i fråga om i vilken grad den är konkurrensutsatt. Det är klart att elproduktionen inte i första hand flyttar från Sverige till Kina eller Indien, men den kan mycket väl flytta till Danmark eller Tyskland och produceras i anläggningar som är sämre ur effektivitetssynpunkt och för klimatet. Då blir i själva verket den totala klimateffekten värre. Det gäller alltså att sansa sig och inse att frågorna vinner på att vi följer det som nu ser ut att bli resultatet. Det totala utsläppet minskar, men vi försöker också under det taket skapa så stabila spelregler som möjligt för industri-, elvärme- och energisektor. Det är regeringens linje. Den är konsekvent med det som Per Bolund talar för, men det lockar naturligtvis att försöka hitta någon utgångspunkt för kritik som skulle kunna tvinga mig - om jag nu skulle gå på det - att bryta mot det som riksdagen tidigare har beslutat om.

Anf. 20 Per Bolund (Mp)

Herr talman! Andreas Carlgren försöker anklaga Miljöpartiet för att helhjärtat ha stött den plan som lämnades in tidigare. Sanningen är att vi drev den förra regeringen så långt som det över huvud taget var möjligt med det opinionstryck som fanns på den tiden. Jag antar att det inte har gått Andreas Carlgren helt förbi att det har skett en del på opinionsområdet när det gäller klimatfrågan. Det fanns dessutom andra partier i kammaren som var väldigt villiga att rösta igenom en betydligt sämre plan för fördelning av utsläppsrätter än den som Miljöpartiet medverkade till. Det var det vi försökte förhindra. Om Miljöpartiet hade suttit i regeringen nu, med det opinionstryck som finns i dagsläget, kan jag garantera att vi hade kommit betydligt längre än vad vi gjorde i den förra planen. Därför blir jag lite upprörd över att Centerpartiet uppenbarligen inte har lyckats påverka sina koalitionspartner i regeringen på ett positivt sätt när man har de möjligheter som nu finns. Det riksdagsbeslut som Andreas Carlgren hänvisar till baserades på den nivå av utsläppsrätter som man då trodde skulle vara möjlig. Nu har de förutsättningarna radikalt förändrats. Man måste minska 10 procent. Frågan är då om man bara ska utgå från att de fördelningsprinciper som riksdagen tidigare ställde sig bakom ska gälla rakt av. Man ska osthyvla bort 10 procent från alla aktörer inom den handlande sektorn. Är det verkligen ett rationellt och klokt sätt att hantera denna fråga på? Olika aktörer inom handelssektorn har ju helt olika förutsättningar och konkurrenssituation internationellt. Jag vill verkligen ifrågasätta om detta är det klokaste sättet att hantera denna fråga på. Riksdagens beslut är bindande, men det finns inget som hindrar att regeringen tar upp frågan till ett nytt riksdagsbeslut och skapar en ny fördelning mellan olika sektorer. Faktum är att om man ger utsläppsrätter till ny fossilbaserad el och värme tar man dem från någon annan. Det måste då vara från den tunga basindustrin som därmed får extrakostnader och en försämrad konkurrenssituation jämfört med andra länders basindustri. Det är en väldigt oroande utveckling. Jag hoppades att den borgerliga regeringen - som jag trodde var näringslivsvänlig och ville värna den tunga basindustrins förhållanden - faktiskt skulle göra en bättre analys än så. När det gäller Andreas Carlgrens resonemang om de totala klimateffekterna blir jag också lite oroad. Den handlande sektorn har en del i den totala klimatpåverkan, men det finns också andra sektorer. Den totala klimatpåverkan regleras av Kyotoprotokollet. Alla länder i Europa och även i andra delar av världen har faktiskt i Kyotoprotokollet tagit på sig att verka för utsläppsminskningar. Danmarks Kyotoåtagande är oförändrat oavsett om Sverige producerar gas och el eller inte, och det påverkas inte heller av om vi exporterar elen. Den enda skillnaden blir i sådana fall att vi tar utsläppsrätter från svensk basindustri och ger dem till gasproduktion och el i Sverige. Basindustrin får då betala i stället för danska aktörer som inte behöver göra anpassningar eftersom de kommer lindrigare undan genom sitt eget Kyotoåtagande. Jag är verkligen överraskad av att Andreas Carlgren har inställningen att svensk basindustri ska betala för neddragningar i Danmark - för att klara deras Kyotoåtagande. Det är någonting som jag verkligen vill ifrågasätta. Frågan kvarstår dock. Ska jag tolka Andreas Carlgren så som jag är oroad över att jag måste göra, nämligen att man ska ta 10 procent av den tunga basindustrins tilldelning av utsläppsrätter? Kommer de att försvinna nu, i och med att man ska köra osthyvelprincipen och ta lika mycket från alla för att ge sken av att man upprätthåller något slags låt-gå-politik och fortsätter under samma principer som tidigare? Jag måste säga att det inte är någon bra politik vare sig för basindustrin eller för klimatet!

Anf. 21 Andreas Carlgren (C)

Herr talman! Först vill jag bara säga att jag egentligen inte alls angrep. Jag bara konstaterade att innebörden av det som Per Bolund sade var just att det nu blir en mer restriktiv tilldelning än vad Miljöpartiet medverkade till. Per Bolund hade en rad förklaringar till detta och kom sedan med nya angrepp. Låt oss lämna detta, för det kommer inte att lösa klimatproblemet. Jag bara konstaterar att innebörden av det Per Bolund säger är just att det ser ut att bli en lägre tilldelning och därmed lägre klimatpåverkan med det som regeringen nu gör än med det som Miljöpartiet medverkade till. Det är helt enkelt ett faktum, och det är vi egentligen överens om. Vi behöver inte träta om den saken. Det handlar om vilka sektorer som ska få den förändrade nivån. Per Bolund säger att förutsättningarna har förändrats radikalt, och då måste också tilldelningsprinciperna förändras. Jag argumenterar dock i stället för att om vi ska behålla så stabila spelregler som möjligt - vilket jag anser att vi ska, för det kommer att vara bäst för både miljön och industrin - då ska vi inte både ändra nivån och dessutom förändra fördelningsprincipen. Då har vi i mycket högre grad förändrat grunden. Det är självklart inte heller ett logiskt resonemang att ändra det ännu mer. Nu vill Per Bolund ge intrycket av att han egentligen skulle vilja skydda industrin mer än vad alliansregeringen vill, och i stället ger han sig på energisektorn och de nya anläggningarna. Han vill dessutom ge intryck av att detta på något sätt skulle ha en bättre klimateffekt. Men det där stämmer inte! Industrin får inte en radikalt annan tilldelning om vi följer de principer som regeringen kommer att föreslå. Jag vill poängtera det som jag säger i interpellationssvaret: Vi ska naturligtvis göra hela beredningen, och där ska det exakta beslutet tas. Vad jag pratar om är de principer vi ska följa. De är angivna av riksdagen, de är angivna av kommissionens beslut och de ligger i fördelningsplanen som ni var med och tog fram. Vi kommer att följa dem för att förändra spelreglerna så lite som möjligt, skapa stabilitet och se till att skydda industrin på ett klokt sätt. Det var väl det som var utgångspunkterna när ni var med och gjorde planen? Skyddet för industrin har väl inte blivit mycket värre till följd av de principer som ni var med och tog fram bara för att det är en ny regering. Dessutom blir det bättre för energisektorn. Titta till exempel på hur det ser ut när det gäller elen och värmen i Sverige! Sverige har ett intresse av att vi får nya kraftvärmeanläggningar som ger både kraft och värme. Vi behöver värme, och vi behöver utnyttja det värmeunderlag som vi skapar i den svenska energisektorn. Värme är en produkt som inte kan importeras. Därför är det viktigt att vi ser till att också behålla elproduktionen här i landet. När det gäller Malmö kan man säga att det behövs ett tillskott av elproduktionskapacitet i Sydsverige för att förbättra effektbalansen. Det är klokt att göra det. Det är en av konsekvenserna av Barsebäcksverkets stängning som ju vi också har medverkat till och som jag tycker var riktig. Dock ska vi också se till att det finns rätt elförutsättningar och rätt värmeförutsättningar efter det beslutet. Förhållandena i närliggande områden, till exempel Tyskland och Danmark, måste vi också beakta när vi tilldelar utsläppsrätterna. Det är självklart bra för industrin, men det är också nödvändigt för elsektorn. Med en integrerad elmarknad i norra Europa kan vi inte ha annorlunda förutsättningar än kringliggande länder, för i så fall får vi inte de nya investeringarna i Sverige, utan då hamnar de på andra håll. Detta är alltså ett sätt att både skydda industrin och skapa rätt energiförutsättningar och rätt förutsättningar för klimatet.

Anf. 22 Per Bolund (Mp)

Herr talman! Miljöministern säger att vi inte kan ha andra förutsättningar än övriga länder när det gäller elproduktionen. Det är ett väldigt underligt påstående. Det är uppenbart att förutsättningarna är helt olika. Danmark fick 36 procent av sin elproduktion från vindkraft under januari månad i år. Sverige är inte i närheten av den elproduktionen. Sverige har vattenkraft, vilket inte Danmark har. Att säga att vi ska ha precis samma förutsättningar för elproduktion i de olika länderna är ett väldigt underligt påstående. En 10-procentig neddragning av utsläppsrätterna inom den tunga industrin har en helt annan påverkan på den branschen än vad en 10-procentig neddragning av utsläppsrätterna inom el- och värmeproduktion har. Detta verkar regeringen helt vilja strunta i. Man tror att effekten blir densamma oavsett var man gör neddragningarna. Möjligtvis är det så ur klimatsynpunkt, men ur industrisynpunkt är det inte alls så. Det måste man också ta hänsyn till i denna fråga. Jag måste säga att jag oroas lite grann över att det verkar som om regeringen tar väldigt lätt på den här frågan. Det verkar inte som om man tycker att den 10-procentiga neddragningen har någon större effekt över huvud taget. Jag tror inte att den tunga industrin resonerar på det sättet, Andreas Carlgren. Jag tycker att du ska ta en diskussion med dem om vad de anser om den här frågan. Det verkar verkligen behövas. Sedan har vi resonemanget om el- och värmeproduktion i Sverige. Vi är självklart överens om att det behövs el- och värmeproduktion i Sverige, också i Malmö. Men det är ju inte det som är den intressanta frågan, utan det är vilket bränsle man ska använda för att få den här el- och värmeproduktionen. Det är det som blir effekten: Ger man en frikostig tilldelning av utsläppsrätter till fossil produktion så minskar man förutsättningarna för förnybar produktion. Det är ju det som är häpnadsväckande. Det finns ingen anledning att göra på det sättet över huvud taget. Det skulle gå att genomföra produktionen med hjälp av biobränslen i stället. Sverige har gott om biobränslen. Det är också en sak som skiljer oss från till exempel Danmark, och det är därför som vi bör satsa just på den sektorn, alltså biobaserad kraftvärmeproduktion.

Anf. 23 Andreas Carlgren (C)

Herr talman! Först vill jag bara konstatera att jag tycker att du, Per Bolund, är utmärkt kunnig när det gäller frågorna om utsläppshandel och sambanden med Kyotoprotokollen och därför rolig att debattera med, men jag uppfattar det nog så att du avsiktligt missförstod när du låtsades att mitt svar gällde att vi alla skulle ha lika förutsättningar när det gäller elen och energin över huvud taget. Det är självklart att jag pratar om just det vi diskuterar, nämligen de förutsättningar som vi skapar genom utsläppshandeln, och då är det som jag sade när det gäller förhållandena mellan Sverige och Sydsverige å ena sidan och Danmark och Tyskland å andra sidan. Jag vill också konstatera att det ligger i förutsättningarna för det svar som jag har gett att det är en helhet som ska avvägas mellan industrin och energisektorn. Nya förutsättningar skapas genom en lägre tilldelning, där vi ännu inte har fått de slutgiltiga beskeden av kommissionen. Vi får avvakta det också. Men givet att de behandlar Sverige på samma sätt och på lika villkor som övriga länder kommer vi också att acceptera en lägre tilldelning, om det nu visar sig bli fallet. Vi har ju fortsatt en dialog här. Som jag har sagt hela tiden vill jag, just för att skydda industrin i rimlig mån, inte bara skapa helt nya spelregler och inte bara bortse från villkoren där. Försök inte låtsas det ens. Det är ju därför vi har haft dialogen med kommissionen, och det är därför som vi också framöver i så fall ska se till att vi har rimliga fördelningsprinciper mellan industrin och energisektorn. Hur de konkreta besluten kommer att se ut kommer den fortsatta beredningen att visa. Då har vi möjlighet att ytterligare finjustera avvägningarna, men vi tänker inte avvika från de riktlinjer som riksdagen har antagit och som Miljöpartiet har medverkat till i mycket högre grad än vad jag själv har gjort.

den 26 mars

Interpellation

2006/07:440 Fördelning av utsläppsrätter

av Per Bolund (mp)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

EU-kommissionen underkände den 29 november 2006 förslaget till svensk nationell plan för fördelning av utsläppsrätter (NAP). Kommissionen krävde att den svenska regeringen måste komma tillbaka med en ny plan där tilldelningen minskats med ca 10 procent vilket motsvarar 2,4 miljoner ton.

Inom kort måste därför regeringen lägga fram en plan för hur man vill fördela den minskade mängden utsläppsrätter mellan basindustrin och el- och värmeproducenter. I den första fördelningsplanen fastslogs att det i första hand är inom energiproduktion som utsläppsminskningar måste göras, i andra hand ska minskningen ske från övriga industriutsläpp och som en sista utväg från industriprocesser som stålindustrins kolanvändning, från kalk- och cementindustrin och från oljeraffinaderier. Principen om att prioritera processutsläpp återfinns redan i Flexmex 2-kommitténs delbetänkande 2003 och antogs i stor politisk enighet.

Anledningen till denna prioritering är att utsläppen inom tung industri är svåra att minska. På en konkurrensutsatt världsmarknad leder högre tillverkningskostnader i Europa till att tillverkningen riskerar att minska här och i stället öka i andra länder. De totala utsläppen minskar inte utan källan flyttas bara till en annan plats. Den tillverkande industrin måste därför få längre tid för att klimatanpassa sina produktionsmetoder. Spelreglerna får inte förändras med kort varsel, exempelvis från april 2007 till den 1 januari 2008.

För el- och värmeproduktion är däremot bilden en annan. Både el och värme kan lätt produceras helt utan utsläpp av klimatpåverkande gaser. Redan i dag är den största delen av Sveriges produktion av el och fjärrvärme koldioxidfri. Produktion av el och värme är inte heller konkurrensutsatt på samma sätt som den tunga basindustrin, och det finns ingen risk att produktionen av fjärrvärme flyttas till andra länder. Ökade kostnader kan därför inte slå ut den svenska produktionen av el och värme.

Neddragningen i energisektorn var betydande redan i den tidigare inlämnade fördelningsplanen; däremot fick nya fossileldade kraftvärmeverk 100 procent gratis tilldelning. Om den konkurrensutsatta industrin ska kunna hållas skadeslös är det inte möjligt att bibehålla denna linje utan utsläppsminskningen måste tas från tillkommande fossil el- och värmeproduktion.

Med tanke på de nya rönen om klimatförändringarna som kommit fram i till exempel Sternrapporten och den fjärde rapporten från IPCC samt de åtaganden Sverige gjort inom EU kan det finnas skäl att fundera på om man ytterligare bör dra ned på utsläppen inom handelssystemet. En möjlighet att minska utsläppen kan vara att regeringen inte delar ut samtliga utsläppsrätter man har rätt till enligt kommissionens fördelning.

Jag vill därför fråga ministern:

1. Avser ministern att i förslaget till ny svensk fördelningsplan (NAP) följa de principer som samtliga politiska partier ställt sig bakom, om att minskningen av tilldelade utsläppsrätter helt ska göras inom befintlig och tillkommande el- och värmeproduktion och inte inom tung basindustri?

2. Kan ministern tänka sig att inte dela ut samtliga utsläppsrätter som Sverige tilldelats utan hålla inne med en andel för att uppnå en större klimateffekt i handelssystemet?