Förbifart Stockholm

Fru talman! Jens Holm har ställt två frågor till mig om Förbifart Stockholm.

Tidigare i år hävde Trafikverket avtalet med entreprenören som byggde tunnlarna under Lovön. Grunden för hävningen är kontraktsbrott avseende framför allt arbetsmiljö. De främsta orsakerna till att projektet nu får en förlängd byggtid och en ökad kostnad är de geologiska förutsättningarna i vissa avsnitt av berget samt hävningen av kontraktet för arbetet med tunnlarna under Lovön.

Jag har inte för avsikt att avbryta bygget av Förbifart Stockholm. Det skulle vara ett verkligt slöseri med skattebetalarnas pengar att bekosta såväl redan upparbetade medel som avvecklingskostnader, utan att alls kunna dra fördel av de nyttor Förbifart Stockholm kommer att bidra med när den är färdigställd.

Med detta sagt vill jag samtidigt betona att jag ser mycket allvarligt på den försening och fördyring som uppkommit i projekt Förbifart Stockholm. Det ingår självklart i Trafikverkets uppdrag att se över möjligheterna att vidta åtgärder som gör att fördyringen inte blir så stor som aviserats. Möjligheten och lämpligheten av att eventuellt öppna en del av sträckan tidigare utreds också.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Förbifart Stockholm ingår i den så kallade Stockholmsförhandlingen från 2007. Det var en uppgörelse mellan statens förhandlingsman och företrädare för Stockholmsregionen om trafik- och infrastruktursatsningar för Stockholmsregionen. Länsstyrelsen i Stockholms län, Stockholms läns landsting, Kommunförbundet Stockholms län, Stockholms stad samt dåvarande Vägverket och Banverket har sedan signerat ett avtal från 2010 om medfinansiering av satsningar enligt den så kallade Stockholmsförhandlingen. Den dåvarande borgerliga regeringen fastställde dessa satsningar i beslut om nationell plan för perioden 2010-2021.

Fru talman! Jag vill tacka infrastrukturministern för svaret på min interpellation om Förbifart Stockholm.

Förbifart Stockholm är Sveriges dyraste och största motorvägsbygge. Prislappen låg från början på omkring 30 miljarder kronor. Nu börjar den närma sig 40 miljarder kronor. Trafikverket aviserade för några veckor sedan en kraftig fördyring med 3,3 miljarder kronor extra och att hela projektet kommer att försenas med fyra år. 40 miljarder kronor för en motorväg på ungefär två mil blir en kostnad på ungefär 2 miljoner kronor per meter. Det säger någonting om kostnaden för projektet.

Det finns en uppenbar risk med den ökade kostnaden för motorvägsprojektet: att viktiga investeringar i kollektivtrafiken i Stockholm kommer att trängas undan. Det finns också en annan och än allvarligare kostnad för det här projektet. Det är förstås priset för klimatet. Förbifart Stockholm är byggt enligt en prognos om ökad biltrafik. Med ökad biltrafik kommer vi också att få ökade utsläpp. Det är därför Förbifart Stockholm förkastas av en enig miljörörelse och även har avstyrkts av vår expertmyndighet Naturvårdsverket.

Besluten om motorvägsprojektet togs, precis som ministern säger, till exempel 2007 i och med Stockholmsförhandlingen och sedan 2010. Därefter kom detta in i den nationella plan för infrastrukturinvesteringar som den borgerliga regeringen då beslutade om.

Sedan 2010 har det hänt en del. Vi har till exempel fått Parisavtalet. Vi har också fått en kraftigt ökad medvetenhet om den klimatkris som vi nu befinner oss i. Sedan förra året har vi i Sverige en klimatlag och ett klimatpolitiskt ramverk som säger att alla politikområden måste verka för att våra klimatmål uppfylls. Ett av dessa viktiga klimatmål är att transportsektorn ska minska sina utsläpp med minst 70 procent till 2030. I dagsläget vet vi att utsläppen från vägtrafiken ökar, inte minskar. Vi behöver alltså göra mycket mer för att minska våra utsläpp.

Därför tycker jag att det var intressant att ta del av en skrivelse från Naturskyddsföreningen och Klimataktion som jag vet har gått till regeringen. De föreslår att regeringen ska tillsätta en förutsättningslös utredning för att se på konsekvenserna av att avbryta bygget av Förbifart Stockholm, både ur ett ekonomiskt perspektiv och ur ett miljömässigt perspektiv samt med avseende på hur det till exempel kan påverka kollektivtrafiken. Det tycker jag är ett väldigt intressant förslag. Ministern skulle kunna ge Trafikverket i uppdrag att tillsätta en sådan utredning.

Ministern skulle också kunna ge ett uppdrag till Trafikverket att åtminstone se till att Förbifart Stockholm håller sig inom den budget som är fastslagen och att Förbifart Stockholm inte blir det projekt som äventyrar våra klimatmål. De uppdragen har inte ministern gett till Trafikverket. Ministern svarar att han förutsätter att Trafikverket arbetar fortlöpande med detta.

Jag vill fråga ministern: Varför inte ge Trafikverket ett konkret uppdrag att se till att Förbifarten håller sig inom den budgetmässiga och klimatmässiga ram som vi har antagit?

Fru talman! Tack, Jens Holm! Låt mig konstatera att vi delar väldigt många synpunkter när det gäller transportsektorns behov av att ställa om för klimatet. Ska vi klara 70-procentsmålet till 2030 behövs väldigt mycket mer göras. Det är därför vi arbetar med bränslebytet, reduktionsplikten, som gör att vi får biobränsle. Det är därför som vi jobbar stenhårt med elektrifiering av transportsektorn.

Det går bra att göra i ett läge där vi har rekordstora elöverskott. Trots att kärnkraftverk stängs är det 85 miljarder kronor i beslutade investeringar i vindkraften i Sverige. Vi exporterar lika mycket el som det skulle krävas att med råge elektrifiera hela transportsektorn.

Dessutom investerar vi mer än någonsin i järnväg. Vi gör den största järnvägssatsningen i modern tid. Då räknar jag inte med nya stambanor, vilket vore otroligt välkommet, utan jag räknar med alla övriga järnvägssatsningar vi gör inte minst i Stockholmsregionen med fyrspår mellan Stockholm och Uppsala men också Norrbotniabanan och Sydostlänken.

Det gör vi för att kunna klara klimatmålen. Men i samma stund som det sägs måste man också fullfölja de projekt som redan är påbörjade. År 2010 fattades beslut, och redan 2007 förhandlades beslut fram, om Förbifart Stockholm. Att avbryta bygget mitt i perioden är inte rimligt. Det tror jag att även Jens Holm inser.

Däremot är det naturligtvis Trafikverkets uppgift, och det uppdraget har det redan, att fullfölja genomförandet men också se till att minska kostnaderna. Det handlar om att se på vilket sätt man kan reducera de kostnadsökningar som man har fått till följd av till exempel den avbrutna upphandlingen vid Lovön.

Jag har nyligen haft ett möte med företrädare för Stockholmsregionen där vi tittat både på fördyringarna i Förbifart Stockholm men också de mycket kraftigare fördyringar som vi ser i regionens egna projekt om tunnelbanan. Där är fördyringen uppe i 9-10-miljardersklassen. Det överstiger procentuellt vida den fördyring vi ser i Förbifart Stockholm.

Det är oroväckande. Tunnelbanesatsningen i Stockholmsregionen är viktig inte minst ur klimatsynpunkt men också eftersom Stockholm växer. När Stockholm växer måste också infrastrukturinvesteringarna finnas på plats. De ska klara klimatprövningen. De ska bidra till omställningen. Det kommer att bli än viktigare framöver när vi ser hur vi utvecklar städerna och mobiliteten så att vi får bättre och smartare trafiklösningar.

Det finns två delar i detta. Det ena är att blicka framåt över vilka investeringar vi ska göra i framtiden för att se till att vi ställer om transportsektorn både på infrastruktursidan inför kommande nationell plan och också här och nu när det gäller drivlinor, bonus-malus, elektrifieringen eller bränslereduktionen. Det gäller inte minst vilka krav vi ska kunna ställa i städer där förslaget som vi under vår regeringstid har drivit igenom om miljözoner kan vara ett viktigt verktyg som man använder sig av.

Därutöver ska man naturligtvis också se till att projektet inte får större överskridanden utan att man håller sig inom de ramar man har. Det handlar om att man analyserar på vilket sätt man kan öka nyttorna genom att öppna delar av Förbifarten tidigare så att man inte får en för lång försening.

Sedan tror jag att vi alla har ett ansvar att fundera över hur upphandling och upphandlingsstrukturer kan bidra till än smartare upphandlingar framöver när det gäller kostnadsfördyringar för infrastrukturobjekt. Det vet jag att Jens Holm och jag har samma uppfattning om.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet välkomnar de klimatsatsningar som nu görs. Men tyvärr går det inte tillräckligt fort. Med Vänsterpartiets politik skulle det gå fortare. Vi skulle få en snabbare utbyggd elladdinfrastruktur. Vi skulle få ökade satsningar på biobränslen och inte minst på den viktiga biogasen. Vi skulle få ökade satsningar på kollektivtrafik. Vi skulle få en snabbare utbyggnad av järnvägen i Sverige. Allt det är områden där vi anslår mer pengar och kräver högre ambitioner.

Det kan vi göra delvis därför att vi också berättar vad vi behöver göra mindre av. Vi behöver köra mindre bil, inte minst i våra storstäder där det går alldeles utmärkt att resa kollektivt. Det är därför vi avfärdar byggen som Förbifart Stockholm eller för övrigt den planerade tvärförbindelsen på Södertörn som kommer att gå lös på ungefär 11 miljarder kronor.

När det gäller Förbifart Stockholm är det oerhört viktigt att vi åtminstone får en bantad version som bättre rimmar med de klimatmål som vi har antagit. De klimatmålen fanns inte då Förbifarten klubbades från början, utan de har kommit efter.

Det är också viktigt att vi får ett bygge som åtminstone håller sig inom den budgetram som finns anslagen. Här har ministern alla möjligheter att se till att den ansvariga myndigheten arbetar med de frågorna. Då tror inte jag att det riktigt räcker att ministern bara förutsätter att Trafikverket ska återkomma med någon form av bantad version av Förbifart Stockholm.

Jag är väldigt rädd för att man kommer att tuffa på precis som vanligt. Det är inte alls omöjligt att vi står här igen om ett år, och då har prislappen på Förbifart Stockholm höjts med ett par miljarder till. Därför borde ministern använda sin möjlighet att ge ett konkret uppdrag till vår ansvariga myndighet att återkomma med en bantad version av Förbifart Stockholm. Eller så kan man göra som föreslås i det här brevet som jag håller upp från miljörörelsen och även utreda möjligheten att helt och hållet stoppa projektet.

Fru talman! Jag skulle också vilja passa på att fråga om finansieringen av Förbifart Stockholm. Förbifart Stockholm finansieras till största delen med den trängselskatt som finns här i Stockholm. Nu när vi får en kraftig fördyring är det många som är rädda för att det kommer att läggas på trängselskatten.

Det innebär att vi får förlängda höjda trängselskatter där intäkterna fortsätter att gå till motorvägar i stället för till kollektivtrafiken. Det var ursprungstanken med trängselskatterna när de infördes här i Stockholm.

Vi har, precis som ministern är inne på, viktiga investeringar i tunnelbanan som ska göras här i Stockholm. Dessutom har vi extra stora investeringar som ska komma. Det är tunnelbanan mellan Älvsjö och Fridhemsplan, Spårväg syd på Södertörn, och vi har även en förlängning av Roslagsbanan in till City. Det är vid sidan om den nya tunnelbanan som ska gå ut till Nacka.

Här finns en väldigt stor oro för att en del av de tunnelbaneinvesteringarna inte kommer att bli av eller fördröjas därför att Förbifart Stockholm kommer att tränga ut de här viktiga investeringarna. Här spelar staten en viktig roll. Trängselskatten är en skatt som vi klubbar här i riksdagen.

Kommer infrastrukturministern att engagera sig i den här frågan och säkerställa att de investeringar som ska gå till utbyggd kollektivtrafik i Stockholm också landar där och inte fördröjs och minskas?

I detta anförande instämde Andreas Lennkvist Manriquez (V).

Fru talman! Det finns mycket man skulle kunna säga om Jens Holms anförande. Det är klart att jag är oroad, precis som många andra, över att infrastrukturobjekt eller infrastrukturinvesteringar fördyras. Det gäller inte minst tunnelbanesatsningen i Stockholmsregionen.

Vi kan inte ha en ordning där vi får miljardöverskridanden vid stora infrastrukturobjekt. Därför ska kostnadskontrollen öka. Jens Holm har själv varit med på utskottet, där Trafikverket redovisade skälen till fördyringarna och förseningarna när det gäller just Förbifart Stockholm. Fördyringen är på 9 procent. I tunnelbanebygget ligger fördyringen på ungefär 40-50 procent, om jag har förstått saken rätt. Det är klart att det är oroväckande.

Det riskerar naturligtvis att få effekter för andra insatser framöver. Därför är det viktigt att man arbetar med effektiviseringar under byggtiden för att minska den risken. Jag har absolut inte varit passiv, tvärtom. Jag tog initiativ direkt, innan Jens Holm reagerade, att bjuda in aktörerna. Jag såg till att vi fick till ett möte med Stockholmsregionen och också information från Trafikverket och från andra aktörer. Det handlade om att skapa oss en bild över läget och en beredskap för hur vi ska hantera eventuella fördyringar framöver. Jag tror att det är viktigt.

Men jag tror också att det är viktigt att ta upp den principiella eller kanske svåra frågan framöver om upphandling av infrastrukturobjekt och den underprissättning som har funnits på marknaden. Det är kanske en diskussion som man behöver ha inte minst i trafikutskottet framöver.

När det gäller omställningen har jag ingen annan uppfattning än Jens Holm. Vi är angelägna och entusiastiska över möjligheten att göra ännu mer för att ställa om transportsektorn. Om vi ska nå 70-procentsmålet behöver mer göras. Det är därför vi gör den största järnvägssatsningen i modern tid. Det är därför vi lägger rekordstora belopp på renovering och reparation av det svenska järnvägssystemet.

Det är därför vi nu också kan bli världsledande i elvägar. Världens första permanenta elväg kan komma att byggas i Sverige. Där kan tunga transporter och lastbilstransporter sekventiellt laddas och på det sättet bli fossilfria. I detta tillsammans med biobränsleutvecklingen och elektrifieringen av hela fordonsflottan kan Sverige bli världsledande och visa att det går. Och gudarna ska veta att det behövs! I dessa tider när inte minst en president i ett land väster om oss har twittrat ut att man inte ville delta i Parisavtalet - hur viktigt är det inte då att signalen från Sverige är att tala om att vi ska klara detta och att vi ska ställa om?

Det är en signal inte bara till Greta Thunberg och hundratusentals andra ungdomar som är oroade utan till hela världens befolkning och många länder som också oroas över vad klimatförändringarna kan komma att innebära. Då kan Sverige genom att våga vara en permanent världsutställning, våga testa ny teknik och våga fatta modiga beslut om investeringar i till exempel järnväg och nya stambanor se till att vi kan klara omställningen.

Då måste vi också kunna utveckla stadstrafiken. De nya beslut som vi talar om framöver måste bygga på ökad mobilitet i staden, ökade kollektiva transporter, andra transportmedel än bil, naturligtvis, och inte minst på att hitta fler sätt att kombinera rörlighet och trygghet. Vi ska inte låta gamla traditioner och utgångspunkter för samhällsplaneringen vara gällande för framtida städer.

Här har vi förändrat sättet att se på nationell plan när vi redan i 2018 års nationella plan tog in bostadsbyggande som en viktig del. Fyrspår mellan Stockholm och Uppsala kan ge 50 000 bostäder. Det är samhällsbyggnad.

Jag tror att vi framöver ska inkludera fler aspekter. Klimaspekten är självklar, men det gäller också jämställdhetsaspekten så att vi får ett jämställt, jämlikt och klimatanpassat samhälle framöver.

Fru talman! Precis just nu demonstrerar utanför den här byggnaden stockholmarna för en ambitiösare klimatpolitik. Ett av kraven är stoppad Förbifart Stockholm, eller åtminstone en bantad och anpassad Förbifart Stockholm, så att resurser inte tränger undan de viktiga investeringarna i kollektivtrafiken.

Nästa vecka börjar FN:s viktiga klimattoppmöte i Madrid. Vi vet alla att vi måste göra mer för klimatet, och då måste även transportsektorn och de som tror att det är en mänsklig rättighet att köra bil i storstäder förstå att vi inte kan fortsätta som vi har gjort. Då är infrastrukturplaneringen - även om det är ett långt och krångligt ord - ett av våra viktigaste styrmedel, för det är där vi bygger de framtida städer som människor ska leva och verka i.

Därför tycker jag att det är tråkigt att ministern inte vill ge ett konkret uppdrag till vår ansvariga myndighet, Trafikverket, att återkomma med en omarbetad plan för Förbifart Stockholm som ryms inom våra klimatmål och inom budget.

Jag tycker att också frågan om trängselskatten är en fråga där ministern måste vara mycket tydligare. I dagsläget går merparten av pengarna till Förbifart Stockholm, och så kan vi inte ha det. Tanken med trängselskatten är att vi tar pengar från massbilismen och investerar i alternativet, som är utbyggd kollektivtrafik.

Här skulle ministern kunna vara väldigt tydlig och säga att framtida trängselskatteintäkter bör gå till kollektivtrafiken i regionen och inte till fortsatta motorvägsutbyggnader. Vad anser ansvarig minister om det?

Fru talman! Ansvarigt statsråd, infrastrukturminister Tomas Eneroth, anser att avtal också ska hållas. Det ankommer inte på regeringen enskilt att förändra förutsättningarna för trängselskatter. Detta är ett avtal som har gjorts med lokala och regionala företrädare och med kommuner i Stockholmsregionen. Det är viktigt.

Jag tror att även trafikutskottets ordförande inser att det här är en diskussion som måste föras mellan alla parter som står bakom finansieringen, och då inte bara av Förbifart Stockholm utan också, inte minst, av finansieringen av viktiga tunnelbaneprojekt. Jag tror att det måste vara utgångspunkten.

Jag noterar att Vänsterpartiet, vilket jag kan ha respekt för när man är i opposition, står och velar mellan att å ena sidan stoppa Förbifarten omedelbart, å andra sidan kräva en ombearbetad version. Jag skulle vilja se hur det där stoppet skulle se ut och hur en halv tunnel går ned vid Skärholmen.

Låt oss bara konstatera att vi är i ett läge där det är viktigt att titta framåt för att minska de kostnadsökningar som har varit i infrastrukturobjekten. Vi måste se hur vi kan säkerställa att vi klarar klimatkraven för transportsektorn. Vi måste se till att vi kanske får mer resurser framöver för att göra rätt och fungerande infrastrukturinvesteringar, och då inte bara i Stockholmsregionen utan i hela landet.

När vi nu lägger 100 miljarder mer än den borgerliga regeringen gjorde i nationell plan innebär det satsningar, inte bara i Stockholmsregionen. Det är en satsning på järnväg i Västerdalsbanan mitt i Dalarna, Norrbotniabanan, Mittbanan och renovering av bron över Stora Helvetet. Det är satsningar på Sydostlänken mellan Älmhult och Olofström och ned till Karlshamn.

Det är infrastruktursatsningar så att hela landet kan vara med i omställningarna. Det får inte bara bli en diskussion för storstadsområdet, för då får vi gula västar på många håll i Sverige. Vi måste se till att hela landet är med i omställningen. Det är stad, och det är land, och den omställningen ska hela Sverige vara med på. Det är min utgångspunkt i det arbete vi har med infrastruktursatsningar. Det ska inte bara gälla Stockholm.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.