Förändringar i a-kassesystemet

Fru talman! Jasenko Omanovic har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa legitimiteten för arbetslöshetsförsäkringen. Han ger en rad exempel på regelförändringar som genomförts de senaste tre åren. Syftet med många av de reformer han nämner har varit att stärka försäkringens legitimitet som omställningsförsäkring. Arbetslöshetsförsäkringen är inte en yrkesförsäkring. Avsikten med arbetslöshetsförsäkringen har aldrig varit att säkerställa en viss inkomstnivå på obestämd tid utan att tjäna som stöd under en begränsad omställningsperiod. Borttagandet av det begränsade sökområdet under arbetslöshetens 100 första dagar, modifierandet av deltidsbegränsningen, samordningen av arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd, den förändrade beräkningen av arbetsvillkor och ersättning samt förändringarna gällande den överhoppningsbara tiden är alla exempel på reformer som förstärker arbetslöshetsförsäkringens roll som omställningsförsäkring och som tydliggör arbetslinjen i arbetslöshetsförsäkringen. Jag vill framhålla att jag tycker att det är olyckligt att individer står utanför den inkomstrelaterade arbetslöshetsförsäkringen. Den inkomstrelaterade arbetslöshetsförsäkringen är frivillig, och det är upp till var och en att avgöra om man vill vara medlem i en arbetslöshetskassa eller inte. Individer som väljer att stå utanför en arbetslöshetskassa är emellertid inte helt utan skydd. Grundförsäkringen ger grundersättning till alla som utfört arbete i den omfattning försäkringen kräver. Regeringen anser att det finns skäl att eftersträva att alla som arbetar och uppfyller villkoren i försäkringen omfattas av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med rätt till inkomstrelaterad ersättning. Formerna för hur detta på sikt skulle kunna åstadkommas kommer att prövas vidare inom ramen för den aviserade parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Regeringen har redan genomfört flera reformer för att fler ska välja att gå med i en arbetslöshetskassa. Från halvårsskiftet 2009 är det möjligt för arbetslösa att beviljas medlemskap i en arbetslöshetskassa. Varje medlemsmånad räknas också dubbelt under 2009, vilket innebär ett snabbare berättigande till inkomstrelaterad ersättning. Sammanfattningsvis har regeringen redan vidtagit en rad åtgärder för att stärka arbetslöshetsförsäkringens legitimitet.

Fru talman! Tack, herr minister, för svaret! Det finns en punkt där jag faktiskt kan hålla med ministern i hans svar. Det är att arbetslöshetsförsäkringen aldrig har varit till för att säkerställa en viss inkomstnivå, utan det är en omställningsförsäkring. Det har alltid varit så. Problemet är när man säger att man gör 25 förändringar på 36 månader för att skapa legitimitet i försäkringen och för att förstärka arbetslinjen - 25 förändringar på 36 månader! Det är så långt från ordet "kontinuitet" som det är möjligt. Här saknas alla tankar om kontinuitet i försäkringen. Det är ungefär som om statsrådet Littorin och jag skulle ha en hemförsäkring som fungerar så att man inte får omförsäkra huset på sommaren om det skulle brinna på grund av att man har grillat utanför, men på vintern får man göra det. Ungefär så ser det ut. Det är obegripligt. Hur kan man säga att 25 förändringar på 36 månader kan leda till att man åstadkommer en legitimitet i försäkringen? Dessutom säger man att man ska tydliggöra arbetslinjen i arbetslöshetsförsäkringen. Men då bortser man från att arbetslinjen i försäkringen, om man nu vill se det som en omställningsförsäkring vilket statsrådet påstår, innebär att man faktiskt måste se till att erbjuda andra möjligheter runt försäkringen. Försäkringen är bara en del i det hela. Man måste erbjuda andra saker runt omkring, till exempel utbildning och att kunna överblicka hur konjunkturläget kommer att se ut. Det gör man inte om man skapar en försäkring som ingen kan ha tillit till och förtroende för. Man har ändrat 25 gånger på 36 månader. Det är nästan en förändring i månaden. Det är alldeles för många förändringar, Littorin. Dessutom har en halv miljon försäkrade lämnat arbetslöshetsförsäkringen. Vem kan ha förtroende för en försäkring som förändras så många gånger och där man inte vet vilken idé statsrådet Littorin kommer att ha om att förändra försäkringen när han vaknar på morgonen? Det är dessa förutsättningar som just nu råder kring arbetslöshetsförsäkringen. Det finns ingen konkret tanke. När man påstår att det är en omställningsförsäkring måste man skapa en trovärdighet och säkerhet i försäkringen så att folk vågar ta steget och ställa om.

Fru talman! Om man ska förstå den här frågan och svaret måste man sätta dem i något sammanhang. Då måste man se att det finns en tanke och en idé bakom den försämring av a-kassan som den sittande regeringen har genomfört under de senaste åren. Vill man ha reda på vad den tanken och idén är handlar det bara om att läsa det finstilta i till exempel budgettexterna. Där framstår det klart och tydligt att det handlar om att sänka lönerna på den svenska arbetsmarknaden och disciplinera svenska arbetare. Sedan kan man fundera lite grann på vilket stöd arbetsmarknadsministern har för de svepande påståenden som framförs i svaret. Vi har diskuterat den här frågan förr, så jag är inte helt obekant med hur arbetsmarknadsministern försöker lägga ut dimridåer när han vill förklara hur och varför man har förstört a-kassan. Men om vi går igenom det här svaret punktvis kanske vi kan skingra en del dimridåer. Syftet har varit att stärka försäkringens legitimitet, säger arbetsmarknadsministern i sitt svar, och så pratar han om borttagandet av de begränsade sökområdena under arbetslöshetens 100 första dagar. Detta är helt kontraproduktivt. Enligt en undersökning från OECD innebär det en försämring av svensk arbetsmarknad om man på det här sättet tvingar folk att ta så att säga första bästa jobb. Det är inte ett optimalt utnyttjande av den svenska arbetskraften, och det sänker produktiviteten i svensk ekonomi. Modifieringen av deltidsbegränsningen handlar enbart om att man tvingar ut människor som har arbete i arbetslöshet, det vill säga den som har ett deltidsjobb tvingas säga upp sig och bli heltidsarbetslös. På vilket sätt stöder det arbetslinjen? Samordningen av arbetslöshetsersättningen och aktivitetsstödet har enbart lett till extremt långa utbetalningstider och felaktiga utbetalningar, och ett antal personer har inte fått del av ersättningen alls på grund av att uträkningen av ersättningen har varit omöjlig eller svår att göra. Det pratas om den överhoppningsbara tiden, och den är något man har förkortat och förlängt och förkortat och förlängt beroende på vilka situationer som uppstått. Nu senast, i samband med att en massa människor skulle drabbas av utförsäkring från sjukförsäkringen, förlängde man plötsligt den. Det är än hit och än dit. Det finns ingen som helst hållbar linje. Det är bara destruktivt. På punkt efter punkt kan man på det här sättet gå igenom de förändringar som arbetsmarknadsministern och hans regering har gjort när det gäller arbetslöshetsförsäkringen och se att de inte på något sätt stärker någon arbetslinje. Det finns inget stöd för dessa svepande påståenden. Däremot kan man på punkt efter punkt klart och tydligt bevisa hur det här är något destruktivt som drabbar individen, det svenska samhället, svensk ekonomi och också den svenska arbetsmarknadens funktionssätt. Det är också lite diskussioner om den obligatoriska arbetslöshetsförsäkring som skulle aviseras inom ramen för en parlamentarisk socialförsäkringsutredning. Där kan vi bara sätta två stora frågetecken. Den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen kraschade fullständigt och hamnade i papperskorgen när arbetsmarknadsministern försökte genomföra den. En parlamentarisk socialförsäkringsutredning har vi sett i månen efter. Vi har frågat efter den i flera år, men det är ingen som vet var den finns någonstans. Sist och slutligen den skämtsamma delen av svaret: Regeringen har genomfört flera reformer för att fler ska gå med i en arbetslöshetskassa. Humorn når oanade höjder. Regeringens reformer har ju lett till att en halv miljon människor har tvingats ut ur försäkringen. Det är sanningen. Försök att argumentera emot det!

Fru talman! När vi tillträdde lönade det sig för dåligt att arbeta. Låt mig ta några exempel. En studie som publicerades på DN Debatt den 10 februari 2005 visade att kvinnor i barnomsorgen, äldreomsorgen och sjukvården förlorade 1 000 kronor i månaden på att arbeta jämfört med att inte arbeta och i stället gå på a-kassa. 1 000 kronor i månaden förlorade man på att arbeta! Ett annat exempel är att man i det gamla systemet kunde deltidsstämpla i extremfallet upp till 18 år. Är det en omställningsförsäkring? Nej - det är en överskyffling av kostnaderna för ett dåligt arbetsgivaransvar direkt på den enskilde, på skattebetalarna och på a-kassesystemet. Ni hade totalt misslyckats. Det är lite som att kasta gurka i eget växthus som ni försöker argumentera. Minns det a-kasseuppror som då huserade utanför kongressen 1996 när Göran Persson blev vald till socialdemokratisk ledare. Ni var säkert där när Therese Rajaniemi protesterade mot den då föreslagna sänkta a-kassan. Jobbskatteavdragen och förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen har gemensamt bidragit till att förstärka arbetslinjen, minska utanförskapet och minska jämviktsarbetslösheten med i storleksordningen 1 ½ procentenhet, visar undersökningar. Det är därmed 1 ½ procentenhet färre arbetslösa av den svenska arbetskraften än det hade varit om er politik varit i kraft. Ni blir svaret skyldiga varför en höjd ersättning ska stampa ut 70 000 personer i arbetslöshet och varför det är en bra idé. Jag tycker att det är allvarligt att ni gång på gång, i varje debatt vi har, ägnar er åt att svartmåla arbetslöshetsförsäkringen och a-kassan. Det är sant att 500 000 personer lämnade a-kassan. 300 000 av dem är snart i pensionsålder. De gör på sina personliga grunder bedömningen att de inte kommer att bli arbetslösa. Jag kan bara konstatera att har vi ett frivilligt system är det också frivilligt att gå ur. Ni blir svaret skyldiga varför inte varje löntagare i Sverige ska omfattas av ett inkomstrelaterat försäkringsskydd. Varför, Jasenko Omanovic, varför, Patrik Björck, tycker ni att det gamla systemet där 700 000 personer stod utanför när vi tillträdde var bra? Det skulle jag gärna vilja höra. Vi gjorde ett seröst försök att genomföra en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som skulle omfatta alla inkomsttagare på svensk arbetsmarknad genom att bygga på dagens system. Det visade sig inte vara möjligt. Då återstår bara en sak. Det är att antingen acceptera att en del av arbetsmarknaden står utanför; om det är 700 000, 800 000 eller 1,2 miljoner är i någon mening en lek med siffror. Menar man i stället att principen är riktig, att alla inkomsttagare, alla som har en lön i Sverige, också ska ha en inkomstrelaterad försäkring, måste man ställa upp på att göra någonting åt dagens system, någonting annat än att laborera med en avgift hit eller en avgift dit. Då vill jag veta från er, jag har aldrig hört det, varför ni är emot en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring där alla får rätt till en inkomstrelaterad ersättning. Jag noterar att er koalitionspartner Miljöpartiet fortsätter, till och med i dagens Expressen, att driva den frågan. Ni blir svaret skyldiga hur ni ska ha det tillsammans i er vänsterkartell med den frågan. Slutligen vill jag bara konstatera att jag snart har haft 300 interpellationsdebatter. Många av dem har varit tillsammans med er. Jag tycker att det är otroligt roligt att debattera med er, för det blir tydliga linjer och det är väldigt trevligt i debatten. Men jag har en liten fråga, och det är varför det aldrig, inte i någon interpellation, handlar om hur jobben ska komma i Sverige efter krisen. Hur ska vi se till att fler får anställning i stället för att fler ska få ersättning?

Fru talman! Det är som alltid intressant att lyssna på Littorins retorik. Han är en fantastiskt bra retoriker, men en usel verkstadsarbetare, ska jag säga. Det är egentligen mycket lite verkstad i det han påstår här, men han är en fantastiskt bra sagoberättare. Där är det största problemet, Littorin, och det är utifrån det den kritik kommer som vi riktar mot det du gör. Att göra som du gör leder till begränsade möjligheter till omställning. Att förändra försäkringen som statsrådet har gjort, att ta bort möjligheter till arbetsmarknadsutbildning, att ta bort möjligheter att hitta nya vägar till jobb, är det som gör att inte ens försäkringen upplevs som tillräcklig. Då är frågan: Vad leder det här till? Vad leder en sådan här förändring till förutom att, som statsrådet redan har sagt, människor lämnar a-kassan? Det leder till det vi ser runt om i kommunerna i dag, att socialbidragen ökar bland barnfamiljer. Barnfattigdomen ökar i landet. Det är på grund av att man tar bort möjligheter i en omställningsförsäkring. Man tar bort möjligheter för folk att ställa om till någonting annat. Det är självklart att man gör det därför att man på något sätt måste finansiera de stora skattesänkningar som man gör. Då gör man det genom att barnen som har arbetslösa föräldrar får betala priset. De får inte skridskor att åka med en sådan här kall och fin vinter som vi har. Deras föräldrar har inte råd att köpa skridskor. Det kan låta roligt, men det är inte alls roligt, Littorin. Vi har barn som inte får möjligheter på grund av att deras föräldrar inte har jobb och har hamnat i en försäkring som inte ger dem några möjligheter. Dessutom undrar jag om statsrådet Littorin fortfarande lever i en vision, i en bubbla. Så sent som i går stod statsministern här, i precis samma talarstol som statsrådet står i nu, och sade som svar på min fråga om en socialförsäkringsutredning: Nej, vi får avvakta. Det kan komma en sådan. Eventuellt kan det komma en sådan utredning. Statsministern har ju lovat det i tre regeringsförklaringar, och statsrådet har här påpekat att det är viktigt. Plötsligt kom det i går ett besked: Den kan kanske komma. Ligger det "kan kanske komma" i ett svar på den här frågan är det ytterligare ett besked om att man inte tar den här frågan på allvar.

Fru talman! Tiden är för begränsad i interpellationsdebatter för att reda ut komplicerade frågor, men jag kunde i alla fall på alla de punkter som arbetsmarknadsministern hade räknat upp i sitt svar peka på att de inte på något sätt har stärkt någon legitimitet i försäkringen eller har bidragit till arbetslinjen. Arbetsmarknadsministern använde inte en sekund av sina fyra minuter till att svara på de frågorna. Jag ska däremot på den korta tid jag har till mitt förfogande svara på de frågor som arbetsmarknadsministern ställde. Varför är vi emot en obligatorisk försäkring? Det är väldigt enkelt. Den försäkring som vi har haft har tjänat Sverige, svensk arbetsmarknad och svensk ekonomi ypperligt under många år. Då brukar arbetsmarknadsministern säga: If it ain't broke, why fix it? Nu har visserligen arbetsmarknadsministern förstört försäkringen och då ska vi naturligtvis se till att fixa den, men självklart ska man inte ändra på ett vinnande lag. Det är en försäkringslösning och en arbetsmarknadslösning som har varit outstanding just när det gäller att gynna arbetslinjen. Den ska vi tillbaka till. Den andra frågan, eller påståendet, från arbetsmarknadsministern är att våra interpellationer aldrig handlar om hur jobben ska komma. Det är inte sant, kan jag bara säga. Arbetslöshetsförsäkringen är en del i en aktiv arbetsmarknadspolitik. Sedan finns det många andra viktiga delar i näringspolitiken och på annat håll för att underlätta att jobben ska komma. Sedan vill jag ställa ytterligare en fråga till arbetsmarknadsministern. Arbetsmarknadsministern har tidigare under en mängd interpellationsdebatter hävdat att det är 80 procent som är ersättningsnivån i svensk arbetslöshetsförsäkring. På en fråga häromdagen svarade arbetsmarknadsministern att det inte finns utsikt någonstans att höja taket. Enligt den senaste rapporten är det 13 procent som har 80 procent i ersättning från arbetslöshetskassan. Ska det gå ned till noll innan arbetsmarknadsministern höjer taket, eller när kommer arbetsmarknadsministern att erkänna att dagens arbetslöshetsersättning absolut inte är 80-procentig? Detta är en bluff. Återigen: Använd nu den korta tid som står till förfogande och svara på några av de här frågorna!

Fru talman! Jag försöker hela tiden svara på era frågor, men ni gillar ju inte svaren. Det kan jag möjligen förstå eftersom ni tycker någonting helt annat. Jasenko Omanovic började sitt andra inlägg med att säga att det är lite verkstad. Jag tyckte att ni nyss sade att det hade varit för mycket verkstad, att det hade varit för många förändringar. Det kan man naturligtvis diskutera, men jag ger Jasenko Omanovic rätt i en sak. Arbetslöshetsförsäkringen, a-kassan, är förstås inte det enda verktyget i omställningen. Det är helt riktigt. Det är därför jag är väldigt glad att vi nu på två år har kunnat fördubbla insatserna i den aktiva arbetsmarknadspolitiken från 125 000 till 250 000 platser. Jag är också glad åt att vi har kunnat förstärka matchningen på arbetsmarknaden genom till exempel 2 000 nya arbetsförmedlare och ett väsentligt resurstillskott till Arbetsförmedlingen, för det tror jag behövs, tillsammans med coacher och andra som kan hjälpa dem som kommer ut i arbetslöshet att hitta nytt arbete. Detta sker tillsammans med det som staten inte förfogar över. Då tänker jag på omställnings- och trygghetsavtalen, som är en oerhört god svensk uppfinning, partsägd och partsdriven, för att hjälpa till under uppsägningstiden. Vi hjälper också till med kraftfulla utbildningsinsatser, i år drygt 30 000 fler utbildningsplatser med en särskild extra satsning på folkhögskolorna, för att hjälpa dem som har varit långtidsarbetslösa och saknar grundskole- och gymnasieexamen. Det är några exempel på vad jag tror är en väldigt god politik för att förbättra omställningen. Sedan vill jag bara snabbt kommentera detta med barnfattigdom och ökade socialbidrag. Man ska komma ihåg att den grundersättning i a-kassan som alla får som uppfyller arbetsvillkoret, även de som inte är med i en a-kassa, i nästan samtliga fall överstiger det kommunala försörjningsstödet. Man kan alltså inte säga att förändringarna i a-kassan har lett till ökade socialbidrag bland dem som omfattas av och därmed är berättigade till grundersättningen i a-kassan. Vi har debatterat detta vid väldigt många tillfällen, ända sedan början, och det är helt uppenbart att vi har en annan grundinställning än vad ni har. Jag kan för mitt liv inte förstå varför ni vill sparka ut 70 000 nya personer i arbetslöshet genom att öka ersättningsnivåerna på det sätt som ni föreslår. Patrik Björck talar om 80-procentsnivån. Det kostar ungefär 14 miljarder att uppnå det Patrik Björck vill. Jag kan inte förstå varför ni vill lägga 14 miljarder på en reform som leder till att 70 000 fler blir arbetslösa. Det är för mig en gåta. If it ain't broke, why fix it - det är en klok inställning. Problemet är bara att arbetslöshetsförsäkringen var "broke". Den var trasig. 700 000 stod utanför när ni lämnade över. Dessutom var incitamenten felskruvade så att det inte lönade sig bättre att arbeta än att leva på ersättning. Vi har också haft heta debatter om deltidsbegränsning, som jag talade om förut. Där föreslår ni nu 100 ersättningsdagar medan vi föreslår 75. Den ideologiska skillnaden är alltså uppenbarligen 25 dagar. Det är lite så där, tycker jag, när det gäller debatten. Jag kan förstå diskussionen om legitimiteten i arbetslöshetsförsäkringen, som är grunden i Jasenko Omanovics interpellation. Det är en viktig fråga. Jag delar frågeställningen, och jag delar grundinställningen att man bör ha ett ordentligt, inkomstrelaterat försäkringsskydd vid arbetslöshet. Alternativet är naturligtvis att vi får kostnader någon annanstans och att vi försämrar omställningsförmågan. Jag håller helt med om det. Men då blir ni återigen svaret skyldiga: Varför var det okej med en försäkring som lämnade 700 000 personer utanför, och vad vill ni göra åt det?

Fru talman! Att barnfattigdomen ökar beror - jag nämnde det i mitt anförande; det kan man kolla - delvis på försäkringen och delvis på de andra möjligheter som erbjuds runt omkring försäkringen. Problemet är, Littorin, att en halv miljon har lämnat a-kassan, däribland en del föräldrar. En del av förändringarna som statsrådet Littorin och jag har diskuterat tidigare är att man när man är föräldraledig inte får tillgodoräkna sig det som inkomst. Vid vård av sjukt barn får man inte heller göra det. Det visar vilken syn man har på människan och hur man tänker sig att denna omställningsförsäkring ska användas. Vi kommer inte överens i den här frågan och kommer inte att hitta någon gemensam ståndpunkt, förutom att vi båda menar - hoppas jag - att detta är en omställningsförsäkring. Sedan handlar det om tolkning av vad som behövs. Varför ska det vara 80 procent, eller varför ska det vara så lite som Littorin önskar? Den diskussionen får vi fortsätta i en annan debatt. Som Patrik Björck säger är detta alldeles för kort tid för att få allting klargjort.

Fru talman! Jag vill tacka för interpellationen. I grunden är det en rimlig och bra diskussion: Hur förstärker och ökar man arbetslöshetsförsäkringens legitimitet? Hur ser man till att medborgarna uppfattar det som en bra försäkring och en försäkring som gynnar omställning? En bra omställningsförsäkring bör enligt min mening täcka alla inkomsttagare. Alla som har en lön bör också ha en försäkring om lönen skulle försvinna. Frågan varför det var bra med 700 000 utanför svarade ni aldrig på, men den tycker jag är intressant. Den diskuterar jag gärna igen. Enligt min och som jag tror också er mening - jag kanske inte ska försöka tolka den i slutanförandet, men i alla fall - bör den dessutom vara konstruerad så att den hjälper till i omställningen. Det betyder att den ska premiera sökverksamhet, premiera arbete och premiera att man på olika sätt söker sig ut mot arbetsmarknaden. Det betyder till exempel att incitamenten måste finnas på rätt ställe så att det lönar sig att arbeta och att söka arbete. En omställningsförsäkring behöver också, som vi var inne på, kompletteras med olika aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser så att man kan få hjälp att göra just det som vi menar att incitamenten ska uppmuntra. Sedan handlar det också om utbildning och om partsansvar med omställnings- och tilläggsavtal och annat. Men en arbetslöshetsförsäkring räcker inte. Vi måste komplettera den med en politik för fler i arbete. På det fältet tycker jag att denna debatt har varit tydliggörande, för den visar att vi ägnar alldeles för mycket tid åt att diskutera a-kassan och alldeles för lite tid åt att prata om Sverige efter krisen.