Folktandvården

Herr talman! Peter Hedberg har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att den akuta situationen inom folktandvården i norra Sverige ska upphöra och om jag avser att på något sätt agera för att säkerställa ett likvärdigt ansvar för patienter mellan folktandvården och de privata tandvårdsbolagen.

Mun- och tandhälsan i Sverige är överlag god. I takt med utvecklingen av välfärdssamhället och utbyggnaden av tandvården har den svenska tandhälsan under lång tid utvecklats positivt. Jag ser dock allvarligt på tandvårdens bristande tillgänglighet och hur den drabbar människor runt om i landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nationella vårdkompetensrådet har en viktig roll i detta sammanhang. Genom sin rådgivande funktion ska rådet bidra till en god planering av vårdens kompetensförsörjning. Rådets uppdrag är att göra bedömningar av kompetensbehoven och att stödja och åstadkomma samverkan om kompetensförsörjningsfrågor på nationell och regional nivå. Genom detta bidrar rådet till samverkan och dialog mellan berörda aktörer, men det ska även bidra med kunskap som kan ligga till grund för regeringens beslutsfattande.

För att tandvårdens resurser ska kunna nyttjas effektivt har regeringen överlämnat propositionen Ändrad åldersgräns för avgiftsfri tandvård (prop. 2023/24:158) till riksdagen. Ändringen är ett förslag från den särskilda utredaren Veronica Palms utredning När behovet får styra - ett tandvårdssystem för en mer jämlik tandhälsa (SOU 2021:8) och har efterfrågats av regioner och folktandvårdsorganisationer.

Förslaget innebär att den övre åldersgränsen för avgiftsfri tandvård ändras från 23 år till 20 år, och det kommer att innebära att antalet personer som ingår i folktandvårdens grunduppdrag minskar. Förändringen förväntas på så sätt att minska skillnaderna mellan folktandvårdsorganisationerna och de privata tandvårdsbolagen. I och med den planerade förändringen skapas även ökade möjligheter för folktandvårdens vårdgivare att rekrytera och behålla personal eftersom patientgruppen förändras och leder till behov av ett bredare spektrum av tandvårdsåtgärder. Utöver de ökade patientintäkter som förslaget väntas leda till kan det för folktandvårdens personal innebära fler och mer varierade arbetsuppgifter, vilket skapar förutsättningar för kompetensutveckling.

Därutöver har regeringen bland annat gett Socialstyrelsen i uppdrag att utveckla en nationell modell för riskbedömning inom tandvården. En sådan nationell modell kan på sikt bidra till en enhetlig bedömning av tandvårdens patienter. Genom detta kan tandvårdens resurser prioriteras till de patienter som har störst behov av tandvård samtidigt som tandvårdens tillgänglighet ökar.

Regeringen aviserade en tandvårdsreform i budgetpropositionen för 2025. Tandvårdsreformen syftar till att stärka tandvårdens högkostnadsskydd så att det mer liknar det högkostnadsskydd som finns i övrig vård. Ett stärkt högkostnadsskydd innebär lägre tandvårdskostnader för patienter som är 67 år och äldre. Målsättningen med ett förstärkt högkostnadsskydd är att patienter i högre grad ska kunna besöka tandvården efter behov och därmed få bättre munhälsa.

Regeringen avser att från 2026 årligen avsätta cirka 3,4 miljarder kronor för att stärka tandvårdens högkostnadsskydd. Betänkandet Tiotandvård - ett förstärkt högkostnadsskydd för tandvård (SOU 2024:70) har nyligen överlämnats till regeringen. Ett av utredningens förslag innebär ett kommuntypstillägg som ger vårdgivare högre ersättning när de behandlar patienter som är bosatta utanför storstäderna. Utredningens betänkande bereds nu inom Regeringskansliet, och jag ser fram emot att återkomma i dessa frågor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag får börja med att tacka socialministern för svaret, även om jag menar att det finns en hel del frågetecken kvar.

Situationen för folktandvården i norra Sverige är akut, och jag noterar att socialministern i svaret menade att den sänkta åldersgränsen för avgiftsfri tandvård kan underlätta genom att färre ingår i grunduppdraget. Jag menar att problemen är mer omfattande än så. I de dialoger och samtal jag har haft med företrädare för folktandvården hemma i mitt län, Västernorrland, har det blivit uppenbart att den fråga man ska ställa sig inte är hur folktandvården kan bli bättre utan huruvida vi ska ha kvar folktandvården alls. Själva grunduppdraget är ju hotat.

I Västernorrland har folktandvården i många år arbetat aktivt med att utveckla frisktandvårdsavtalen för att säkerställa målet om en god tandhälsa hos hela befolkningen. Men de senaste årens utveckling där personal i stället har gått över till privata aktörer, i många avseenden koncentrerade till större städer, har gjort att man har tvingats avveckla avtalen, inte bara i Västernorrland utan också i andra delar av norra Sverige.

I dag klarar folktandvården i Västernorrland och många andra orter i norra Sverige knappt av att hantera barntandvården. Vuxna kallas inte längre till några undersökningar, och endast det mest akuta kan bli aktuellt för vissa grupper. Trots att man har arbetat systematiskt med just förebyggande insatser och välplanerade revisionsintervall tvingas man på grund av personalbrist att avveckla frisktandvårdsavtalen. Jag menar att det är fullständigt orimligt i ett land som Sverige 2024.

Det som jag också vill diskutera i debatten handlar om att systemet inte är riktigt logiskt. Situationen i norra Sverige innebär stora påfrestningar för folktandvården. Det beror på att vi inte har lika villkor mellan aktörerna. Regionerna och folktandvården har ett befolkningsansvar och ett sistahandsansvar för vård, framför allt akuttandvård. Men det gäller inte de privata aktörerna, som mer fritt kan välja sina patienter. Jag menar att detta i kombination med fri prissättning skapar ett system där ojämlikheten cementeras och där målet om en god tandhälsa för alla hotas.

Det var ett känt exempel för ett par veckor sedan i mitt län. En person nekades tandvård på grund av vikten med hänsyn till att vederbörande inte skulle kunna sitta i tandvårdsaktörens stolar. Om man hade sökt akut tandvård hos folktandvården hade man kommit in. Men det här handlade om planerad tandvård. Bara det exemplet säger något om hur sjukt det har blivit i vår del av landet, där man nekas tandvård på grund av vikten.

Utifrån den fråga jag har ställt i min interpellation vill jag fråga socialministern följande: Kan han ge sin syn på situationen i folktandvården? Delar han bilden att det faktiskt är kris? Kan han vidare tydliggöra sin syn på de olika villkor och regler som gäller för folktandvården och de privata aktörerna? Avser han att vidta några åtgärder för att driva igenom en förändring?

Herr talman! Jag uppskattar att Peter Hedberg lyfter den här viktiga frågan.

Det är helt klart så att det finns mycket stora utmaningar för tandvården i Sverige. Det gäller inte minst folktandvården och inte minst i något mer glest befolkade län utanför storstadsregionerna. Det är också därför vi presenterar ett antal åtgärder. Vårdkompetensrådet har en tydlig uppgift att fokusera även på tandvårdssektorn och vad vi kan göra för kompetensförsörjningen. Uppdraget att se över en nationell riskbedömningsmodell kopplat till tandvårdsstödet syftar till att även tandvård ska ges mer efter behov.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan spelar det dock roll hur långt den fria barntandvården ska sträcka sig. Ska den sträcka sig upp till det år man fyller 19, eller ska den gå vidare upp till 23? Här blir argumentationen förvånande eftersom tandvårdsorganisationer själva har efterlyst en sänkning av åldersgränsen, av just de skäl som ledamoten anger här, det vill säga att man har ett uppdrag som tränger ut annan tandvård för personer med större behov.

Det här har även utretts av socialdemokraten Veronica Palm, som har föreslagit att gränsen ska sättas till det år patienten fyller 19. Det beror på att vi behöver ha en behovsstyrd tandvård. Folktandvården tar ett för stort ansvar i dag, och det behöver man förändra på det här sättet. Det handlar också om att tandvård bättre ska kunna ges efter behov.

Därför är det märkligt att Socialdemokraterna går fram med att vi ska hålla fast vid det här. Vi hör ju från folktandvården och från utredaren, socialdemokraten Veronica Palm, liksom i den argumentation som ledamoten själv för att det ökar belastningen på folktandvården att grunduppdraget - den fria barntandvården - sträcker sig hela vägen upp till 23. Det gör det svårare för folktandvården att behålla personal och kompetens. Det är ett av skälen till att vi gör detta.

Vi gör det också för att vi ska kunna utveckla tandvården och inte minst rikta större resurser till dem som har sämre munhälsa. Det gäller inte minst äldre personer som inte har haft möjlighet till samma förebyggande tandvård, som har knappa pensioner och som behöver få möjlighet att både få tider och gå till tandläkaren. Man kan liksom inte välja allting samtidigt, utan man måste klara av att göra de här prioriteringarna.

När det finns ett så solitt underlag för att faktiskt flytta ned gränsen från 23 till 19 år förvånar det mig att man från Socialdemokraternas sida väljer att gå emot förslaget. Det skulle försvåra för folktandvården om ert förslag gick igenom, Peter Hedberg. Det skulle göra situationen värre, utifrån de argument som ledamoten framför.

Herr talman! Jag noterar att vi tidigare hade en interpellationsdebatt som handlade om de skattesänkningar som regeringen föreslår.

Om man tittar på olika typer av ekonomiska incitament och ekonomiska bekymmer kan man konstatera att en av regeringens huvudlinjer i politiken har varit att försöka komma till rätta med inflationen. Socialdemokraternas linje vad gäller att barntandvården - eller ungdomstandvården - ska sträcka sig upp till 23 års ålder är naturligtvis väldigt kopplad till att de patienterna inte alltid har så stora ekonomiska marginaler.

Jag tycker att socialministern genar lite när han säger att folktandvården och aktörerna har krävt det här. Det är förvisso sant, men det de framför allt säger är att det behövs någon typ av reglering som reglerar ansvaret mellan de offentliga aktörerna - som folktandvården - och de privata aktörerna. Som det är nu finns det nämligen inga incitament över huvud taget för de privata aktörerna att ta en större del av ansvaret för barn- och ungdomstandvården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag deltog i går på ett seminarium om just situationen i norra Sverige som Region Västerbotten med flera anordnade. Det ord som hela tiden återkom där var "reglering". Det fanns också en väldigt stor vilja att se helheten i systemet, det vill säga att alla aktörer behövs, men om alla aktörer ska kunna verka på samma typ av villkor krävs det att staten faktiskt går in och tar ansvaret för att reglera det här. Det kan nämligen inte regionerna göra.

Jag tänkte också ta upp detta med den fria prissättningen igen. Vi har en referensprislista som TLV upprättar och som är just en referenslista och ett slags konsumentupplysning. Den styr egentligen inte en särskilt stor del av tandvården. I nuvarande läge hänvisas de vuxna tandvårdspatienterna till aktörer som kan ta i princip vilket pris som helst, och därför undrar jag lite grann vilken nytta referensprislistan gör. Det är också det som folktandvården och regionerna lyfter.

Människor är villiga att betala ganska mycket för att ha en god tandhälsa, men det förutsätter ju att de kan göra det. I min hemkommun Kramfors finns exempel på aktörer som överskrider referenspriset med 180 procent, och det kan jag inte tycka är på något sätt rimligt - i någon som helst del av landet. Det tror jag inte att socialministern tycker heller, men han får gärna tydliggöra det.

Jag kommer också in på frågan om valfrihet, som borgerliga politiker väldigt ofta brukar framhålla. Jag säger på inget sätt att vi ska göra oss av med privata tandvårdsaktörer, snarare tvärtom. Vi behöver både de privata tandvårdsaktörerna och de offentliga. Men man kan ju fråga sig vilken valfrihet den patient har som har att välja mellan ingen tandvård alls eller 180 procent dyrare tandvård.

I stället för att resurser används för att tillgodose hela landets behov ser vi, som jag nämnde i mitt första inlägg, en överkapacitet i storstadsområdena. Där jagar man faktiskt patienter i stor utsträckning, och i och med överkapaciteten har man ganska mycket ledigt utrymme som skulle kunna nyttjas till annat.

Jag är helt med på - och det är Socialdemokraterna också - att det här med riskbedömningssystem är viktigt, liksom att man får till olika typer av samverkansformer mellan regionerna och de privata aktörerna. Men utan en tydligare reglering av ansvarsfrågan riskerar det här att bli tandlöst, befarar jag. Jag ser att socialministern noterade att jag sa "tandlöst" - det var inte medvetet, men man får ju ha lite Göteborgshumor ibland!

Jag tänker så här: Det här behöver inte vara en ideologisk stridsfråga. Vill man ha del av det statliga och det regionala tandvårdsstödet - det finns ju olika former - vore det väl också rimligt att man ställde sina resurser till förfogande även för barn- och jourtandvården. Därmed kunde ju regionerna och de privata aktörerna dela på det, och då skulle vi kanske också kunna behålla den avgiftsfria tandvården längre upp i åldrarna - även för de grupper i ungdomsåren som inte har så stora ekonomiska marginaler.

Jag vill därför fråga socialministern om han är beredd att titta på ett dylikt system just för att komma till rätta med problemen.

Herr talman! Jag tycker fortfarande att det här inte riktigt hänger ihop.

Ledamoten efterlyser att staten ska gå in och ta ansvar, och nu gör vi ju det. Vi lyssnar på regionerna, folktandvårdsorganisationerna och på utredaren Veronica Palm och gör förändringar i åldersgränsen. Det är ju inte bara en prisfråga för den enskilde, utan det är även en kapacitetsfråga för den som ska göra detta. Det är därför vi gör de här förändringarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Då säger Socialdemokraterna: Gör inte de förändringar som efterlyses för att vi ska klara tandvårdssituationen i Sverige! Gör helt andra saker!

Jag stänger inga dörrar när det gäller att titta på annat, men det här kan vi göra här och nu. Vi gör också saker kring referenspriserna: Vi förstärker Tandpriskollen och går fram med förslag för att ytterligare stärka kontrollen över tandvårdssektorn. Vi vet att vi behöver se till att det inte finns oseriösa aktörer i den här sektorn och öka kontrollen kring detta, så att det inte flödar ut medel ur tandvårdssektorn på ett sätt som det inte ska göra. Det gör vi nu; vi går fram med en lång rad förslag kring detta.

Referenspriserna är viktiga och spelar roll, och Tandpriskollen spelar roll. Men det är klart att vi behöver förstärka patientens ställning på olika sätt i det här sammanhanget. Det tycker jag också är viktigt för att vi ska kunna behålla ett valfrihetssystem. Man ska känna sig trygg när man går till tandläkaren, och man ska kunna ha koll både på sina rättigheter och på vad som är rimligt att betala i de här sammanhangen.

Jag vill också peka på att vi nu har en ny utredning som den här regeringen har tagit fram och där det finns förslag om differentierade ersättningssystem beroende på var man etablerar sig. Det ser jag fram emot att få bereda vidare. Det finns helt enkelt en kommuntypsskillnad utifrån var patienten är bosatt. Det handlar om att vi just ser en skillnad i etablering mellan storstäder och inte minst norra Sverige och mer glest befolkade delar av Sverige, där det helt enkelt är mycket svårare att få tider. Det här är ett verktyg som vi har bett utredaren att titta på och som vi nu också bereder i Regeringskansliet.

Det vore såklart intressant att höra hur ledamoten ser på det här. Nu gör vi nämligen flera saker. Det är samma sak med riskbedömningsinstrumentet; att se till att koppla det till det statliga tandvårdsstödet handlar om att bättre kunna ge tandvård efter behov. I dag fungerar det inte tillräckligt väl i fråga om att det är behoven som ska styra. Men jag vill ändå säga att det finns en konsekvens i hur vi arbetar med detta.

Som sagt: Det förvånar mig att ledamoten, som helt uppenbart ser samma problem som jag, går emot dem som faktiskt ser det som inte hela lösningen men en dellösning att förändra delar av detta.

Herr talman! Socialministern sa i sitt svar att vi överlag har en god tandhälsa i Sverige, och den uppfattningen delar jag. Den här debatten handlar dock om att tandhälsan hotas på sikt, och jag tycker inte att socialministern och regeringen riktigt hänger med hela vägen. Det är mycket riktigt att tandvårdsaktörerna har begärt att man ska sänka gränsen för avgiftsfrihet, men det är ju också för att man står inför en situation där spelplanen inte är lika vad gäller ansvarsfrågan. Jag tycker att socialministern duckar för detta.

Folktandvården har ett större samhällsuppdrag när det gäller både utförandet av själva tandvården och kompetensförsörjningen. Man lyfter också fram att Folktandvården tar ett väldigt stort ansvar för att utbilda och träna nya tandläkare, tandhygienister och tandsköterskor i början av deras karriärer. Sedan går de dock vidare. Folktandvården blir med dagens olika regelverk väldigt styvmoderligt behandlat, tycker jag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror definitivt att det utredningen Tiotandvård har visat när det gäller kommuntypstillägg, som också bereds i Regeringskansliet, kan vara ett steg i rätt riktning. Men om man verkar på den marknad som tandvården är måste grunden ändå vara att lika villkor ska gälla.

Jag tycker, återigen, inte att detta behöver vara någon stor stridsfråga. Jag tycker att det vore väldigt naturligt att man kan ta del av det statliga tandvårdsstödet om man ställer sina resurser till förfogande för barn- och jourtandvård. Den delen ropar ju Folktandvården och regionerna nästan högst om, skulle jag säga - den delen och den fria prissättningen. Det var i alla fall budskapet jag hörde i går och som jag hört från många tandvårdsdirektörer.

Därför undrar jag återigen - utifrån det socialministern sa i sitt föregående anförande om att han inte utesluter någonting - om det kan vara en framkomlig väg att faktiskt reglera och lagstifta om lika villkor vad gäller samhällsuppdraget och befolkningsansvaret.

Herr talman! I grunden har vi god tandhälsa i Sverige, men den ges i dag inte tillräckligt mycket efter behov. Då måste man vara beredd att överväga olika åtgärder för att åstadkomma det. Jag tycker i grunden att den fria etableringsrätten är bra, men det fungerar inte tillräckligt väl. Därför ser jag fram emot breda förslag om kommuntypstillägg och annat för att säkerställa att fler runt om i Sverige ska ha möjlighet till tandvård.

Jag tycker att vi gör flera saker. Vi har gett ett uppdrag till Nationella vårdkompetensrådet att se över kompetensförsörjningsfrågorna. Det är viktigt för att vi ska få inspel och ett underlag för vad regeringen och staten ytterligare kan göra i det här sammanhanget. Jag har också pekat på flera andra saker för att säkerställa detta, exempelvis ett riskbedömningsinstrument som ska kunna kopplas till tandvårdsstödet för att se till att tandvården ges mer efter behov.

Jag tycker också att åldersgränsfrågan är viktig i det här sammanhanget. Som ledamoten själv konstaterar är detta inte hela svaret på hur vi ska underlätta situationen för Folktandvårdens personal, men det är en del av svaret. Det gäller frågor som rekrytering, att kunna bibehålla personal och att få en jämnare spelplan i relation till andra. Inte minst handlar det om att vi ska använda den kapacitet vi har - för den är ju inte obegränsad - till de personer som har de största behoven. Det är deras behov som ska tillgodoses.

Vi ska samtidigt behålla möjligheten för barn, upp till året de fyller 19, att få den goda förebyggande tandvård som lägger en god grund för god munhälsa hela livet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.