Fjärrstyrning av F 17G

Svar på interpellationer

Herr talman! Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att den militära flygverksamheten på Visby F 17G ska få den redundans som krävs för totalförsvarets behov.

Luftfartsverkets huvuduppgift är att tillhandahålla en säker, effektiv och miljöanpassad flygtrafiktjänst för civil och militär luftfart. Denna uppgift är oberoende av vilken teknik som används.

Flygtrafikledning är en nödvändig komponent i flygverksamheten. Försvarsmakten ställer krav på verksamheten utifrån militära behov, och Luftfartsverket ansvarar för att flygtrafikledning vid Visby flygplats kan bedrivas utan störning för den militära luftfarten. Luftfartsverket har inlett ett samråd med Försvarsmakten i fråga om fjärrdrift av flygtrafikledningen vid Visby flygplats. I det samrådsförfarandet behandlas frågan om fjärrstyrd flygtrafikledning påverkar redundansen i Försvarsmaktens flygverksamhet.

Herr talman! När jag i går tog del av försvarsministerns svar på min interpellation erinrade jag mig en interpellationsdebatt för snart tolv år sedan mellan min tidigare kollega här i riksdagen Carl B Hamilton och dåvarande statsminister Göran Persson. Interpellationen handlade om vilka säkerhetspolitiska implikationer Sveriges medlemskap i Europeiska unionen innebar.

En bit in i debatten minns jag att statsministern svarade att om något EU-land skulle råka illa ut kan Sverige inte stå passivt. Det svaret utvecklades så småningom till den solidaritetsförklaring som bekräftades genom Lissabonfördraget och nu också tillämpats i en europeisk kontext.

Jag nämner detta, herr talman, därför att det är min uppfattning att de svar som ges på riksdagsledamöternas interpellationer blir mer och mer intetsägande. Jag skulle till och med vilja hävda att det går så långt att man från regeringens sida sätter i system att inte svara på den fråga som ställs. Jag är på sikt oroad över vad detta betyder för interpellations- och frågeinstitutet i riksdagen och för hela den parlamentariska debatten.

Min fråga till försvarsministern var vilka åtgärder han var beredd att vidta med avseende på totalförsvaret och tillgången till flygplatsen i Visby. Jag får till svar, herr talman, att samråd pågår. Det är just det samrådet som är själva bakgrunden till min fråga. Detta kommer att avgöras i närtid, men vår regering och den för totalförsvaret ansvarige ministern har uppenbarligen ingen uppfattning.

Jag hade inte väntat mig att regeringen skulle intervenera och peka med hela handen här i talarstolen. Men den som är ansvarig för vårt totalförsvar borde åtminstone kunna problematisera denna fråga. Det handlar om redundans och robusthet - att detta är viktigt. Det handlar om att Gotland är av strategisk betydelse; det är en uppfattning som jag tror att försvarsministern delar. Och det handlar om att Gotland också är geografiskt isolerat. Det handlar inte bara primärt om stridsflyg, utan det handlar om tillförsel av militär personal, om medicinsk evakuering från ön, om förnödenhetstillförsel och mycket mer.

Herr talman! De flesta är överens om att vår tids krig börjar med allvarliga slag mot den civila infrastrukturen. Regeringen är, givet det svar jag får, uppenbart beredd att göra tillgängligheten till Gotland beroende av att förbindelserna till flygledare på fastlandet inte bryts. Jag tycker att det är äventyrligt och oroande.

Herr talman! Myndigheterna här i landet har en typ av ansvar, och regeringen har en annan typ av ansvar. Sedan 70-talet tillämpas i Sverige ett system med så kallad integrerad flygtrafiktjänst. Det innebär att Luftfartsverket svarar för all flygtrafiktjänst, både civil och militär. Vid höjd beredskap eller krig organiseras Luftfartsverkets flygtrafiktjänst i Försvarsmakten.

År 2010, det vill säga under den förra regeringen, trädde en ny luftfartslag i kraft. I den öppnades också för att den lokala flygtrafiktjänsten kan bli konkurrensutsatt. Lokal flygtrafiktjänst är flygledning vid start och landning och in- och utflygning närmast flygplatsen. Den lokala flygtrafiktjänsten utövas i tornet på flygplatsen. Konkurrensutsättning innebär att flygplatshavaren skulle kunna upphandla vilken leverantör av lokal flygtrafiktjänst man vill.

Försvarsmaktens ansvar är att ställa krav på verksamheten utifrån militära behov, och Luftfartsverket ansvarar för att flygtrafikledningen vid Visby flygplats kan bedrivas utan störning för den militära luftfarten. Luftfartsverket ansvarar för verksamheten även under höjd beredskap och krig. Verket ska därför även fortsättningsvis se till att beredskapskraven uppfylls, bland annat att det finns personal som kan tjänstgöra vid grundberedskap, höjd beredskap och krig.

Detta är en sak som Försvarsmakten har ansvar för. Jag har förtroende för att ÖB och den personal inom Försvarsmakten som arbetar med dessa frågor enligt den inriktning som har angetts löser denna typ av problematik. Om man från Försvarsmaktens sida ser att man inte har den möjligheten förväntar jag mig att man tar kontakt med departementet i fråga.

Att intervenera är, som Widman säger, inte lämpligt i detta fall. Vi har ett särskilt förfarande för denna typ av frågor. Detta handlar inte om att svara på ett intetsägande sätt utan om att svara på ett sätt som följer den gängse gången för bland annat denna typ av ärenden, där man skiljer på vad som är regeringens respektive myndigheternas uppgift.

Widman säger att han tror att jag möjligen har ett intresse för Gotland. Han har varit med i Försvarsberedningen och i många debatter. Han borde veta att jag har ett djupt intresse för Gotland. Om inte Widman har tagit del av medieuppgifter eller på annat sätt informerat sig kan jag upplysa om att det i den uppgörelse som ingicks mellan M, C, KD, MP och S för några dagar sedan även ingår att vi kommer att investera i luftvärn genom LVKV på Gotland.

Detta handlar alltså inte om tro utan om ett reellt intresse. Men jag är också tvungen att förhålla mig till det regelverk som gäller mellan regeringen och myndigheterna. Jag har respekt för att myndigheterna ska sköta sin uppgift. Klarar de inte det får man i ett senare skede åtgärda detta. Men jag ser inte att det finns anledning för oss att intervenera i något samrådsförfarande.

Herr talman! Jag påpekade i mitt inledande anförande att jag utgick från att försvarsministern delade min syn på Gotlands strategiska betydelse och de utmaningar som ligger i det faktum att ön är geografiskt isolerad från det svenska fastlandet. På den punkten är det bra att vi är helt överens.

Det är flera saker som gör mig lite bekymrad. Försvarsministern uppehåller sig uteslutande vid Försvarsmakten och militära intressen. Men ministern är ju ansvarig inte bara för det militära försvaret utan också för totalförsvarsplaneringen, vilket inkluderar det civila försvaret. Min fråga är: På vilket sätt tillgodoses exempelvis de intressen som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har, som är ansvarig för civilförsvarsplaneringen? Var kommer de in i processen, och vem tar hänsyn till dem?

Hur är det med Socialstyrelsen, som är ytterst ansvarig för sjukvården i landet, också i händelse av kris eller höjd beredskap? Hur blir de delaktiga i den nu pågående processen, och hur tillgodoses den myndighetens behov?

Försvarsministern säger att om något går snett här får vi åtgärda det senare. Tyvärr är det nog så att om man tar bort flygledarna från Visby och gör sig helt beroende av en kabel till fastlandet är det väldigt svårt att åtgärda det om olyckan skulle vara framme. Det kanske fungerar några månader eller några år, men så småningom kommer naturligtvis den tekniska utrustningen och kompetensen hos den personal som arbetar i flygledartornet i Visby att försvinna. Detta går inte att åtgärda om tre eller fyra år, i vart fall inte utan betydande ekonomiska ansträngningar.

Jag tror att försvarsministern bättre än de flesta vet vad som händer när en myndighet lämnar Gotland, som Försvarsmakten gjorde under regeringen Persson 2005. Det leder till ett långt, svårt, hårt och mycket kostsamt återetablerande.

Jag förvånas av att försvarsministern - och nu citerar jag honom inte - inte känner minsta oro. Jag vet att försvarsministern är rädd för anmälningar till riksdagens konstitutionsutskott, men jag lovar och försäkrar att det inte finns några som helst hinder för försvarsministern att problematisera den fråga som vi nu diskuterar, vilket han så här långt i den här debatten konsekvent har avstått ifrån.

I försvarsutskottet i går fick vi information från E-hälsomyndigheten. Numera använder vi inte skriftliga recept i Sverige. Allting är digitaliserat. Myndigheten uttryckte oro över det faktum att det inte längre finns block för skriftlig receptutskrivning på våra sjukhus. Man oroades över att det skriftliga förfarandet över huvud taget inte längre övas.

Likadant fick vi information från Riksbanken om att man nu överväger att Sverige som första land i världen ska skaffa en e-valuta, det vill säga att avskaffa kontantsamhället till 100 procent, med alla de risker som det innebär. Nu befinner vi oss på ett område där försvarsministern har möjlighet att påverka och göra det svenska samhället mer robust och tåligt för påfrestningar. Men jag konstaterar återigen att försvarsministern inte tar chansen. Han avstår helt från att problematisera en, som jag tror, synnerligen viktig fråga för det svenska totalförsvaret.

Herr talman! Jag tror att Widman väl känner till att regering och riksdag har slagit fast vikten av totalförsvarsplaneringen, och detta med utgångspunkt i gällande författningsreglering. Sedan riksdagen tog sitt försvarsbeslut, som sträcker sig fram till 2020, har regeringen den 10 december 2015 fattat beslut om uppdrag och planeringsanvisningar till berörda myndigheter, däribland Luftfartsverket. Beslutet innebär att samtliga aktörer ska beakta ett totalförsvarsperspektiv i planeringen av sin verksamhet. Det är sådant som Luftfartsverket måste förhålla sig till när man agerar.

Totalförsvar handlar om att förbereda Sverige för den insats som behövs i krig. Det handlar om både det militära och det civila försvaret. Näringsidkare, arbetsmarknadsorganisationer och myndigheter har en skyldighet att delta i detta. Så sent som i den uppgörelse som Widmans parti inte omfattar tillför vi också särskilda resurser för totalförsvarsplaneringen.

När det gäller själva sakärendet - även om Widman vill diskutera en lång rad olika frågor i samhällsutvecklingen som inte rör det här sakförhållandet - är det ändå Försvarsmakten som ansvarar för att ställa krav på verksamheten utifrån militära behov. Luftfartsverket ansvarar för att flygtrafikledningen vid Visby flygplats kan bedrivas utan störning för den militära luftfarten. Vi följer som sagt hela den här saken med intresse. Vi konstaterar att det pågår ett samråd, som jag tidigare har sagt.

Sedan vill jag komplettera med några faktauppgifter. Saab och Luftfartsverket samäger systemet för automatiserad flygtrafikledning. Man levererar denna tjänst till Luftfartsverket genom RTS, Remote Tower Services. I dag fjärrstyrs flygplatserna i Örnsköldsvik och Sundsvall från Luftfartsverkets fjärrstyrningscentral i Sundsvall, med över 6 000 timmars operativ drift sedan 2015. Inom kort kommer även Linköping City Airport att fjärrstyras från centralen i Sundsvall. Det har nyligen gjorts en utbyggnad med fem operatörsplatser för fjärrstyrning. I detta perspektiv får vi se vad samrådet när det gäller Visby kommer att leda till.

Jag upprepar att det måste finnas en rågång mellan myndigheter och regeringen när det gäller vem som har ansvar för vad, med de direktiv som finns för totalförsvarsplanering och eventuell planering för hur man ska hantera det hela i höjd beredskap, i krigsläge och med utslagna system. Jag tänker inte gå in på några sådana detaljer, för där råder sekretess. Ytterst är det ÖB och försvarsmaktsledningen som har ansvaret för de krav som ställs från Försvarsmaktens sida. Det är där ansvaret ligger.

Med en debatt utifrån en allmän problematisering kring det ena scenariot efter det andra träder man över gränsen och kommer in i det som i det här sammanhanget är myndighetens ansvar. Jag tycker inte att det i det här sammanhanget handlar om särskilt mycket utrymme för friåkning. Vi får nu se vad samrådsförfarandet leder till. Vi följer det från Regeringskansliet, men det är myndigheten som har ansvaret för det.

Herr talman! Det är riktigt att Allan Widman och Liberalerna valde att stå vid sidan när det nu blev en kompletterande försvarsuppgörelse i måndags. Den innebar att Försvarsmakten, som i dag omsätter ungefär 45 miljarder om året, fick ett tillskott på 425 miljoner kronor. På presskonferensen berättade vice ordföranden i försvarsutskottet att man hade firat detta med en tårta på Försvarsdepartementet. Mina tankar gick till frågeställningen: Ingick tårtan i de 425 miljonerna? Det har faktiskt en viss ekonomisk betydelse.

Jag konstaterar att försvarsministern konsekvent utelämnar civilförsvarsaspekterna i den fråga vi nu diskuterar. Han hänvisar till den militära verksamheten. Men hur blir det med förnödenhetstillförseln till Gotland i händelse av kris eller höjd beredskap? Hur blir det med evakuering av skadade eller sjuka patienter från ön i händelse av kris eller höjd beredskap? De frågorna har försvarsministern konsekvent avstått från att svara på.

Det finns inte något som helst konstitutionellt hinder för försvarsministern att åtminstone försöka problematisera och uttrycka oro över den nu pågående automatiseringen i den mest strategiska landsända som Sverige har, nämligen Gotland. Han skjuter i stället ansvaret på Försvarsmakten. Socialdemokraterna är beredda att göra om precis samma sak som man gjorde 2005, när man militärt lämnade Gotland, nämligen att skaffa sig en lång, svår och kostsam startsträcka den dag man inser att man måste tillbaka dit.

Herr talman! Jag vet inte vad jag ska säga om detta med tårtan. Men tänk vad rolig man kan vara då, Widman!

Den här halvmiljarden har naturligtvis en effekt på många områden. Den innefattar bland annat luftvärnssystem på Gotland och ökade möjligheter till spridning på flygbaser liksom fordon till flygvapnet och hemvärnet, utökad numerär i övningsverksamhet, förstärkningar i incidentberedskapen och i beredskapskontrollen och så vidare.

Om Widman vill förringa värdet i den typen av åtgärder är det naturligtvis upp till honom, men för mig är det här realiteter.

Jag kan bara säga så här: Jag märker konsekvent hur Liberalerna och Widman inte vill delta i det som är det konstruktiva uppbyggandet av försvaret. Man väljer mer en roll vid sidan av för att få diverse möjligheter till olika typer av politiska utspel som möjligen skulle rendera någon sorts opinionsmässig framgång, eller vad det nu är man tänker sig.

Jag har inte över huvud taget skjutit ifrån mig ansvar eller på något sätt sagt att det ena eller det andra inte utgör ett problem. Jag försöker bara upprätthålla rågången mellan vad som är ett myndighetsansvar och vad som är ett regeringsansvar. Sedan är det klart att man som regering kan agera så att man till slut är inne och diskuterar varenda åtgärd som finns på basplanet i Försvarsmakten och varenda sak som händer i olika sammanhang. Men då övergår man snabbt till en dimension av myndighetsstyrning som brukar leda till andra typer av aktiviteter.

Jag upprätthåller den ordning som är mellan regering och myndighet. Jag har gett svar på hur detta ärende hanteras. Jag har också svarat att det här ingår i totalförsvarsuppdraget, som också omfattar Luftfartsverket. Jag har inte alls undvikit att beröra den delen.

Överläggningen var härmed avslutad.