Finanspolitiska rådets årliga rapport om regeringens arbetsmarknadspolitik

Fru talman! Sofia Amloh har frågat mig om jag tänker ta några initiativ med anledning av det som framgår av Finanspolitiska rådets årliga rapport i de frågor som berör arbetsmarknadspolitiken.

Jag vill börja med att tacka interpellanten för frågan, som berör Finanspolitiska rådets betydelsefulla granskning av regeringens finanspolitik.

Finanspolitiska rådet konstaterar att konjunkturen behöver stärkas och att överensstämmelsen mellan de arbetslösas kompetenser och arbetsgivarnas behov behöver förbättras. Många arbetslösa står långt ifrån arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiken behöver bli mer effektiv med kostnadseffektiva insatser anpassade till de arbetslösas olika förutsättningar och behov.

Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att minska arbetslösheten och prioriterar reformer inom framför allt tre områden. Det handlar om att stötta ekonomins återhämtning genom att fortsätta stärka hushållens köpkraft, att stärka de arbetslösas färdigheter och förstärka stödet till dem som står långt ifrån arbetsmarknaden samt att återupprätta arbetslinjen så att fler kommer i arbete. Regeringen har också gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att med egen personal förstärka stödet för långtidsarbetslösa och förbättra matchningen och kontrollen av de arbetslösa.

Den enskilt viktigaste insatsen för att långsiktigt etablera sig på arbetsmarknaden är utbildning. Regeringen har därför gjort stora satsningar på bland annat regionalt yrkesvux och yrkeshögskolan.

Fru talman! I rapporten Svensk finanspolitik 2026 som presenterades i februari i år ger Finanspolitiska rådet inte någon ljus bild av arbetsmarknaden. Fokus ligger på matchningsproblematiken snarare än på incitamentsproblemen. Rådet menar att den höga arbetslösheten främst beror på svårigheter att matcha de arbetssökandes kompetenser med arbetsgivarens behov.

Regeringen beskriver här att detta är en del av problematiken. Så här i slutet av mandatperioden kan vi nog säga att politiken inte har fått någon effekt när det gäller att matcha ut människor på arbetsmarknaden. Det är snarare tvärtom, när vi nu står här och ska summera regeringens mandatperiod.

Finanspolitiska rådet riktar också stark kritik mot regeringens arbetsmarknadspolitik och antyder att prognoserna kan vara optimistiska. Det har vi också sett, med tanke på att regeringen har behövt skriva fram och ändra sina prognoser genom i stort sett hela mandatperioden. Det finns kritiker som skulle säga att detta snarare är önsketänkande från politikens sida än prognoser. Det får allvarliga konsekvenser att regeringen inte kan göra prognoser på det här området.

Det finns fler än Finanspolitiska rådet som är kritiska. För några veckor sedan visade en undersökning från Unionen att en majoritet av Sveriges beslutsfattare, det vill säga människor med någon typ av chefsställning, dömer ut regeringens arbetsmarknadspolitik.

Vore det inte lämpligt av regeringen att ta till sig av expertmyndighetens kritik om vad som behöver göras i stället för att göra det motsatta?

Vi ser att fler är arbetslösa. Ekonomin är oerhört svajig. Finanspolitiska rådet har riktat svidande kritik mot regeringens totala finanspolitik. Den gynnar inte arbetsmarknaden eller tillväxten. Den gör inte att fler kommer ut i arbete. Vi har fått över 100 000 fler arbetslösa med den här regeringen. Man bör vara självkritisk. Man bör fundera: Gör vi verkligen rätt saker? Gör vi tillräckligt?

Regeringen borde satsa ännu mer på arbetsmarknadspolitiska insatser och på att få in människor på de arbetsmarknadspolitiska utbildningarna för att kunna rustas för arbetsmarknaden med det som arbetsgivarna efterfrågar.

Jag kommer tillbaka till min fråga, fru talman, om varför regeringen inte tar till sig den kritik som kommer från Finanspolitiska rådet. Statsrådet säger att det är en värdefull rapport som kommer från experterna, men varför lyssnar man inte på de förslag som kommer från Finanspolitiska rådet? Varför väljer man att göra i stort sett det motsatta?

Fru talman! Tack, återigen, för den här viktiga diskussionen! Vi är överens i denna kammare – hoppas jag i alla fall – om att arbetslösheten och utanförskapet i Sverige är för stora och att vi behöver bekämpa dem på bästa sätt.

I Sverige är arbetslösheten både konjunkturell och strukturell. Den konjunkturella arbetslösheten bekämpas via regeringens åtgärder för att stötta ekonomisk återhämtning och genom att stärka hushållens ekonomi, med bland annat en förstärkning av jobbskatteavdraget och en tillfällig sänkning av matmomsen från 12 procent till 6 procent.

För drygt ett år sedan såg regeringen i sina prognoser hur kurvorna var på väg att vända. Sedan tillträdde Donald Trump i Vita huset och orsakade ett tullkaos i världen som påverkade både konsumenters vilja att konsumera och företags vilja att investera.

Nu har vi sett en liknande möjlig ljusning, men som vi alla märker så fort vi slår på nyheterna lever vi i en väldigt osäker tid med en mycket dramatisk omvärld som påverkar vår ekonomi. Detta leder till lågkonjunktur. För att stärka hushållens köpkraft i en lågkonjunktur behöver vi säkerställa att den privata konsumtionen kan öka. Det dämpar fallet i den samlade efterfrågan. Lågkonjunkturer riskerar att skapa effekter på arbetsmarknaden där tillfällig hög arbetslöshet leder till varaktig lägre sysselsättning. Detta behöver vi göra något åt, och det gör vi också.

Därför satsar regeringen mer än till exempel Socialdemokraterna på att bryta lågkonjunkturen. Det är därför vi säkerställer att det blir billigare att anställa unga med regeringens politik jämfört med Socialdemokraternas politik. Och det är därför vi satsar på fler utbildningsplatser som leder till jobb.

Vi genomför också en omfattande bidragsreform, som på sikt förväntas minska den strukturella arbetslösheten. Den bidragsreformen omfattar bland annat ett aktivitetskrav för mottagare av försörjningsstöd, ett bidragstak och en jobbpremie. Jobbpremien är till för den som går från bidrag till arbete. Aktivitetskravet innebär att kommunerna blir skyldiga att erbjuda aktiviteter som motsvarar individens arbetsförmåga och en skyldighet för individen att delta. Syftet är att motverka passivitet, långvarigt bidragsberoende och utanförskap.

Oppositionens och Socialdemokraternas svar på frågan verkar vara att det ska vara högre bidrag, högre aktivitetsstöd och högre akassa. Det är inte rätt väg för Sverige om vi ska bryta den alldeles för höga arbetslösheten.

Fru talman! Vi är helt överens om att arbetslöshet är dåligt. Det som är mest anmärkningsvärt här är att regeringen gör så lite för att få ned arbetslösheten, både den strukturella och den som påverkas av konjunkturen. Man har misslyckats med båda – på längden och bredden. Det är rätt häpnadsväckande att man inte är mer insiktsfull från regeringens sida.

Det är såklart stökigt i omvärlden, och det hade varit så oavsett vem som styr. Frågan är vilka insatser som ska göras i politiken för att säkra situationen.

Finansministern har sagt att man Trumpsäkrar svensk ekonomi. Jag undrar hur det ser ut och hur det går till, med tanke på att man hänvisar till de omständigheterna i världen. Hur är svensk ekonomi Trumpsäkrad, och hur kan det bidra till att gynna svensk arbetsmarknad och tillväxt, oavsett vad som händer i världen?

Låt oss gå tillbaka till vad som behöver göras. Fler människor behöver komma i arbete. Då funkar inte riktigt logiken att om människor görs ännu fattigare kommer det att få dem i arbete. Det har inte varit så tidigare, och det kommer inte att vara så nu heller. Detta visar också Finanspolitiska rådet. Rådet är oerhört tydligt i både föregående års rapport och i årets rapport, nämligen att det inte handlar om incitamenten att ta jobb. Trots det väljer regeringen att fortsätta att vidta åtgärder som gör människor ännu fattigare, och på så sätt ska incitament skapas.

Det kommer inte att bli fler jobb. Människor kommer inte att rustas bättre till att ta fler jobb. Man kommer att fortsätta att söka 50, 60, 70 eller 100 jobb utan att få något. Det är mycket ineffektivt att ägna sig åt önsketänkande, vilket är vad regeringen gör. Det kommer inte att hända någonting.

Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik som ger många verktyg och många olika typer av insatser som rustar människor att ta ett arbete.

Varför väljer regeringen att inte göra så? Nu säger Finanspolitiska rådet – ett expertråd – tydligt att det inte handlar om incitament. Men regeringen väljer att fortsätta med den typen av politik. Varför väljer regeringen att göra det motsatta, om man tycker att det är värdefullt att få tips från Finanspolitiska rådet? Det är väl så ni ser det?

(Applåder)

Fru talman! Det är märkligt att lyssna på ledamoten, som efterfrågar fler åtgärder, när det enda ni föreslår är höjda bidrag jämfört med regeringen och att det ska bli dyrare att anställa unga. På totalen satsar ni i ert budgetalternativ mindre än regeringen på att bryta den lågkonjunktur vi är inne i.

Låt mig nämna något annat som regeringen också gör. För att förbättra matchningen på arbetsmarknaden är det viktigt att öka den yrkesmässiga och geografiska rörligheten, kontrollen och uppföljningen av de arbetssökande. Det finns många arbetslösa, men det finns också många jobb. Arbetslösheten ser helt olika ut i delar av vårt land. Den är låg i norr och hög i söder.

Därför har Arbetsförmedlingen i år fått ett tillskott på 100 miljoner kronor för detta och beräknas få ett tillskott med 200 miljoner kronor 2027 och 300 miljoner kronor från och med 2028.

Vi har också gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att i sin verksamhet prioritera arbetslösa personer som befinner sig långtifrån arbetsmarknaden. I linje med det ska myndigheten också arbeta med att öka aktiviteten bland inskrivna arbetssökande med kompletterande ekonomiskt bistånd i enlighet med bidragsreformen.

Antalet personer inom det som kallas Arbetsförmedlingens sammanhållna matchningsstöd ökar, och den omfattar nu ungefär 9 000 deltagare. Det är ett svar på de problem som uppstod med den kaosprivatisering av Arbetsförmedlingen som bland annat Socialdemokraterna genomförde.

Utvecklingen på totalen under hösten förra året fram till nu visar också att det finns tecken på att allt fler arbetslösa tar del av arbetsmarknadsutbildningar. Det finns resurser avsatta för att de subventionerade anställningarna ska öka.

Fru talman! Jag hör fortfarande en nöjd arbetsmarknadsminister som ännu en gång står här. Låt mig göra tydligt att den kaosprivatisering som statsrådet gärna nämner i kammaren var en politik som hans eget parti drev fram och röstade igenom. Den kritiken får han ta på sig och inte bara lägga den på oppositionen.

Det finns fler arbetslösa. Vi märker inte en stor förändring av den arbetslöshet som hänger ihop med konjunkturen – inte den strukturella arbetslösheten heller. Arbetsmarknadsministern behöver vara en aningens självkritisk till om det här är en politik som får en faktisk effekt på arbetslösheten. Om den inte får det, vilket vi kan se här efter snart fyra år med liberaler på Arbetsmarknadsdepartementet, borde man fundera över om politiken får de effekterna. Borde vi göra något annat? Borde vi kanske göra mer eller mindre av något annat? Trots en rad kritiska aktörer som har stor relevans på arbetsmarknaden fortsätter man att bedriva denna politik.

Nu står vi här med facit. Man fortsätter att göra människor fattigare och fattigare, och så väntar man på att arbetslösheten eventuellt ska sjunka. Det är oförståeligt. Arbetsmarknadsministern måste fundera mer.

Det finns mycket mer att göra som vi vet ger mer effekter. Vi tänker fortsätta att stå upp för det. Det är synd att arbetsmarknadsministern bara tittar på.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig återigen tacka Sofia Amloh för att vi får stå här och diskutera den mycket viktiga frågan om arbetslösheten.

Arbetslösheten är för hög, och vi behöver göra mer för att komma till rätta med den. Men att det inte händer någonting, som Sofia Amloh påstår, är inte helt sant.

Det är helt sant att Liberalerna var med och drev igenom, eller medverkade till, den omläggning av AF:s verksamhet som skedde under föregående mandatperiod. Det var inte en prioriterad åtgärd för Liberalerna. Med facit i hand borde vi ha dragit i bromsen mycket tidigare.

Jag återkommer till det faktum att Socialdemokraterna satsar mindre än regeringen på att bryta lågkonjunkturen och gör det dyrare att anställa unga. Men en sak som vi är överens om är att vi ska ha utbildningar som är anpassade efter arbetsmarknadens behov. Det har vi pratat om tidigare här, och det kommer vi, den här regeringen, att fortsätta satsa på.

Nu går vi snart mot ett val. Jag tror att de närmaste månaderna kommer att handla mycket om det vi har pratat om här i dag, nämligen vad arbetslinjen är. Arbetslinjen handlar om att öppna dörrar i stället för att låsa in personer i utanförskap, att det ska löna sig att gå från bidrag till arbete och egen försörjning och att det ska vara lönsamt att arbeta mer. Bidragslinjen mot arbetslinjen kommer vi att diskutera mer under kommande månader, och det ser jag fram emot.

Tack så mycket för den här debatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.