Fattigdomen i Sverige

Herr ålderspresident! Arber Gashi har frågat mig vilka åtgärder jag inom mitt ansvarsområde ämnar vidta för att bekämpa den ökande fattigdomen.

Sverige befinner sig i en utdragen lågkonjunktur. Även om inflationen nu har minskat har den tidigare höga inflationen påverkat hushållens ekonomi negativt. Regeringen har därför vidtagit en rad olika åtgärder för att stötta hushållen.

Genom budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) har regeringen lämnat förslag och riksdagen beslutat om en rad åtgärder just för att stärka hushållens ekonomi. Det handlar bland annat om sänkt matmoms – den börjar gälla den 1 april, herr ålderspresident – och om sänkt barnomsorgsavgift och höjda bostadskostnadsgränser för barnfamiljer inom bostadsbidraget.

För att på längre sikt hjälpa ekonomiskt utsatta hushåll är det dock viktigt att fler kommer i arbete. Regeringen genomför därför en rad olika åtgärder, som exempelvis de olika delarna i regeringens bidragsreform. De syftar gemensamt till att stärka arbetslinjen och göra det mer lönsamt att gå från bidrag till arbete.

Regeringens politik har, sett över hela mandatperioden, gett mest till dem som tjänar minst. Effekterna på hushållens ekonomi till följd av regeringens förslag och aviseringar under mandatperioden visar att ekonomin procentuellt sett har stärkts mest i den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard och allra minst i de båda översta inkomstgrupperna.

Den statistik som Arber Gashi hänvisar till bygger på individernas egen bedömning av sin ekonomiska situation – så kallad självskattning. Det stämmer att antalet som upplever att de lever i allvarlig materiell och social fattigdom har ökat sedan 2021. Det bör samtidigt noteras att den ekonomiska utsattheten har minskat sedan 2021 enligt andra etablerade mått, till exempel SCB:s mått för låg inkomststandard och andelen som har en ekonomisk standard understigande 60 procent av medianen.

Enligt Eurostat är den andel av befolkningen som lever i materiell fattigdom låg i Sverige i jämförelse med andra europeiska länder.

Herr ålderspresident! Jag vill tacka statsrådet Tenje för svaret.

Jag har debatterat fattigdom med statsrådet ett par gånger. Ibland har det skett i ljuset av nya rapporter från Majblomman, Rädda Barnen, Röda Korset eller Makalösa Föräldrar. Många människor som genom organisationer eller ideellt engagerar sig för att minska fattigdomen, kanske framför allt barnfattigdomen, kommer återkommande med olika rapporter. Statsrådet har för vana, skulle jag vilja säga, att hänvisa till SCB:s statistik och slå undan all annan kritik. Därför har jag valt att kalla till en debatt som utgår från just SCB.

Jag måste säga att jag är bekymrad över hur regeringen väljer att beskriva utvecklingen i Sverige. Statsrådet talar om reformer och procentuella förbättringar enligt vissa statistikmått, men av allt att döma ökar fattigdomen i Sverige. Jag är genuint oroad över att statsrådet inte verkar förmå att se det.

Antalet människor som lever i allvarlig materiell och social fattigdom har fördubblats sedan 2021. Det handlar om människor som inte har råd med saker som många av oss tar för givna, som att kunna betala en oväntad räkning, ersätta trasiga kläder eller åka bort en vecka om året. Bakom dessa siffror finns verkliga människor som sitter vid köksbordet och undrar hur de ska få ihop det.

Ministern sa att den statistik jag hänvisar till bygger på människors egen upplevelse av sin ekonomi. Ja, det gör den. Det är just därför statistiken är så viktig. Fattigdom handlar inte bara om uppgifter i några statistiska blad. Det handlar om människors faktiska möjligheter att leva ett vanligt liv. När allt fler människor i Sverige upplever att de inte har råd med det mest grundläggande beror det förmodligen på att det är så. Då måste politiken kunna agera.

Låt oss vara ärliga: Det går att hitta olika indikatorer som pekar åt olika håll. Men när allt fler människor saknar ekonomisk marginal och den materiella fattigdomen ökar så snabbt kan vi inte, likt den här regeringen, luta oss tillbaka och säga att allt annat egentligen går åt rätt håll. Den verklighet som människor möter där ute säger något helt annat; det är det jag bygger hela den här interpellationen på.

Mycket av den statistik som statsrådet hänvisar till, och som hon brukar luta sig mot när hon debatterar fattigdom här i kammaren, är inte uppdaterad sedan 2024. Vi är nu framme vid 2026. Detta är det sista halvår som den här regeringen har att styra över Sverige. Man kan inte stirra sig blind på den situation som rådde 2024 eller använda den som ett alibi för 2026. Det är som att säga ”Det brann inte här för två år sedan” om det skulle brinna i det här rummet.

Vi kan inte bygga långsiktig politik på den devisen. Vi kan heller inte använda den för att klargöra vad som behöver ske här och nu.

Allt fler människor i Sverige får inte längre ihop ekonomin. Jag frågar återigen statsrådet: Vad tänker regeringen göra åt det?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag måste säga att jag är genuint orolig över ledamotens förmåga att lyssna och ta in. Alla de åtgärder som jag redogjorde för i mitt svar är åtgärder för 2026, och de finns med i budgeten för 2026.

Jag är inte förvånad över att fler människor bedömer att ekonomin har blivit sämre. Vi har haft en global pandemi, hög inflation och höga räntor. Vi har sett en orolig omvärld, och den tycks bli än mer orolig. Därtill har vi haft en utdragen lågkonjunktur. Många hårt arbetande familjer har fått det betydligt tuffare.

Det är just därför regeringen har en tydlig strategi för att trycka undan inflationen. Det är den som har grävt de stora hålen i plånböckerna och i hushållens ekonomi. Genom sänkningen av matmomsen, som kommer om bara några veckor, och de andra förslag som jag tidigare redogjorde för ser vi till att stötta hushållen och få fart på ekonomin.

Alldeles oavsett vilket mått man väljer att använda för att bedöma människors ekonomi – Arber Gashi valde att använda människors egna bedömningar av sin ekonomi och sina förutsättningar – och alldeles oavsett hur man mäter låg ekonomisk standard är det tydligt att Sverige behöver högre tillväxt och mer av arbetslinjen. Det är nämligen svaret på väldigt många av Sveriges problem. Det är vägen till tillväxt. Det är vägen till egenmakt. Det är vägen till arbetsgemenskap och integration för dem som kommer till vårt land. Det är också vägen ut ur fattigdom – tillsammans med utbildning och språkkunskaper är det nyckeln till en klassresa.

I vårt Sverige ska det definitivt inte spela någon roll varifrån du kommer. Det som ska räknas är snarare vart du är på väg, och då är arbetslinjen nyckeln till att lyckas. Det är detta som avgör huruvida integrationen blir lyckad eller inte. Det är detta som avgör huruvida fler barn kan göra den klassresa som både Arber Gashi och jag talar oss väldigt varma för och huruvida de kan växa upp i en familj med en positiv bild av sin framtid. I alla de fallen är det arbetslinjen som är svaret.

Det är rätt att stötta familjer och hushåll i svåra tider, och det har regeringen också gjort. Detta har jag redogjort för, herr ålderspresident, både i den här interpellationsdebatten och i tidigare interpellationsdebatter som jag och ledamoten har haft det stora nöjet att ha.

För att på riktigt bryta utanförskapet och långsiktigt få människor ut ur fattigdom räcker dock inga bidrag i världen. Det gäller att få fler människor i arbete och att få fler att gå från bidrag till arbete. Dessutom måste arbete löna sig. Det måste löna sig mer att ta ett arbete än att fortsätta leva på bidrag. Det är både rätt och rättvist att den som arbetar och anstränger sig får behålla mer av pengarna själv.

På andra sidan talar man om arbetare, men den politik som föreslås handlar mer om höjda bidrag, ökad asylinvandring och höjda skatter för vanliga arbetande människor. Det är alltså mer av den socialdemokratiska politik som har skapat de allra flesta av de problem som vi ofta står här i kammaren och diskuterar och som jag och mina regeringskollegor, steg för steg och reform för reform, har fått städa upp efter.

Herr ålderspresident! Statsrådet Tenje ifrågasatte min hörsel och, kanske, min läsförmåga. Låt oss gå igenom det svar vi fick.

Mycket riktigt nämner socialförsäkringsministern sänkt matmoms, som vi är överens om och som vi hoppas kommer att spela roll för vanligt folks plånböcker. Hon nämner också höjda bostadskostnadsgränser för barnfamiljer inom bostadsbidraget. Det är ju något av en Black Friday-politik, vilket vi har sett den här regeringen ägna sig åt många gånger. Man tar bort det stöd som gav mer pengar och ersätter det med en ny satsning som man kallar historisk men som bara uppgår till hälften av det tillfälliga tillskott till barnfamiljer som vi ville permanenta.

Herr ålderspresident! Ännu mer anmärkningsvärt är att socialförsäkringsministern pekar på en rad av de här bidragsreformerna som nyckeln ut ur fattigdom. Läs de över 70 remissyttranden som har kommit in vad gäller kvalificering till socialförsäkringen! Läs vad som skrivs av utredaren själv, som betonar betydande risker för ökad fattigdom, ökad kriminalitet och ökad brottslighet! Men det är tydligen jag som har svårt att läsa och förstå, enligt ministern.

Jag vet inte riktigt vem det är som har svårt att läsa eller förstå. Uppenbarligen finns det ingen i världen som den här regeringen vill lyssna på i dessa frågor, inte en enda organisation, vare sig det är Rädda Barnen, Röda Korset, Majblomman eller någon annan. Inga av de människor med stora kunskaper som engagerar sig i de här frågorna har kunnat nå fram till regeringen. Jag har inte lyckats med det under mina många interpellationsdebatter och tycks inte heller göra det nu. Inte heller lyckas vare sig någon av alla remissinstanserna eller regeringens egen utredare med detta. Vilka är det som lyckas nå fram till den här regeringen? Det undrar jag genuint.

Om man slår upp tidningen i dag kan man läsa att Bris nu larmar om att barn ringer in därför att de tar ett större ansvar för ekonomin. Samtalen om ekonomisk utsatthet bland barn har ökat drastiskt. Men det är förmodligen inte heller någonting som statsrådet kommer att ta till sig. Kanske gör hon det om två år, men då sitter inte den här regeringen kvar. Det låter som om den här regeringen vore inne på sin första eller andra vecka när man talar om allt som man ska göra. Tack och lov är det val snart.

Vad blir Tidöregeringens cv? Vad kommer det att stå på kvittot när Tidöregeringens arbete med de här frågorna summeras? Svaret, herr ålderspresident, är ökad fattigdom, ökad arbetslöshet – över 100 000 fler människor – och ökad utsatthet. Arbetslinjen, som vi egentligen är väldigt överens om, är regeringen och statsrådet absolut sämst på.

Det som nu komma skall är att man flyttar människor från statliga ekonomiska stöd till kommunala sådana. Man ska göra fattigdomen ännu mer utbredd – enligt precis alla andra, förutom den här regeringen. På det sättet ska man tydligen lösa någonting.

Barnfamiljers ekonomi behöver stärkas. Arbetslinjen måste handla om riktiga jobb. Vi behöver också stärka välfärden, för det vet vi skapar både tillväxt och fler arbetstillfällen. Alla de tre bitarna slår ni sönder. Det är för mig helt obegripligt.

Herr ålderspresident! Jag önskar att jag hade många fler minuters talartid i den här debatten och diskussionen. Det är klart att ledamoten Gashi väcker väldigt många viktiga frågor. Inte minst skulle jag älska att diskutera bidragsreformerna med ledamoten.

Det är uppenbart att Arber Gashi inte har läst och förstått vad det är vi går fram med när det gäller kvalificering till socialförsäkringarna. Det handlar alltså inte om kvalificering till ekonomiskt bistånd, som utredaren också hade tittat på men som vi valde att inte gå vidare med. Hade ledamoten tittat på vad de 70 remissinstanserna hade synpunkter på hade han sett att det framför allt handlade om kvalificering till ekonomiskt bistånd, vilket vi valde att inte införa.

Herr ålderspresident! Bidragsreformerna ska ses ur ett helhetsperspektiv. Det handlar inte bara om kvalificering till socialförsäkringar. Man ska inte dag ett när man kommer till Sverige kunna ta del av hela det smörgåsbord som välfärden erbjuder, utan man ska kvalificera sig successivt genom att arbeta och göra rätt för sig. När man har gjort rätt för sig och varit bosatt här i minst fem år ska man kunna ta del av alla de välfärdsförmåner som finns. Det är den första delen.

Den andra delen är bidragstaket. Det ska löna sig mer att ta ett arbete än att fortsätta leva på bidrag. Det tycker jag är rätt och rättvist. En familj där föräldrarna ställer klockan inför varje morgon, ser till att ungarna kommer till förskolan och skolan, jagar iväg till jobbet och sedan tar bussen hem och fortsätter anstränga sig får i vissa fall mindre pengar i plånboken än familjen rätt över trappuppgången där man väljer att fortsätta leva på bidrag fastän man kan arbeta. Det tycker jag inte är rätt och rättvist. Jag tycker att det ska löna sig att arbeta. Jag tycker att det ska löna sig att anstränga sig. Det är det som bygger Sverige starkt.

Den tredje delen, herr ålderspresident, är aktivitetskravet i försörjningsstödet. Man ska göra allt man kan som individ för att närma sig arbetsmarknaden, ta ett arbete, stå på egna ben och försörja sig själv och sin familj. Kommunen å sin sida är skyldig att göra det den kan för att dess medborgare ska få rätt förutsättningar att komma ut på arbetsmarknaden. Det tycker jag är rätt och riktigt.

Framför allt kommer detta att göra jättestor skillnad på så sätt att fler barn kommer att se sina föräldrar gå till jobbet och själva hamna i svensk förskola och lära sig svenska. När de sedan kommer till förskoleklass talar de svenska. Då har de inte alls den där tunga ryggsäcken att bära på, utan de kan känna hopp och framtidstro och göra den där klassresan som vi brinner för att fler barn i Sverige ska få göra. Det är rättvisa på riktigt. Det är också så man utraderar fattigdomen och får fler familjer att kunna stå på egna ben och försörja sig själva.

Hade detta varit fallet i dag hade det varit betydligt fler som i SCB:s undersökning, som vi nu debatterar, kunnat göra självskattningen: Det där klarar jag, och det där klarar jag också.

Det är så man på riktigt får både tillväxt och bättre välstånd i ett land. Det är faktiskt också så man ser till att färre familjer är fattiga. Det är arbetslinjen.

Herr ålderspresident! Detta är mitt sista anförande i debatten, och jag håller med statsrådet om att man gärna skulle gärna ha mer talartid. Jag tror att vi får återkomma till den här frågan fler gånger under våren.

När det gäller kvalificeringen vill jag bara kort säga: Jo, jag har läst detta mycket noga, och jag har noterat att man har tagit bort kvalificeringskravet när det gäller det ekonomiska biståndet. Man vill alltså flytta människor från statliga stöd och dumpa kostnaderna på kommunerna – till en lägre ersättning än vad det i vissa fall skulle kunna vara. Fler ska alltså gå på ekonomiskt bistånd och försörjningsstöd, och det ska kommunerna betala för.

Har man aldrig träffat någon som går på försörjningsstöd – vilket jag nästan skulle ifrågasätta – vet man kanske inte riktigt vad det innebär i praktiken. Jag företräder Sveriges arbetareparti, och jag vet precis vad det innebär att företräda människor som ställer klockan på tidig väckning. Det är vad den rörelse jag engagerar mig i grundades i. Men det handlar inte om att slå undan tryggheten. Människor kan hamna i ett läge där de behöver samhällets starka stöd, och då ska det finnas där.

Det den här regeringen gör är att skicka ut människor i stöd samtidigt som man sänker dem. Man slår ned dem och ser till att de stannar där. Vilka vackra ord statsrådet än använder finns det nämligen uppenbarligen 100 000 fler arbetslösa och fler som går på de här stöden. Av allt att döma kommer det dessutom att bli ännu fler om den här regeringen får fortsätta.

Den här debatten handlar egentligen om en väldigt enkel fråga: Vilket land ska Sverige vara? Ska vi vara ett land där människor känner trygghet och vet att det finns ett samhälle som ställer upp om livet svänger? Eller ska vi acceptera att allt fler människor lever utan ekonomisk marginal?

Bakom varje siffra vi i dag har pratat om finns ett liv – ett barn som oroar sig över klassresan eller en förälder som oroar sig över nästa räkning. Jag hade önskat att det blev tydligare i svensk politik.

Herr ålderspresident! Ledamoten påstår att han företräder Sveriges arbetareparti. Nej, det gör han inte; han företräder Sveriges bidragsparti. Det blir mycket tydligt här.

Vad som blir än mer tydligt är att man inte ser helheten i den bidragsreform som regeringen nu går fram med. Den går ut på att kvalificering till socialförsäkringen ska ske genom arbete eller genom att vara bosatt här i fem år. Det handlar alltså inte om att fler ska hamna i ekonomiskt bistånd utan om att fler ska hamna i arbete. Det ska gå betydligt fortare från det att man kommer till Sverige till det att man hamnar i arbete.

Det fina i kråksången är att den som kommer till Sverige och håller på att kvalificera sig, antingen genom arbete eller för den delen genom att vara bosatt, träffas av heltidsaktiveringen i försörjningsstödet. Kommunerna har en skyldighet att se till att de medborgare som har hundra procents arbetsförmåga får förutsättningar och möjligheter att helt enkelt hamna i arbete. Människor ska lära sig svenska, hamna i arbetsträning eller praktik eller för den delen läsa upp och validera sin kunskap via en yrkesutbildning, så att de kan hamna i arbete.

Det ställs alltså inte krav bara på individen, utan det ställs krav även på kommunerna. De måste nämligen göra det de kan för att människor ska få rätt förutsättningar att hamna i arbete och egen försörjning och därmed komma bort från fattigdom och det stora utanförskap som har brett ut sig i Sverige och som har blivit djupare. Det är den utvecklingen vi nu bryter. Det utanförskapet ska nu raderas ut. Det gör den här regeringen, och vi kommer att fortsätta göra det även efter valet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.