Färre hyresrätter och förvärrad bostadssituation

Fru talman! Sylvia Lindgren har frågat mig vilka initiativ jag och regeringen avser att ta för att minska boendesegregationen och bostadsbristen. Både när det gäller boendesegregationen och när det gäller bostadsbristen handlar det om mångåriga processer. Socialdemokraterna har varit i regeringsställning under långa perioder, senast 1994-2006, och jag kan inte utläsa av någon statistik eller några rapporter att bostadsbristen eller bostadssegregationen minskat under denna period, tvärtom. Under denna tid byggdes köerna ut, och segregationen ökade. Ett konkret exempel är stadsdelen Husby på norra Järvafältet. Där var antalet invånare med svensk bakgrund år 1990 något fler än de med utländsk bakgrund, drygt 5 000. År 2000 var antalet invånare med utländsk bakgrund drygt 8 000 och de med svensk bakgrund drygt 2 000. Interpellanten utgår från situationen i Stockholms stad med ombildningar av allmännyttan. Här vill jag vara noga med att påpeka att hur kommunen hanterar allmännyttan är ett kommunalt ansvar. På regeringens initiativ upphörde tillståndsplikten vid försäljning av bostadsfastigheter ägda av kommunala bostadsföretag - den så kallade stopplagen - den 1 juli 2007. Anledningen till regeringens åtgärd var att det är kommunerna som har bostadsförsörjningsansvaret och att de således själva bör bestämma över sina kommunala bostadsföretag och tillsammans med hyresgästerna ha makten över boendet. Stockholms stads stimulanspaket som presenterades förra veckan förvissar oss om att kommunen bedriver en långsiktig och ansvarsfull bostadspolitik. De intäkter som genererats av bostadsbolagens ombildningar kommer nu att användas till stimulans av bostadsbyggande samt till underhåll av stadens bostäder, främst i ytterstaden. Alliansregeringens långsiktiga strategi för att förebygga bostadsbrist har varit att skapa långsiktigt stabila villkor på bostadsmarknaden. Utanförskap och bostadssegregation handlar till stor del om tillgången till arbete. Hög sysselsättning är en hörnsten i alliansregeringens politik. Först genom egen försörjning öppnas dörren till valfrihet på bostadsmarknaden. En blandning av boendeformer kan skapa ökad mångfald och integration i våra bostadsområden. På sikt kan ägarlägenheter bli ett viktigt instrument för att både öka valfriheten och skapa mångfald på bostadsmarknaden. Detta är en valfrihetsreform som kan bidra till att minska segregationen och skapa förutsättningar för en bättre balans och större attraktion i dagens socialt utsatta bostadsområden. I övrigt vill jag hänvisa till regeringens skrivelse Egenmakt mot utanförskap - regeringens strategi för integration (2008/09:24). För att komma till rätta med problemen och obalanserna på dagens hyresbostadsmarknad har utredningen om allmännyttans villkor lagt fram ett antal förslag. Betänkandet har varit föremål för remissbehandling och bereds nu inom Regeringskansliet tillsammans med de yttranden som inkommit.

Fru talman! Först vill jag tacka ministern för svaret. Jag märker att ministern i sitt svar hellre talar om historia än om framtid. Alla förstår säkert varför. Men krisen, Mats Odell, finns här och nu. Bostadsminister Odell och regeringen gör ändå ingenting. Men gör man ingenting kommer det bara att bli värre. Det är faktiskt Mats Odell och ingen annan som är bostadsminister - tyvärr. När bostadsministern i sitt svar envisas med att prata om historia vill jag göra ministern uppmärksam på någonting som han tycks ha missat, nämligen att det var borgerligt styre i Stockholms stad åren 1998-2002. Därmed slipper ministern i den delen i onödan kasta sten i glashus. Fru talman! Hyresrättens del i det svenska välfärdssystemet, inom bostadsmarknaden, är väl känd hos flertalet och också mycket uppskattad. Ett ökat inslag av marknadstänkande har trängt undan politiken och ökat klyftorna i samhället. Därför behövs det en aktiv bostadspolitik - inte en ökad kommersialisering av bostäder som, tyvärr, också Kristdemokraterna nu har anslutit sig till. I dag på bostadsmarknaden i Stockholm blir det allt färre hyresrätter. Det som eventuellt tillkommer och som vi, naturligtvis, tycker är bra är nyproduktion. Eftersom den borgerliga regeringen har avskaffat subventionerna till nybyggnation blir lägenheterna tyvärr väldigt dyra. I de allra flesta fall har unga människor inte en chans att komma in på bostadsmarknaden. De klarar inte att betala 10 000-15 000 i hyra för en liten nyproducerad lägenhet. Äldre personer som kanske skulle behöva lite mer bekvämlighet och till exempel en hiss har inte råd att flytta utan bor kvar i sin hyreslägenhet, med inlåsningseffekter som följd. Vissa försöker, som ministern här betonat, genomföra ombildningar till bostadsrätter. I det avseendet har vi, fru talman, sett alltför många exempel på att det gått snett - nu senast bland annat i Uppdrag granskning . Men, fru talman, det är kanske någonting som vi i framtida interpellationsdebatter ska återkomma till, för den frågan är hetluft. De ungdomar som klarar av starten i livet utanför barndomshemmet är de som har föräldrar som har det gott ställt. För andra är klimatet stenhårt. De som inte är betalningsstarka får det svårt. Men får Mats Odell som han vill ska de bli andrahandshyresgäster med allt vad det innebär. Att vara andrahandshyresgäst är väl om något att vara utlämnad. Snacka om att bygga in ett utanförskap, fru talman! Ofta är hyrorna hutlösa. Om ministern inte tror på mig är det bara att gå in på Blocket och titta hur det ser ut. För mig är det hutlöst att någon ser det som en tjänst att hyra ut i andra hand. Anmälningarna till hyresnämnderna ökar, och jag är övertygad att det är alltför många som inte anmäler sina fall till hyresnämnden. Min fråga i den fortsatta debatten efter ajourneringen som jag tycker att Mats Odell noggrant ska tänka på är: Tycker Mats Odell verkligen att det är en långsiktig välfärdsinriktning på bostadspolitiken som kommer till uttryck i det som Mats Odell har besvarat den här interpellationen med?

Herr talman! Eftersom vi tidigare har debatterat bostadsbristen i dag tänker jag uppehålla mig vid frågan om integrationen. Sylvia Lindgren ondgör sig i interpellationen över den ombildning som har skett i Stockholm från hyresrätter till bostadsrätter, och jag förstår inte varför. En ökad ombildning i Stockholms förorter skulle nämligen skynda på integrationen. Dessutom är det med den socialdemokratiska bostadspolitiken och lagstiftningen som grund som alla ombildningar har skett. Från 1990 till 2007 har 115 000 ombildningar genomförts, men det är en ytterst liten del som härrör sig från tiden efter valet 2006. En stor del av ombildningarna har skett i det privata hyresbeståndet, och däröver råder vi inte. I stället för att klaga på regeringen borde Socialdemokraterna fundera på vad det var som gick snett med den egna bostadspolitiken. Sylvia Lindgren får gärna berätta för mig vilka beslut som den förra regeringen fattade och vilka konkreta förslag som låg framme inför valet 2006 men som inte har effektuerats. Då tänker jag på integrationsfrågor och bostadspolitik. Jag utgår från att den redovisningen är ganska fort överstökad. Ägarlägenheter är, som ministern uttrycker i sitt svar, en möjlighet att öka integrationen. Upplåtelseformen är bekant för invandrarna i motsats till bostadsrätten, där de inte förstår att man kan betala för något som man inte äger. Socialdemokraterna är väl inte precis kända för att stödja förslaget om ägarlägenheter, men det kunde vara intressant att höra vad Sylvia Lindgren tycker om det. Jag tycker att man ska vidga begreppet integration något. Det kan vara fråga om bättre eller sämre ekonomiska förutsättningar, funktionshinder eller olika åldersgrupper men också integration mellan verksamheter och boende. Jag blir lika beklämd var gång jag läser att boende i bostadsområden överklagar bygglovsansökningar för till exempel dagverksamhet för funktionshindrade eller förskolor. Att påstå att dessa verksamheter stör i sådan omfattning att det inte går att bo intill är både egoistiskt och cyniskt. Ibland är det fråga om att bygga om befintliga bostäder till verksamhetslokaler. En fråga till ministern kan vara hur man skulle kunna underlätta för en etablering av sådana verksamheter i ett befintligt bostadsbestånd. Till sist bara: När ska vi sluta att dela in folk i kategorier och i stället se varandra som människor, oberoende av geografisk bakgrund, hudfärg, ekonomisk status eller eventuella funktionshinder?

Herr talman! Låt mig börja med frågan som Lennart Pettersson ställer. Jag har sett väldigt lyckade sådana lokaler eller, som de kallas för, bokaler i Malmö, där MKB mitt inne i Rosengårdsområdet har byggt ut de vanliga bostadshusen med lokaler för hantverk, butik eller mindre industri kombinerade med bostäder. Såvitt jag har hört har det varit väldigt lyckat. Det har gjort att man har fått ett större liv, att flera människor finns på dagtid i området. Man har också kunnat erbjuda dem som bor där möjligheten att utöva olika typer av företagsamhet i sitt eget närområde. Det tycker jag är ett väldigt bra exempel. Jag har länge bott i en bostadsrättsförening där det finns souterränglokaler med en mängd olika små butiker, elfirmor och andra mindre företag i själva bostadsområdet. Så de möjligheterna tror jag finns. Jag vill återkomma till Sylvia Lindgrens fråga till mig, vilka initiativ jag och regeringen tänker vidta för att minska bostadssegregationen och bostadsbristen. Vi har diskuterat ganska många gånger här detta med ägarlägenheter. Vi kan tänka oss ett område som är segregerat på ett sätt som gör att de som bor där och vi som politiker känner att vi här borde göra en insats för att förbättra, att det inte ska vara ett genomgångsområde där man flyttar in och sedan snabbt flyttar ut. Det här har jag diskuterat med allmännyttiga bostadsföretag, Sabos olika medlemsföretag, och jag har varit ute runt om i landet och tittat på sådana områden. En ganska vanlig uppfattning är att det inte skulle vara bra att bryta sönder dem och bilda bostadsrättsföreningar. Anledningen är helt enkelt att det skulle bli svaga bostadsrättsföreningar med stora fastigheter som har ett stort underhållsbehov. Snarare vill man att bostadsföretaget omvandlar till ägarlägenheter och sedan hyr ut dem fortsatt med hyresrätt och låter dem som då vill köpa dem. Det finns ganska många, inte minst de som har kommit nyligen till Sverige, som är vana vid att äga sina lägenheter, ägarlägenheter. Sverige är ett av de få länder som inte har ägarlägenheter. Många kommunala bostadsföretag, inte alla, och även privata fastighetsägare tror att man skulle kunna få en bättre utveckling om det inte var hundra procent hyresrätter i ett sådant område, utan att det skulle finnas möjligheter, för den som vill, att äga sin bostad. Samma sak diskuterade vi i en tidigare interpellationsdebatt, att, som det nu visar sig, när människor inte i första hand vill köpa en bostad är det att hyra som ligger närmast till hands, även där ägarlägenheter. Det finns flera byggföretag i dag som säger att de skulle vilja bygga ägarlägenheter - även fortare än vad den lagstiftningsprocess som pågår i dag ger vid handen, nämligen den 1 maj nästa år - och hyra ut dem med hyresrätt och skapa förutsättningar att köpa för dem som vill. Det är ett initiativ. Jag skulle vara intresserad av att höra hur Sylvia Lindgren ser på detta. Är Socialdemokraterna helt emot tanken på ägarlägenheter, eller skulle det kunna vara ett sätt att hitta ett koncept som gör det lättare att bryta segregationen?

Herr talman! Jag har förståelse för att det kanske inte är så lätt att komma ihåg de frågor som jag tog upp i mitt anförande före ajourneringen. Det jag pratade om var välfärdssystemet i boendet, som också Mats Odell har sagt något om i svaret, och om långsiktigheten inom bostadsmarknaden. Jag känner att ett ökat inslag av marknadstänkande har trängt undan politiken i bostadsfrågorna. Därmed har klyftorna ökat, och det markant. Jag pratade om inlåsningseffekterna av otryggheten. Detta med ägarlägenheter, som Mats Odell nu tar upp igen, innebär också att man ska ha möjlighet att hyra ut på ett annat sätt i andra hand. Vad ger det för trygghet, herr talman, för den som ska hyra i andra hand? Och vad blir effekterna av det? Vill man blanda olika upplåtelseformer i ett och samma hus? Vad får det för konsekvenser? Det är många frågor här att svara på. Kommersialiseringen av bostäder är för oss socialdemokrater ett problem. Bostaden ska i den borgerliga världen tydligen vara en handelsvara som ingen tar något ansvar för. Ändå har man som samhällsledare skyldighet att se till att medborgarna har en bostad som de ska kunna bo i. Tar man bort det ansvaret och säger att det är marknadskrafterna som helt och hållet ska sköta bostadsfrågorna, vart är vi då på väg? Ministern säger i svaret att de intäkter som genererats av bostadsbolagens ombildningar nu ska användas till stimulans av bostadsbyggande - ja, det låter väl bra - och säger sedan i nästa andetag "samt till underhåll av stadens bostäder, främst i ytterstaden". Här har vi hört skillnaden på om det är bostadsrätt eller villa som ska ha del av ROT-bidragen. Men när det gäller underhållet vet jag att så länge som intresseanmälan ligger för en bostadsrätt blir det inget underhåll. Vi har flera års eftersatt underhåll i Stockholmsregionen i dag. Dessutom har de som har blivit tveksamma till bostadsrätt fått förlängd betänketid med ytterligare sex månader. Vi har alltså eftersatt underhåll lite varstans i staden. Samtidigt vill den borgerliga majoriteten att hyresgästerna ska ombilda dessa fastigheter. Man har naturligtvis insett att det blir väldigt dyrt att ha underhållet kvar när det är så eftersatt. Därför vill man driva på att man ska gå ut till bostadsrättsinnehavarna i första hand. Jag har, herr talman, stärkts i min uppfattning att den borgerliga majoriteten med Moderaterna i spetsen driver fram en bostadssegregation - också efter att läst interpellationssvaret. För oss socialdemokrater är mångfaldsbegreppet viktigt. Vi förordar respekt för olikheter. Vi måste kunna acceptera varandras ålder, bakgrund, olika förutsättningar etcetera och inte bygga upp reservat för olika grupper. En sådan utveckling, herr talman, ser jag med fasa fram emot. Jag kan dock tyvärr se alltför tydliga mönster på att så håller på att ske. Jag vädjar därför återigen: Ta bostadsproblemen och bostadssituationen på allvar, Mats Odell!

Herr talman! Jag instämmer i ministerns syn på ägarlägenheter som möjlighet för hyresrätter. För mig känns det helt naturligt att detta kommer att bli en resurs som hyresrätter framöver. Vi behöver bara gå till vårt västra grannland Norge där det finns massor. Jag tror att huvuddelen av hyresrätterna i Norge finns i ägarlägenheter. Jag har svårt att se att vi skulle vara så olika att den möjligheten inte skulle tas till vara av dem som är intresserade av detta i Sverige. Jag vill rätta Sylvia Lindgren på en punkt. Det är inte fråga om andrahandsuthyrning när vi talar om ägarlägenheter utan förstahandsuthyrning. Vid andrahandsuthyrning hyr man av en befintlig hyresgäst. Här hyr man av ägaren. Då blir det en förstahandsuthyrning med gällande hyreslagstiftning. Jag ser det som en ren kunskapsmiss. Det är många som uttrycker att det är fråga om andrahandsuthyrning, men det är det alltså inte. Ägarlägenheter medges i propositionen enbart för nyproduktion. Jag vill fråga ministern vad som händer med befintligt bostadsbestånd. Vi hinner inte få med det i den proposition som kommer under denna mandatperiod, men eftersom vi ska styra längre än så har vi som ambition att få in det även i befintligt bostadsbestånd. Finns det någon planering för detta så att det kommer med hyfsat tidigt under nästa mandatperiod? Det här skapar oerhörda möjligheter eftersom man slipper att en viss procent av de boende ska godkänna en ombildning. Kommunala bolag kan till och med fortsätta att äga och hyra ut, precis som ministern uttryckte det. Det är därför en annan dynamik med ägarlägenheter än med bostadsrätter.

Herr talman! Det är lite skilda synsätt hos Lennart Pettersson och Sylvia Lindgren. Lennart Pettersson tycker att ägarlägenheter är en lösning; Sylvia Lindgren tycker att det är handelsvara, en kommersialisering, ett bekymmer. Till Lennart Pettersson kan jag säga att vi arbetar med att så fort som möjligt få fram också det andra steget, nämligen att kunna ombilda i befintliga bestånd. Jag kan inte säga när det är möjligt att gå i land med detta. Det är ett stort tryck på de lagstiftningsprojekt vi håller på med. Det är mycket som ändras när det kommer en ny regering som har lite andra tankar än den tidigare regeringen. Det är en stor press på hela utredningsmaskineriet och på departementen. Men detta kommer absolut att ligga på regeringens bord framöver. Jag kan dock inte säga exakt när. Sylvia Lindgren var inne på kommersialisering, bostad som handelsvara och marknadskrafterna. Vad är då marknadskrafterna? Det gjordes en utredning som beställdes av Skanska. Jag minns inte vilket opinionsinstitut det var - kanske Sifo eller Synovate - men resultatet redovisades på någon dag som handlade om ungdomsboende. Närmare 90 procent av de tillfrågade ungdomarna i vanliga ungdomsåldrar sade att de helst skulle vilja äga sin bostad. Är det marknadskrafterna? Det är väl egentligen vi alla. Efterfrågar man en bostadsrätt eller ett radhus åker man runt och tittar på vad som finns till salu och försöker hitta sitt drömboende. Det finns en tendens att demonisera möjligheterna att köpa och sälja en bostad. Ska det få förekomma? Hur ska politiken komma in och bestämma över ungdomar som känner att de vill äga sin bostad? På vilket sätt vill Sylvia Lindgren ta hand om deras situation om de inte själva ska få bestämma om de vill köpa eller sälja? Det skulle vara spännande att höra.

Herr talman! Flera gånger har jag och Mats Odell debatterat hyresrätt, bostadsrätt och olika upplåtelseformer. Olika upplåtelseformer behövs. Varför vill inte Mats Odell tala om dem som bor i hyresrätt och deras möjlighet att känna trygghet? Varför är man och rycker i att de måste ombilda? Varför har man inte rätten att bo i hyresrätt? Jag gör det själv och tycker att det är alldeles utmärkt. Men då ska man jaga på att det ska ombildas, och nu ska man jobba framåt på den vägen. Det måste finnas hyresrätter också! Ett av de stora problemen på bostadsmarknaden finns här och nu: Människor har ingenstans att bo. Det kostar för mycket. Det kostar skjortan. Unga har inte en chans att komma in på bostadsmarknaden. Jag återkommer till mina frågor. Vad krävs för att bostadsministern och regeringen ska inse allvaret och börja anstränga sig för att öka byggandet? Varför tar inte regeringen bostadsbristen och den galopperande arbetslösheten inom byggsektorn på allvar? Tror ministern verkligen att det räcker som åtgärd mot bygg- och bostadskrisen att, som i interpellationssvaret till mig, hänvisa till en utredning som för närvarande bereds inom Regeringskansliet? Att ha tak över huvudet, någonstans att bo är, herr talman, en välfärdsfråga. Samhället har ett ansvar för boendet, även om Mats Odell tycks ogilla den tanken.

Herr talman! Sylvia Lindgren frågade vad som krävs för att det ska byggas mer och för att man ska anstränga sig att öka byggandet. Jag tror att det krävs mer än de 400 miljoner som Socialdemokraterna har anslagit i sitt budgetalternativ till grundkonceptet för att öka bostadsbyggandet, nämligen subventioner till byggföretagen. Om nu 1,1 miljon ungdomar är på väg ut på bostadsmarknaden, hur långt räcker då de miljoner i subventioner som Sylvia Lindgrens parti har tagit fram? Hur många kan vi beta av i bostadskön med de pengar som ni är beredda att anslå? Är det 500, 1 000, 2 000, 3 000, 10 000 eller 100 000? Svaret är att det är väldigt få. Vad det handlar om är i stället, som vi talade om i den förra interpellationsdebatten, de förhållanden som gör att människor känner framtidstro och efterfrågar bostäder och att räntenivåerna är sådana att det går att få ihop en kalkyl. Där tror jag trots allt att vi nu befinner oss i en väldigt djup kris. Men vi ser tecken på att det som har hindrat byggande, nämligen väldigt höga räntor, höga byggmaterialkostnader och överhettning i byggsektorn, är på väg nedåt. När vi får ordning på de här förhållandena, såtillvida att människor känner att de vågar satsa, att byggföretagen får krediter och att det finns någon som känner att det är dags att sätta i gång därför att människor snart står där och vill ha nya bostäder, är det detta som gäller, snarare än att vi här i riksdagen kan visa upp subventioner till byggföretagen.