farmakologisk kompetens inom sjukvården

Fru talman! Marie Wahlgren har frågat mig vad jag tänker göra för att stärka vårdgivarnas kompetens kring och medvetenhet om problemen med felaktig läkemedelsanvändning och vad jag tänker göra för att öka tillgängligheten på och användningen av kliniska farmakologer i sjukvården. Vidare har Marie Wahlgren frågat mig vad jag tänker göra för att stärka undervisningen vid läkarutbildningen när det gäller läkemedelseffekt och biverkningar på äldre patienter. Jag anser i likhet med Marie Wahlgren att felaktig läkemedelsanvändning är en allvarlig och kostsam fråga för den svenska sjukvården. Vidare anser jag att det är av största vikt att felaktig läkemedelsanvändning motverkas genom åtgärder inom flera olika områden. Den vanligaste behandlingsformen för äldre är läkemedel. Det naturliga åldrandet i kombination med ökad sjuklighet medför en ökad användning av läkemedel i denna patientgrupp. Behandling av äldre med läkemedel är dock komplicerad och kan medföra risker. Bland annat mot bakgrund av ovanstående har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att följa upp och utvärdera läkemedelsanvändningen inom äldreområdet. Bedömer Socialstyrelsen att det finns brister i denna ska förslag till åtgärder för att avhjälpa bristerna lämnas. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2004. Vidare kan jag informera om att vi inom Regeringskansliet för närvarande arbetar med en lagrådsremiss som innehåller förslag om inrättande av en läkemedelsförteckning på Apoteket AB. Förslagen bygger på betänkandet Ökad patientsäkerhet på läkemedelsområdet (SOU 2003:52) som har remissbehandlats. Utredaren föreslår att läkemedelsförteckningen ska innehålla uppgifter om alla läkemedel som patienten har hämtat ut på apoteket. Efter samtycke från patienten ska läkemedelsförteckningen därefter göras tillgänglig för läkaren i förskrivningsögonblicket. På detta sätt kommer, enligt utredaren, läkarens informationsunderlag vid beslut om behandling att förbättras betydligt. Läkaren kommer att ha tillgång till uppgifter om vilka läkemedel patienten använder, och därigenom kan det bland annat undvikas att läkemedel som samverkar på ett negativt sätt med andra läkemedel förskrivs. Kliniska farmakologer utreder patientrelaterade läkemedelsproblem, medverkar som experter i läkemedelskommittéer, sammanställer och värderar dokumentation av läkemedel, ger utbildning om läkemedel och förmedlar producentobunden läkemedelsinformation av många slag till läkemedelsförskrivare. Jag anser att det är viktigt att sjukvården på bästa sätt använder sig av den kompetens som kliniska farmakologer besitter. Det är dock upp till sjukvårdshuvudmännen att närmare besluta om vårdens organisation och möjligheterna att vid varje enskilt sjukhus eller klinik använda sig av kliniska farmakologer. Vad det gäller frågan om läkarutbildningen anser jag att det är viktigt att läkarna får god utbildning vad det gäller läkemedel och äldre. Jag kan dock säga att avseende läkarnas grundutbildning är ansvarfördelningen mellan regeringen och universiteten den, att regeringen endast beslutar om övergripande mål för att erhålla läkarexamen, och det närmare innehållet i enskilda kurser beslutas av universiteten själva.

Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret, som jag tycker är ett ganska så insiktsfullt svar med tanke på problematiken. Jag gläder mig därför att jag tror att det viktigaste arbete vi har är opinionsbildningen. Jag är fullt medveten om att ministern inte kan gå in och styra i de enskilda landstingen. Men jag är också glad för signalen till landstingen - att det här är en viktig fråga. Skälet till att jag framställt den här interpellationen är att jag, när jag kom i kontakt med farmakologer, fick information dels om att det finns en brist på expertis ute på landstingen - 80 % av sjukhusdirektörerna uppger att de har dålig tillgång till farmakologisk kompetens - dels om att de upplevde att det här mycket viktiga området har fått en nedprioritering inom läkarutbildningen på flera av våra universitet. Det behöver egentligen inte leda till oro om man inte tror att detta får konsekvenser. Eftersom jag har haft en viss kontakt med läkemedelsindustrin och känner till området kring läkemedel kände jag att det här får och kommer att i den framtida sjukvården få allvarliga konsekvenser om den här kompetensen inte finns tillgänglig på ett bra sätt. Det beror på flera saker. Ett skäl är att antalet nya läkemedel och att antalet läkemedel som är väldigt lika varandra men har ganska olika profil när det gäller biverkningar och så vidare blir allt större. Om läkare inte har god kompetens att bedöma risker och bedöma de farmakologiska effekterna riskerar felmedicineringen att öka. Också det faktum att vi blir allt äldre och att äldre konsumerar mer medicin ger problem. Jag tror att vi har hamnat i den här situationen av flera skäl. Ett av skälen finns på ett område som jag inte tog upp i min interpellation, och det är forskningsområdet. Vi har sett från mitten av 80-talet och framåt att väldigt mycket av den medicinska forskningen har koncentrerats till saker som har att göra med den nya biologin, genteknik och annat, medan klinisk försöksverksamhet har kommit på undantag. Det har gjort att kompetensen på universiteten har minskat inom det här området. Jag har i nuläget en fråga till ministern, och det är om han är beredd att arbeta för att uppgradera de här frågorna i den kommande forskningspropositionen.

Fru talman! Den svenska sjukvården ska ha som utgångspunkt att varje människa är unik och har rätt till bästa möjliga behandling. Denna behandling omfattar då också tillgång till rätt medicin och medicin i rätt mängd. Jag fick en gång en tankeställare när jag besökte en äldre dam. Hon tog fram en plastkasse fylld med mediciner som hon hade fått av olika läkare. Hon ville gärna visa dessa mediciner för mig. Jag såg att där fanns sömnmedel, antidepressiva medel, lugnande medel, antibiotika och en del mediciner som jag inte kände igen. Marie Wahlgren ställer några viktiga frågor i sin interpellation, och jag vill lyfta fram ytterligare en aspekt när det gäller läkemedelsbehandling för äldre. Jag tänker då på användningen av antibiotika. Medan antibiotikaförskrivningen till yngre och medelålders kraftigt har minskat under de senaste åren har den i stället ökat till de äldre. Professor Otto Cars vid infektionsavdelningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala använder ordet "överutskrivning" i detta sammanhang. Han säger att antibiotika ofta skrivs ut åt äldre för alltför lång tid och ofta också i onödan. Det finns en uppenbar fara i detta, förutom att den enskilda människan inte mår bra av för mycket medicin. Det kan också utvecklas resistens på sjukhemmens vårdavdelningar. Alltför många läkare skriver i dag lättvindigt ut antibiotika. Det saknas i och för sig fortfarande mycket kunskap om sambanden mellan antibiotikaförbrukning och resistensutveckling. Men det är ändå rimligt att anta att en ökad förskrivning ökar riskerna för resistensutveckling. Därför undrar jag om ministern är medveten om att äldre får mer och mer antibiotika och vad som bör göras åt detta faktum.

Fru talman! Marie Wahlgrens interpellation är intressant från den synpunkten att den berör den framtida utvecklingen av sjukvården på ett mycket spännande sätt. Jag är alldeles övertygad om att vi kommer att få se farmakologer och farmaceuter inne i sjukvården och inte bara som leverantörer av förskrivna läkemedel. Det finns också en rad samarbetsprojekt mellan apoteken och sjukvården där man samarbetar dels genom ett allmänt utbyte av kunskap, dels genom att farmaceuter deltar i läkemedelsgenomgångar och ger stöd till läkarna vid förskrivning och hjälper till att bedöma hur hela läkemedelslistan för den enskilda patienten ser ut. Det finns de som ser en framtid där läkaren bara svarar för diagnosen, svarar för att klargöra vilken sjukdom patienten har. Sedan ska läkaren diskutera med farmakologen om vilka läkemedel som ska rekommenderas patienten. Det är en oerhört spännande utveckling där tidigare gränser mellan läkaren och farmaceuten bryts eller ersätts av en ny typ av dialog. Vi har förmodligen samma uppfattning om att det gäller att bana väg för den här typen av nytt samarbete. Man bör se till att farmakologer deltar i sjukvården med aktiva insatser och att de finns inne i sjukvården, och inte bara som en garant för en säker leverans av läkemedel. Vi är alltså överens på den punkten. Det är klart att vi har intresse av att bevaka forskningspropositionen som kommer nästa år. Där kan vi observera hur utbildningen och forskningen på dessa områden bör se ut. När det gäller utbildningen av läkare kan man önska att den blir tydligare och bättre på det här området. Men det måste lösas genom en dialog med högskolorna och universiteten, och den dialogen förs redan. Man diskuterar hur man ska kunna komplettera läkarutbildningen på det här området. Lars-Ivar Ericson tar upp det problem som vi hoppas kunna lösa med den proposition som följer på den så kallade Ekbergska utredningen. Läkaren bör få tillgång till de läkemedel som patienten står på så att han eller hon kan bedöma hela läkemedelsbilden för den enskilda patienten. I dag har detta inte varit möjligt, utan man får förlita sig på samtal med patienten där man försöker få patienten att redovisa vilka läkemedel patienten har, om man inte själv varit den behandlande läkaren tidigare. Den Ekbergska utredningen föreslår ju att läkaren ska få tillgång till patientens hela läkemedelsbild om vilka läkemedel som patienten har förskrivits. Det är viktigt att vi tar detta steg för att skapa en säker relation mellan läkare och patient och för att förhindra felaktig förskrivning eller överförskrivning. Men det löser i och för sig inte antibiotikaproblemet. Där handlar det om att ge tydliga riktlinjer till läkarna om förskrivning om antibiotika. Det är alldeles sant som Lars-Ivar Ericson säger, att förskrivningen av antibiotika minskar, dock inte för de äldre. Här arbetar både Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet aktivt för att ge tydliga rekommendationer om förskrivning av antibiotika så att den totala förskrivningen minskar - detta för att undvika att vi får en ökad resistens och därmed alldeles nya problem. De ansvariga myndigheterna arbetar således mycket aktivt för att det lösa problemet.

Fru talman! Jag vill önska ministern lycka till i arbetet med att påverka Utbildningsdepartementet. Man tar alltid till detta med forskning, och eftersom jag själv har forskarbakgrund är jag lite allergisk mot det. Men här finns det skäl att göra det. Forskning är alltid en grund för att kunna hålla personer aktiva på universiteten. Det finns inte tillräckligt med undervisning för att hålla farmakologerna fullt sysselsatta på heltidsanställningar på universiteten. Men om det finns forskningspengar, finns det också kompetens som kan göra sig hörd när det gäller hur mycket av denna kompetens som behöver ingå i läkarutbildningen. Det måste alltid vara en dialog med universiteten. Vi politiker kan aldrig ha tillräcklig specialistkompetens för att avgöra hur mycket av detta, hur många poäng och så vidare som ska ingå i läkarutbildningen. Men vi behöver föra en dialog om vad vi vill ha ut ur de moderna utbildningarna. Vi pratar ganska ofta om universitetets tredje uppgift. När det gäller läkarutbildningen har universiteten en oerhört viktig tredje uppgift, att vara delaktiga i samhällsdebatten om hur läkemedel påverkar kostnaderna i samhället för sjukvården. I ett samhälle som Sverige kan det inte vara rimligt att 10 % av de patienter som söker sig till akutsjukvården i princip är där för att de har fått fel typ av sjukvård. Det krävs också mer individualiserad medicinering. På grund av att jag hade framställt denna interpellation hade jag en oerhört intressant diskussion med Ellen Winge som är farmakolog om skillnader mellan män och kvinnor i synen på läkemedel. Man behöver inte bara rapportera biverkningar, utan man borde också följa upp dem när det gäller kön och kanske i ännu större utsträckning ålder. Vi vet ju att äldre patienter i allra högsta grad reagerar annorlunda på mycket av standardmedicineringen. De äldres kroppar har ett annat upptag av läkemedel. De har också en annan enzymuppsättning. De äldre patienterna är dessutom - som Lars-Ivar sade - medicinerade med väldigt många olika läkemedel som påverkar varandra. Ibland tar man upp en politisk debatt därför att man vill ha en konflikt. Men det har jag faktiskt inte gjort den här gången, utan jag har gjort det just därför att jag vill lyfta de här frågorna i samhällsdebatten, och den här talarstolen erbjuder en möjlighet att göra det. Och jag känner en viss glädje över att det ändå verkar finnas en acceptans för problembeskrivningen hos ministern och att man kommer att arbeta vidare med de här frågorna. Jag skulle gärna vilja att ministern utvecklade lite mer om den utredning som pågår kring äldre som nämndes i första delen av svaret.

Herr talman! Aldrig förr har vi haft så många äldre människor som vi har i dag i Sverige. Medellivslängden för en svensk kvinna är drygt 82 år och för en svensk man drygt 77 år. Det betyder att sjukvården belastas hårt och att det ofta måste fattas snabba beslut. Då finns det riskfaktorer som överutskrivning och felaktig ordination. Därför är det ytterst angeläget att sjukvårdsgivarens kunskaper om läkemedelseffekter och eventuella biverkningar stärks. Jag vill citera socialministern som i en debattartikel med rubriken Plan för äldreomsorgen skriver så här: "Mer personal med rätt kompetens behövs för att klara av den framtida äldrevården." Jag skulle snarare vilja uttrycka det så här: Mer personal med rätt kompetens krävs redan nu för en värdig och bra individuell vård. Det viktiga sambandet mellan äldres hälsa och läkemedelskonsumtion bör över huvud taget uppmärksammas mer. Jag gläder mig över att socialministern tänker på antibiotikaförskrivningen, och jag ser fram emot att utredningen ska bli klar. Vi ser även att i en god omvårdnad finns sådant som tillfälle till motion, terapi och rätt kost med som viktiga faktorer som kan minska användandet av läkemedel. Att få tala med någon kunnig, empatisk person kan betyda minskad medicinförbrukning. Det är de äldre som har lagt grunden för vårt välfärdssamhälle, och de ska ha rätt till bästa möjliga omvårdnad och trygghet.

Herr talman! Jag ska svara Marie Wahlgren på frågan om uppdraget till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen ska gå igenom hela problemställningen när det gäller läkemedelsförskrivningen till äldre. Bakgrunden var den diskussion som uppmärksammade överförskrivningarna och att många äldre kunde stå på 35 läkemedel, som man dessutom visste var rentav skadliga när de kombinerades. Alltihop berodde på ett problem i äldreomsorgen över huvudtaget förmodligen, att de äldre medicinerar mer än vad de bör göra, men också på att den förskrivande läkaren inte visste vad patienten hade för övriga läkemedel. Socialstyrelsen ska gå igenom det här. Samtidigt som Socialstyrelsen gör det tar vi nu ett steg genom att förverkliga den ekbergska utredningen, som innebär att vi i alla fall löser problemet med att läkarna inte vet vilka mediciner patienten står på. Men Socialstyrelsens uppdrag är vidare än så. De ska titta närmare på hela äldreomsorgen och på hela problemet med läkemedelsförskrivning till de äldre. De kommer alltså med sin rapport senast den 31 december i år. Sedan handlar det här också om sjukvårdens sätt att se på patienten. Jag menar att en riktigt bra sjukvård har vi den dagen jag som patient har en fast relation med en familjeläkare eller husläkare för att få en första bedömning av mitt hälsotillstånd när jag är orolig. Men i det ögonblick som det konstateras att jag har en sjukdom är det otroligt viktigt att man ser till hela patienten och går ifrån att bara bedöma den enskilda sjukdomen, det enskilda problemet till att se på patienten i sin helhet. Då måste vi ha flera kompetenser runt patienten som arbetar mer i team. Det handlar ofta inte bara om läkare, utan det handlar om andra kompetenser som ska förstärka sjukvårdens bemötande av patienten. Här menar jag att vi i framtiden kommer att få se fler farmakologer i team runt patienten när man ska behandla patienters sjukdomar. Jag tror att vi är på väg åt det här hållet. Det kommer att ta lång tid innan vi ser detta i verkligheten, men vi är på väg åt det hållet. Då gäller det att uppmana sjukvårdshuvudmännen att i större utsträckning utnyttja farmakologerna i sjukvården och inte bara när det gäller att hantera själva distributionen och försörjningen av läkemedel.

Herr talman! Det känns lite gott som folkpartist att höra socialministern ta det vackra ordet husläkare i sin mun, måste jag säga. Jag tror att det stämmer att husläkaren och den personliga läkaren är en oerhört viktig resurs. Då är det också oerhört viktigt att allmänläkarna har en god förståelse för behovet av kunskap kring läkemedel. För att de här teamen ska fungera måste man kanske som husläkare veta att man ska koppla in en farmakolog eller en person med läkemedelskunskap. En oerhört viktig bit är också fortbildningen av läkare. Det har just varit en debatt i samhället om läkemedelsindustrins utbildningar och deras "pushningar" för sina läkemedel. De bidrar med mycket kunskaper inne i sjukvården, men problemet är att de ofta inte balanseras av den oberoende kunskapen. De kliniska farmakologerna och till och med farmaceuterna har en än viktigare roll i att bidra till kunskapsuppbyggnaden och till den oberoende granskningen. De kan göra det uppenbart för läkare att det nyaste läkemedlet kanske inte alltid är det bästa, därför att man till exempel inte vet vilken biverkningsprofil läkemedlen har, men också att det i vissa fall verkligen är det bästa därför att man kan nå så mycket bättre terapier. De kan då känna till skillnaden mellan de här två lägena. Därför tror jag att vi kan ena oss i dag om att farmakologerna behövs för den framtida svenska sjukvården.