Färdtjänst och regeringens fortsatta beredning av Trafikanalys förslag

Fru talman! Azra Muranovic har frågat mig hur jag och regeringen motiverar behovet av en ny utredning när Trafikanalys redan har lämnat förslag om förtydligade kriterier. Hon har även frågat när jag och regeringen avser att presentera konkreta lagförslag baserade på de slutsatser som redan har redovisats samt hur jag och regeringen säkerställer att personer med omfattande synnedsättning inte drabbas av ojämlik och rättsosäker tillämpning av färdtjänstlagen under tiden.

Jag har tidigare besvarat frågor och interpellationer på samma tema. Så sent som den 20 mars besvarade jag en i princip likalydande fråga från en partikollega till Azra Muranovic i en interpellationsdebatt. Jag kan försäkra Azra Muranovic att frågan om färdtjänst är viktig för regeringen och att jag fortsätter att följa den noga.

Som jag har förklarat i tidigare svar till riksdagsledamöter utgör uppdraget till Transportstyrelsen ett viktigt underlag i den vidare beredningen av rapporten från Trafikanalys. Uppdraget har till syfte att identifiera skillnader i tillämpningen mellan de olika tillståndsgivarna.

Någon ändring i den ramlag, lagen (1997:736) om färdtjänst, som reglerar rätten till färdtjänst har inte skett. Ansvariga huvudmän, i form av kommuner eller regionala kollektivtrafikmyndigheter, bör själva svara på varför de gör tolkningen att exempelvis personer med omfattande synskada inte möter de funktionshinder som innebär att tillstånd till färdtjänst ska beviljas enligt färdtjänstlagen. Lagen ställer inte upp något hinder för en mer generös tillämpning än vad som förekommer på flera håll i landet.

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Jag vill prata om hur det faktiskt är att leva med en synskada och den gällande lagstiftningen vi har i Sverige i dag. När jag möter personer berättar de nämligen att det är väldigt svårt att läsa en busstidtabell, att det är svårt att se när bussen kommer och att det är näst intill omöjligt att springa till en hållplats när bussen inte väntar. Vi vet att kollektivtrafiken ofta inte fungerar för den som inte ser.

Om bussen inte väntar, om byten inte funkar och om informationen inte är tillgänglig blir färdtjänsten det enda rimliga komplementet. Utan den blir det väldigt svårt att leva, verka och arbeta i det svenska samhället.

När jag träffar de här personerna är det inte en eller två som uttrycker detta. Det är flera personer med synnedsättningar som berättar om liknande saker. Det här är ett mönster. Människor hamnar i kläm mellan kommun och region, mellan färdtjänst och ledsagning. Det som händer är att vi pekar på varandra om vems ansvar det egentligen är att tolka lagstiftningen.

Egentligen är det väldigt enkelt. De här människorna begär inte mycket. De ska kunna ta sig till jobbet, och deras vardag ska fungera. Det är allt.

Fru talman! Det allvarliga i interpellationen är att vi inte behöver gissa oss till det här. Trafikanalys har redan visat att tillämpningen av färdtjänsten har glidit bort från lagens intentioner. På många sidor i utredningen analyseras utvecklingen av rättspraxis och tillämpning. Den visar alltså hur tillämpningen faktiskt ser ut i kommunerna. Det finns ett omfattande underlag för detta. Det finns statistik, och det finns analys. Och slutsatsen blir tydlig: Systemet fungerar inte som det är tänkt.

Trots detta väljer regeringen att inte agera. Man väljer att utreda vidare. Det är här den politiska frågan uppstår. När man vet att det i dag finns människor som nekas färdtjänst trots omfattande behov och när man vet att tillämpningen inte följer lagens intentioner men ändå avstår från att lägga fram ett förslag anser jag att det inte längre är en fråga om kunskap. Det börjar bli en fråga om politisk vilja.

Ministern säger att han ser allvarligt på detta. Om man ser allvarligt på att människor förlorar möjligheter att leva, verka och arbeta i ett samhälle agerar man. Man håller inte kvar en grupp människor i en orättvis situation år efter år med hänvisning till att frågan bereds.

Därför är min fråga till ministern väldigt enkel: Hur länge anser regeringen att personer med synnedsättning ska behöva leva med ett system som man själv vet inte fungerar innan man går från utredning till faktisk handling?

Fru talman! I närtid har jag träffat Synskadades Riksförbund i Uppsala och deras ordförande här i riksdagen. På dessa möten fick jag viktiga medskick, som jag vill framföra i dagens debatt och till statsrådet.

Färdtjänsten är en av de absolut viktigaste individuella stödsatsningarna för att personer med funktionsnedsättningar ska kunna röra sig i och delta i samhället som andra och för att de ska kunna arbeta, studera eller utföra sysslor i vardagen.

Så är det tyvärr inte i dag. En orsak är, som nämnts tidigare, att lagen tillämpas allt snävare, vilket gör att allt färre får färdtjänsttillstånd. Detta beror inte på ändrad lagstiftning utan på ändrad rättspraxis, som olika huvudmän förlitar sig på olika hårt. Det skiljer sig även väldigt mycket åt mellan olika delar av landet. Gemensamma kvalitetskrav för färdtjänst saknas. Det leder till att färdtjänsten kan användas olika beroende på var i Sverige man råkar bo. Det här är allvarligt. Det har gått så långt att personer förlorat sina jobb på grund av utvecklingen.

Statsrådet har uttalat att detta är olyckligt, och jag instämmer verkligen i det. Men när man som minister ser en utveckling man inte är nöjd med gäller det att agera. Problemet hade som sagt kunnat avhjälpas om man gjort verklighet av de förslag som Trafikanalys lämnade våren 2023 – i morgon tror jag att det är exakt tre år sedan. Trafikanalys kom fram till att lagstiftningen är bristfällig och att det behövs förtydliganden av vilka kriterier som ska gälla för färdtjänst. Detta har även flera berörda förbund påpekat, bland annat Synskadades Riksförbund, vars medlemmar berörs av den här frågan – många drabbas hårt.

Men Trafikanalys förslag får ligga och damma i en skrivbordslåda. Regeringen påstår att det behövs mer kartläggning. Den kartläggningen hade kanske kunnat genomföras tidigare i så fall. I stället drar regeringen ut på detta och inväntar svar i januari 2027, det vill säga efter valet. Många drabbade känner att man utreder saker som man redan vet. Tiden går medan allt fler människor drabbas. Vissa blir av med den färdtjänst som de haft under större delen av sitt liv.

Vad väntar regeringen på? Förra fredagen sa statsrådet att man behöver nya siffror – statistiken har blivit förlegad, och det är vad som kan förväntas när åren går. Det finns dock frågor som regeringen har berett mycket snabbare. Vi ska öppna riksdagen i sommar för att bereda frågor som berör rättspolitik och migrationspolitik. Det brukar vi inte göra. Sommaren är egentligen tänkt till valrörelse, men dessa produkter läggs fram efter propositionsstopp. Detta gäller dock inte frågan om färdtjänst. Det är märkligt att man hinner med flera propositioner, bland annat om serveringstillstånd, men inte hinner ta fram kompletterande underlag för att rättssäkra bedömningen av färdtjänst. Där tar det många år, och känslan är såklart att det inte är en prioriterad fråga för regeringen.

Mina frågor till statsrådet är därför: Vad vill statsrådet säga till den som har förlorat sin färdtjänst? Tänker ministern göra något för att stoppa denna utveckling före januari 2027?

Fru talman! Först vill jag tacka både Azra Muranovic och Sanne Lennström för engagemanget. Jag ser allvarligt på utvecklingen i olika delar av landet.

Bakgrunden till det uppdrag som regeringen har beslutat att ge Transportstyrelsen handlar inte bara om att åren har gått, som ledamoten sa. En viktig omständighet är att Trafikanalys rapport gjordes under pandemin och presenterades kort därefter. Jag har tagit del av Trafikanalys egen statistik som kommit efter att man lämnat den rapport som ledamöterna hänvisar till. Där har jag noterat att antalet färdtjänsttillstånd per invånare 2024 var på ungefär samma nivå som före pandemin. Det skedde en synlig nedgång i antalet både tillstånd och färdtjänstresor under pandemin. Det går inte att utesluta att pandemin har haft en påverkan och effekt som förorsakat nedgången i landet. Därefter har tillstånden per invånare ökat på många håll.

Det är i beredningen av Trafikanalys rapport som vi har kunnat konstatera att det här skiljer sig åt mellan olika delar av landet. I Örebro län, där Kristdemokraterna är med och styr, har antalet färdtjänsttillstånd per invånare ökat med 24 procent jämfört med före pandemin. Samtidigt har färdtjänsttillstånden per invånare minskat med över 16 procent i Kronobergs län. Det är alltså uppenbart att det finns skillnader runt om i Sverige. Det är därför regeringen har gett Transportstyrelsen i uppdrag att utreda skillnaderna i vilka kriterier som tillämpas vid tillståndsgivning för att det ska finnas underlag och stöd för kommuners och regioners analyser av hur de ska kunna ta fram bättre riktlinjer för beslut, så att alla som har rätt till färdtjänst också får det.

Fru talman! Precis som jag sa i mitt interpellationssvar finns det i dag ingenting i gällande lagstiftning som hindrar kommuner och regioner från att vara mer generösa i sin tillämpning. Azra Muranovic frågar hur länge det ska dröja. Svaret är att det inte behöver dröja längre än tills regionen eller kommunen fattar ett beslut om att vara mer generös. Den möjligheten finns redan i dag, och det är i huvudsak där ansvaret ligger. Men för att få ett bättre underlag och för att kartlägga hur skillnaderna ser ut i Sverige i dag har Transportstyrelsen fått det här mycket viktiga uppdraget.

Med det, fru talman, tror jag att jag också har svarat på några av Sanne Lennströms frågor.

Jag kan inte uttala mig gällande enskilda fall och berättelser om att personer inte fått färdtjänst fastän de har uppenbara problem att ta sig fram själva. Det är myndigheterna själva som får svara på frågor om de beslut de har fattat, som jag också sa i mitt interpellationssvar. Hur vissa ansvariga huvudmän kan göra tolkningen att exempelvis personer med synskada inte möter funktionshinder som innebär väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand kan bara dessa huvudmän själva svara på. Jag är inte nöjd med situationen, men vi behöver ett bättre underlag som tydliggör skillnaderna i landet för att kunna vidta rätt åtgärder.

Fru talman! Den viktigaste åtgärden kan dock de lokala myndigheterna vidta själva redan i dag. Återigen: Det finns ingenting som hindrar en mer generös tillämpning. Jag kan tänka mig att detta föranleder frågor lokalt och regionalt i de olika delar av landet där tillstånden gått ned. Man kan säkert lära av exempelvis Örebro län, där färdtjänsttillstånden har ökat per invånare efter pandemin och framåt.

Fru talman! Jag tycker att det börjar bli väldigt tydligt vad den här debatten handlar om – inte om underlag, analys och beredning utan om politisk vilja. När regeringen säger att färdtjänsten måste utredas ytterligare måste man sätta det i relation till hur regeringen agerar i andra frågor. Där ser vi något helt annat.

När regeringen förändrar akassan och försämrar för människor går det att fatta beslut utan att hänvisa till allt som måste utredas i flera år. När regeringen driver fram förslag om angiverilagar är den beredd att gå vidare trots omfattande kritik och stora frågetecken kring konsekvenser. När regeringen föreslår förändringar i högkostnadsskyddet är det ingen beredningsprocess som lyfts fram som ett hinder. När regeringen lägger om biståndet går det att fatta beslut snabbt, trots att konsekvenserna blir dramatiska och långtgående.

Mönstret är tydligt när man tittar på den här regeringen. När den vill fatta ett beslut gör den det. Då är beredningstiden inte ett problem, remisskritik inte ett hinder och ytterligare utredningar inte nödvändiga, oavsett vad andra säger. Men i den här frågan, där man har chans att stärka rättigheterna för personer med synnedsättning, blir plötsligt beredningen avgörande. Då måste vi veta mer och utreda mer, fast frågan redan är välutredd – det underlag som finns räcker inte.

Fru talman! Det är just det här som är kärnan. Vi vet att underlaget finns. Trafikanalys har redan analyserat rättspraxis, visat på skillnader i tillämpningen och konstaterat att lagen inte fungerar som avsett. Det här är egentligen inte en fråga där regeringen saknar kunskap. Det är en fråga där regeringen väljer att inte agera på den kunskap som redan finns. Då blir beredningen inte ett tekniskt argument utan ett politiskt argument – ett sätt att motivera att man inte gör någonting.

Fru talman! Det är därför svårt att förstå ministerns resonemang. Samma regering tvekar inte att gå fram snabbt i andra frågor. Men här, där man kan lösa ett tydligt strukturellt problem, väljer man att avvakta. Det är inte försiktighet som lyser fram, utan det är brist på prioritering. Låt oss vara ärliga: Den här debatten handlar inte om att regeringen inte kan agera utifrån det underlag man har utan om att regeringen inte vill agera.

Men om det nu är så att det råder brist på underlag: Vad exakt är det som ministern och regeringen behöver veta utöver det som Trafikanalys redan har utrett gällande tillämpningen av lagen?

Fru talman! Statsrådet nämner att det är stora skillnader i landet gällande bedömningen. Det är precis det som debatten handlar om. Det är en fråga om rättssäkerhet.

Det är inte okej att människor som bor i Skåne drabbas extra hårt av hårda bedömningar och att de ska förlora möjligheten att till exempel ta sig till jobbet eller möjligheten att följa med sina barn till en fritidsaktivitet.

Det blir en isolering och ett utanförskap, allt medan tre år har gått. Man kan inte låta bli att ställa sig frågan: Kunde inte det som statsrådet efterfrågar ha utretts under dessa tre år som gått? Kunde man inte ha sett över den kompletteringen då?

Förutom tidsslöseriet finns ett annat slöseri som regeringens tröga maskineri också har lett till. Förvaltningsrätten går varm med resurser som rullar. Samtidigt tvingas till exempel blinda personer dras med överklaganden mot beslut om något som vi i detta rum verkar vara överens om att de faktiskt har rätt till.

Det är hög tid att göra verklighet av Trafikanalys förslag. Om jag ska sommarjobba extra här i riksdagen i augusti, min sista sommar som ledamot, hade jag väldigt gärna hanterat en produkt som lett till bättre kvalitet i färdtjänsten i hela landet.

Fru talman! Det som Transportstyrelsen nu ska titta på är skillnaderna i vilka kriterier som tillämpas vid tillståndsgivning. Det är mot bakgrund av att det har hänt en del sedan Trafikanalys lämnade sin rapport.

Jag redogjorde för några skillnader i landet där det har ökat på vissa håll och minskat på andra. Det är självklart viktigt att ansvar utkrävs där ansvaret ligger på den lokala och regionala nivån. Jag tror att det finns mycket att lära av de regioner där det har varit mer generöst.

Med det, fru talman, kan jag inte låta bli att gå tillbaka till det jag tidigare har sagt både en och två gånger i den här kammaren. Hur vissa huvudmän kan göra tolkningen att exempelvis personer med synskada inte skulle möta funktionshinder som innebär väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand kan bara de ansvariga huvudmännen svara på.

Det som Transportstyrelsen nu har i uppdrag att utreda är kriterierna som tillämpas så att vi får ett bättre underlag för att utkräva ansvar av de myndigheter som har ansvaret och ett underlag för de åtgärder som behöver vidtas för att fler ska kunna få den färdtjänst som de rätteligen har rätt till.

Med det hänvisar jag till tidigare svar. Den här frågan diskuterade jag i kammaren så sent som för tio dagar sedan.

Fru talman! Den här frågan diskuterades den 20 mars, och den diskuteras i dag igen. Statsrådet återkommer egentligen med samma svar.

Det är inget i lagstiftningen som hindrar kommuner och regioner från att vara mer generösa i sina bedömningar. Det är just det som är problemet. Lagen tillåter i teorin generositet, men i verkligheten ser vi att tillämpningen blir allt snävare. Det blir då inget lokalt problem utan ett systemfel.

Fru talman! Det finns i dag inget i lagstiftningen som säkerställer likvärdighet, och det finns inget som driver på en mer generös tolkning. Det finns inget som förhindrar att kommuner under ekonomisk press eller med olika praxis gör allt snävare bedömningar, utan det vilar på deras goda vilja. Det är just det som är det stora problemet.

Trafikanalys har redan visat att tillämpningen har glidit bort från lagens intentioner. Att säga att lagen tillåter generositet räcker inte när systemet i praktiken leder till det motsatta. Vi kan inte ha rättigheter som bygger på att enskilda kommuner väljer att vara generösa och att vi lyfter upp dem som goda exempel.

Rättigheter måste vara tydliga, förutsägbara och likvärdiga över hela landet. Annars är det inte rättigheter. Då är det en geografisk fråga och en fråga om generositet.

Därför blir min avslutande fråga till ministern: När tillämpningen systematiskt blir snävare, trots att lagen i teorin tillåter mer, varför anser då inte regeringen att det är lagstiftningen som behöver förändras utan hänskjuter frågan till kommunerna och regionerna?

Fru talman! Svaret på frågan är att ansvaret i dag ligger på kommuner och regioner. Vill riksdagen ändra det kan riksdagen fatta beslut om det, men ansvaret ligger där ansvaret ligger.

Det ser olika ut i olika delar av landet, och antalet färdtjänsttillstånd har ökat på flera håll. Det var en synlig nedgång under och efter pandemin, då Trafikanalys gjorde rapporten som det hänvisas till. Mot bakgrund av det finns det anledning att granska detta igen.

Det är möjligtvis lätt att skylla på någon annan. Men kommuner styrs av politiskt tillsatta fullmäktigeförsamlingar. I Kronoberg, som ligger lite söder om ledamotens valkrets, har färdtjänsttillstånden per invånare minskat med över 16 procent. I Kronoberg är Socialdemokraterna med och styr. Där man kan ta ansvar borde man ta ansvar redan nu på regional nivå. Kristdemokraterna är med och styr i Örebro där färdtjänsttillstånden per invånare har ökat med 24 procent.

Det handlar just om de skillnaderna och att antalet färdtjänsttillstånd har ökat sedan 2004 och framåt. Det ligger nu på samma nivå som före pandemin. Det gör att vi nu behöver ha ett mer gediget underlag för att kunna utkräva ansvar för att de som har synskada inte ska få beskedet att de inte har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand. Varför det är så i dag kan bara de ansvariga huvudmännen svara på.

Detta är en angelägen fråga för regeringen. Vi ser allvarligt på detta. Det är därför Transportstyrelsen har fått det här viktiga uppdraget.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.