EU:s migrationspolitik

Fru talman! Christina Höj Larsen har frågat mig om jag och regeringen står bakom den politik som EU för när det gäller möjligheter för människor på flykt att söka skydd i EU. Hon har också frågat mig vad den svenska regeringen tänker göra för att säkerställa att asylsökandes mänskliga rättigheter inte kränks vid EU:s gräns.

I september förra året presenterade kommissionen ett meddelande om en ny migrations- och asylpakt. Pakten syftar till att skapa ett gemensamt ramverk som omfattar alla aspekter av asyl- och migrationspolitiken, såväl i den inre dimensionen som i förhållande till tredjeland.

Regeringen har välkomnat kommissionens förslag och anser att det är positivt att pakten har en heltäckande ansats som inkluderar alla aspekter av migration, asyl, integration, gränshantering, återvändande, lagliga vägar och samarbete med tredjeland samt betonar att asylsystemet ska bygga på ansvarstagande och solidaritet mellan medlemsstaterna. Det är avgörande för ett gemensamt system att alla medlemsstater bidrar och att en medlemsstat som utsätts för ett högt migrationstryck får stöd. Asylsystemet ska vara effektivt, rättssäkert, långsiktigt hållbart, humant och medge beslut av hög kvalitet som värnar asylrätten.

Vidare anser regeringen att EU behöver fördjupa samarbetet med prioriterade tredjeländer och att det ska göras genom partnerskap som är heltäckande, skräddarsydda och ömsesidigt fördelaktiga. Det är också det som kommissionen föreslår i migrations- och asylpakten. En viktig uppgift är att stärka ursprungs- och transitländers egen kapacitet att hantera alla aspekter av migration. Vi behöver till exempel stärka partnerländers asyl och migrationssystem med hjälp av UNHCR och IOM. Det handlar också om stöd till mottagande, integration och ett väl fungerande system för återvändande mellan tredjeländer.

Ett annat viktigt område är insatser för att stärka gränser och förebygga människosmuggling. Enligt EU-rätten har alla medlemsstater en skyldighet att kontrollera sina gränser. Passager ska ske vid gränsövergångar, och medlemsstaterna ska ha gränsövervakning för att förhindra att personer passerar gränsen på ett olagligt sätt. Olaglig gränspassage kan bestraffas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vid tillämpningen av dessa regler ska medlemsstaterna handla i full överensstämmelse med internationell rätt, med EU:s stadga om grundläggande rättigheter och särskilt med principen om non-refoulement. Även Frontex ska säkerställa att deras insatser är fullt förenliga med internationell rätt. Kommissionen har ett ansvar för att säkerställa att vår gemensamma lagstiftning och internationell rätt efterlevs.

Sverige liksom EU följer löpande utvecklingen på MR-området världen över, så också i de länder som EU har specifikt samarbete med. Det sker bland annat genom internationella forum, exempelvis FN:s råd för mänskliga rättigheter och Europarådet.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

EU:s yttre gräns är också Sveriges yttre gräns, fru talman. På samma sätt är EU:s flyktingpolitik också Sveriges flyktingpolitik. Min interpellation till statsrådet Morgan Johansson handlar om hur den svenska regeringen ser på det som sker vid EU:s yttre gräns. Jag beskriver i min interpellation en rad övergrepp och brott mot migranters mänskliga rättigheter som erkänt pågår vid EU:s yttre gräns, i anslutning till den eller i länder som samarbetar med EU.

På FN:s internationella migrantdag den 18 december publicerades boken The Black Book of Pushbacks, som samlar 900 vittnesmål om illegala och våldsamma direktavvisningar vid EU:s gräns. Boken är finansierad av EU-parlamentets vänstergrupp, och Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk och Miguel Urbán från spanska Podemos lämnade över boken till kommissionär Ylva Johansson samma dag som den publicerades. Jag har i dag med mig två tjocka volymer, som jag efter debatten gärna överlämnar till Morgan Johansson så att även han kan ta del av den skakande beskrivningen av vad som mött människor på flykt vid ankomsten till EU:s gräns - i Italien, Ungern, Balkan, Kroatien, Grekland och så vidare.

Även Anna Roxvall och Johan Persson skildrar i sin bok Till varje pris de mänskliga konsekvenserna av EU:s migrationspolitik. De beskriver den utveckling som Vänsterpartiet länge kritiserat, nämligen att länder längs de afrikanska migrationsrutterna - Niger, Sudan, Egypten, Libyen - ska bevaka gränsen mot Europa och ta tillbaka medborgare som nekats asyl i EU i utbyte mot bistånd och investeringar, allt med Turkietavtalet som förlaga. De beskriver också hur EU-insatsen Operation Sophia, som bevakat vattnen utanför Libyens kust, syftar till att undvika direktkontakt med migranter i nöd - och därmed ansvaret för att rädda liv.

Författarna lägger även fram bevis för att EU:s operationer från luften på ett konkret sätt har lett till att flyktingar har hamnat i tvångsarbete och rent slaveri. Under hösten 2017 avslöjade CNN att slavhandel var vanligt förekommande i libyska interneringsläger, och Roxvall och Persson konstaterar att det som har förändrats sedan dess är att slaveriet har underlättats och utvidgats.

Fru talman! Allt detta kan inte tolkas på annat sätt än att det finns en tydlig ambition från EU:s sida att flytta ansvaret för människor på flykt till länder utanför EU:s gränser och därmed neka människor deras rätt att söka asyl. Det är så världens rikaste kontinent agerar i en tid med närmare 80 miljoner människor på flykt världen över.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Migrationsministern och hans statssekreterare säger ofta att regeringen anser att EU:s migrationspolitik ska värna asylrätten och respektera principen om non-refoulement och de mänskliga rättigheterna. Det är viktiga ställningstaganden som jag verkligen ställer mig bakom, men om de ska vara annat än vackra ord på ett papper måste de följas av handling.

Frågan för dagen, fru talman, är därför: Vad gör regeringen helt konkret när de ser att mänskliga rättigheter gång på gång kränks - i medlemsländerna och av samarbetsländer som Turkiet, Libyen och Sudan, vid den yttre gränsen?

Fru talman! Det korta svaret på denna fråga är att vi tar upp det med de kontakter vi har, inte minst med EU:s ministerråd men också i kontakter med kommissionen. Vår uppfattning är att pushbacks är oacceptabla. Asylrätten ger alla människor rätt att söka asyl när de kommer till EU:s yttre gräns, och man har inte rätt att trycka tillbaka dem. När sådant sker tar vi upp det och försöker att se till att EU:s myndigheter agerar.

Frontex har gjort en särskild utredning baserat på de uppgifter som fanns om att Frontex hade varit delaktiga i detta och har också skapat en särskild arbetsgrupp för det här. Vi fortsätter naturligtvis att noga följa detta arbete.

Detta gör vi, och där gäller det att Sverige fortsätter att stå fast vid att asylrätten är okränkbar och gäller överallt.

Om vi ska vidga diskussionen lite grann kan vi konstatera att det har hänt en hel del de senaste fyra fem åren när det gäller migrationen till EU. Den stora förändringen är att antalet asylsökande till EU totalt sett har minskat kraftigt - med nästan två tredjedelar - under de här åren. Det har också inneburit att antalet döda på Medelhavet faktiskt har minskat med nästan 80 procent sedan 2015-2016. Detta beror på att överfarterna har minskat. Jag tycker att det i grunden är bra att det är på det sättet.

Vi ser också att fördelningen av asylsökande har förändrats. De som kommer till EU nu skiljer sig i förhållande till hur det var 2015-2016. Då drev ju Syrienkriget väldigt många syrier till Europa, och här i Sverige hade de så gott som 100 procents beviljandegrad. Jag tror att Sverige sedan 2011, då kriget bröt ut i Syrien, har gett skydd åt 180 000 syrier. Beviljandegraden har som sagt varit så gott som 100 procent, och så har det väl varit i de flesta länder.

Så ser det dock inte ut längre, utan nu är det andra grupper som kommer till EU. Detta innebär att beviljandegraden har sjunkit kraftigt - från att genomsnittet har legat på ungefär 70 procents beviljandegrad ligger det på ungefär 30 procents beviljandegrad. Det är nu färre flyktingar, eller människor som har skyddsbehov, som kommer till EU och fler som i stället har ekonomiska skäl för att komma till EU. Detta är bara ett faktum.

Detta gör att vi måste se över hur själva systemet ska fungera på lite längre sikt. Det är bakgrunden till en del av de förslag som Ylva Johansson har presenterat om ett gränsförfarande kring EU:s yttre gräns där man i ett tidigt skede kan se vem som ska hanteras i ett snabbförfarande - för uppenbart ogrundade asylansökningar - och vem som ska tas in i det normala förfarandet. Detta skulle göras för att kunna hantera en annan situation än vad vi hade 2015-2016.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta är kontroversiellt; det är en av de frågor som det råder stor diskussion om, inte minst inom EU-kretsen. Olika länder, framför allt de sydeuropeiska länderna, vill inte ha det på det här sättet, för de tycker att de får ta hand om fler. Samtidigt är det själva poängen med detta - ska vi ha fri rörlighet inom Schengen och kunna lyfta de interna gränskontrollerna mellan EU-länderna måste vi ändå ha en gränsförvaltning som fungerar kring EU:s yttre gräns. Den gränsförvaltningen måste bygga på asylrätten. Den måste dock också fungera på ett sådant sätt att de sekundära förflyttningarna minskar och att det inte blir fri rörlighet även för dem som är asylsökande inom EU, för då hamnar vi i samma läge som 2015 igen.

Fru talman! Tack, statsrådet, för ytterligare svar! Vi kommer nu att gå in mer i detalj på exakt vad ni har gjort på olika områden.

Statsrådet sa i sitt skriftliga svar att regeringen vill att EU fördjupar samarbetet med prioriterade tredjeländer "genom partnerskap som är heltäckande, skräddarsydda och ömsesidigt fördelaktiga". Det låter ju väldigt tjusigt. Frågan är hur man skapar ömsesidigt fördelaktiga partnerskap med diktaturer och skurkmiliser. Och vad är priset vi blundar för när ett avtal ska skräddarsys för att göra till exempel Erdogan till gränsvakt eller libysk milis till lägervakt? Turkiet och Libyen är ju tveklöst EU:s två viktigaste samarbetspartner; detta är ju skälet till att det inte längre kommer lika många människor till EU och söker asyl.

Vi ser alla hur Turkiet allt snabbare vänder sig bort från demokrati och mänskliga rättigheter. Landet har aldrig skrivit på den senare versionen av Genèvekonventionen och ger alltså inte skyddsbehövande verklig flyktingstatus. Oppositionen fängslas, partier förbjuds, kvinnors rättigheter vänds ryggen, flyktingar som försöker att ta sig från Syrien beskjuts och EU-medel används för att bygga stängsel. Allt detta är dokumenterat.

Hur kan regeringen tro att det går att skapa ett ömsesidigt fördelaktigt avtal om något så känsligt som asylrätt med en sådan regim? Och vad har regeringen konkret gjort för att säkerställa rätten till skydd i det här fallet?

Samma sak kan sägas om Libyen. EU har ett ömsesidigt fördelaktigt avtal med den libyska kustbevakningen, som i praktiken består av olika milisgrupper och krigsherrar varav några har FN-sanktioner riktade mot sig till följd av människosmuggling. Vidrigheterna som pågår i libyska interneringsläger är bortom ord. Såväl människorättsorganisationer som CNN beskriver slavhandel, sjukdomar, undernäring, våld och sexuella övergrepp.

Frågan är återigen, fru talman, hur regeringen tror att man kan sluta ett ömsesidigt fördelaktigt avtal med denna typ av libysk milis, som tydligt visat att de på inget sätt respekterar människoliv eller mänskliga rättigheter. Hur har regeringen agerat för att se till att detta avtal verkligen följer de principer som regeringen tycker är viktiga?

Statsrådet svarade på frågan om Frontex. Jag tycker att det är väldigt bra att man lyfter denna typ av frågor, men jag undrar om regeringen är beredd att pausa svenskt deltagande i Frontex aktiviteter tills detta verkligen är utrett av oberoende utredare och inte av Frontex själva.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Slutligen undrar jag vad regeringen har gjort - helt konkret - för att svara när de italienska kollegorna medgett att italiensk gränspolis har fört asylsökande ut ur landet och från EU:s territorium. Och hur har man svarat på att grekisk kustbevakning på liknande sätt har fört tillbaka människor till Turkiet, liksom Ungern har gjort till Serbien?

Som statsrådet konstaterar är det väldigt bra och viktigt att man följer MR-situationen i länder som EU samarbetar med kring gränserna, men frågan är vad regeringen gör när man ser att de mänskliga rättigheterna kränks och att det är skurkregimer som får detta känsliga och svåra ansvar.

Fru talman! När vi får uppgifter om pushbacks eller sådant som inte är i överensstämmelse med internationell rätt tar vi upp det i alla de forum som vi har till vårt förfogande; det kan handla om FN-forum, EU-forum eller Europarådet. Jag skulle vilja påstå att vi agerar mer aktivt än vad de allra flesta länder gör. Är det någon som agerar för internationell rätt i dessa sammanhang är det Sverige. Vi påpekar alltid detta. När vi hör om detta måste det utredas ned till botten så att det inte kan fortsätta. Om det inte kommer någon reaktion mot denna typ av beteende kommer dessa länder att fortsätta bete sig på det här sättet, och det kan vi som sagt inte acceptera.

Sedan är det så att vi inte lever i en värld där alla länder är demokratier och respekterar mänskliga rättigheter, utan tvärtom lever vi i en värld där många länder bryter mot de mänskliga rättigheterna och är odemokratiska. Trots detta behöver vi ibland samarbeta med dem; det är detta som är bekymret. I en perfekt värld hade vi inte haft det på detta sätt, men så är trots allt världen beskaffad.

Låt oss ta Turkiet som ett exempel. I Turkiet uppehåller sig ungefär 4 miljoner flyktingar från krigen i Mellanöstern. Lösningen kan ju inte vara att 4 miljoner flyktingar ska åka till Grekland och söka asyl i EU; det blir en helt orimlig situation och en svår situation att över huvud taget klara av. Det var detta som hände när vi hade flyktingkrisen - människor därifrån rörde sig i mycket stora grupper mot Europa. Vi fick flyktingkrisen, men vi fick också ett stort antal dödsfall, framför allt bland dem som kom från Afrika. Det var tusentals människor som varje år gick under på Medelhavet.

Man måste ändå försöka hantera den här situationen på ett pragmatiskt sätt, och det är bakgrunden till Turkietavtalet. EU går in och finansierar skolor, sjukvård och mycket annat för de flyktingar som uppehåller sig i Turkiet. Det är dit EU-pengarna ska gå och inte någon annanstans, inte till Erdogan utan till verksamheter för de flyktingar som behöver dem.

Vad är alternativet? Om vi river upp Turkietavtalet och i praktiken säger att nu ska alla dessa människor komma till Grekland hamnar vi i mycket svåra bekymmer.

Det är sak samma med Libyen. Vi är väl medvetna om hur situationen är i Libyen. Därför jobbar vi med UNHCR och IOM för att kunna underlätta för flyktingar på väg från Centralafrika och norrut. Men vi diskuterar också med dem som är på väg norrut, för det är faktiskt ingen bra idé att fastna i de här lägren i Libyen. Det är helt omänskliga förhållanden som man riskerar där.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är klart att man då kan säga att här finns det ett samarbete med libysk kustbevakning och att Libyen är ett land som är svårt att samarbeta med. Å andra sidan innebar det att man bara förra året räddade 11 260 migranter ur vågorna som en följd av bland annat det samarbete som vi har utmed kusten i Libyen. Hade vi inte haft det hade risken varit mycket större för att människoliv faktiskt hade gått till spillo.

Att reagera mycket kraftigt mot alla former av pushbacks men samtidigt samarbeta med länder som ligger i EU:s närområde är den pragmatiska vägen att försöka hantera situationen.

Fru talman! Att människor på flykt tillfångatas, beskjuts, säljs som slavar, utsätts för våldsamma direktavvisningar och därmed nekas rätten att söka asyl strider ju mot alla internationella konventioner, och det är vi helt överens om. Det kan aldrig rättfärdigas. Då spelar det ingen om roll om det är medlemsländerna själva som utför jobbet eller om man betalar andra för att göra det. Det är det som är saken just när det gäller Libyen och Turkiet. Det kommer inte lika många därför att de är fast i fruktansvärda läger och för att de säljs som slavar. Det kan väl ändå inte vara ett rimligt resultat.

Det verkar anföras att de avtal och den politik som ligger till grund för de här övergreppen är nödvändiga, eftersom många människor annars skulle söka skydd i EU. Andra gånger handlar det om att de här smutsiga avtalen är berättigade för att stoppa så kallade ekonomiska migranter - som om kulorna från turkisk gränsbevakning vet vem som har asylskäl eller inte, som om milisen i Libyen vet vem som är skyddsbehövande och vem som söker ett annat liv och sedan bara ta hand om den ena gruppen och, framför allt, som om det skulle göra den här förhandlingen acceptabel.

Sanningen är att så länge den svenska regeringen inte bryter den här typen av samarbeten kommer det här att fortsätta, och då är vi medskyldiga. Accepterar vi att människor behandlas på det här sättet urholkas ju inte bara den mänskliga rättigheten i sig, utan det gör det också möjligt att skapa bilden av att det här inte är människor som du och jag, att de inte omfattas av mänskliga rättigheter och att de som tagit sig hit därmed kan behandlas som just icke människor.

Vi vet, både statsrådet och jag, att det finns starka krafter i Europa som har just den synen. Därför efterfrågar vi i Vänsterpartiet ett mycket tydligare agerande från regeringens sida mot fästning Europa och dess konsekvenser.

Fru talman! Både jag och Christina Höj Larsen har arbetat med de här frågorna ganska länge nu. Och vi kommer ju ihåg - jag gör det i alla fall - hur det var före Turkietavtalet. Då hade vi en situation där kanske 20 000 människor i veckan tog båtarna från Turkiet över till Grekland och fastnade där. Många av de här människorna blev sedan fast i läger i Moria i Grekland, för de kom inte vidare. De trodde att de skulle kunna komma vidare till exempelvis Tyskland, till Holland eller till Sverige, men de fastnade där.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är bakgrunden till Turkietavtalet som innebär att EU som sagt går in med pengar till skolor, sjukvård och annat stöd till de flyktingar som finns i Turkiet. Om vi inte hade haft avtalet hade risken varit att vi skulle ha fått precis samma situation igen. Det skulle ha gått ut över de här migranterna. Som sagt har antalet som dör i Medelhavet minskat med nästan 80 procent sedan 2015 och 2016. Det har minskat mer än antalet asylsökande till EU totalt sett.

Det är svårt att se några andra sätt att jobba med detta just nu i alla fall. Sedan har vi andra samarbeten som vi inte har varit inne på så mycket. Men det handlar också om att de som får avslag på sin asylansökan i EU ska kunna återvända till sina hemländer igen. Det tror jag också är ganska viktigt för att kunna få ordning och reda i migrationspolitiken. Det minskar faktiskt också antalet som kommer till EU när man får klart för sig att om man inte har något skyddsbehov och får ett avslag riskerar man att skickas tillbaka igen. Det är en annan del av Ylva Johanssons paket som hon jobbar med. Vi kommer tillsammans i EU att jobba bilateralt med ett antal länder så att de ska börja ta emot sina egna medborgare igen.

Sedan ska Sverige fortsätta att vara ett av de länder som bidrar mest till internationell rätt men också i internationella forum för att hjälpa flyktingar, vilket vi nu gör i IOM, UNHCR och så vidare.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.