europeiskt forskningsuniversitet

Fru talman! Axel Darvik har frågat mig om jag kommer att arbeta för att göra om Europaparlamentets byggnad i Strasbourg till ett forskningsuniversitet av högsta klass som en markering för minskad byråkrati och omställning mot en konkurrenskraftig kunskapsekonomi. Låt mig börja med att säga att jag är fullständigt enig med Axel Darvik om att onödig byråkrati och därtill hörande administrativa kostnader inom EU ska minimeras. Ett utmärkt sätt, eller till och med ett jättebra sätt, att åstadkomma detta vore att Europaparlamentet samlar sin verksamhet till en enda plats i stället för som i dag tre. Jag anser också att det är mycket angeläget att EU visar att man menar allvar med Lissabonstrategin för att göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi. I dag är Sverige ett av de få länder som lever upp till sina åtaganden i den processen, och mycket återstår att göra i många av medlemsländerna. Att inrätta ett universitet i toppklass föreslogs av EU-kommissionens ordförande Barroso i samband med att EU-kommissionen den 2 februari i år presenterade sina rekommendationer vid halvtidsöversynen av Lissabonagendan. Som forskningsminister är jag mycket angelägen om att EU:s medlemsländer blir betydligt bättre på att satsa på forskning för att stärka EU:s konkurrenskraft. Jag kan däremot på detta stadium inte bedöma lämpligheten av att, som Darvik föreslår, bygga om just EU-parlamentets Strasbourgbyggnad till universitet i stället för att utnyttja de redan etablerade universiteten i Europa. Jag tror inte heller att det är möjligt att från politiskt håll bygga upp ett universitet på toppnivå. Att utforma en struktur och skapa optimala lokaler för ett sådant universitet är en uppgift för vetenskapssamhället, och det finns redan i dag ett antal universitet i absolut toppklass i Europa som jag gärna ser att EU satsar större resurser på. Att minska byråkratin inom EU och att stärka forskningen på vår kontinent är två viktiga frågor för EU:s framtid. Det är dock två separata frågor där besluten måste värderas utifrån de förutsättningar som finns inom respektive område. Att inom EU satsa stora resurser på ett enda universitet i just parlamentsbyggnaden i Strasbourg, som en symbol för minskad EU-byråkrati, förefaller för mig knappast vara det mest angelägna för europeisk forskning just nu.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka så mycket för svaret från utbildnings- och forskningsministern. Det verkar som att vi i alla fall kan vara överens om delmängderna i den här debatten. Förhoppningsvis kanske vi om sisådär en kvart även kan vara eniga om en del slutsatser. Vi får väl se vad som händer. Förra veckans två nej i folkomröstningarna, först i Frankrike och sedan i Nederländerna, sände chockvågor genom den europeiska unionen. Länge har det varit uppenbart att legitimiteten för vad EU sysslar med måste stärkas. Nu blev det verkligen självklart. Jag träffar många skolelever, väljare och blivande väljare, och en fråga som alltid kommer upp när man pratar om EU är just varför EU-parlamentarikerna pendlar till Strasbourg. Även de som inte kan så mycket om EU har ofta kunskaper om detta löjliga pendlande, att 732 ledamöter och några tusen tjänstemän tolv gånger om året behöver åka från Belgien till Frankrike och lastbilskaravaner med handlingar till en total kostnad av 200 miljoner euro. Jag tycker att det i dag borde vara fullt möjligt att undanröja en del av de värsta avarterna inom EU. Men om det ska vara möjligt tror jag att det också kan behövas konkreta alternativ. Barosso tog, precis som Leif Pagrotsky sade, upp frågan om att inrätta ett europeiskt forskningsuniversitet som en del av Lissabonagendan - ett ledande forskningsuniversitet som skulle vara en europeisk motsvarighet till Massachussets Institute of Technology i Boston, det som kanske är världens främsta forskningsuniversitet i dag. Mitt förslag är just att vi skulle kunna lösa båda dessa problem genom att inrätta ett forskningsuniversitet i Strasbourg, ett SIT. Byråkratin har länge plågat EU. Lissabonstrategins mål för forskning har inte infriats, även om vi nu har kommit halvvägs till den deadline som är satt för Lissabonstrategin, då Europa ska ha den mest konkurrenskraftiga ekonomin. Symboliskt men kanske framför allt reellt finns det nu en möjlighet att få ett slut på den gamla tidens handlingsförlamning och slöseri, ett slut på onödig byråkrati och ett slut på obeslutsamhet inför att satsa på forskning, för Europa måste verkligen kunna bli mer konkurrenskraftigt i den globaliseringens tid som vi lever i.

Fru talman! Jag håller med om det mesta. Vi är överens, och det tycker jag är roligt att konstatera. När det gäller flyttcirkusen vill jag understryka att det inte är två orter utan tre. Det är inte bara det att parlamentet har sitt säte i Strasbourg men gör det mesta jobbet i Bryssel. Det är dessutom så att parlamentets hela administration ligger i Luxemburg. Till råga på allt är detta bestämt i fördraget, så det kan inte ändras utan enhällighet. Axel Darvik beskriver de chockvågor som har gått genom Europa efter att Frankrike har sagt nej och som gör att Frankrikes folk nu vill att fördraget omförhandlas. Det kan vara ett bra tillfälle att ta upp den här frågan. Men jag är inte säker på att en flytt av parlamentet från Strasbourg skulle öka sannolikheten för ett ja just i Frankrike. Vi kan väl diskutera realismen i det här, även om vi är överens om önskvärdheten. Vi har inte olika åsikter om detta. Vi har inte heller olika åsikter vad gäller betydelsen av den här frågan för människors uppfattning om hela Europasamarbetet, för detta är, precis som Axel Darvik säger, en del av samarbetet som faktiskt syns och är känt. Detta känner folk till. Vad EU gör för freden i Afrika, i Mellanöstern eller i Centralasien vet väldigt få medborgare, men det här känner alla till. Det är klart att det är förödande för folks respekt för hela projektet. Men jag är forskningsminister. Jag vill ha mer forskning, och jag vill ha det snabbt, så att vi kommer ifatt USA någon gång. Att vi börjar närma oss 2010 gör att frågan blir mer akut. Jag vill inte koppla ihop frågan om satsning på forskning med den här frågan, som jag vet är en långtidsfråga, om parlamentets flyttning. Även om alla skulle vara överens i dag skulle det ta ett antal år innan en fördragsändring skulle kunna vara genomförd med ratificering i alla parlament och beslut om genomförandetider och varseltider och annat. År 2010 måste vi nog ge upp allting som har att göra med Strasbourg. Sedan kan vi väl diskutera vad som på längre sikt kan vara lämpligt där. Vad gäller forskningsmiljöer - att vi ska bestämma att i just Strasbourg ska vi etablera en sorts Forsknings-Brasilia, där man från ingenting ska bygga upp världens bästa forskningsmiljö - tycker jag att man ska bygga dem i bättre samklang med de vetenskapliga traditionerna. Jag tycker att Göteborg vore en mycket bättre plats än Strasbourg. Där finns redan enastående miljöer som väntar på EU:s satsningar, för att ta ett exempel. Byggnaden i Strasbourg skulle kunna användas som en symbolisk manifestation av en effektivisering när det gäller hur EU använder sin budget. Men om priset är att vi inte får attraktionskraft på de bästa forskarna, om priset är att det tar väldigt lång tid att bygga det, då tycker jag att det är en dålig idé. Då vill jag hellre att vi lägger ned den här flyttkarusellen utan någon motsvarande koppling till forskningen. Låt oss enas om att driva opinion i de länder som bromsar. Forskning är vad EU bör satsa mer på - det ger en framtidsinriktning och ett bättre liv för Europas medborgare - i stället för att, som nu, satsa huvuddelen av EU:s budget på tillbakablickande näringar och verksamheter som handlar mer om nostalgi än om att bygga en bättre framtid för Europas folk.

Fru talman! Jag vill bara inledningsvis säga att jag definitivt måste hålla med Leif Pagrotsky om att Göteborg skulle vara ett mycket gott alternativ till placering av ett europeiskt forskningsuniversitet, om vi nu inte lyckas att bygga om EU-parlamentets byggnad i Strasbourg. Frankrikes politiker borde verkligen lyssna på Leif Pagrotsky om han lyfter upp den här frågan, för det är just franska politiker som har skapat en del av de här avarterna. Det är ju på Frankrikes initiativ som det står i fördragstexten att man måste sammanträda i Strasbourg. Det är också Frankrike som nu sitter med ett nej i knäet, ett bakslag, kanske på grund av att EU har tappat en del av legitimiteten beroende på vad man egentligen sysslar med. Jag tänker mig definitivt inte att vi ska börja bygga ett forskningsuniversitet från scratch. Det tror jag inte heller att kommissionens ordförande Barosso är ute efter. Europa har mycket starka forskningstraditioner. Det finns många etablerade universitet som naturligtvis ska vara grunden för en gemensam satsning på ett starkt forskningsuniversitet. På den europeiska listan över de mest framgångsrika specialiserade universiteten finns faktiskt två svenska med. Där finns både Karolinska Institutet i Solna och Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Sverige borde alltså även i den här frågan kunna vara drivande. Vi borde kunna vara en naturlig aktör i att gemensamt med de starkaste universiteten i Europa gå in för att skapa ett starkt forskningsuniversitet i Strasbourg och därmed också lösa den besvärande frågan med den flyttkarusell och flyttcirkus som ingen av oss här vill se. Jag hoppas alltså att Leif Pagrotsky går tillbaka till departementet, sätter sig med tjänstemännen, utarbetar ett förslag och ringer och anmäler till dagordningen för nästa ministermöte frågan om att bygga ett forskningsuniversitet i Strasbourgbyggnaden i stället och därmed avsluta flyttcirkusen.