EU-lagstiftning om könsfördelning i bolagsstyrelser och fackföreningar

Herr talman! Robert Hannah har frågat statsrådet Åsa Regnér om hon vidhåller att det bör införas överstatliga EU-regler om könskvotering till bolagsstyrelser och om hon, om så är fallet, anser att det även bör införas överstatliga EU-regler om könskvotering till fackföreningsstyrelser. Interpellationen har överlämnats till mig att besvara.

Jag instämmer i Robert Hannahs uppfattning att bristen på kvinnor i näringslivets högsta positioner är ett betydande problem som inte kan accepteras. Jag är för min del beredd att vidta åtgärder för att lösa detta problem.

Ett viktigt mål för regeringens jämställdhetspolitik är att bryta mansdominansen på de ledande positionerna i svenskt näringsliv. Även på EU-nivå bör jämställdheten i börsbolagens styrelser uppmuntras. I många länder inom EU är frånvaron av kvinnor i maktpositioner ännu mer påtaglig än i Sverige. Det innebär stora kompetensförluster men framför allt att kvinnor får se sig passerade av mindre kompetenta män. Bristen på jämställdhet är inte värdig Europa år 2015.

I första hand bör börsbolagen uppmanas att på eget initiativ verka för ökad jämställdhet. Först om det visar sig att detta inte leder till önskat resultat bör andra åtgärder vidtas. Inom EU har många år av självreglering misslyckats. Det senaste initiativet togs 2011. Kommissionen uppmanade då börsbolagen att underteckna en utfästelse om fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Endast en handfull bolag undertecknade utfästelsen.

Förslaget till EU-direktiv har sina brister. Som det nu ser ut krävs det i praktiken inte mer än att en fjärdedel av styrelseledamöterna är kvinnor. Men direktivet är ändå det redskap som står till buds för att få börsbolagen inom EU att ta itu med situationen. Regeringen anser att Sverige bör bejaka direktivet men kan konstatera att riksdagen hittills inte delat den bedömningen.

När det gäller könsfördelningen i fackföreningarnas styrelser är det en annan fråga. En jämn könsfördelning är viktig i alla delar av samhället, och även fackföreningar bör sträva efter jämställdhet. Fackföreningarna bör dock styras enligt de demokratiska principer som gäller för ideella föreningar. Det finns ingen lag om ideella föreningar, och jag ser inga förutsättningar för lagstiftaren att vidta några åtgärder av det slag som Robert Hannah är inne på vare sig i Sverige eller inom EU.

Jag vill nämna att läget nog inte heller är så dystert i fråga om jämställdheten inom fackföreningsrörelsen som Robert Hannah gör gällande, åtminstone inte i Sverige. I TCO:s och Sacos styrelser finns det lika många män som kvinnor, och LO har satt som mål att uppnå en jämn könsfördelning i sina styrelser senast 2016.

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaren på mina frågor. Jag kan inte mer än hålla med justitieministern om att bristen på jämställdhet inte är värdigt vare sig Sverige eller Europa år 2015. Som riksdagsledamot för ett liberalt och feministiskt parti kan jag inte mer än konstatera att bristen på kvinnor i näringslivets högsta positioner är ett betydande maktproblem som inte kan accepteras.

Kravet på ökad jämställdhet i bolagsstyrelser motiveras oftast med effektivitets- och lönsamhetsskäl. För oss liberaler är dock detta inte det centrala argumentet, utan kärnan för oss med den liberala jämställdhetssynen är att individen oavsett kön ska ha rätt till frihet, ansvar och makt. Samma syn vad gäller bolagsstyrelser gäller också statliga eller överstatliga institutioner, och även fackföreningar.

Alla frågor med en tydlig jämställdhetsdimension ska dock inte avgöras på EU-nivå. Det leder nämligen till en slippery slope. Vi i Folkpartiet förespråkar ett EU som är starkt i de frågor där gemensamma beslut behövs men lämnar andra frågor till medlemsländerna och medborgarna själva. Det är särskilt viktigt när det gäller frågor som kvinnors rättigheter, eftersom det finns starka motsättningar och olika åsikter i Europa om hur den här politiken bör föras. Ger vi EU carte blanche att bestämma över bolagsstyrelser och deras sammansättningar kommer EU också att vilja ha utökad beslutanderätt över abortlagstiftning, föräldraförsäkring och många andra viktiga frågor där Sverige ligger långt före andra länder.

Folkpartiet är starka EU-vänner, men vi vill inte att EU ska göra allting. När Sveriges mest EU-positiva parti ställer negativt till en EU-lagstiftning finns det faktiskt skäl för regeringen att lyssna. Folkpartiet anser inte att det är EU:s sak att avgöra om lagstiftning avseende könsfördelning i bolagsstyrelser ska införas eller inte. Vi anser helt enkelt att det inte uppfyller kraven på subsidiaritet eller proportionalitet. Därför vill jag, herr talman, fråga justitieministern på vilket sätt en kvotering av bolagsstyrelser på EU-nivå uppfyller subsidiaritetskravet.

Samtidigt vill jag påpeka för justitieministern att det är hyckleri att i det här fallet kräva kvoter i privata företag, i ett läge där varken EU-kommissionen eller EU-parlamentet själva uppfyller de krav som stipuleras i den föreslagna lagstiftningen. Ett annat privaträttsligt subjekt som inte heller uppfyller kraven är väldigt tätt sammankopplat med Socialdemokraterna, nämligen LO. I en rapport från 2013 visade det sig att 17 procent av LO-styrelserna har kvinnor i sig - 17 av 100 procent, trots att 46 procent är kvinnor.

Dessutom, herr talman, nämner justitieministern att det inte ser så illa ut i LO:s föreningar. Jag var i dag inne på LO:s hemsida, och den visar att man i dag är uppe på 22 procent. Man uppfyller alltså inte ens den kvot som nu är föreslagen av EU-parlamentet. Skulle lagstiftningen gälla LO och andra fackföreningar skulle alltså även de tvingas kvotera. Jag vill därför fråga justitieministern på vilket sätt EU bör arbeta för ökad jämställdhet bland fackföreningar.

Herr talman! I den här debatten får man ju bestämma sig för vilket argument man har som huvudargument - är det att man är emot könskvotering i bolagsstyrelser över huvud taget, eller är man emot att det avgörs på EU-nivå? Jag tycker att det är lite oklart vad det egentligen handlar om här.

Den tidigare, borgerliga regeringen hade hela tiden som argument att detta är någonting som det inte är lämpligt för EU att besluta. Man har dock varit emot det också på nationell nivå - man är alltså egentligen emot företeelsen som sådan. Jag tror att det handlar mer om det, det vill säga att man är emot kvotering, än om att man är emot att EU skulle kunna lägga sig i någonting sådant. Jag tycker att det är ett märkligt exempel Robert Hannah tar upp, nämligen att detta nästan per automatik skulle innebära att vi plötsligt får gemensam EU-lagstiftning när det gäller abortfrågor och föräldraförsäkring. Detta ligger trots allt väldigt långt ifrån varandra.

Man kan hävda att principen om könskvotering handlar om grundläggande rättigheter i EU. Det finns redan en stark jämställdhetslagstiftning och en stark lagstiftning mot diskriminering, och på den grunden är det fullt rimligt att man faktiskt skulle kunna motverka diskriminering på det här sättet. Argumentet för att ha det på EU-nivå är detsamma som för att ha det på nationell nivå, det vill säga att det går alldeles för långsamt. Vi kan även se bakslag där detta står och stampar eller till och med backar i utvecklingen, vilket innebär att det här ligger så långt in i framtiden att vi inte ens kan se det inom rimlig tid.

Det är också ganska svaga argument emot kvotering. Man har nämligen kunnat se att kompetensen i styrelserna ökade när könskvotering av bolagsstyrelser infördes i Norge. Man kunde se att styrelserna blev yngre, vilket i och för sig inte är ett självändamål men positivt med tanke på att medelåldern ofta är ganska hög. Man fick alltså in fler yngre, och man kunde se att utbildningsnivån ökade - man fick in yngre, välutbildade kvinnor.

Man kan även se att blandade styrelser ger högre lönsamhet, och det kan man se allmänt när det gäller mångfald. Människor med olika bakgrunder kan ofta tillföra olika kompetenser, så att det blir en bra helhet. Därför är det inte heller något hot mot företagen att införa könskvotering, utan snarare skulle det kunna öka lönsamheten.

Jag förstår inte riktigt det här motståndet, som på något sätt är väldigt aggressivt. Jag får känslan av att man tänker att allting plötsligt kommer att bli kvoterat om vi rullar in på den här banan. Man tar fackföreningar som exempel, och jag förstår inte varför man väljer just fackföreningar - eller det kanske jag i och för sig förstår, men jag tycker att det är ett ganska långsökt exempel. I så fall hade det väl varit mer näraliggande att titta på offentliga styrelser, som trots allt är en del av det allmänna, än ideella föreningar. Det finns heller inga förslag på partier att kvotera där, så det känns lite som att man tar det här exemplet just för att man tänker att vi inte vill röra i det.

Precis som justitieministern säger går det dock åt rätt håll även inom den ideella sektorn och inom fackföreningsrörelserna. Man sätter upp tydliga mål. Vi har ju en form av frivillig kvotering inom en del partier - bland annat i Socialdemokraterna, där vi har principen om varannan kvinna, varannan man. Det är ingen som i dag vill riva upp detta. Det har fungerat alldeles utmärkt; det har inte minskat kompetensen utan snarare tillfört ny kompetens.

Jag förstår alltså faktiskt inte riktigt det här motståndet, när resultaten i Norge är så positiva.

Herr talman! Jag tycker att det här är en ganska sorglig debatt. Den är sorglig för Robert Hannah, för det här är egentligen inte en interpellationsfråga som är på allvar. Han vill nämligen inte på allvar kvotera föreningar, utan han vill konstruera ett argument för att slippa kvotera i bolagsstyrelser. Det är det hela diskussionen går ut på, och på det sättet är den sorglig.

Diskussionen är också sorglig för Folkpartiet. Det fanns nämligen en tid då man i alla fall hade en bild av att Folkpartiet gick i bräschen för jämställdhet. Det fanns ju en sådan tid, även om det är länge sedan - det var väl på Bengt Westerbergs tid. Det är nästan 20 år sedan. Sedan dess har det inte hänt någonting.

Om vi går tillbaka i historien är den full av socialdemokratiska initiativ. Vi flyttade fram jämställdhetspositionerna. Vi byggde ut barnomsorgen från 70-talet och framåt. Vi avskaffade sambeskattningen och införde särbeskattning på 70-talet. Föräldraförsäkringen byggde vi ut på ett sätt som fortfarande är helt världsunikt. Vi blev den första jämställda regeringen 1994. Som Hillevi Larsson nämnde kvoterade vi till våra listor redan på 90-talet. Vi införde kvinnofridslagstiftningen och förbud mot köp av sexuella tjänster i slutet av 90-talet. Jag har själv varit med och utarbetat den särskilda lagstiftningen kring människohandel, så vi stärkte skyddet också där.

I de allra flesta fall av de jag räknat upp var Folkpartiet med och bejakade utvecklingen på den tiden, men så är det inte längre. Det är väldigt länge sedan Folkpartiet gick i bräschen tillsammans med oss. Det blev fullständigt tyst 2006. Trots att Folkpartiet innehade jämställdhetsministerposten under alla åtta år av borgerlig regering kan jag inte komma på ett enda jämställdhetspolitiskt initiativ som den regeringen tog, och jag är ändå ganska intresserad av politik. Robert Hannah har kanske något exempel.

Det stod stilla i åtta år. Nu kommer ni tillbaka i opposition igen. Vad är det första Folkpartiet gör då? Jo, då fäller ni vår budget. Vi hade i vår budget en höjning av underhållsstödet som hade betytt så mycket för ensamstående kvinnor, en särskild satsning på kvinnojourerna, 100 miljoner kronor, som hade betytt så mycket för den sektorn. Den budgeten var Folkpartiet med och fällde.

Under den tid som ni hade regeringsmakten gick det snarare bakåt, och skillnaderna mellan kvinnor och män ökade. Ni satsade hela tiden på skattesänkningar som i större utsträckning gick till män än till kvinnor, och ni skar ned på välfärdssystemen vilket missgynnar kvinnor.

Det är alltså länge sedan Folkpartiet gick i bräschen för jämställdhetspolitiken. Nu återkommer ni i den här frågan, där Folkpartiet nu tydligen inte bara tänker fortsätta att vara initiativlösa utan också försöker agera bromskloss när det gäller ytterligare ett initiativ. Det kommissionen och den svenska regeringen vill göra är att riva bort glastaket i näringslivet. Vi vill möjliggöra för kvinnor att nå de högsta positionerna i näringslivet.

Det är inte den enda jämställdhetspolitiska satsning vi gör. Vi kommer att göra mycket mer, men det är en del av de saker vi vill göra. Men Folkpartiet agerar på ett sådant sätt att de tillsammans med de andra borgerliga partierna och Sverigedemokraterna medverkar till att låsa en majoritet i riksdagen, så att vi inte kan föra fram den åsikten i den europeiska diskussionen i ministerrådet. De agerar där som sagt som en jämställdhetspolitisk bromskloss.

En fråga återstår för Robert Hannah att besvara: Om ni är emot detta på EU-nivå, kommer ni då också att vara emot det på nationell nivå om vi lägger fram det som lagstiftning?

Herr talman! Det enda som jag anser är sorgligt med den här debatten är att det inte är någon debatt. Ministern har inte på något sätt besvarat någon av de två frågor som jag ställde till ministern.

Mina två frågor är: Skulle justitieministern kunna argumentera för på vilket sätt en kvotering till bolagsstyrelser på EU-nivå uppfyller subsidiaritetskravet? På vilket sätt avser justitieministern eller regeringen att arbeta på EU-nivå för ökad jämställdhet bland fackföreningar?

Herr talman! Jag tror att det nästan inte finns något som har så vida ramar som diskussionen om närhetsprincipen i EU. Den kan användas både för och emot saker i alla möjliga sammanhang. Men det är helt uppenbart att vi har grundläggande rättigheter på EU-nivå. Det handlar om mänskliga rättigheter och demokrati. Det finns minoritetsskydd med mera. I dessa mänskliga rättigheter finns jämställdheten, för kvinnors rättigheter är också mänskliga rättigheter. Med detta som grund är det helt legitimt att kräva att också kvinnors kompetens används.

I dag ser vi det omvända, att kvinnor som grupp diskrimineras. Och det saknas inte lämpliga kandidater, tvärtom, men kvinnorna utestängs. Kvinnor har minst lika mycket kompetens att tillföra, vilket vi kan se i Norge där man har infört könskvotering till bolagsstyrelser och höjt kompetensen.

Den borgerliga regeringen konstaterade också att just inom den privata sektorn kan man verkligen se obalansen. Kvinnor utestängs från maktpositioner. Ju högre maktpositioner, desto färre kvinnor är det. Därför är det förenligt med närhetsprincipen att motverka denna diskriminering.

Det handlar inte om fifty-fifty. Trots att kvinnor utgör halva befolkningen handlar det inte om att kräva 50 procent kvinnor men att man i alla fall sätter en procentsats, vilket man inte har i dag. I dag kan det vara hur få som helst. I Norge har man satt 40 som procentsats, och det har fungerat alldeles utmärkt.

Om Robert Hannah och Folkpartiet håller med om grundanalysen att kvinnor diskrimineras, inte minst i det här sammanhanget, och att det inte händer något av sig självt - vi har försökt jättelänge men det händer absolut ingenting - vad vill ni då göra i stället? Jag vill också återupprepa frågan: Vill ni införa lagstiftningen på nationell nivå?

Herr talman! En förutsättning för att det ska bli en debatt är att den man debatterar med bryr sig om att debattera. Jag har ställt en rad frågor i mitt inlägg och i min argumentation kring det här, men Robert Hannah utnyttjar inte sin rätt till inlägg utan ställer bara om de två frågor som han ställde från början. Det blir inte mycket debatt av det. Det krävs liksom två för att dansa tango i alla sammanhang.

När det gäller närhetsprincipen gör kommissionen bedömningen att närhetsprincipen är uppfylld, och jag gör inte någon annan bedömning. De driver den här frågan. Det är till och med så att det nya ordförandeskapet, Luxemburg, är berett att prioritera frågan framöver.

Jag tror att kommissionen har för ögonen, förutom jämställdhetsmotiven som är starka, Europas konkurrenskraft på lite längre sikt. Jag tror att man ser att här har vi en situation där gamla grupperingar och kotterier sitter på väldigt mycket makt som de inte är beredda att släppa ifrån sig. Då vill kommissionen medverka till att riva av glastaket så att fler kompetenser ska komma till sin rätt. Jag tror att det är detta argument som kommissionen också fäster stort avseende vid.

Robert Hannah fastnar gärna i frågan: Om ni ska kvotera i börsbolagen, varför ska ni då inte också kvotera i föreningar? Han skjuter då in sig på just fackföreningar. Och man förstår ju varför, att han vill använda det i sin partipolitiska argumentation som jag tycker är ganska svag.

Vad är det för skillnad på en förening och ett företag? En förening är en demokratisk organisation. Det innebär att i en förening kan initiativ komma underifrån. Om man är missnöjd med en styrelse kan man driva förslag och på demokratisk väg påverka hur till exempel jämställdheten ska se ut. I ett bolag är det inte så. I ett bolag är det ägaren som bestämmer genom sin aktiebolagsmakt. Därför kan det mycket väl vara så att man ibland behöver en impuls utifrån för att det över huvud taget ska hända något i den delen. Det är skillnaden på en förening och ett företag, och det motiverar, tycker jag, att man överväger den här typen av reglering.

Jag återkommer till min huvudargumentation. En gång i världen gick Folkpartiet i bräschen för jämställdhet. Man såg strukturerna och ville försöka göra något åt dem. Tillsammans med Socialdemokraterna och andra progressiva partier och krafter medverkade man för att göra det. Nu är det inte längre så, utan nu sällar sig Folkpartiet i stället till de reaktionära krafterna i den här riksdagen för att vara bromskloss i en fråga som borde kunna få en mycket stor betydelse för jämställdheten, inte bara i Sverige utan i hela Europa.

Nu har jag svarat på Robert Hannahs frågor och återkommer till min fråga. Om jag lägger fram ett förslag i riksdagen om kvotering i bolagsstyrelser för Sveriges del, nationellt, kommer Folkpartiet att stödja det då, Robert Hannah?

Herr talman! Jag tackar justitieministern för att han äntligen svarat på de frågor jag ställt. Han har rätt - det krävs två för en tango. Men det hjälper inte om inte den ena vill föra.

Vad gäller subsidiaritetsprincipen är det för Folkpartiets del ganska självklart att vi inte anser att EU ska bestämma över vilka som sitter i svenska bolag. Om detta ska införas i Sverige är det den här beslutande församlingen som ska besluta om det i det här rummet. Subsidiaritetsprincipen innebär att makten ska fördelas dit där den är absolut mest lämplig att vara. Vi anser inte att det är lämpligt att EU ska bestämma över jämställdhetsfrågor - av den enkla anledningen att Sverige ligger hundratals år framför andra europeiska länder. Vi vill inte att de ska bestämma över föräldraförsäkringen eller aborträtten. Vi vill inte heller att de ska bestämma över bolagskvotering. Det finns en röd tråd att följa där.

Om det ska beslutas ska det beslutas på svensk nivå. Där kan jag meddela justitieministern att jag inte har något svar att ge. Folkpartiets officiella linje är fortfarande att vi inte kommer att vilja införa en sådan lagstiftning. Men vi har haft ministrar som uttalat att vi eventuellt kan tänka oss en annan lagstiftning om inte utvecklingen går tillräckligt snabbt. Det finns dock fortfarande inget stöd för det i Folkpartiets stadgar.

Vad gäller jämställdhet bland fackföreningar kan jag nämna att jämställdhetsminister Åsa Regnér var på arbetsmarknadsutskottet och talade om jämställdhetsintegrering, det vill säga att ett jämställdhetsfokus ska finnas i alla delar av samhället. Jag skulle därför vilja uppmana justitieministern att även ta en titt på statliga institutioner, EU-kommissionen och fackföreningarna. Det är nämligen så att LO ännu i dag inte skulle uppfylla de villkor som ni ställer er bakom om man skulle införa den här lagstiftningen för fackföreningar. Det är hyckleri att bara kräva detta i vissa delar av samhället när makten också finns i fackföreningar och statliga institutioner.

Herr talman! Det blir tydligt i diskussionen att det Robert Hannah är ute efter inte är någon diskussion om kvotering i sig. Han vill konstruera ett argument för att slippa vara för kvotering i bolag. Det är väl gott så. Och när jag hör Robert Hannah resonera om detta förstår jag varför. Ni är inte riktigt färdiga i Folkpartiet. Ni vet inte vilken fot ni egentligen vill stå på när det gäller kvotering i Sverige, och det är väl bra så. Jag har sett olika uttalanden från Folkpartiets sida.

Men vi har något år på oss. Vi har från regeringens sida sagt att vi avvaktar utvecklingen i näringslivet. Om det inte blir bättre kommer vi att vara beredda att lägga fram ett lagstiftningsförslag. Ett sådant förslag utarbetas just nu på Justitiedepartementet, så att vi ska vara klara med det om man inte når upp till de mål som är satta - och det måste nog hända någonting ganska radikalt för att det ska kunna ske. Om ett lagstiftningsförslag läggs fram kanske Folkpartiet vid det laget har kommit lite längre i sina funderingar. Då kanske vi kan få en majoritet i riksdagen för en progressiv linje i denna fråga.

Jag tror att detta har en väldigt stor betydelse, inte bara för jämställdheten, som vi var inne på tidigare, utan faktiskt också för konkurrenskraften. Nu talar vi om europeisk konkurrenskraft. Vi måste också tala om svensk konkurrenskraft. Om svenskt näringsliv och svenska bolag inte utnyttjar den kompetens som finns fullt ut även i sin högsta ledning kommer Sverige helt enkelt att halka efter när det gäller näringslivsutveckling. Det borde hela näringslivet ta till sig.

Överläggningen var härmed avslutad.