Ett svensk-finländskt försvarsförbund

Herr talman! Allan Widman har frågat mig om jag och regeringen är beredda att medverka till ett svensk-finländskt försvarsförbund som ges stadga genom en föregående folkomröstning.

Låt mig inleda med att betona att säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra. Sverige har såväl möjlighet som ansvar att påverka utvecklingen i Östersjöområdet. Genom utveckling och fördjupning av bi- och multilaterala försvarssamarbeten bidrar Sverige till att stärka säkerheten i vår region. Det skapar en förutsägbarhet, främjar fredlig utveckling och höjer tröskeln för militära incidenter och konflikter.

Det svensk-finska försvarssamarbetet är omfattande och högt prioriterat av regeringen. Sverige och Finland har en likartad säkerhetspolitisk utgångspunkt, och samarbetet mellan länderna är redan i dag omfattande. Samarbetet stärker den nationella förmågan i respektive land och skapar ökad säkerhet i närområdet. Vi har en lång tradition av att gemensamt hantera utmaningar. Regeringens bedömning är att ett ytterligare fördjupat bilateralt försvarssamarbete är av särskild vikt och har blivit än viktigare mot bakgrund av händelseutvecklingen i vårt närområde. Försvarsmakterna har gemensamt utrett möjligheter till fördjupat samarbete inom samtliga försvarsgrenar, säker kommunikation och gemensamma förband. Därutöver har tjänstemannautbyte mellan departementen inletts.

Försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige omfattar även operativ planering och förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser bortom fredstida förhållanden. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering är ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Som Allan Widman påpekar innebär samarbetet en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser. Under förutsättning att nödvändiga politiska beslut fattas kan länderna agera gemensamt. Genom att skapa handlingsfrihet att agera gemensamt höjs tröskeln för incidenter och angrepp, vilket i sin tur bidrar till ökad stabilitet.

För att se över förutsättningar för närmare samarbete har regeringen tillsatt en utredning med uppdrag att analysera förutsättningarna enligt regeringsformen för Sverige att, under förutsättning att nödvändiga politiska beslut fattas, med militära resurser agera gemensamt med en annan stat. Uppdraget ska redovisas den 30 september 2016.

Det är värt att betona i sammanhanget att även finsk säkerhets- och försvarspolitik grundar sig på militär alliansfrihet. Formerna för försvarssamarbetet är inte endast en svensk angelägenhet utan har tagits fram tillsammans med Finland. Regeringen avser inte att förändra den svenska säkerhetspolitiska linjen och anser inte att det föreligger något behov av att genomföra en folkomröstning om ett svensk-finländskt försvarsförbund.

Herr talman! Jag har vid något tillfälle tidigare sagt att säkerhetspolitiskt befinner sig Sverige i en sorts ingenmansland. Å ena sidan finns ett mycket fördjupat partnerskap med Nato, som numera innebär att flygande radarstationer, så kallade Awacs, mer eller mindre regelbundet trafikerar det svenska luftrummet. Riksdagen kommer under våren, herr talman, att ta ställning till ett värdlandsavtal, som innebär möjlighet för Sverige att både ge hjälp till och ta emot hjälp från andra Natoländer.

Å andra sidan finns en regering som slår ifrån sig varje tanke på ett medlemskap i Nato. Detta har lett fram till att Sverige i dag hävdar militär alliansfrihet som saknar förtroende i omvärldens ögon. Samtidigt omfattas Sverige inte heller av Natos kollektiva säkerhet.

Till denna märkliga säkerhetspolitiska situation för ett land ska också läggas den ensidiga solidaritetsförklaring som Sverige har gjort mot delar av omvärlden, som på sina ställen har fått vissa reaktioner och på andra ställen inga reaktioner alls.

Det finns också ett stort antal bilaterala samarbeten. Den här hösten har varit intensiv för försvarsminister Peter Hultqvist. Han har fördjupat det bilaterala samarbetet med USA, med Polen och i förra veckan också med Danmark. Ovanpå detta ska också läggas den särskilda betydelse som regeringen menar att samarbetet mellan Sverige och Finland har.

Herr talman! Jag är den första att framhålla betydelsen och vikten av ett gemensamt försvar med Finland. Min farbror, gudfar och namne var en av de 8 000 svenska frivilliga soldater som under finska vinterkriget deltog i Finlands krig mot Sovjetunionen. Det räcker, herr talman, med en blick på kartan för att se de geostrategiska fördelar som ett svensk-finländskt försvarssamarbete skulle ha.

Men det är samtidigt en paradox att regeringen hela tiden upprepar, som försvarsministern just gjorde, att Sveriges militära alliansfrihet ligger fast, samtidigt som man utreder vilka möjligheter som finns att enligt regeringsformen ha ett gemensamt försvar med Finland.

Nu förtydligar sig försvarsministern med att säga att det är fråga om en möjlig försvarsallians, men den ska inte vara bindande. Det är min tro att en sådan försvarsallians, om man nu kan kalla den för det, inte kommer att imponera på vårt grannland. Jag tror inte heller att det är någonting som Finland vill investera i på allvar. Om ett samarbete ska ha djup och betydelse måste man på förhand veta att det gäller också i händelse av krig.

Sverige är ett litet ensamt land, och vi är i starkt behov av fasta förbindelser i vår säkerhetspolitik. Regeringen satsar, såvitt jag kan bedöma, på ett stort antal lösa sådana förbindelser. När vår solidaritet framstår som vittomfattande och lättköpt blir Sveriges specifika säkerhetspolitiska betydelse allt mindre. Jag vill också hävda att det på sikt skadar vårt anseende, herr talman.

Herr talman! I den debattartikel som Stefan Löfven och Juha Sipilä, statsministrarna i Finland och Sverige, skrev under betonade de att de tar avstånd från ett Natomedlemskap. I stället betonar de det finsk-svenska försvarssamarbetet, som jag tycker att försvarsministern kan sträcka på sig för att ha utvecklat så snabbt och så mycket. De betonar att alliansfriheten tjänar länderna väl etcetera. Det står också kommenterat i Hufvudstadsbladet i Finland.

Vad betyder detta? Det betyder att Alliansen egentligen kan lägga ned under mandatperioden. Jag tror att alla är överens om att ett svenskt Natomedlemskap förutsätter att Sverige och Finland går i takt. Nu har man meddelat att detta inte är aktuellt. Till yttermera visso har Centerpartiet villkorat sitt stöd för ett svenskt Natomedlemskap med att gå i takt med Finland. Ur den synvinkeln kanske vi kunde ägna oss åt mer konstruktiva debatter än att debattera svenskt Natomedlemskap.

Herr talman! Utredningen handlar om att klargöra hur långt bilaterala samarbeten kan utvecklas under existerande konstitutionella förutsättningar. Syftet med utredningen är att analysera förutsättningar för Sverige att agera gemensamt med annan stat för att möta ett angrepp mot någon av staterna samt att hindra kränkningar av respektive stats territorium. Det handlar om att i djupet analysera hur långt vi kan gå med nuvarande lagstiftning. Det är syftet med utredningen.

Bakgrunden är en: samarbetet med Finland. Det finns ingen annan bakgrund till den här utredningen. Man ska alltså inte dra några vidare slutsatser av det hela.

När det gäller vår säkerhetspolitiska doktrin och position har jag naturligtvis en helt annan syn och bild än Widman. Jag uppfattar i Finland en stor tillfredsställelse med att vi gör det vi gör tillsammans - att vi har omfattande samarbete på armésidan, framför allt i norra Sverige och norra Finland, att vi övar 40 gånger per år tillsammans med Norge i cross-border training på flygsidan, att vi bygger en gemensam marin enhet och att vi också planerar för scenarion bortom fredstida förhållanden.

Det här är ju, som jag brukar säga, ingen terapeutisk verksamhet för dess egen skull. Men utifrån att båda våra länder är militärt alliansfria lämnar vi öppet för att besluta om vi använder den här typen av möjligheter i en eventuell kris eller krigssituation tills vi är där. I så fall är allting förberett.

Vårt syfte, både det svenska och det finska syftet, är att stabilisera vår del av Europa och att på det sättet bidra till att den här typen av krissituationer inte uppstår. Jag tycker att vi sällan diskuterar vikten av att saker inte inträffar och hur vi förebygger, mer än när det är koncentrerat på det absolut akuta krisskedet.

Vi gör alltså väldigt mycket. Stämningen i det här samarbetet är väldigt god och konstruktiv på alla politiska nivåer - på presidentnivå och statsministernivå och på försvarsministernivå, där vi har en utmärkt relation. Försvarsmakten har verkligen ansträngt sig för att göra det här till någonting bra.

Jag tror att det också har noterats på ett positivt sätt i omvärlden. Jag har haft flera resonemang om detta med olika företrädare för olika länder, och jag uppfattar att de tycker att det här är en bra utveckling.

Det jag gör när det gäller de bilaterala samarbetena är i stort sett det som står i inriktningspropositionen och det som Försvarsberedningen tidigare var överens om, vilket var att vi ska utveckla den här typen av samarbeten, så jag anser faktiskt att regeringen har ett brett uppdrag från riksdagen som ska verkställas. Om det var betydelselöst skulle de här avtalen inte slutas, och då skulle inte intresset vara så konstruktivt och positivt.

Jag träffade Danmarks försvarsminister i går, och vi undertecknade avtalet som nu är aktuellt och som Widman nämnde. Jag upplevde en väldigt positiv attityd från den danska sidan.

Jag kommer i mitt nästa inlägg att utveckla synen på den militära alliansfriheten. Men vi gör det som riksdagen har beställt.

Herr talman! Försvarsministern kunde också ha pekat på att mitt parti, Liberalerna, inte ingick i den säkerhetspolitiska uppgörelse som har lett till riksdagens beställning av olika bilaterala samarbeten.

Jag uppskattar att Stig Henriksson ger sig in i debatten. Han gör det med samma konstruktiva saklighet som regeringen brukar diskutera Natomedlemskap med i det här landet. Han konstaterar att Alliansen kan lägga ned, för det blir ingenting. Det är ett oerhört tungt sakligt argument, herr talman, men det kommer inte att avhålla mig från att fortsätta mitt korståg i den här frågan.

Ja, försvarsministern nämner direktiven till den så kallade svensk-finska utredningen, som egentligen heter Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete. Det står i direktiven att man "ska analysera förutsättningarna enligt regeringsformen för Sverige att, under förutsättning att nödvändiga politiska beslut fattas, med militära resurser agera gemensamt med annan stat för att möta ett väpnat angrepp mot någon av staterna samt för att hindra kränkningar av någon av staternas territorium i fred och under krig mellan främmande stater".

Mot bakgrund av de här orden vill jag ändå ställa frågan tydligt till försvarsministern: Är det så att det här enbart kan tillämpas på ett svensk-finskt samarbete, eller finns det möjlighet att Sverige med precis samma utredningsbetänkande kan kombinera sig säkerhetspolitiskt på andra sätt, till exempel med andra stater eller med andra internationella organisationer?

Jag konstaterar också, herr talman, att i 127 § i den finländska grundlagen står det i första stycket att "varje finsk medborgare är skyldig att delta i fosterlandets försvar". Det är en väldigt vacker textrad, kan jag tycka, som jag gärna hade sett också i en svensk regeringsform.

Min undran mot bakgrund av det här citatet är om Peter Hultqvist är underkunnig om huruvida också Finland tillsatt en utredning som tittar på grundlagsenligheten i en eventuell svensk-finsk villkorad försvarsallians eller om det bara är Sverige som tagit ett sådant initiativ.

Om enbart Sverige har gjort detta, menar då ministern att han har garantier för att det här samarbetet när det nu utvecklas kommer att vara reciprokt, det vill säga att det råder balans, att vi är lika villiga att gå lika långt? Eller är det så att Sverige här agerar på förhand? Och om Finland i slutändan inte skulle vara intresserat av en villkorad försvarsallians, är den svenska regeringen då beredd att ensidigt proklamera en svensk-finsk försvarsallians?

Herr talman! Jag tror nog att Allan Widman känner till att det finns några fler argument mot ett Natomedlemskap. Jag ska dra dem väldigt rapsodiskt så att de åtminstone nämns i denna talarstol.

Ett Natomedlemskap skulle öka spänningsnivån i Östersjöområdet. Det gynnar inte svensk säkerhet.

Ett Natomedlemskap skulle hjälpa Putin och hans hårt trängda auktoritära regim att ytterligare proklamera att man är inringad av yttre fiender.

Vi skulle gå med i en de facto kärnvapenallians med alla de risker det medför.

Vi skulle få ännu svårare att bedriva en självständig utrikespolitik.

Vi skulle bli vapenbröder med ett land som bombar sin egen befolkning, nämligen Turkiet.

Detta är sakskälen. Sedan kan man diskutera takt och turordning. Jag har noterat att Alliansen gång på gång kräver en utredning om Nato och undrar varför det är så farligt att göra en utredning. Det är samma allians som tillsammans med SD tar ett utskottsinitiativ för att förbjuda en utredning om Bromma flygplats. Logiken är inte helt glasklar, tycker jag.

Om jag förstår Allan Widman rätt menar han att oavsett att Finlands regering nu har avslagit tankarna på ett Natomedlemskap under denna valperiod vill Alliansen att Sverige ensidigt ska söka medlemskap i Nato. Är det verkligen rimligt att göra på det sättet? Det är min fråga till Allan Widman.

Herr talman! Självfallet är det så att alla analyser i generell mening är tillämpbara på olika nationer när det gäller de konstitutionella förhållandena. Men det vi har beställt är inte någon grundlagsförändring, utan vi har beställt en utredning för att klargöra hur långt de bilaterala samarbetena kan utvecklas under existerande konstitutionella förutsättningar. Det är vad vi har gjort.

Syftet med och bakgrunden till alltihop, även om man i teoretisk mening kan hantera sådant här generellt, är alltså Finland. Det är Finland som har orsakat att vi gör den här analysen. Det finns inget annat land som vi har pekat ut så tydligt som samarbetspartner när det gäller att gå långt.

Jag tycker att Widman komplicerar situationen med Finland när han frågar om vi ska agera på förhand och om det är villkorat hit eller dit. Vi går precis i takt med varandra. Stämningsläget är sådant, och samarbetet sker utifrån två parter som hela tiden kommer överens om och avgör hur vi flyttar fram positionerna och har en gemensam vilja att genomföra detta.

Jag upplever ingen dissonans eller några konstigheter eller något krångel. Jag upplever en tillfredsställelse på båda håll när det gäller detta. På något vis upplever jag att Widman gör det mer komplicerat än det egentligen är.

När det sedan gäller den militära alliansfriheten har jag inga synpunkter på att de baltiska länderna tillhör Nato. Det är en försäkringsgaranti för dem. Danmark och Polen har gjort sina val. Norge har gjort ett naturligt val. Vi ligger där vi ligger geografiskt, och ett svenskt agerande i den här frågan påverkar naturligtvis också Finland.

Från Finlands sida tycker man att det i alla samarbetsfrågor är viktigt att vi går i takt med varandra. Där har vi varit överens om den militära alliansfriheten som plattform. Statsministrarna har angett hur positionen ser ut. Vi har varit överens om hur vi ska hantera HNS, alltså host nation support-avtalet. Vi har varit överens om de bilaterala samarbetena. Vi är överens om att vi som länder i grunden har en defensiv agenda.

Vi vill inte agera på ett sådant sätt att man uppfattar det som något annat än att vi vill värna vår suveränitet och att vi vill bidra till stabilitet i vår del av Europa. Men inget av länderna är heller naivt, utan vi ser det som sker i Ryssland. Vi har varit mycket tydliga med det. Redan tidigt under min ordförandetid i utskottet pekade jag på problemen med Ryssland, vilket den dåvarande regeringen hade problem med att ta till sig.

Mot bakgrund av svensk historia, mot bakgrund av den balansgång vi gick under kalla kriget och mot bakgrund av dagens situation och vårt geografiska läge är det viktigt att vår grundläggande säkerhetspolitiska doktrin ligger fast, men det är också viktigt att vi fördjupar alla våra samarbeten och att vi har en öppenhet i det. Det är inget hemligt. Öppenheten i dessa frågor är också ett sätt att ge signaler till omvärlden.

Dessutom skapar vi genom våra kontakter och genom det som vi i praktiken gör en situation där vi har handlingsfrihet att agera tillsammans i olika roller om det värsta skulle inträffa i form av någon kris. Tyvärr tror jag att läget är sådant att om det händer något i vår del av Europa kommer det att påverka samtliga länder i vårt område.

Det klokaste är därför att låta alliansfriheten ligga fast, bygga fasta band med Finland, fördjupa de bilaterala relationerna, bygga den transatlantiska länken och fullfölja inriktningsbeslutet.

Herr talman! Nu tror jag att försvarsministern är inne på något väldigt viktigt, nämligen betydelsen av öppenhet i de säkerhetspolitiska åtaganden som man gör som land, i vart fall om landet är en demokrati. Jag är överens med försvarsministern om att det är centralt om det ska finnas ett förtroende i de säkerhetspolitiska relationerna.

Då kan man inte skjuta viktiga avgöranden på framtiden och villkora dem med att nödvändiga politiska beslut fattas. Då måste man i fullständig öppenhet göra utfästelserna mot det andra landet och se till att de får vederbörlig politisk välsignelse. Därav, herr talman, min fråga, det vill säga om försvarsministern var beredd att underställa ett svensk-finländskt försvarsförbund folkets avgörande.

Om försvarsministern menade Finland måste man fråga sig varför han inte skrev Finland i direktiven till utredningen. Varför uttryckte han sig i termer av tredje land och annat land?

Jag ställde en mycket rak fråga till försvarsministern, herr talman, när det gällde reciprociteten. Är det så att Finland har en motsvarande utredning igång som tittar på Finlands möjligheter, givet dess grundlag, att ingå en villkorad försvarsallians med Sverige?

Till Stig Henriksson vill jag säga: Ja, jag tror att Vänsterpartiet vill att Turkiet ska komma med i EU, men de brukar aldrig ta upp att Turkiet bombar sin egen befolkning. Vi hörde i helgen Lettlands president säga att ett svenskt Natomedlemskap inte kommer att leda till ökade spänningar runt Östersjön utan tvärtom till ordning och reda.

Herr talman! De avtal som ingåtts mellan Sverige och Finland har vi varit tydliga med. Det är inte det som vi offentligt presenterat och som vi arbetar med som nu utreds. Vad gäller övningsverksamhet, säker kommunikation och annat har avtal ingåtts utan att vi behövt göra den här typen av utredning.

Däremot tittar den utredning vi nu genomför på hur långt man kan gå i ett vidare perspektiv. Det är det som utredningen handlar om, inte om att kunna leva upp till det som vi redan är överens om och som både Finland och Sverige har presenterat. Det är det jag uppfattar att Widman kallar för villkorad försvarsallians. Allt som vi presenterat offentligt i dag och tidigare, med start den 17 februari förra året, står vi för från båda sidor. Det är alltså inga nyheter.

Vad gäller öppenhet tror jag inte att någon regering sedan andra världskriget varit så öppen om försvarssamarbeten med olika länder som den nuvarande regeringen. Vi har gång efter gång presenterat vad vi håller på med när det gäller avtal. Vi har talat om USA. Vi har talat om de baltiska länderna, Polen, Danmark, Finland. När vi tittar på de åtta åren då Alliansen hade regeringsmakten kan jag inte uppfatta att de hade samma öppenhet, samma driv och samma vilja att i praktiken göra det. Det som fanns då fanns kanske under ytan. Vi har verkligen ansträngt oss för att vara relevanta, öppna och tydliga.

Dessutom tror jag att det är en rätt så allmän uppfattning att vi inte har sopat något under mattan här, mer än det som måste vara hemligt. Jag vet att också Widman begriper att en hel del saker måste vara hemliga.

Överläggningen var härmed avslutad.