Ett nytt operahus i Stockholm

Herr talman! Börje Vestlund har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ till en undersökning av möjligheten att bygga ett nytt operahus i Stockholm. Jag instämmer med interpellanten om att den svenska operakonsten ska ha de bästa förutsättningar. För att markera helhetsbilden, liksom regeringens höga prioritering av verksamheten, har det statliga bidraget till Operan ökat med över 80 miljoner kronor, från drygt 346 miljoner kronor till över 427 miljoner kronor, mellan åren 2006 och 2010. Av dessa medel avsätts från och med 2010 årligen 10 miljoner kronor till renoveringsinsatser. Kungliga Operan är Sveriges nationalscen för operakonst och balett med ett komplext uppdrag att förvalta ett nationellt kulturarv och att utveckla den nyskapande kulturen. Uppdraget har genom åren varit oförändrat samtidigt som flera stora regionala operahus vuxit fram. Därför ser jag det som angeläget att först utreda vad nationaloperan ska innefatta i framtiden, innan diskussionen om att investera i en ny byggnad inleds. I syfte att belysa och analysera operakonstens utveckling och möjligheter genomförde Kulturdepartementet under 2008 och 2009 en seminarieserie med nordiska utblickar. Av dessa framgick bland annat att Sverige har stora möjligheter att utveckla och förnya operakonsten genom de samlade resurser som finns nationellt, regionalt och lokalt om formerna för samverkan mellan institutionerna förbättras. Goda förutsättningar finns då också när det gäller att förbättra utbudet av och tillgången till opera- och balettföreställningar i stora delar av landet. I samarbete med övriga opera- och balettinstitutioner har därför Kungliga Operan fått i uppdrag att analysera förutsättningarna och föreslå nya former för samverkan. Samtidigt ska Operan pröva uppdraget för nationalscenen där erfarenheter och jämförelser bör göras med övriga nationalscener i våra nordiska grannländer. Senast den 1 mars 2011 ska resultatet redovisas för regeringen och Kulturdepartementet.

Herr talman! Jag ska inte stå här och hyckla och säga att jag ska be att få tacka för svaret, för något sådant anser jag inte att jag har fått. Jag har ställt en enkel fråga till kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth, och det är om hon vill ta initiativ till att undersöka möjligheten att bygga ett nytt operahus i Stockholm, inte att man ska bygga. För att vara övertydlig: Vad tänker du göra för att lösa Kungliga Operans lokalproblem? Svaret på frågan är egentligen ingenting. Kulturministern beskriver att Operan ska ha de bästa förutsättningarna för att utvecklas, att man ska öka anslaget, att Kungliga Operan ska vara nationalscen, att man ska förvalta ett nationellt kulturarv och att man ska vara nyskapande. Sedan upplyser kulturministern om att man genomfört en seminarieserie där man har kommit fram till att man bland annat vill förbättra och förnya operakonsten genom de samlade resurserna. Man har också gjort en del nordiska utblickar. På endast en punkt sätter kulturministern ned foten, och det är att hon vill utreda vad en nationalopera ska innefatta innan diskussionen om en ny operabyggnad tas. Det är inte ofta man kan se ett så tydligt undanglidande svar på en konkret fråga. Vad kulturministern egentligen säger är: Jag vet. Du har rätt, men jag vill faktiskt inget göra. Herr talman! Jag frågar inte när och hur en operabyggnad ska komma till stånd, utan att man ska titta på frågan och komma med förslag på hur Stockholmsoperans lokalproblem ska lösas. Stockholmsoperan har under många år haft riktigt stora världsstjärnor. De har påbörjat sin karriär just på Stockholmsoperan och under hela sin karriär både gjort gästspel på Kungliga Operan och bidragit till många kulturupplevelser runt om i vårt land. Tyvärr är situationen inte lika positiv i dag. Visst finns det en och annan operastjärna som ser dagens ljus på Stockholmsoperans tiljor, men det är tveksamt om Stockholmsoperan har samma lyskraft som tidigare. Varför skulle en ung, ambitiös operaartist vilja satsa sin karriär på Stockholmsoperan, där man kanske vill ha möjlighet att utvecklas konstnärligt och kulturellt men möjligheterna att få möta andra stora världsartister är tämligen begränsade, där möjligheten att bli dirigerad av en världsdirigent är ganska ovanlig och där det uppdrag som kulturministern beskriver som "att förvalta ett nationellt kulturarv och att utveckla den nyskapande kulturen" knappast är möjligt? Det finns säkert flera anledningar till att det ser ut så här, men en av de främsta orsakerna är att vi har ett gammalt operahus, som invigdes 1898. Jag hade fel i min interpellation där jag skrev mitten av 1800-talet, men det var 1898 som det invigdes. Ett nytt operahus bör innehålla flera scener, där antingen flera uppträdanden kan pågå samtidigt eller någon scen kan användas för att repetera en ny uppsättning. Herr talman! Jag delar kulturministerns uppfattning att en del verkstäder, som till exempel kostymeri och peruker, kan samlokaliseras till exempel med Dramatiska teatern. Det tror jag skulle vara en fördel. Men för detta krävs det politiska beslut och inte bara utredningar. I dag är problemet att man har duktiga hantverkare på de här områdena, men vad gäller sceneri och teknik arbetar man i undermåliga lokaler under ibland ganska vidriga former. Fortfarande kvarstår min stora fråga till kulturministern: När kommer man att initiera en undersökning om att bygga ett nytt operahus i Stockholm? Med operahus behöver man inte nödvändigtvis mena en ny byggnad, utan det kan också vara en samling av byggnader. Man pratar till exempel om Riksdagshuset, men det är egentligen sju hus, om jag minns rätt.

Herr talman! Jag kan börja med att säga att jag uppskattar att vi har den här diskussionen. Det är ju inte så ofta som jag har här i kammaren fått möjlighet att diskutera operakonsten. Jag skulle gärna se att engagemanget var större, inte bara från andra riksdagsledamöter utan över huvud taget. Jag ska försöka bena upp frågan lite. Undersöka möjligheten, säger Börje Vestlund, samtidigt som det krävs politiska beslut och inte bara undersökningar, och den tredje delen tycker jag är en rätt trist recension av det som i dag sker på Stockholmsoperan. Jag har inte alls samma negativa uppfattning som Börje Vestlund om att Stockholmsoperan inte skulle hålla kvaliteten, att man inte skulle ha någon lyskraft, inte skulle kunna dra till sig internationella stjärnor. Så är det faktiskt inte. Vad jag däremot ser är ett ökat intresse i hela Sverige för operakonsten. Det är också en förutsättning för att vi ska kunna ha en nationalscen som spelar en viktig roll. När vi hade det första eller möjligen det andra av de seminarier som jag berättade om i mitt svar var det nästan första gången som operahus från hela Sverige träffades vid ett och samma tillfälle. Det har hänt enormt mycket. Vi har i dag opera från Ystad i söder till Piteå i norr. Vi har Värmlandsoperan, Norrlandsoperan och Vadstena-Akademien. Det händer otroligt mycket. Så sent som i helgen invigde Sten Nordin, finansborgarrådet i Stockholm, och jag en tredimensionell utsänd föreställning av Folkoperans Faust från Filmhuset som ska gå i samarbete med bland annat Folkets Hus och Parker. Det finns ett stort engagemang. För att återkomma till detta med hus, innan jag går in på vad vi har gjort: Alla är medvetna om att inga hus står för evigt, inte ens denna opera, byggd och invigd 1898. Men innan man fattar beslut om att bygga ett nytt hus måste man trots allt veta vad detta nya hus ska vara, i synnerhet i en tid när alltmer blir digitalt och vi kanske börjar funderar över om vi ska låsa oss fast i nya hus. För att återknyta till vad som händer i många av våra grannländer, där man har byggt otroliga hus, såväl i Oslo som i Köpenhamn: Det har visat sig att driftskostnaderna har blivit vida högre än vad man trodde från början. Innan vi börjar prata om hus och innan vi över huvud taget har en undersökning av ett hus är det innehållet i operakonsten som jag hävdar är det absolut viktigaste. Därför måste vi också ha en analys av hur det ser ut. Det är också det uppdrag som Kungliga Operan har fått, i samverkan med övriga scener i Sverige. Det uppdraget ska redovisas den 1 mars nästa år. Parallellt har en del annat skett. Börje Vestlund talade om de behov som finns i det nuvarande operahuset. Vi vet absolut att de behoven är stora. Men det är ju inte så att ingenting har skett. Man kan väl också säga att det i någon mening har varit ett gradvis förfall, inte minst under den tid när Börje Vestlunds partibröder hade ansvar för frågan. Därför var det så viktigt att få med detta nu i budgetpropositionen. Oavsett vad som kommer att hända med ett nytt hus framöver - vi vet att beredningstiden ibland kan sträcka sig över ett eller ett par decennier, vilket det gjorde bland annat i Oslo - kan vi inte vänta på det. Därför är det viktigt att komma i gång med renoveringarna redan nu - därav de satsningar som vi gjort bland annat i den kommande budgeten och i tidigare budgetar under vår förra mandatperiod.

Herr talman! Det finns en del saker som jag kan instämma i. En sådan sak är naturligtvis att situationen inte är densamma som 1898. Då byggde man ett nytt operahus eftersom det gamla hade brunnit ned, och då fanns det en opera i Stockholm. Det var liksom bara att konstatera. Det är möjligt att någon av de regionala teatrarna satte upp någon operaföreställning någon gång ibland, men då var det snarare undantag än regel - det kan jag mindre om. Vad som är intressant är precis det som kulturministern påpekar: Man kan uppleva opera runt om i vårt land, och därmed ändras naturligtvis nationalscenens roll. Men för att man ska få klart för sig vad den ska vara måste man ändå veta vad man vill med ett hus. Jag har inte krävt att vi nu ska bygga ett hus. Jag hade kunnat ha min vision av var det operahuset skulle ligga, där jag tycker att det skulle vara vackrast. Men det är knappast min eller kulturministerns sak att peka ut var huset ska ligga. Vad vi ska och kan göra som politiker är att säga: Vi tycker att det är rimligt att man utvecklar ett nytt, modernt operahus, där man väger in även detta att det finns en rad regionala operor och att det finns operahus på andra håll i Sverige. Det tycker jag inte är så konstigt. Vad jag däremot tycker är konstigt är att man väldigt gärna avvaktar, inte vill sätta i gång arbetet utan att det ska dras ytterligare i långbänk. Låt mig säga: Det var en liknande debatt där man sade ungefär: Ni socialdemokrater var så dåliga - haha! Då vill jag bara säga: Om vi tar Sverige de senaste 30 åren - så långt kan vi väl säga att vi i någon mening har något ansvar, för tidigare var vi möjligen födda men knappast ansvariga för någonting - har det varit borgerlig majoritet i 12 år och socialdemokratisk majoritet i 18 år. Det är ohållbart att skylla på varandra. En sak hann jag inte med att säga förut. Problemen på Kungliga Operan har påpekats under många år, och kulturminister efter kulturminister av olika politisk färg har sagt "Vi förstår, det är förskräckligt", men sedan har man inte gjort något. Det är det jag vill peka på för att lyfta upp operakonsten, att som operaälskare kunna säga: Här har vi en modern opera som är anpassad efter hur det ser ut i dag, där man kan framföra nyskapad operakonst och inte bara de klassiska operorna. Ett av problemen är ju - för att ta ett struntexempel - att Stockholmsoperan byggdes efter det sätt som man framförde opera på den tiden. Sångarna stod då i huvudsak på scenen och sjöng sina arior och agerade i väldigt liten utsträckning. Men i dag är det både teater och operasång, om jag får använda det uttrycket. Det är en stor skillnad jämfört med hur det ser ut i dag. De nya operorna har större scener, men framför allt har de fler scener, för både den lite mindre breda operakonsten och den lite smalare operakonst som växer fram. Vi har nyproducerade operor som vi knappast har plats för på Stockholmsoperan i dag, av många olika skäl men inte minst för att det ser ut som det gör, att byggnaden är som den är. Jag håller med kulturministern om att en byggnad har en begränsad livslängd, om inte annat så funktionellt, fast den sedan kan stå kvar mycket längre. Fortfarande återstår min fråga: När kommer man att göra något åt detta? Det behöver sättas i gång ett arbete för att vi ska få ett operahus inom överskådlig tid.

Herr talman! Jag vill likt Lena Adelsohn Liljeroth tacka Börje Vestlund för interpellationen, för det är ju en mycket viktig fråga: huset men framför allt den verksamhet som förekommer i huset och på alla de olika scener runt om i landet där man nu kan höra opera. Låt mig nämna några namn som kanske är mer kända än många fotbollsspelare och andra berömdheter: Jenny Lind, Jussi Björling, Birgit Nilsson och dagens Malena Ernman. Det är namn som är vida kända och som på något sätt har Stockholm som bas men som har gjort sina stora framträdanden - fast det kanske inte gäller Jenny Lind - framför allt på andra scener, i New York, Milano och så vidare. Jag tycker också att man ska se att vi i Sverige försöker hålla denna operakonst, som är så spridd i världen, högt genom bland annat Operahögskolan, som finns här i Stockholm. Det finns en annan scen i Stockholm, nämligen Drottningholmsteatern, som är något äldre. Den är från 1756 i original. Man kan diskutera samverkan mellan Drottningholmsteatern och Kungliga Operan. Det har ju inte varit det allra bästa samarbetet under senare tid, kan man väl säga. Jag tycker också att interpellationen har ett annat värde. Den pekar på den vikt som våra nationalscener har. De råkar ligga i Stockholm. Men både Dramaten och Operan, som har undergått stora förändringar under senare tid, har inte bara Stockholmspublik. När man tittar på vilka som kommer, herr talman, ser man att det är resande från Nyköping och många andra orter som kommer hit och tittar på dessa föreställningar. Samtidigt har Börje Vestlund naturligtvis rätt i att den opera som vi nu har, operahuset, inte är anpassad till dagens teknik. Vi som arbetar på olika sätt med det här vill sprida detta väldigt mycket. Och där tycker jag att Börje Vestlund har en poäng. Om man ska kunna använda sig av digital överföring till många andra scener runt om i Sverige - och det arbetar vi med på olika sätt - så att det här kan ses i digital form på många håll behövs det en upprustning. Jag håller också med Börje Vestlund om att det kanske inte behövs ett helt nytt operahus, som man har tänkt sig. Man har kanske tänkt sig ett som i Sydney - det är väl det mest berömda - eller i Köpenhamn, i Oslo eller för den delen i Göteborg. Jag tror att det finns väldigt många möjligheter att arbeta inom ramen för det här. Jag tror också att Börje Vestlund har en poäng i - och det vet jag att statsrådet också är inne på - att man måste utnyttja de lokaler och olika administrativa resurser som finns mellan Dramaten och Operan, för där finns det möjligheter till samverkan. Ytterst är det på det sättet att om vi ska ha råd att ha denna internationella högklassiga operakonst i Sverige, som är ett litet land, måste vi se till att vi kan lägga så mycket resurser som möjligt på själva konstarten och inte binda allt för mycket pengar i byggnader.

Herr talman! Det är roligt, tycker jag, att Gunnar Andrén också kommer in i debatten, eftersom jag vet att Gunnar Andrén har ett starkt engagemang och också en koppling till Drottningholmsteatern. Jag ska inte ge mig in här och rätta interpellanten, men jag har absolut för mig att Gustav III:s opera inte brann utan att den revs. Men det är historia. Men vi kommer in på det här med hus. Gunnar Andrén nämnde operahuset i Sydney som är dryga 50 år gammalt och som - det kan man väl säga - har blivit en symbol för staden. Men det var också ett bygge som blev oändligt mycket dyrare än vad någon hade tänkt sig. Sedan vet jag inte hur man ser på detta nu i efterhand. Men det ska man också bära med sig när vi talar om vad ett nytt hus så småningom kan kosta, inte bara bygget utan även driften. Men Börje Vestlund sade något intressant. Var det ska ligga är inte en fråga som egentligen ligger hos vare sig Börje Vestlund eller mig. Men det finns något som är frapperande, tycker jag, i den här diskussionen - jag har följt den under ett antal år, inte bara som kulturminister utan också i kulturutskottet. Och det är att man ofta börjar med att säga: Här ska huset ligga. Då är det kanske inte precis operavännerna eller balettvännerna, möjligen, som har engagerat sig i debatten, utan det är arkitekterna. De ser behov av ett landmärke. Och det är inte där jag tycker att vår diskussion ska ha sin utgångspunkt, utan det handlar just om: Vad behöver operakonsten? Jag värjer mig i allra högsta grad mot det som Börje Vestlund antydde i sitt förra inlägg, att jag skulle vara ointresserad och inte vilja föra det hela framåt bara för att jag inte bums förutsätter att det ska finnas en undersökning om var det nya huset ska ligga eller hur det möjligen ska se ut. Vi måste veta: Hur kommer operakonsten att utvecklas? Här händer otroligt mycket. Det var både Börje Vestlund och Gunnar Andrén inne på. Jag tyckte också att jag hörde Börje Vestlund nämna att operakonsten utvecklas. Det är dans. Man spelar ibland mitt i publiken. Det gör att man behöver se till ett helt behov, inte bara till operan som, om man kan kalla det så, sin smala ursprungliga konst utan också till vad den har kommit att bli och de nya tekniska möjligheter som finns. Därför tycker jag att det uppdrag som Operan nu har är oerhört viktigt. Det handlar om att samverka med övriga institutioner runt om i Sverige och se: Vad kan man göra som en nationell scen? Vad kan andra göra? Hur kan man förbättra gästspel? Vi flyttar frågan framåt. Men skulle jag säga att vi nu ska ha en undersökning som visar hur ett kommande hus ska se ut, var det ska ligga och eventuellt vad det ska kosta och att vi förmodligen ska ha en arkitekttävling börjar vi absolut i fel ände. Det vill jag gärna säga. Då kommer vi nämligen inte vidare. Då vet vi inte vad vi behöver. Sedan händer det mycket i diskussionerna inom Stockholms stad. Man talar om eventuell användning av gasklockorna, Bobergs gasklocka i Värtahamnen. Kan den fungera som en gästspelsscen? Kan man möjligen på sikt använda Jacobs kyrka som ligger intill? Det finns oändligt massa idéer. Det här är naturligtvis diskussioner som pågår parallellt med att vi har samtal med dem som är engagerade inom dansen, operakonsten och musiken och med alla övriga som är engagerade i vad som ska hända med den kommande operakonsten. Men jag vill absolut säga att jag inte håller med om det som Börje Vestlund sade från början, att vi inte skulle ha någon form av internationell standard.

Herr talman! Jag ska använda mina sista två minuter åt just detta med den internationella standarden. Nja, det där vet jag inte. De här uppgifterna, att vi inte har det, får jag från dem som är aktiva i Operan i dag. Det är inte samma lyskraft om Stockholmoperan i dag som det var på 40-, 50- och 60-talet. Det är ingen tvekan om att det är den uppfattning som man har om sin egen opera. Man vill utveckla det här. Däremot håller jag med om att det inte precis är det som vi har haft den största debatten om när den här frågan har debatterats i Sverige eller ens i Stockholm. Det har oftast handlat om var huset ska ligga och hur det ska se ut. Det har debatten handlat om. Jag delar helt och hållet kulturministerns uppfattning att vår uppgift är att diskutera vad det ska innehålla. Det ska vara utgångspunkten. Sedan ska vi titta på vilka behoven är. Det tycker jag också är det viktiga. Men det är just därför jag säger att man initierar det här med hur man ska få en ny operaverksamhet eller ett nytt operahus i Stockholm. Sedan behöver det inte bestå av ett hus. Jag ska också kommentera det här med driftskostnaderna. Ja, det är väl ett av de största bekymmer vi har just nu över huvud taget. Vi bestämmer oss för att starta en ny verksamhet, och nästan oaktat vad det är i den offentliga sektorn visar det sig att driftskostnaderna blir mycket, mycket större. Det är väl ett helvete vi har att hantera, och det har vi väl på alla områden. Där tror jag att det finns anledning till mycket eftertanke från oss alla när det gäller hur vi ska hantera just den frågan. Men jag delar uppfattningen att det brukar vara så för de nya kulturella verksamheterna, att det blir väldigt höga driftskostnader. Det finns mycket att säga om det här. Jag tycker också att det finns anledning att säga så här: Det finns inga digitala inspelningar som man skickar runt i landet från Stockholmsoperan. Det tycker jag säger någonting. Man kan i varje Folkets hus och i varje liten biograf runt om i landet uppleva operaföreställningar från olika håll i världen, men tyvärr inte från Stockholmsoperan. Det tycker jag är ett bekymmer. Jag hoppas att den ska få den internationella lyskraft som den egentligen behöver för att Sverige ska vara ett stort operaland.

Herr talman! Det är svårt att säga hur Stockholmsoperans lyskraft var för 50-60 år sedan. Det kan jag inte riktigt bedöma. Men vi kan konstatera att engagemanget har ökat och naturligtvis också konkurrensen. Sedan är det fel att det inte skulle ha varit digitala sändningar. Jag tror att såväl Askungen som Tosca sändes ut digitalt i landet i fjol. Vi kan också glädja oss åt att publiken har ökat. Det var en beläggning på 83 procent under första halvåret 2010, jämfört med 79 procent, tror jag, under motsvarande period 2009. Intresset ökar. 50 procent fler barn och ungdomar har kommit till Operan, och det är där vi också bygger intresset. Men man kan ju vara digital själv - man behöver inte vara analog - det vill säga man kan driva flera processer samtidigt. Jag ämnar inte släppa tanken. Behöver vi ett nytt hus? Hur ska det vara? Är det en byggnad vi talar om? Är det snarare teknisk utveckling vi behöver? Den diskussionen kan vi föra samtidigt som vi pratar om och framför allt arbetar med hur vi ska kunna rädda det hus vi nu har. Oavsett vad som händer tror jag nämligen inte att det finns några planer på att riva den nuvarande Stockholmsoperan. Det har nu givits ett extrauppdrag till den utredare som ska göra en översyn av statens fastighetsförvaltning. Det handlar om att också se över hur bland annat Stockholmsoperan ska kunna ha en hyra som fungerar med det antikvariska värde och uppdrag man har. Det är en fråga jämte det löpande underhåll som sker och som måste ske av bland annat scenmaskineriet. Man har fått en ny korsal. Det händer en hel del i det hus som nu hyser Stockholmsoperan, och det måste det göra även framöver. Men jag lovar att jag inte kommer att släppa den här frågan. Om det sedan kan resultera i ett nytt hus vågar jag inte lova.