Ett Ingmar Bergman-centrum på Fårö

Fru talman! Lars Wegendal har frågat mig vad jag avser att göra för att Ingmar Bergmans gård ges förutsättningar att bli ett levande Bergmancentrum öppet för allmänheten. Ingmar Bergmans filmer hör till de mest betydelsefulla inom den internationella filmkonsten. Ingmar Bergmans verk har format filmhistorien och berör än i dag människor världen över. För regeringen är det viktigt att Ingmar Bergmans konstnärliga arv bevaras och görs tillgängligt för den svenska och den internationella publiken. Utöver de insatser som görs fortlöpande för att bevara och tillgängliggöra filmarvet inom ramen för Svenska Filminstitutets uppdrag beslutade regeringen därför i december 2007 om fördelningen av 20 miljoner kronor till minne av Ingmar Bergman. Medlen tilldelades Stiftelsen Ingmar Bergman för bevarandeinsatser samt digitalisering av Ingmar Bergmans arkiv, Filminstitutet för bevarandeinsatser samt nya visningskopior av Ingmar Bergmans filmer, Svenska institutet för nya visningskopior av Ingmar Bergmans filmer avsedda för den internationella publiken, samt Dramaten för en internationell teaterfestival i Ingmar Bergmans namn och inköp av rättigheter för att kunna framföra Ingmar Bergmans verk för en svensk teaterpublik. De insatser som görs fortlöpande och de insatser som regeringen därutöver särskilt beslutat om är ett uttryck för uppfattningen att staten har ett ansvar att bidra till att Ingmar Bergmans verk bevaras och tillgängliggörs för en samtida publik liksom för kommande generationer. Fårö, med dess unika miljöer, har som alla Bergmanintresserade vet en koppling till flera av Ingmar Bergmans filmer. Den årliga Bergmanveckan på Fårö bidrar på ett positivt sätt till att stimulera intresset för Ingmar Bergmans konstnärskap. Lokalt finns också ett starkt engagemang för att etablera ett Bergmancentrum på Fårö. När det gäller frågan om statens ansvar för att förvalta arvet efter Ingmar Bergman anser jag att statens ansvar omfattar Ingmar Bergmans verk. Jag anser emellertid inte att det hör till statens primära uppgifter att bidra till förvaltandet av Ingmar Bergmans gård på Fårö.

Fru talman! Jag tackar kulturministern för svaret på interpellationen. Det var tyvärr det svar som jag hade förväntat mig - inte speciellt positivt, inte speciellt framåtsyftande, inte speciellt fyllt med kärlek till den gärning som Ingmar Bergman stod för, inte speciellt hoppfullt när jag ser till vad som händer med det arv som Ingmar Bergman lämnade efter sig ute på Fårö. Den här interpellationen handlar om en akut situation kring försäljningen av Ingmar Bergmans fastighet på Fårö, en situation och ett tillfälle som bara kommer en gång och som enligt min mening staten borde ha ett mycket starkt intresse av att fånga i flykten. Vi talar ofta om kulturens internationella dimensioner, det vill säga att vi kan använda kulturen som ett medel för att människor ska få möjlighet att komma varandra närmare. Inte minst inom ramen för EU är det en högst aktuell fråga. Men det handlar också om hur vi som nation ska ta till vara våra trots allt ganska få lysande stjärnor både under deras aktiva tid och även när de gått bort, hur vi ska vårda deras minne på ett mer aktivt sätt än vad vi gjort tidigare samt hur vi kan nyttja deras minne och deras verk i det framtida kulturskapandet. Som ministern vet är Bergman begravd på kyrkogården på Fårö, en plats som redan blivit en vallfärdsort. Bergman var verkligen älskad av Fåröborna. När han levde var han oerhört omtänksam om sin omgivning, vilket man kanske inte förstår när man som utomstående betraktar Bergman. När nu Fårö skola ska läggas ned planeras ett Bergmancentrum i denna byggnad. Den ligger väldigt nära Fårö kyrka, så visst vore placeringen av ett centrum i just den byggnaden mycket lämplig. Sedan är det Bergmans fastigheter, som inom en snar framtid kommer ut till försäljning. Sammantaget är det sju fastigheter. Men alla är inte aktuella att värna i det här fallet. Det är främst Hammars, själva huvudbyggnaden, som bör räddas, möjligen också den gamla biografen, som är unik och innehåller väldigt mycket historik. Själva Hammars skulle fungera alldeles utmärkt som ett Bergmanmuseum om man lyckades köpa denna byggnad som den är, med inredning, bibliotek och allt. Men det finns också planer på att i ena delen av byggnaden - det är en ganska stor byggnad - inreda bostäder som filmskapare kunde hyra in sig i under perioder av sitt skapande. Bergman var känd för sina unika filmmiljöer. Detta vore naturligtvis ett sätt att även låta andra regissörer skapa film i samma miljö. Jag hoppas att ministern i sitt svar haft även detta i bakhuvudet, vad ett museum, ett centrum och filmskaparbostäder kan innebära för Sverige och för Bergmans minne, turistiskt och för filmskapare, nationellt och internationellt. Finns det ändå inte, kulturministern, ett statligt intresse även i denna del av Bergmans minne på det sätt som den moderata ordföranden i kultur- och fritidsnämnden på Gotland, Inger Harlevi, hävdar i samtal med mig?

Fru talman! "Jag är döden." Det är inget konstaterande, utan ett citat ur Det sjunde inseglet , huvudsakligen inspelad vid Hovs hallar på Bjärehalvön. Det är precis som Lars Wegendal säger: Ingmar Bergman förknippas mycket med Fårö och Gotland. Men det finns också andra orter och andra miljöer som speglar Bergmans fantastiska skapande. Fru talman! Ingmar Bergman är inte bara kopplad till fysiska platser som Fårö, Hovs hallar och en del andra miljöer, utan det viktigaste är den känsla vi bär med oss inom oss i vår fantasi, det avtryck Ingmar Bergman har gjort som filmskapare, dramatiker och författare hos oss som betraktare. Därför är det väldigt klokt att som kulturministern gör skilja ut det levande arvet, vilket till syvende och sist är filmerna, dramatiken och det skrivna, snarare än husen och fastigheterna. Det är betydande insatser vår alliansregering har gjort, precis som kulturministern räknar upp i sitt interpellationssvar till Lars Wegendal. Så är det, och det var därför jag inledde med citatet från Det sjunde inseglet . Mycket av oppositionens politik består nämligen i att man pekar på de kultursatsningar som görs sedan alliansregeringen tillträdde för knappt två år sedan och pratar om kulturskymning. Man säger närmast: "Ni är döden för kultursektorn". Vad vi har gjort de senaste timmarna här i kammaren är att ta upp område efter område där vi har pekat på satsningar och på det ansvar som alliansregeringen axlar. Det gäller Skapande skola, en del av de utredningar som kommer att presenteras och värnandet av arvet efter Ingmar Bergman. Lars Wegendal efterlyste kärlek i kulturministerns svar. Jag tycker verkligen att svaret är väldigt kärleksfullt. Det pekar på det som är det viktiga i Ingmar Bergmans skapande, i de avtryck han som konstnär har satt både hos oss och hos andra i andra länder. Fru talman! Får man ge kulturministern ett litet råd om hur man skulle kunna hantera frågan om Ingmar Bergmans minne kopplat till den fysiska platsen Fårö? Man kan se hur vi behandlar en annan oerhört viktig konstnär, som också har haft stor betydelse både inom och utom landet. Det är Astrid Lindgren och det som har skett i Småland. Det är inte direkt staten som har axlat ansvaret, utan man har där på andra sätt försökt bygga upp olika händelser kopplade till minnet och till Astrid Lindgren som en fantastisk skapare av god litteratur, goda bilder och goda fantasifulla berättelser. Därför tror jag att Astrid Lindgren tjänar som ett gott föredöme för hur vi ska hantera och bevara Ingmar Bergman. Jag tycker att svaret från kulturministern i allra högsta grad är kärleksfullt. Det finns all anledning för oss att återkomma till fler scener från Ingmar Bergman än "Jag är döden".

Fru talman! Det var roligt att Hans Wallmark uppfattade mitt svar som kärleksfullt. Hoppfullt, måste jag tillägga, för det var regeringens avsikt när vi beslöt att anslå 20 miljoner kronor för att bevara Ingmar Bergmans verk efter att han avlidit förra sommaren. De 20 miljonerna har fördelats efter ingående samtal med bland annat Filminstitutet, Kulturrådet och företrädare för familjen om vad man skulle önska. Om det nu är så att det finns ett starkt intresse lokalt eller regionalt för att starta ett Bergmancentrum på Fårö är det väl i och för sig alldeles utmärkt. Det finns också en årlig Bergmanvecka ute på Fårö som man kan besöka om man vill. Ingmar Bergman testamenterade sitt hus på Fårö till sina nio barn. De har beslutat att inte behålla det utan sälja det till högstbjudande. Jag kan inte ha några som helst synpunkter på detta. Det var väl inte heller, vad jag har förstått, Ingmar Bergmans uttryckliga vilja att det här skulle bevaras för eftervärlden i någon form av återkommande eller stadigt centrum. Åtminstone fanns det ingenting sådant skrivet i donationen. Jag är inte säker på att det är vad Ingmar Bergman hade önskat. Nu är det redan så att staten har och tar ett stort ansvar för många konstnärshem. I botten på många av hemmen finns också en donation. Det hindrar inte att en stor del av den statliga kulturbudgeten ändå går till att vårda och ta hand om konstnärshemmen och se till att de kan fungera. Det rör sig om allt från Zornmuseet och Carl Larsson-gården till Millesgården, Thielska galleriet och Strindbergsmuseet. Vi skulle kunna ägna oss ganska länge åt att räkna upp dem. De är oerhört värdefulla. Det gör också att de tar rätt mycket av den statliga kulturbudgeten. Jag vill vara lite försiktig och säga att jag tycker att det är viktigt att det finns ett innehåll. Det anser vi nu genom satsningen på 20 miljoner kronor att vi har tryggat, inte minst genom digitaliseringen och kanske också den - återkommande hoppas jag - festival som kommer att ske genom arrangemang av Dramaten.

Fru talman! Jag måste ärligen säga att jag beklagar ministerns och Hans Wallmarks ställningstagande i frågan. Jag är övertygad om att jag delar besvikelsen med massor av Fåröbor och gotlänningar. Jag hade i min enfald trott att ministern skulle om inte jubla så i varje fall uttrycka sin beundran för de krafter kring Bergmanveckan som försöker realisera dessa drömmar om ett Bergmancentrum och ett Bergmanmuseum på Fårö. Naturligtvis handlar det inte om en total statlig finansiering, utan mer om en delfinansiering. När jag talade med den moderata ordföranden i kultur- och fritidsnämnden på Gotland andades hon optimism, en optimism som jag nu inte förstår, eftersom hon samtalat med ministern före mitt samtal med henne. Eller så var det ett fult spel, där hon hade svårt att uttrycka sin ministers negativa hållning. Vad detta handlar om i pengar är mycket svårt att spekulera i. Vad man vet är att barnen inte vill ha kvar någon av sin pappas fastigheter. De ska försäljas, och däribland Hammars. Jag är övertygad om att barnen är villiga att acceptera ett lägre pris om staten gick in som delägare i ett projekt där Hammars kunde bevaras som ett museum och filmskaparcentrum. Annars säljs det naturligtvis, precis som ministern sade, till högstbjudande. Det finns säkert kapitalstarka spekulanter som vill kunna skryta med att de bor i Bergmans hus. Jag hoppas att ministern i sitt nästa inlägg ändå kan uttrycka något hoppfullt för de personer som jobbar med denna fråga och för alla Bergmanvänner i Sverige och utomlands. Under Bergmanveckan kommer det att presenteras en förstudie som på ett tydligt sätt visar på planer och kostnader. Jag vädjar till ministern att i varje fall hålla en dörr på glänt till slutet av juni månad. Lyssna på alla dessa engagerade människor! Lyssna på möjligheten till kommunal och privat delfinansiering och ta därefter ställning till helheten! Fru talman! Var det ljuset på Fårö som skapade den speciella stämningen? Var det den speciella och kanske mystiska miljön som skapade det speciella i Bergmans filmer? Det kan vi bara spekulera i. Men visst finns det all anledning att bevara dessa filmskaparmiljöer för framtiden. Ett sätt är att staten stöder det privata och kommunala initiativ som just nu finns på Fårö. I detta anförande instämde Siv Holma (v).

Fru talman! Jag vill till Lars Wegendal verkligen understryka det han inledde med, nämligen hans hyllande av den moderata förtroendevalda Inger Harlevi. Hon är en väldigt duktig förtroendevald. Därför är det arbete man utför lokalt på Gotland väldigt bra, som Lars Wegendal i sitt första led pekade på, och till och med angeläget. Men från det arbetet till att staten ska ta ansvar för fastigheter är det ett långt steg. Av den anledningen finns det skäl att gå tillbaka till kulturministerns svar på interpellationen. Det som är statens kulturpolitiska ansvar är att lyfta fram minnet av Ingmar Bergmans skapande inte knutet till en direkt fysisk plats utan i alla de olika miljöerna. Det är också det som jag tror kommer att medverka till att det finns ett intresse för olika satsningar som man gör på Gotland från kommunen och privata intressenter för att hålla Ingmar Bergmans minne levande. Det finns en parallell i detta som vi har diskuterat i kulturutskottet nu ett antal år. Det är Dag Hammarskjölds minne. Den plats som man kopplar det till är Backåkra i Skåne borta vid Ales stenar. Där har vi konstaterat svårigheterna att från statens sida gå in och ta hand om det. I det här fallet handlar det om ett testamenterat arv som förvaltas av Turistföreningen, STF. Vi hejdar oss själva i andra sammanhang inför den här typen av engagemang där vi tar ett ansvar för fastigheter och inventarier. Det finns andra möjligheter att lyfta fram arv. Så tror jag att det gäller också i Ingmar Bergmans fall. Det finns all anledning att understryka att den här regeringen verkligen har tagit sig an att lyfta fram det stora, viktiga och intressanta arvet av Ingmar Bergmans skapande.

Herr talman! Nej, allting måste inte ske med statlig finansiering. Självklart har jag haft kontakter med Inger Harlevi, som är en mycket engagerad moderat på Gotland inte minst när det gäller de kyrkliga frågorna. Vi har haft flera samtal om detta. Det hindrar inte att jag känner en skepsis mot att ta på staten ytterligare höga kostnader för fastigheter och skötsel av fastigheter. Vi vet alla att det sker och också tidigare har skett mycket på Fårö. Det gäller även den tiden man inte hade tillgång till de fastigheter som nu är ute till försäljning. Jag är övertygad om att man på olika sätt kommer att hålla minnet av Ingmar Bergman levande på Fårö och även på andra håll i Sverige. När det handlar om att slå igen dörrar och inte lovar jag att lyssna. Det gör jag alltid. Men på en direkt fråga om staten i det här läget är beredd att gå in och bjuda eller ta över fastigheterna måste jag dessvärre säga: Nej, det är vi inte.

Herr talman! Det har aldrig varit tal om, och jag har inte skrivit det någonstans, att staten ska ta över eller köpa fastigheten. Den ska vara med och delfinansiera fastigheten för att man ska få in de övriga finansiärerna, det vill säga privata och kommunala. Ingmar Bergman kom första gången till Fårö i april 1960. Han letade efter en inspelningsplats till filmen Såsom i en spegel. Detta första möte med miljön och människorna på Fårö blev inledningen till ömsesidig förälskelse som varade livet ut för Bergman. Men detta första möte innebar också att en av världens absolut främsta filmskapare bosatte sig långa perioder på Fårö och använde de miljöer man där kan finna som kulisser i varje fall i ytterligare sju filmer. Det är miljöer som man när man reser runt på Fårö och uppmärksamt studerar de miljöer man åker förbi kan känna igen från Bergmans filmer. Man riktigt hör dialogerna när man ser de kända miljöerna. Med detta som bas och med globaliseringen och internationaliseringen som framtiden, kulturministern, borde staten vara en aktiv del av de satsningar som nu görs på Fårö. Det är satsningar som kanske till och med är avhängiga av om staten vill vara med eller inte. Mitt råd är återigen, vad det nu kan vara värt, att ministern ändå tar sig tid att studera de projekthandlingar som kommer att presenteras i slutet av juni månad. Det handlar om att hon tar sig tid att samtala med dem som nu vill lyfta fram Ingmar Bergmans verk, satsar på ett Bergmancentrum, satsar på ett Bergmanmuseum och satsar på ett filmskaparcentrum. Men då måste kulturministern agera snabbt. Hinner fastigheten Hammars säljas försvinner en viktig pusselbit i det arbete som kan stärka svensk kulturturism. I detta anförande instämde Siv Holma (v).

Herr talman! Jag ser fram emot att kunna ta del av det underlag som jag förstår kommer att komma in i slutet av den här månaden. Vi har ännu inte sett det. Dock är frågan inte ny för oss. Vi har haft samtal med bland annat Jannike Åhlund utan att det har varit någon form av ekonomiska diskussioner utan bara ett rent informerande samtal. Nu är det så att Ingmar Bergman har testamenterat sina tillgångar inklusive denna gård till sina barn. Det har inte funnits skrivet - i varje fall såvitt jag vet, och inte de senaste 30 åren - att det skulle bli någon form av stiftelse eller gåva till staten. Däremot har Ingmar Bergman donerat sitt privata arkiv till Stiftelsen Ingmar Bergman som nu förvaltas av Ingrid Dahlberg. Nu har också regeringen gjort en satsning med de 20 miljoner kronor som jag redogjorde för tidigare. Det finns även annan finansiering. Det finns fler som har intresse av detta. Jag lovar att lyssna och ta del av det som förmodligen kommer till oss för kännedom någon gång i slutet av juni. Eftersom Lars Wegendal nu också försvinner i väg vill jag även önska honom en glad sommar med det som är bland det viktigaste under en sommar oavsett väder, att läsa. Här är 100 sätt att rädda världen av Johan Tell.