Ersättning till blödarsjuka som smittats av hiv och hepatit C

Herr talman! Ulrik Lindgren har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att kompensera de blödarsjuka som smittats av hiv och hepatit C, för att stärka det juridiska skyddet för människor med långtidsverkande sjukdomar och för att läkemedelsförsäkringens preskriptionstid ska förlängas och undanta infektionssjukdomar från den oskäliga så kallade skälighetsprincipen. Jag vill inledningsvis verkligen beklaga den tragedi som har drabbat blödarsjuka och deras anhöriga till följd av den smitta som de direkt eller indirekt fått av smittat blod eller blodbaserade preparat. Patienter som skadas av läkemedel har möjlighet att vända sig till domstol och yrka ersättning enligt skadeståndslagen eller produktansvarslagen. De kan dessutom begära ersättning från läkemedelsförsäkringen. Den som vill begära ersättning ur försäkringen ska göra en skriftlig anmälan i saken inom tre år från det att han fick kännedom om skadan och i vart fall senast 15 år efter det att han upphörde att använda det läkemedel som ensamt eller i förening med annat läkemedel har orsakat skadan. Läkemedelsförsäkringen är en frivillig, kollektiv försäkring och är i motsats till patientförsäkringen inte reglerad i lag. Jag har därför ingen möjlighet att påverka läkemedelsförsäkringens innehåll. Om en patient drabbas av en skada när denne vårdas inom den offentliga hälso- och sjukvården kan i vissa fall ekonomisk ersättning utgå enligt patientskadelagen. Bland annat kan en patient under vissa förutsättningar få ersättning för så kallade infektionsskador, det vill säga skador som orsakats av att ett smittämne överförts till en patient i samband med undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd som lett till infektion. Den som vill begära ersättning enligt patientskadelagen måste göra det senast inom tre år efter det att denne fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i vart fall inom tio år från den tidpunkt skadan orsakades. En utredning - Patientskadeutredningen - har haft regeringens uppdrag att se över patientskadelagen och läkemedelsförsäkringen. Utredningen tog i sitt betänkande, Patientskadelagen och läkemedelsförsäkringen - en översyn (SOU 2004:12), upp frågan i vilken mån det är möjligt och i så fall lämpligt att lagreglera läkemedelsförsäkringen. Utredningen ansåg dock inte att det fanns skäl att överväga en sådan lösning utan valde i stället att rekommendera att åtagandet för läkemedelsskador ska förändras i vissa hänseenden. Utredningens betänkande bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Ersättning till blödarsjuka som i hälso- och sjukvården fått hivsmittat blod eller blodprodukter har utgått från både patient- och läkemedelsförsäkringarna genom ersättning med för svenska förhållanden mycket stora belopp. Dessutom har regeringen betalat ut ersättning ex gratia både till de hivsmittade och till deras anhöriga som smittats av hiv. De som smittats av hepatit C via blodbaserade läkemedel fick 2001 en engångsersättning om 250 000 kr per person beviljad från läkemedelsförsäkringen. Ett hundratal personer i denna grupp hade tidigare också fått individuell ersättning från försäkringen enligt det vanliga förfarandet. Patienter som smittats med hepatit C via blodtransfusion har också haft möjlighet att få ersättning från patientförsäkringen i de fall då sjukdomen upptäckts inom preskriptionstiden, det vill säga inom tio år från smittotillfället. Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag beslutade därtill i maj 2002 att lösa preskriptionsfrågan för dem som smittats vid en svensk sjukvårdsinrättning före 1992 och inte haft möjlighet att söka ersättning inom preskriptionstiden. Beslutet innebar ett frivilligt åtagande vid sidan av försäkringen. Ersättningen varierade mellan individer och var bland annat baserad på en schabloniserad ersättning kopplad till sjukdomens utvecklingsstadier. Med hänsyn till att ersättning utgått till blödarsjuka som smittats av blod och blodprodukter i hälso- och sjukvården både från patientförsäkringen och läkemedelsförsäkringen och i form av ersättning ex gratia , har jag inte för avsikt att föreslå regeringen att ytterligare kompensation ska utgå till de smittade. När det gäller frågan om rättshjälp till människor som drabbats av läkemedelsskada kan jag slutligen konstatera att rättshjälpslagens reglering innebär att en rättssökande i vissa fall har möjlighet att få rättshjälp i ett mål eller ärende vid domstol om till exempel personskada. Vid ärenden som handläggs av Patientskadenämnden anses det dock som regel inte finnas behov av juridiskt biträde. Detsamma gäller ärenden angående läkemedelsförsäkringen.

Herr talman! Jag tackar för statsrådets svar på interpellationen. Svaret från statsrådet Ylva Johansson på min interpellation om ersättning till blödarsjuka som smittats av hiv och hepatit C tycker jag andas lite grann av värderingen att de blödarsjuka som smittades av hiv och hepatit C har fått det ekonomiska stöd som de borde få och att deras möjligheter att hävda sin sak är tillfyllest. Jag menar att det inte kan sägas att de blödarsjuka fick och får det samhälleliga och ekonomiska stöd som de borde ha fått. De blödarsjuka var på 80-talet söndertraumatiserade, stigmatiserade och inställda på att de tämligen snart helt enkelt skulle dö. De var helt utan förmåga. De var inte kapabla att tillsammans föra sin talan, men likväl var de i hög grad utlämnade till att själva föra sin talan. Läkemedelsbolagen var ovilliga att ta ett ekonomiskt ansvar, och det svenska sättet att hantera läkemedelsskador fungerade inte. Det offentliga, stat och landsting, var en motpart. Eftersom de blödarsjuka smittats i den offentliga sjukvården borde det offentliga snarare ha varit en "medpart" enligt min mening, det vill säga de borde ha bistått med expertis för att hjälpa till att driva ersättningsfrågor i stället för att vara motpart och motsträvande. Om ordet "medborgare" ska ha ett innehåll borde det, menar jag, ha funnits en helt annan uppställning från det offentliga för att ge psykosocialt stöd och för att driva de drabbades sak gentemot, och genom, rättsmaskineriet. Vanligt var att folk som var smittade av hiv fick telefonbesked om att så var fallet eller besked på klinik, och sedan var det bara hem till ensamhet, isolering och tystnad. De här bristerna i bemötande och de segslitna förhandlingarna om ersättningar fortsätter. Vi har sett det åskådligt visat i Uppdrag granskning nyligen på ett mycket berörande sätt utifrån enskilda exempel. Vi ser också den här bristen i bemötande när det nu har gått snart ett år sedan ombudet för Förbundet Blödarsjuka lämnade in en framställan till Justitiekanslern om att staten ska ersätta de blödarsjuka som drabbades av hiv med 500 000 kr var och ge 250 000 var till dem som drabbats av hepatit C. Det har som sagt snart gått ett år sedan den här framställningen lämnades in men fortfarande i går fanns det över huvud taget inget svar från Justitiekanslern på denna framställan. Betyder nu statsrådets svar på interpellationen att hon gör värderingen att det offentliga har skött sig, att den ekonomiska ersättningen har varit tillfyllest? Statsrådet landar ju i sitt svar i att hon inte kommer att föreslå regeringen någon ytterligare kompensation till de drabbade. På ytan kan man frestas att tro att allt är väl och i sin ordning när man läser i svaret om de olika punkter och poster som under årens lopp har avhandlats. Ylva Johansson anför att det är mycket stora belopp för svenska förhållanden som har kommit gruppen till del. Genom patient- och läkemedelsförsäkringen handlar det om belopp på mellan 270 000 kr och 350 000 kr var till blödarsjuka. Regering har också ex gratia till de hivsmittade givit 260 000 kr per person och till anhöriga 100 000 kr per person. Jag tycker inte att det här är märkvärdiga belopp. Det är vanskligt med jämförelser men man kan ta sådant som en sångerska som, hörde jag, nyligen har fått flera miljoner på grund av vioxx-biverkningar. Eller så kan man ta exemplet med den livstidsdömde Joy Rahman, som frikändes i en ny rättegång och fick 7 miljoner, som jag uppfattade det. Frågan är alltså: Tycker Ylva Johansson att det är nog?

Herr talman! Tyvärr finns det ingen möjlighet att kompensera eller gottgöra människor när man som sjuk söker vård och drabbas av något så fruktansvärt som att bli smittad av hiv och sedan kanske dessutom smittar sina anhöriga ovetande om detta. Det finns naturligtvis inget sätt att med pengar göra detta ogjort eller att gottgöra det. De belopp som har utbetalats från patientskadeförsäkring och läkemedelsförsäkring och från regeringen ex gratia är naturligtvis inte alls jämförbara med det lidande och den förlust av liv som det innebär och har inneburit med den här felbehandlingen. Vi önskar ibland att vi kunde kompensera, att det fanns något sätt att göra den typen av felgrepp inom sjukvården ogjorda på. Men tyvärr finns det inte det. Vi har ju i Sverige valt en annan modell än till exempel USA, där man ju har drivit frågan långt om att försöka trissa upp de här beloppen i något slags tro att det går att kompensera. Jag tror inte att det leder till en bättre sjukvård med ett sådant system, och jag hoppas att Ulrik Lindgren och Kristdemokraterna delar min syn på detta. Det vi framför allt ska lägga energi på inom sjukvården är att vi ska utveckla den evidensbaserade vården, att vi ska utveckla patientsäkerheten och säkerhetsrutinerna inom sjukvården så att vi så långt mänskligt är möjligt ska minimera riskerna för att människor ska drabbas av den här typen av felbehandlingar, missgrepp eller felaktiga läkemedel. Det är ju faktiskt inte ovanligt - varken i svensk sjukvård eller i sjukvård i andra länder. Jag tycker att det är en riktig prioritering. Jag tror inte att man ska ha som ambition att ha försäkringssystem som klarar av att på något vis kompensera den förlusten. Vi kan inte mäta människors liv och människors lidande i pengar på det sättet. Det är samtidigt viktigt att vi har försäkringssystem. Vi har dem. De heter patientskadeförsäkringen och läkemedelsförsäkringen. Jag menar att de som försäkringar betraktat har fungerat ganska väl i det här fallet. Drabbade har fått ersättning, ofta från båda försäkringarna. Dessutom har regeringen utbetalat ex gratia -medel och man har från Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag gått ifrån preskriptionstiderna för att kunna göra generösare bedömningar. Min bedömning, herr talman, är att försäkringssystemen ex gratia -institutet har fungerat relativt väl i det här fallet. Det betyder på inget sätt att jag anser att man kan värdera ett människoliv till en halv miljon kronor eller en människas lidande till 350 000 kr.

Herr talman! Det är naturligtvis rätt som statsrådet anför att ingenting är nog i det här sammanhanget. Jag vill inte heller ha det hysteriska amerikanska försäkringstänket i svensk sjukvård. Men det är viktigt att inte därmed lämna ersättnings- och bemötandefrågorna. De är värda all granskning ändå. Det är viktigt att skärskåda vad statsrådet har anfört om de olika försäkrings- och ersättningsdetaljerna i sitt svar. När det gäller exempelvis dem som smittats med hepatit C via blodbaserade läkemedel redovisar Ylva Johansson att de år 2001 fick 250 000 per person i engångsersättning från läkemedelsförsäkringen plus individuell ersättning från försäkringen. Det stämmer. Paradoxalt nog har de så kallade svåra och moderata blödarsjuka inte fått ersättning på grund av den så kallade skälighetsprincipen. Här saknar jag svar på min fråga om ministern är beredd att göra något åt den så kallade skälighetsprincipen som i det här sammanhanget ger den absurda konsekvensen att de lätt blödarsjuka har fått ersättning för hepatit C-smittan från läkemedelsförsäkringen. De med svår blödarsjuka har däremot inte fått det. Enligt Ylva Johansson bereds frågan för närvarande i Regeringskansliet i Patientskadeutredningens betänkande. Frågan är om Ylva kan ange om det medför något hopp om att skälighetsprincipen åtgärdas på något sätt. Man ska lägga märke till att de 400 som smittats med hepatit C inte har fått någon ersättning från staten. Man ska också lägga märke till att ministern skriver att patienter som fått hepatit C via blodtransfusion har haft möjlighet till ersättning från patientförsäkringen. Men de allra flesta blödarsjuka har aldrig fått något från patientförsäkringen utan från läkemedelsförsäkringen eftersom de har fått smittan via läkemedel inte via blodtransfusioner. Att preskriptionstiden hävs för patientförsäkringen är alltså till föga hjälp. Om däremot läkemedelsförsäkringens preskription skulle hävas skulle det ha stor betydelse för gruppen. Inte heller min andra fråga i interpellationen är riktigt tillfredsställande besvarad. Vad avser statsrådet att göra för att stärka det juridiska skyddet för människor med långtidsverkande sjukdomar? Vi vet att det kan ta 25 år för en person att utveckla levercancer av en hepatit C-smitta. Jag tycker inte att heller den tredje frågan är helt besvarad av ministern. Vilka åtgärder är ministern beredd att vidta för att läkemedelsförsäkringens preskriptionstid ska få förlängas? Sammantaget finns det en rad skäl att värdera att de blödarsjuka inte har fått det offentliga stöd och den ersättning de borde ha fått. De har inte heller från den privata sidan fått de ersättningar som de borde ha fått. En viktig bekräftelse på att mycket fattas i ersättningsfrågorna fick vi i SVT:s Uppdrag granskning som sändes i slutet av maj. Representanten för försäkringsbolaget If som representerar det konsortium som ursprungligen hade försäkringsansvaret hade uppenbarligen kommit på andra tankar, möjligen på grund av Uppdrag granskning. Han lovade att snarast gå igenom de 34 ärenden som fortfarande pågår och även titta på de 70 avslutade ärenden där personerna avlidit för att se om anhöriga har kommit i kläm. Han ville också tillsätta personliga ombud som kostnadsfritt kan hjälpa de drabbade. Det är mycket lovande och något som kan bära framåt. Den här representanten tyckte också att det var mycket anmärkningsvärt med det kontrakt som innebär att om de drabbade får ut ett större skadestånd ska det tillfalla försäkringsbolaget.

Herr talman! Ulrik Lindgren frågar om jag tänker göra något åt läkemedelsförsäkringen. Som jag har sagt i mitt inledande interpellationssvar är läkemedelsförsäkringen en frivillig försäkring. Vi har utrett om den borde vara lagreglerad eller inte. Utredningen kom fram till att den inte borde vara lagreglerad heller i framtiden. Det betyder att frågan om att göra förändringar i läkemedelsförsäkringen inte är en fråga för regeringen. Jag kan konstatera att läkemedelsförsäkringen, som den fungerar i dag, är relativt unik jämfört med andra länder. När jag träffar mina kolleger från, inte minst, andra EU-länder har de stort intresse av att ta del av hur vi har lyckats få en så heltäckande och bra försäkring på frivillig basis från läkemedelsbolagen i Sverige. Jag noterade att preskriptionstiden i läkemedelsförsäkringen är längre än i den lagreglerade patientskadeförsäkringen. Blödarsjuka som har drabbats av smitta från blod, blodprodukt eller blodbaserade läkemedel har drabbats olika. De har fått olika behandling och har drabbats på olika sätt. Det är olika smitta. Självklart måste man i försäkringssammanhang göra en individuell bedömning och den bedömningen kan falla ut olika för olika individer. Det är inte min sak som ansvarigt statsråd för sjukvården att göra bedömningar av huruvida man i försäkringsärendena har gjort en rimlig eller rättvis bedömning mellan olika individer. Jag har att ansvara för patientskadeförsäkringens utformning. Det är fråga om huruvida läkemedelsförsäkringen behöver lagregleras. Där har jag för närvarande inga planer på några större förändringar.

Herr talman! En individuell bedömning måste givetvis göras av varje persons försäkringsanspråk. Poängen med min kritik av det individuella var ju att man var utlämnad till det individuella. Man fick inte det offentliga stöd som man borde ha fått för att driva sin sak i rättssystemet eller försäkringssystemet. Statsrådet konstaterar i det skriftliga svaret att det finns möjlighet för människor som drabbats av läkemedelsskada att få rättshjälp. Man måste komma ihåg att många har avstått från denna domstolsprocess på grund av låga belopp för rättshjälp. Den möjlighet som finns via mångas hemförsäkring är ofta bara 75 000, vilket naturligtvis inte räcker särskilt långt för att driva en så här stor sak. Risken för att få stå för motpartens rättegångskostnader har gjort att många inte har förmått att göra den här processen. Herr talman! Denna ekonomiska ersättning kan, som vi har konstaterat, oavsett belopp, aldrig kompensera de skador som de blödarsjuka har drabbats av, men dessa människor har ändå rätt att kräva att rättvisan ska segra även beträffande ekonomisk ersättning. Nu har Förbundet Blödarsjuka i Sverige vänt sig till Justitiekanslern med denna begäran om 500 000 kr per person som har drabbats av hiv och 250 000 kr per person som har drabbats av hepatit C. Man kan bara hoppas att den processen ska leda framåt liksom det besked som läkemedelsbolagens representant gav i Uppdrag granskning, nämligen att det ska bli en ordentlig ny genomgång. Jag hoppas att vår minister medverkar konstruktivt till att rättvisa skipas för den här gruppen oerhört utsatta människor.