Erkännande av seyfo - folkmordet på armenierna

Fru talman! Robert Hannah har frågat mig om jag avser att lämna besked i frågan om erkännande av seyfo innan valet till FN:s säkerhetsråd sker och på vilket sätt jag och regeringen lyft fram frågan om erkännande av seyfo i samtal med företrädare för den turkiska staten.

Låt mig inledningsvis kommentera regeringens arbete med kandidaturen till FN:s säkerhetsråd. Sveriges engagemang för en bättre och mer rättvis värld, där de mänskliga rättigheterna och folkrätten respekteras och jämställdhet råder, är en avgörande anledning till att vi vill ha en plats i säkerhetsrådet. Den politik regeringen för visar också att vi står fast vid våra principer. Vi söker nu en aktiv dialog med FN:s medlemsstater om dessa värden i det globala samarbetet. Detta är en viktig behållning av kandidaturarbetet. Att ha samtalsytor är dock inte detsamma som att vara okritisk, och vi tummar inte på våra utrikespolitiska principer för att vinna röster.

Som interpellanten noterat i tidigare skriftliga frågor till mig, och i mina svar, har Utrikesdepartementet mottagit den undersökning om historiska massövergrepp som professor Pål Wrange utfört. Undersökningen visar tydligt på de olika frågornas komplexitet. Det är uppenbart för mig att dessa måste diskuteras och analyseras noga. Detta tidskrävande arbete, som inte endast gäller seyfo, fortgår i flera delar av departementet.

Vi har berört professor Wranges utredning i samtal med företrädare för den turkiska regeringen.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

För mig är det uppenbart att Sveriges kampanj till FN:s säkerhetsråd och den pågående flyktingkris Sverige och världen befinner sig i har gjort Sverige till en svagare röst för fred och rättvisa i världen. I mina ögon står inte regeringen fast vid sina principer. För mig blir detta tydligt när det, trots att Stefan Löfven inför valet 2014 lovade att erkänna folkmordet seyfo ifall han blev statsminister och trots att utrikesministern för ungefär ett år sedan här i kammaren lovade mig att under 2015 komma med ett svar angående folkmordsfrågan, ännu ekar tomt.

Det blir också tydligt för mig när den turkiska ambassaden tillåts utmana den svenska pressfriheten genom att försöka stoppa TV4:s visning av en dokumentärfilm om folkmordet och regeringen inte ens kallar till sig Turkiets ambassadör. Det minsta man kunde göra är att kalla till sig ambassadören och ge denne en tillsägelse för agerandet, som är totalt oacceptabelt. För mig indikerar det starkt att Turkiet just nu dikterar den svenska utrikespolitiken, medan förtrycket i Turkiet fortsätter att kosta människor livet och friheten.

Fru talman! För mig är detta verkligen uppenbart, och jag tycker att det är av yttersta vikt att den svenska regeringen erkänner folkmordet. Låter man ett land komma undan med det kanske grövsta människorättsbrott som finns, det vill säga folkmord, vilket man har gjort med Turkiet kommer landet att fortsätta begå liknande brott. Låt mig ge några exempel.

Förtrycket mot kurderna har intensifierats under de senaste åren. De kurdiska delarna av Turkiet har i dag förvandlats till en krigszon, och bara i år har 342 civila dött. Detta har påverkat över 1 ½ miljon individer i den kurdiska delen av Turkiet, och deras redan svåra ekonomiska, sociala och sanitära förhållanden har förvärrats.

Ett annat exempel är att Turkiet under Erdogans styre har utvecklats till världens största journalistfängelse. Ett stort antal journalister sitter i dag inspärrade i landet. Mängder har fått sparken, och resten har tystats av rädsla. Man har tagit över tidningar och gjort dem till propagandamaskiner.

Det är också tydligt att Turkiet utnyttjar den syriska flyktingkrisen för att tysta EU:s och Sveriges kritik. Enligt en rapport från Amnesty som jag nyligen tog del av har Turkiet deporterat flyktingar tillbaka till ett krigsdrabbat Syrien nästan varje dag sedan mitten av januari, vilket är i fullkomlig strid med internationell rätt.

För mig, fru talman, verkar det alltså som att utrikesministern leder Sverige i en riktning där man tummar på sina utrikespolitiska principer. Man låter andra länder diktera hur man ska agera i frågor som rör grundläggande mänskliga rättigheter - allt för att få sitta med i ett säkerhetsråd. Som jag ser det har Sveriges röst faktiskt blivit svagare och inte starkare genom kampanjen. När det gäller seyfo har man valt att byråkratisera frågan och därmed tystat sig själva - jag brukar kalla det en chilling effect - i kampen för att få lite mer makt i FN.

Jag tycker att det är bra att man kandiderar till FN:s säkerhetsråd, men man ska inte tumma på sina principer. Jag tror att detta har lett till att man har tummat på den så kallade feministiska utrikespolitik man vill bedriva, och jag tycker att det är väldigt synd.

Mot bakgrund av detta vill jag ställa några frågor till utrikesministern. Kommer ett beslut om seyfo att tas innan valet till säkerhetsrådet sker, det vill säga före den 28 juni? Kommer Sverige att visa att man inte låter sig styras av förtryckarstater för att komma in i FN:s säkerhetsråd? Varför kallade man i så fall inte till sig Turkiets ambassadör efter att ambassaden försökte stoppa visningen av dokumentärfilmen på TV4?

Fru talman! Först och främst vill jag säga att en rad olika argument blandas på ett nästan förvirrande sätt här.

Säkerhetsrådskampanjen sätter oss i kontakt med de övriga 192 länderna i FN för en dialog. I mycket hög grad handlar dialogen om mänskliga rättigheter och om allt det som är vår politik. Vi får tillfälle att förklara vår politiska hållning, så det är självklart en väldigt viktig plattform för oss.

Nu gällde ju interpellationen frågan om historiska massövergrepp, folkmord och så vidare. UD uppdrog alltså åt professor Pål Wrange att på både en principiell och en allmän nivå belysa relevanta rättsliga, historiska och andra aspekter på såväl förhållningssätt som benämningar i anslutning till historiska massövergrepp. Nu har vi mottagit den undersökningen, som ska hjälpa oss att förstå och hantera olika händelser i det förflutna.

Kanske får jag också påminna Robert Hannah om att dåvarande alliansregeringen lämnade frågan om ett erkännande utan åtgärd. På en riksdagsfråga svarade min företrädare så här: "Som jag tidigare framfört är oberoende forskare bäst skickade att utreda historiska händelser och hur dessa bör rubriceras. En öppen process som präglas av objektivitet och grundlighet, och kan accepteras av alla parter, bör därför eftersträvas. På så vis kan en politisering av händelserna undvikas, vilket gagnar försoningsprocesser."

Det har varit en viktig utgångspunkt. Nu granskar vi förstås utredningen och tittar också på vilka konsekvenserna blir av den. Vi låter departementets alla olika enheter titta på detta. Det är viktigt, för det är viktigt att ta kontakter och se vad som händer i övriga världen. Vi har förstås haft kontakt med Turkiet och Turkiets ambassad även om nyligen timade händelser.

Det är självklart att vi fortsätter vara kritiska. Det är bara att granska våra uttalanden och hur vi agerar både i FN och - framför allt - i EU, som ju är vår plattform. Där har vi genomgående varit rösten för ett försvar av mänskliga rättigheter. Det är lätt att kontrollera och lätt att följa upp.

Fru talman! Jag tror att det är ganska lätt att analysera situationen och Sveriges kampanj till FN:s säkerhetsråd genom att helt enkelt säga att till och med den socialdemokratiska tidningen Aftonbladet är grovt kritisk. Den har haft flera kritiska ledare om frågan.

Det är inte så att det finns olika åsikter i frågan, utan absolut alla kan enas om att det är bra om Sverige kandiderar till FN:s säkerhetsråd. Men det är inte bra om man tummar på sina principer, och det är exakt det regeringen gör i dagsläget. Man gömmer undan känsliga frågor, och man väljer att inte uttala sig när Turkiet försöker stoppa svensk yttrandefrihet. Man tummar på de principer man vill kandidera med och komma in i säkerhetsrådet på. Ska man bedriva feministisk utrikespolitik borde man ju bedriva den också i sin kampanj och inte gömma undan känsliga frågor, vilket man har gjort hela tiden.

Vad gäller frågan om ett erkännande av seyfo är jag väldigt glad att den socialdemokratiska riksdagsgruppen, tillsammans med Miljöpartiet och liknande, 2010 valde att erkänna folkmordet. Jag tycker att Carl Bildt hade fel. Det är min personliga åsikt. Jag var väldigt glad och trodde verkligen att frågan var avgjord när Socialdemokraterna lovade detta - när Stefan Löfven stod framför 2 000 människor under valkampanjen och lovade att han skulle erkänna seyfo.

Man väljer dock att göra en utredning. Jag har läst Pål Wranges utredning - jag har läst slutresultatet - där han helt enkelt säger att det beror på. Det beror på om man ska erkänna historiska händelser eller inte.

Att säga att det beror på är ju väldigt lägligt, för som situationen ser ut i dag är frågan redan politiserad. Den turkiska staten förbjuder i lag att man säger att folkmordet har skett. Överlevarnas barn tillåts inte att återvända till sina hemområden. Man kan inte få tillbaka exproprierad mark. Journalister som anser att folkmordet har skett och skriver om det sätts i fängelse. Det är helt uppenbart att Turkiet har gjort till sin nationella identitet att förneka denna händelse - det grövsta brott landet begått i sin historia.

Sverige, som ska vara den absolut starkaste rösten för en feministisk utrikespolitik och fred och rättvisa i världen, väljer att vara tyst, att inte ta bråket med Turkiet och inte erkänna folkmordet. Då står man inte för sina principer.

Jag tycker inte att Sverige ska gå runt och erkänna alla typer av brott mot mänskligheten som har begåtts om det inte är så att det land som har begått brottet inte tar sitt ansvar, inte erkänner det man har gjort och inte är berett att försonas med andra stater, i det här fallet Armenien. Det finns varken förutsättningar eller utrymme för fred, rättvisa och försoning så länge Turkiet gör det till brottsligt enligt sin egen lag att säga att detta har skett.

Om man tolkar Pål Wranges utredning i relation till seyfo - till folkmordet - är det helt uppenbart att den svenska regeringen måste erkänna detta. Sverige hade ett väldigt bra tillfälle att ta tag i frågan i samband med hundraårsminnet förra året, när flera andra stater gjorde det. Nu har man hamnat i en prekär situation: Man vill komma in i FN:s säkerhetsråd, man vill inte bråka med Turkiet och det finns en flyktingkris.

Det är i svåra situationer som ens grundläggande principer och värderingar prövas. Jag vill uppmärksamma utrikesministern på att det är nu den svenska regeringen har chansen att stå upp för sina grundläggande värderingar och erkänna folkmordet, helst före den 28 juni. Annars är det uppenbart för mig att man tummar på just de grundläggande principer som är skälet till att man vill in i FN:s säkerhetsråd.

Fru talman! Robert Hannah, jag beundrar ditt engagemang och tycker att det är viktigt att vi får tala om det här.

Så sent som i går deltog jag i ett seminarium i Kulturhuset som just handlade om yttrandefriheten och Turkiets roll. Jag kunde inte ha varit tydligare än så. Jag har absolut inte dolt vad vi anser om de här frågorna. Vi är tvärtom mycket aktiva. Vi är det också genom vår politik.

Vad är det vi ger stöd till? Vilka projekt har vi? Hur agerar vi både i EU-sammanhang och i FN-sammanhang? Gång på gång anordnar vi seminarier där vi talar om vår feministiska utrikespolitik och diskuterar alla de brännande frågor som är på vårt bord just nu och som vi hanterar politiskt.

Vi har väl inte dolt någonting. Vi har tvärtom öppet gett ett uppdrag till Pål Wrange att titta på hur vi ska beteckna historiska massövergrepp. Och vi har fått en rapport som redovisas öppet, som vi granskar och som vi naturligtvis också kommer att ta ställning till. Det här är ingenting som på något sätt har stökats undan eller dolts, utan tvärtom är det en mycket viktig diskussion.

Det är ingen tillfällighet att ytterst få andra länder ens har tagit upp frågan ordentligt. Parlament har gjort det, men regeringar hanterar med stor försiktighet just historiska övergrepp och vilka benämningar som ska användas. Det internationella samfundet har ju ett ansvar för att agera mot krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord, och det ansvaret hänger inte på att en situation betecknas som folkmord. Det är väldigt viktigt att säga, för ibland kan man tro av debatten att man har ändrat på någonting bara genom att ändra beteckningen.

När det gäller skillnader mellan brotten säger Pål Wranges studie att det i många fall av massövergrepp som diskuteras hävdas att handlingarna utgör folkmord. Även om det kanske är det mest politiskt laddade folkrättsbrottet är det inte det enda och det finns ingen juridisk hierarki. Andra systematiska och vidsträckta förföljelser kan utgöra brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser. Det finns inget som hindrar att en handling kan karakteriseras som såväl folkmord som krigsförbrytelse och brott mot mänskligheten.

Den terminologiska debatten får inte hindra oss från att kraftfullt agera för att stoppa våldet, om det så i efterhand betecknas som folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse. Att agera är vår enskilt viktigaste uppgift. Och det gör vi på olika håll, i Syrien och överallt där vi ser att vi kan göra en insats. Jag tror att det finns en stark lockelse från delar av oppositionen att uppehålla sig vid den terminologiska debatten som om politiker var bäst skickade att göra det. Det är ju domstolarnas sak att göra det. Vi ska koncentrera vår energi på att agera, och jag ser inte riktigt samma engagemang i det. Vi agerar både politiskt och humanitärt och även militärt i de områden där det begås omfattande övergrepp.

Vi fortsätter att ha dialogen, vi fortsätter att vara tydliga och vi kommer att fortsatt hävda det som är pelarna i svensk utrikespolitik: yttrandefrihet, demokrati och försvar för mänskliga rättigheter.

Fru talman! Jag skulle verkligen önska att situationen var så som utrikesministern beskriver den, att man står upp för en feministisk utrikespolitik, att man är tydlig med sina värderingar, att kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd verkligen genomlyses och att man står upp för de mänskliga värderingar som man i alla fall här i kammaren verkar göra i tal.

Problematiken är att nästan hela den svenska journalistkåren och ledarskribenterna, även rödgröna sådana, är kritiska mot den svenska kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd. Jag tror att man behöver ta ett steg tillbaka, lyssna och se vad det är de säger, om det finns ett uns av sanning eller om man lever i sin egen parallella värld. Jag tror att det är lite grann så att man lever i sin parallella värld.

Jag tror också att det kan vara bra att lyssna på Olof Palmes ord att man ska kalla saker vid deras rätta namn. Nu har vi en regering som inte vill erkänna det tidigare folkmordet i början av 1900-talet och det folkmord som IS begår i dag, tyvärr också på ättlingarna till överlevande från det första folkmordet.

Den största problematiken med Mellanöstern, om du frågar mig, är att länder och stater har kommit undan med människorättsbrott och har gjort det till en princip att man kan förneka och våldföra sig på andra grupper. Man kan komma undan med de brott man har begått, för det får inga konsekvenser. Turkiet har aldrig fått ta några konsekvenser över huvud taget av det som de gjorde 1915. Man har kunnat gå vidare. Man har kunnat tysta kritiker. Man har kunnat göra det brottsligt. Man har kunnat ha konflikter med sina grannländer. Man har kunnat utnyttja situationen för sitt eget bästa och göra det till sin internationella identitet att förneka.

Om den svenska regeringen på riktigt menar allt det som man i dag har påvisat här borde man också erkänna det. Kan utrikesministern i vart fall säga att det har skett krigsförbrytelser 1915 och att det sker krigsförbrytelser fortfarande i dag? Och behövs det verkligen fler utredningar när alla folkmordsforskare redan har kommit fram till slutsatsen?

Fru talman! Tack så mycket, Robert Hannah! Men du måste väl hålla med om att det viktiga är hur vi agerar och vad vi gör för att förhindra det som just nu pågår, inte minst i Syrien och Daishs övergrepp mot kristna och andra minoritetsgrupper. Det är fruktansvärda exempel på förföljelser som vi ser. Det viktiga är ju vad vi gör.

Tyvärr handlar debatten här ofta bara om ett ord - som om benämningen avgjorde saken. Men det är ju ingen tillfällighet att regeringar och vi utrikesministrar inte gör det därför att vi anser att vi ska följa folkmordskonventionen och visa full respekt för den. Det måste vi göra genom att låta procedurerna som har etablerats för detta råda. Men under tiden måste vi se till att göra allt vi kan för att stoppa övergreppen och krigsbrotten. I många fall är det uppenbart att det är krigsbrott eller kanske till och med brott mot mänskligheten som begås. Vi har inte på något sätt stuckit under stol med vad vi tycker om det.

Vi är i dag den femte största humanitära bidragsgivaren i världen. Det är väl ett gott exempel och ett gott betyg på hur Sverige agerar? Vi är den sjätte största bidragsgivaren till FN. Då är det klart att vi också vill ha inflytande.

Det finns inga exempel på att vi på något sätt skulle ha städat undan vår kamp för mänskliga rättigheter och demokrati. Det är precis tvärtom. Vi har fått en ännu större arena att verka på. I alla våra kontakter, inklusive med Turkiet, talar vi om vad vi tycker - jag gjorde det så sent som i går - när det handlar om yttrandefriheten och skyddet för det fria ordet.

Vi kommer att fortsätta att göra det, och vi kommer förhoppningsvis att fortsätta göra det från FN:s säkerhetsråd framöver. Den här debatten är viktig också för efterlevande till offren för 1915 års övergrepp. Minnet är både oerhört och levande, och vi är skyldiga dem att hantera det på ett seriöst sätt.

Överläggningen var härmed avslutad.