Ensamkommande barn som försvinner

Fru talman! Christina Örnebjär har frågat mig vad jag gör just nu och på lång sikt för att förebygga att barn försvinner. Hon har också frågat mig vad jag gör för att försvunna barn ska hittas. Slutligen har hon frågat vad jag gör för att återfunna barn ska följas upp.

Jag delar Christina Örnebjärs oro kring ensamkommande barn som försvinner. Sverige befinner sig just nu i den svåraste flyktingsituationen i modern tid. Hittills i år har ca 123 000 personer sökt asyl i Sverige. Av dessa är över 30 000 ensamkommande barn. Av dem är 90 procent pojkar och 10 procent flickor. Det har uppmärksammats av bland annat FN:s barnrättskommitté att ensamkommande barn försvinner under asylprocessen i Sverige. Det är ett problem som även förekommer i andra länder i EU.

Det är naturligtvis oacceptabelt att ensamkommande barn försvinner. Ett välfungerande mottagande är en grundläggande förutsättning för att motverka sådana försvinnanden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen har vidtagit en rad olika åtgärder för att underlätta för myndigheter och kommuner att hantera det ökande antalet asylsökande på både kort och lång sikt. Här följer några exempel:

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har fått i uppdrag att på nationell nivå samordna ansvariga aktörers hantering av flyktingsituationen.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att inrätta en svarsfunktion med uppgift att besvara frågor från och ge stöd till kommuner och socialtjänst med koppling till den rådande flyktingsituationen.

Regeringen har överlämnat en proposition till riksdagen med förslag om en ny placeringsform i socialtjänstlagen för barn och unga i åldern 16-20 år, så kallat stödboende.

Inspektionen för vård och omsorg har fått i uppdrag att vidta åtgärder som stärker kapaciteten i myndigheternas verksamhet med prövning av tillstånd rörande hem för vård eller boende - HVB - för barn och unga och för den kommande nya placeringsformen stödboende.

Statens institutionsstyrelse har vidare fått i uppdrag att utreda förutsättningarna för myndigheten att iordningställa och tillhandahålla minst 1 000 platser i stödboende och hem för vård eller boende - HVB - för barn och unga.

Därutöver har regeringen beslutat att tillsätta en utredning som ska se över mottagande och bosättning av asylsökande och nyanlända samt anvisningar av ensamkommande barn.

Som exempel på andra och mer långsiktiga åtgärder för att stärka barns rättigheter och skydda barn från att utsättas för övergrepp kan till exempel nämnas att det för närvarande pågår en uppdatering av den handlingsplan som finns för skydd av barn mot människohandel, exploatering och sexuella övergrepp. Regeringen har också påbörjat arbetet med att göra barnkonventionen till svensk lag.

När det gäller åtgärder för att försvunna barn ska hittas är det, i likhet med andra försvinnanden, en uppgift för polisen. Motsvarande gäller för barn som återfinns eller själva återvänder: I de fallen är det socialtjänsten som ansvarar för att följa upp och se till att barnen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Avslutningsvis vill jag framhålla att kunskapen om ensamkommande barn som försvinner direkt efter ankomsten till Sverige, innan de har registrerats hos Migrationsverket, är bristfällig. Det är således oklart hur många barn det rör sig om. Det finns en fara i att anekdotiska uppgifter får stor spridning och att man drar felaktiga slutsatser. Av den anledningen är det viktigt att göra en analys av läget och klarlägga fakta. Jag kommer därför att fortsätta följa utvecklingen på området noga och planerar också ett uppdrag till lämplig myndighet för att göra så.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret.

Anledningen till att jag ställde mina frågor just till statsrådet Åsa Regnér är att hon som barnminister har barnrättsfrågorna i sin portfölj. I svaret tar ministern upp den oerhört svåra situation som världen befinner sig i och som naturligtvis påverkar Sverige. Många människor är på flykt, och många av dem är barn.

Att problemet i dag är akut råder det inga som helst tvivel om. Jag delar också ministerns åsikt om vikten av att inte dra felaktiga slutsatser utan att se till att ha ordentligt på fötterna innan vi börjar prata om saker. Vi vet helt enkelt inte hur många barn som försvinner eftersom många av dem försvinner innan de är registrerade. Här finns mycket att göra.

Problemet, fru talman, är dock att det här med barn som försvinner inte är någonting nytt. Tänk er ett vanligt klassrum med 30 elever. Tänk er att en elev försvinner helt spårlöst utan att någon vet vart hen har tagit vägen. Tänk er sedan att det försvinner ytterligare en, och tänk er sedan att det försvinner lite drygt 300 elever. Lite drygt tio klassrum töms på elever under ett års tid.

Visst skulle vi undra, bli oroliga, fråga och fundera på vad som hänt? Vi skulle ju också räkna med att skola, polis och alla andra gjorde allt de kunde för att hitta barnen.

Om vi nu tänker oss att allt det här händer utan att det egentligen sker speciellt mycket, då känns scenariot lite grann som taget ur en dålig tv-serie, The Twilight Zone eller liknande. Det är lite för otroligt för att bli en riktigt bra film, utan det är mer som en B-film med usla skådisar.

Problemet är att det inte är en film, utan det är någonting som händer varje år. Vissa av de här barnen försvinner mer eller mindre frivilligt. Många av dem är tonåringar. Men bara de senaste tre åren har nära 100 barn under tolv år försvunnit. Av dem var drygt 30 stycken under sex år. Det är nästan två förskoleavdelningar som har försvunnit utan att någon vet vart de har tagit vägen. Jag saknar onekligen de svarta rubrikerna på löpsedlarna.

Vissa barn försvinner redan innan de söker asyl. Andra gör det senare. Eftersom vi saknar en samordning och analys vet vi inte riktigt hur det ser ut egentligen. Vi vet att en del barn blir sexuellt utnyttjade eller utnyttjas av kriminella på andra sätt, men vi vet inte i vilken omfattning.

En del försvinner för att de har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd, men det finns också de som försvinner när de har fått uppehållstillstånd. En del hittas men långt ifrån majoriteten. Vi behöver följa upp dem som har försvunnit: Vad har de varit med om? Vad har hänt? Vilka handlar det om? Finns det ett mönster? För ett antal år sedan försvann flera kinesiska barn. Det såg först ut som enstaka händelser, men när man samordnade det upptäckte man att det handlade om en grupp som satt i system att utnyttja barn.

Jag läser också om barn som försvinner på väg till boenden. I dag sätter vi barn på tåg och flyg utan medföljande vuxen när de ska mellan ett boende och ett annat, mellan en kommun och en annan. Frågan är vem som tar ansvaret där. Placerade barn kan utan problem ha sin socialsekreterare i en kommun och själva bo i en annan. Naturligtvis blir det då svårt med tillsynen på många sätt. Även bristen på gode män är ett stort problem, både för att deras kunskaper är bristfälliga och för att det helt enkelt inte finns tillräckligt många.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I svaret från statsrådet får jag svar på flera frågor kring det praktiska, hur man ska lösa boende och liknande. I mångt och mycket tycker jag att det är bra svar på hur vi ska lösa delar av just den akuta situationen.

Redan före 2015 försvann 300 barn om året. Ministern sa i sitt svar att det är socialtjänsten som ansvarar för att följa upp och ge stöd och hjälp, men vi vet att det inte har fungerat hittills. Frågan är hur det ska fungera framöver när situationen är ännu mer ansträngd.

Uppdateringen av handlingsplanen är bra, men det är just fråga om en uppdatering. Frågan är om den är tillräcklig. Jag är tveksam. Jag undrar hur ministern ser på ansvarsfrågan. Kommunerna har ansvaret från dag ett, men när barnen befinner sig hundra mil bort undrar jag hur det ska fungera. Vem ansvarar för de barn som i dag sätts på flyg och tåg ensamma med en lapp i handen? Var ligger ansvaret när barnen försvinner? Är det hos gode mannen eller hos socialsekreteraren?

Fru talman! Det här är viktiga frågor. Kanske är de ensamkommande flyktingbarnen något av det viktigaste samhället har att hantera.

Det kommer kanske 40 000 ensamkommande barn till Sverige i år. Någon form av jämförelse är att det föds ungefär 100 000 barn i Sverige varje år. Det är många barn som kommer hit.

Vi hade tidigare i dag ett samtal i socialutskottet om situationen. Det är en angelägen fråga. Jag kände där att vi delar oron för och viljan till att ge omsorg om barnen. Det handlar om principer som innebär att barn som befinner sig i Sverige - asylsökande eller inte, som får uppehållstillstånd - ska behandlas lika oavsett bakgrund. Det är en viktig och bärande princip i socialtjänstens arbete i vårt land och för en välfärdsstat.

Christina Örnebjär pekar på att barn försvinner. Den uppgift jag har fått är att fram till december tror man att ungefär 200 ensamkommande barn har rapporterats som avvikna. Vissa av dem kommer tillbaka. Om de avviker innan de har registrerats är det av naturliga skäl svårt att veta hur situationen ser ut.

Alldeles oavsett är denna situation inte tillfredsställande. Därför vidtar regeringen många åtgärder för att komma till rätta med frågan över huvud taget. Jag ska kommentera de försvunna barnen alldeles strax. Jag vill dock säga att jag är stolt och glad över att Sverige har tagit ett enormt ansvar när det gäller att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Det är ohållbart att Sverige tar på sig en så oproportionerligt stor andel av ansvarstagandet i EU. Det är viktigt att fler länder också ser till dessa barns behov och att vi får till en fördelning av barnen på ett bättre sätt inom EU-kretsen.

Det är också viktigt att vidta fler åtgärder för att helt enkelt minska trycket och tillströmningen. Jag delar MSB:s bedömning att bland annat socialtjänsten är satt under alltför stort tryck. Det är i sig ett stort problem.

Andra åtgärder som vidtas på kort sikt - Christina Örnebjärs frågor handlar om både lång och kort sikt - är att fem nya kommuner har erbjudit sig att vara ankomstkommuner. Det kommer att underlätta en hel del. Det är stort av dem att göra i det här läget. Just nu under eftermiddagen pågår samtal mellan SKL, kommuner och Migrationsverket för att ordna någon form av bussning av barn, framför allt från Malmö och andra ankomstkommuner. Det handlar om att registrera barnen och sedan ta dem till ett ställe där det i större utsträckning går att ha dem under uppsikt och ta emot dem på ett bra sätt. Just nu får barnen vänta länge i Malmö för att registreras, vilket inte är en bra situation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vet också att polisen har skärpt bevakningen. Sedan gränskontrollerna sattes in kommer betydligt färre barn till Trelleborg men förmodligen fler till Malmö. Där har polisen skärpt bevakningen. Som jag sa förbereder jag ett uppdrag till lämplig myndighet - Socialstyrelsen eller länsstyrelserna; det diskuteras - för att få en bättre överblick över barn som försvinner. I överenskommelsen mellan regeringen och de fyra borgerliga partierna finns 10 miljarder, där majoriteten av pengarna går till kommunerna och en del till frivilligorganisationer som kan göra en insats.

Fru talman! Jag delar också stoltheten över det stora ansvar Sverige har tagit och även bilden av att fler borde ta ansvaret. Jag hoppas bara att talet om att minska trycket inte kommer att innebära problem för asylrätten. Där hoppas jag innerligt att vi tycker lika.

Jag har pratat med ansvariga på en del ankomstboenden. Det vet jag att också ministern har gjort. De säger alla mer eller mindre samma sak, och det oroar mig lite grann. De säger att det inte är så vanligt att barn försvinner, kanske någon gång under det senaste året. Det låter inte så illa. Problemet är när de säger så på många boenden. Då blir det sammantaget många barn. Här är jag säker på att ministern och jag är överens eftersom vi har talat om detta tidigare. Redan ett barn som försvinner är ett för mycket.

Jag har elever i 16-17-årsåldern som inte skulle bli så glada om jag kallade dem barn, men de är det enligt lag. När ett barn, eller en ungdom, försvinner från ett boende görs en anmälan efter ett dygn. Det är lite oklart vem som ska göra anmälan. På vissa boenden säger man att det är boendet som ska göra en anmälan; på andra boenden hävdar man att det är den gode mannen som ska göra det. Där behöver ansvarsfrågan utredas. Sedan är det polisens sak, som ministern mycket riktigt påpekar. Om det hade varit min nioåring som hade försvunnit hade det varit mer rubriker och jag hade legat på. Frågan är vem som ligger på eftersom dessa försvinnanden många gånger inte räknas som ett brott.

Det är detta som oroar mig. Det var rubriker en gång när en nioåring försvann och hittades i Malmö. Omhändertagandet filmades, och det kan diskuteras hur det gick till. Han var en av alla dem som försvinner från boenden. Vi måste veta varför han lämnade boendet och vad som hände. Just det fallet blev uppmärksammat, men alla andra fall blir det inte.

Här ligger grundproblemet. På Migrationsverkets hemsida står det att man försöker förebygga att ensamkommande barn avviker. Här ringer en varningsklocka. De senaste tre åren har ett trettiotal barn under sex år försvunnit. Barn under sex år avviker inte. Är det system vi har i dag tillräckligt? Görs det tillräckligt för att hitta de barn som försvinner?

Fru talman! Jag uppfattar att det finns en medvetenhet om frågorna ute i kommunerna. Det är kommunerna som har ansvaret. Sedan har till exempel Ivo ansvaret att följa upp boendeformer, och gode mannen har sin roll. Men det är kommunerna som har ansvaret när ett barn är anvisat till en kommun.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Många kommuner gör ett bra jobb i den ansträngda situationen. Det är viktigt för mig att säga det. Men läget i stort är mycket ansträngt. Det har bland annat Myndigheten för samhällsskydd och beredskap redogjort för.

Icke desto mindre kan man inte vänta tills allt är perfekt, utan man måste jobba med dessa frågor direkt. Därför vidtar regeringen ett antal åtgärder som jag har redogjort för här. Det kan säkert finnas anledning att göra ännu mer, men jag tycker själv att vi har varit aktiva med att vidta åtgärder för att både ta oss an den stora tillströmningen av barn och försöka se enskilda problem. Det här är ett stort problem. Det håller jag helt med om.

Regeringen har lagt förslag på riksdagens bord om stödboende. När jag besöker socialtjänster och framför allt HVB-hem, den boendeform som finns nu, tycker jag att personalen på dessa boenden visar att de är angelägna om att ta hand om och måna om barnen. Men boendena är hårt belastade och har svårt att hitta personal.

De barn jag har pratat med på boendena är i stor utsträckning målmedvetna individer, och många av dem är mycket studiemotiverade. Men de befinner sig en svår situation, och de har föreställningar om hur saker och ting ska vara samtidigt som de sannolikt har lite kunskap om hur Sverige fungerar och förmodligen kan bli lurade, medlockade eller skrämda till att göra saker som inte är bra för dem själva. Det är samhället på olika nivåer som har ansvaret. Det direkta ansvaret för barnet har kommunen.

Christina Örnebjär talade om sina barn, och jag har också två barn. Jag har en flicka som är 14 och en pojke som är 12. Det är lätt att identifiera sig med de påfrestningar som barnen har varit med om. Det är svårt att föreställa sig den flykt de förmodligen har bakom sig och vad den gör med ett barn.

Jag ser samhället som föräldrar till de här barnen, för deras föräldrar kan inte ta det ansvaret just nu. Det är därför jag återkommer till detta att jag är väldigt glad över att Sverige är ett generöst och öppet land som finns där när de här barnen behöver det. Men vi måste ha ett åtagande som vi faktiskt kan leva upp till. Det arbetar vi också med. Då tänker jag framför allt på åtgärder som finns på migrationsministerns område snarare än på mitt, men det gäller att helheten håller ihop.

Jag är inte beredd att sänka tröskeln i socialtjänsten, vilket det också finns förslag om, utan jag tycker att socialtjänsten verkligen ska ha en hög nivå när det gäller barns rättigheter. Den finns där för de mest utsatta barnen, och de här barnen tillhör den gruppen. Vi måste då vara noga med vilket ansvar vi tar på oss.

Fru talman! Det gläder mig att statsrådet inte vill sänka trösklarna. Där är vi också helt överens.

Jag tror att ett av problemen många gånger är bristen på information och kunskap vad gäller barnen och för dem som ska informera. Vi vet att många av dem som avviker gör det när de har fått ett avslagsyrkande. De vet inte ens att de kan överklaga.

Jag tror att vi skulle behöva se över godmanssystemet. Jag vet att frågan inte ligger på ministerns bord, men som regeringsrepresentant har hon ändå ett sammanhållet ansvar, framför allt när det gäller barnrättsfrågorna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utbildningen av gode män behöver ses över. Den är olika över landet. Vi behöver också se över rekryteringen. Detta är en helt annan typ av uppdrag än att vara god man åt andra. Vi ser nu hur det ser ut, att många är gode män åt väldigt många barn.

Det finns barn som får flyga och åka tåg kors och tvärs över landet. De kan ena dagen behöva åka med personal från Migrationsverket till ett boende och andra dagen åka till Migrationsverket och så vidare. Här skulle man kunna underlätta med exempelvis mobila team, för det är trots allt ur ett barnperspektiv bättre att de vuxna förflyttar sig än att barnen gör det. Jag tror att det skulle göra att barnen skulle må bättre och att de kanske i mindre utsträckning skulle avvika. Här delar vi uppenbarligen också åsikt, och det är jag glad för.

Ansvarsfrågan behöver utredas. Det behöver framför allt vara tydligt var ansvaret ligger, vem det är som har ansvaret, vem det är som ska göra anmälan, vem det är som sedan gör uppföljningar och vem det är som tar ansvaret när barnen kommer tillbaka. Även om det ligger hos socialtjänsten måste det fortfarande vara denna person som har det ansvaret. Jag ser också fram emot det uppdrag som ministern tänker ge.

Vi måste framför allt ta ansvar för de barn som vi har valt att ta hand om och som vi är föräldrar till. Tack för svaret!

Herr talman! Det här är en fråga som vi kommer att följa, och jag är säker på att vi kommer att ha en fortsatt dialog om den.

Jag vill nämna ytterligare ett uppdrag som vi har gett till Socialstyrelsen som handlar om att rekrytera, informera och utbilda familjehem. I det ingår även gode män. Min bild är att tillgången på gode män är väldigt ojämn över landet. I vissa kommuner är det svårt att hitta gode män, medan det i andra kommuner i stället är kö därför att man inte har tid att utreda och ta hand om dem som skulle vilja vara gode män.

En god man är utan tvekan en viktig person för de här barnen. Ju längre man lever utan att vara registrerad, desto längre tid går det också utan att man har en god man. De längre registreringstiderna i ankomstkommunerna, inte minst i Malmö där jag var förra veckan, är nog också ett gissel eftersom många rotar sig. Fem veckor är en lång tid för ett barn som inte blivit registrerat, och många gånger vill man inte flytta efter de fem veckorna. Man kan inte överblicka den tiden. I Malmö berättade de för mig att det ibland händer att barn rymmer tillbaka till Malmö från den kommun man till slut kommit till efter att man väl blivit registrerad.

Det finns många flaskhalsar vi behöver motverka för att få ett mer sammanhållet system.

Sedan åligger det alla i beslutsfattande ställning som kommer i kontakt med barn som far illa eller får vetskap om det att göra orosanmälningar, precis som med alla andra barn. Det ska man göra. Det gäller även för dessa barn. De är som alla andra barn.

Överläggningen var härmed avslutad.