En konkurrenskraftig kollektivtrafik

Herr talman! Anders Ygeman har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att ge fler möjlighet att åka kollektivt till rimliga kostnader. Kollektivtrafiken är viktig för människors rörlighet i samhället. En av preciseringarna av det transportpolitiska funktionsmålet anger att förutsättningarna för människor att välja kollektivtrafik bör förbättras. För många barn och ungdomar är kollektivtrafiken särskilt viktig, till exempel för att kunna delta i fritidsaktiviteter eller besöka släkt och vänner. Den lokala och regionala kollektivtrafiken är ett ansvar för kommuner och landsting. Ansvaret innebär att de ska definiera hur den allmännyttiga kollektivtrafiken ska utformas i respektive län och hur mycket biljetterna ska kosta för resenärerna. När sådana beslut fattas måste kommuner och landsting naturligtvis göra avvägningar mot andra kommunala uppgifter de är ålagda att utföra. Dessutom måste de behöriga kollektivtrafikmyndigheterna göra avvägningar mellan utbud, kvalitet och biljettpris i syfte att skapa bästa möjliga kollektivtrafik. Den ökning av biljettpriserna som Anders Ygeman tar upp i sin interpellation bör ses mot bakgrund av att det runt om i landet gjorts stora investeringar i förbättrad kollektivtrafik. Människor har olika möjlighet att bära ökade kostnader. Därför är priset för kollektivtrafik som regel lägre för barn och ungdomar än för vuxna. På senare år har regering och riksdag fattat flera beslut som innebär förbättrade förutsättningar för kollektivtrafik. Som exempel kan nämnas beslut om stora infrastruktursatsningar och om en ny kollektivtrafiklag. Jag har för avsikt att fortsätta att arbeta för att människors möjlighet att välja kollektivtrafik förbättras. Då Anders Ygeman, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Börje Vestlund i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Jag tackar för svaret även om det kanske finns lite att diskutera i denna fråga. Sverige är ett rikt land. Trots det lever i dag över 220 000 barn i fattigdom. Dessa barn växer upp i familjer där pengar till det allra nödvändigaste ofta saknas. De stängs ute från skolresor, biobesök och annat som deras kompisar kan delta i. Barnfattigdom innebär också att samhället förlorar när alla inte får vara med och inte får komma till sin rätt. Därför vill jag att alla barn ska få bättre uppväxtvillkor. Det här borde kanske vara en fråga för socialministern, barn- och äldreministern eller för något annat departement. Men precis som i många andra frågor är det här lite mer sammansatt. Är matpriserna för höga talar man med jordbruksministern om det. Men i detta fall handlar det om kollektivtrafiken. Vinnova har tittat på detta. Sedan 1985 har priset på kollektivtrafik ökat med 106 procent. Under samma period har bensinpriset ökat med 20 procent. Tidningen Råd & Rön har tittat på samma sak och också mätt under en period. Kollektivtrafikpriset hade då ökat med 84 procent medan konsumentprisindex ökat med 16 procent. Det säger något. Statsrådet konstaterar mycket riktigt i sitt svar att för barn och unga är kollektivtrafiken ofta det bästa sättet att ta sig fram. Många barn har inte föräldrar som kan skjutsa dem till aktiviteter utan är hänvisade till kollektivtrafiken. Det finns ofta inget alternativ. Jag delar statsrådets uppfattning att detta i huvudsak är ett ansvar för kommuner och landsting som på olika sätt bedriver kollektivtrafiken runt om i vårt land. Vi kan dock inte bortse från att regering och riksdag har ett övergripande ansvar för att Sverige har en bra kollektivtrafik. Statsrådet säger att det har gjorts stora investeringar i kollektivtrafiken, och därför har biljettpriserna kanske höjts lite mer än de borde. Det räcker inte som försvar när vi talar om barn som inte kan använda sig av kollektivtrafiken för att det är för dyrt. Jag har mött det flera gånger i mitt arbete i handikapprörelsen. Det finns de som får avstå från att köpa busskort för att de helt enkelt inte har råd. I stället får de hanka sig fram på något sätt. Det här gäller naturligtvis olika grupper. Det handlar inte bara om handikappade eller familjer med ensamstående mammor som har det besvärligt ekonomiskt. Det kan också handla om medelklassfamiljer. Jag återkommer till det i mitt nästa inlägg. Vilka konkreta åtgärder kan statsrådet tänka sig att vidta för att göra det möjligt för dessa grupper att ta del av kollektivtrafiken?

Herr talman! Frågeställningen är både enkel och svår eftersom prissättning och planering är en fråga som varken regering eller riksdag ansvarar för. Det är upp till regionerna, landstingen och kommunerna som har ansvar för kollektivtrafiken. Där görs också prioriteringar som att ge barn fria skolkort som utan kostnad eller mot ett smärre tillägg kan kompletteras med eftermiddagsresor. I interpellationen nämndes Stockholm som exempel. Där har vuxenpriset höjts med 100 kronor från 690 till 790 kronor. Det gjordes efter fyra år utan höjningar. Mandatperioden innan gjordes motsvarande höjning, och den höjningen gällde också i fyra år. Priset för barn, unga och äldre är fortsatt reducerat. Handlar det om kollektivtrafik eller barnfattigdom? Båda sakerna är angelägna, och i slutändan hänger de ihop. Vad kan regeringen konkret göra? Viktigt är att se till att fler människor har ett arbete, kan försörja sig själva och de sina och får behålla mer av sina pengar. Börje Vestlund sade inledningsvis att om man talar om höjda matpriser skulle man ställa frågan till landsbygdsministern. Hade frågan ställts skulle landsbygdsministern nog ha svarat att matpriserna inte har ökat på 18 år. Just det exemplet var alltså bra ur ett barnfattigdomsperspektiv. Svensk Kollektivtrafik har tagit på sig ett stort ansvar för hur man kan jobba för en fördubbling av antalet personer som åker kollektivt, och det är bra ur ett underifrånperspektiv. Man gör ett viktigt arbete när det gäller barn. Det ska bli enklare att både sätta priser och över tid hitta ett enkelt och smidigt betalsystem oavsett var i landet man åker. Man ska definiera var gränsen går för när man är barn respektive vuxen. Det ser olika ut i landet, och kostnaden varierar därför beroende på var man bor. Det handlar om ett rättviseperspektiv men också ett praktiskt perspektiv när vi ska tänka vidare på kollektivtrafiken. Det handlar också om att få människor att åka mer kollektivt, och jag tror att vi ska börja med barnen. Det är dyrt att skjutsa om man har bil, men även av andra skäl är det bättre att använda kollektivtrafik. Dock måste våra skolvägar bli säkrare och busshållplatserna vara säkra när barnen kliver på och av bussen så att föräldrarna känner trygghet och vill låta sina barn åka kollektivt. Det är alltså mycket som hänger ihop, och det är bland annat detta vi jobbar med.

Herr talman! Jag delar uppfattningen att man inte löser barnfattigdomen genom att sänka biljettpriserna i kollektivtrafiken. Det är jag fullt medveten om. Statsrådet har också helt rätt när det gäller matpriserna. Jag tog det som ett exempel. Om jag hade velat diskutera höjda matpriser hade jag väl gjort det. Jag delar naturligtvis också statsrådets uppfattning att det viktigaste medlet mot barnfattigdomen är att se till att ha en aktiv arbetsmarknadspolitik för att minska arbetslösheten. Nu finns det ju flera fall där man till och med heltidsarbetar och ändå inte klarar ekonomin av olika skäl. Det andra exemplet som jag ville ta upp är medelklassfamiljen som kanske har ett handikappat barn som man måste vara hemma med ofta. Jag hade tidigare en debatt med socialministern om detta. Man betraktas inte som allvarligt sjuk, men plötsligt blir ekonomin sämre och sämre. Då kanske det är busskortet eller SL-kortet, om man bor i Stockholm, som man avstår från. Stockholmsregionen nämns i interpellationen. Man kan jämföra med Stockholms finanslandstingsråds kommentar när det gällde höjningen av SL-kortet. Han påstod att det kostar ett par chipspåsar i månaden. De här familjerna har inte ens råd med en chipspåse, ännu mindre med två chipspåsar. Då blir det lite komplicerat. Vad ska man avstå från? Det är bekymret. Som statsrådet säger är det inte vi i riksdagen och regeringen som fastställer priserna i kollektivtrafiken, men vi kan ge tydliga signaler. Det har man gjort förr från det här huset och från Regeringskansliet. Det kan vi fortsätta att göra om vi har en ambition att se till att man inte löser en fråga bara inom ett politikområde. Det är mycket som behöver göras för de här barnen på det sociala området och på skolområdet. Men det här är en utgift för familjen varje månad. Det är viktigt att se över vad man kan göra från transportpolitiskt håll. När man jobbar med transportpolitik kommer man plötsligt på att det inte bara handlar om betong, asfalt och plåt utan också om mjuka frågor. Man får väl säga att det här är en mjuk transportpolitisk fråga som är oerhört viktig för att familjer ska kunna leva ett någorlunda drägligt liv. Jag förstår att man inte kan säga till svensk kollektivtrafik att de måste rätta till detta. Vilka signaler skulle man kunna sända ut? Det här är trots allt ett problem.

Herr talman! Börje Vestlund tar upp en intressant fråga. Det är roligt att jobba med infrastruktur och transporter eftersom det berör människors vardagsliv och arbetsliv. De transportpolitiska målen handlar om att vi ska ha möjlighet till ökad tillväxt och effektivitet. Det finns också funktionsmål och hänsynsmål. Det handlar om tillgänglighet. Börje Vestlund nämnde personer som har någon form av funktionsnedsättning. Hur kan infrastruktur och transporter vara ett verktyg för att de ska kunna vara delaktiga i samhället? När det gäller barn och unga handlar det om hur de tar sig från dörr till dörr. Hur planerar vi gång- och cykelvägar? Det ligger i vår planprocess i dialog med kommuner och regioner. Det handlar om hur vägen till busshållplatsen ser ut. I planerandet av nya vägar och avfarter måste vi tänka på människors möjlighet att vara delaktiga. Det gäller också tågperronger med mera. Många regioner och landsting har inte bara reducerade priser, utan när en hel familj ska ut och resa betalar medföljande barn ingenting alls. Det är också ett sätt att uppmuntra. Inte minst ur trängsel- och miljöperspektiv behöver vi förmå fler att välja kollektivtrafiken. Den måste kännas trygg och säker. Det gäller därför att börja redan med de låga åldrarna. På så sätt kan man säga att vi sänder ut signalen att det ska hänga ihop från den yngsta till den äldsta. Man jobbar sedan lokalt och regionalt för att leverera verktygen. Man kan säkert göra mer. Genom de kontakter jag har känns det som om man har det perspektivet. Om vi ska ha påfyllnad av kollektivtrafikresenärer måste vi börja med barnen.

Herr talman! Jag delar i stort den uppfattningen. En viktig uppgift som egentligen inte har med den här interpellationen att göra är att se till att barn och handikappade kan använda kollektivtrafiken mycket mer. Det är en viktig uppgift för hela samhället. Det finns de som inte har råd att resa och som kanske får avbryta en fritidsaktivitet för att familjen inte har råd med kortet eller biljetterna i kollektivtrafiken. Därför måste vi fundera på om man inte ska sända ut signalen att priset är viktigt. Det är en viktig fråga tillsammans med allt annat. Allt har en prislapp. Statsrådet och jag skulle nog klara av att köpa ytterligare ett kort, kanske till och med två, i kollektivtrafiken. Men en höjning med en ynka tjugolapp kan för en del vara avgörande för om de har råd. Vi vet att det finns familjer som inte klarar av det. Det finns absolut inga marginaler. De kanske varje månad måste räkna på hur de ska ha råd att äta ordentlig mat ett par gånger i veckan. De familjerna är uteslutna här. Vilka drabbas mest av detta? Naturligtvis är det barnen. Har vi råd med det, statsrådet? Måste inte barnen vara en huvudpart för oss? Det ansvaret måste regering och riksdag ta, oavsett vem som har ansvaret.

Herr talman! Jag vet att många kommunala företrädare och landstingsföreträdare ofta markerar självstyrelseprincipen. Å andra sidan, om staten för på dem någonting, brukar de hävda finansieringsprincipen. Detta brukar vara en ständig balansgång. Landstingen gör naturligtvis de överväganden som de måste göra. Bland annat därför har i stort sett alla landsting som har busskort valt att hälften - lite mer eller lite mindre - av kostnaden för månadskorten i kollektivtrafiken ska betalas gemensamt. Resten står den enskilde som köper kort för. Man brukar också kunna uppmuntra den som reser mycket att varje resa blir billigare, och man pekar särskilt ut att man har ett rabatterat pris för just barn och ungdomar. Det gör man utifrån perspektivet att människor ska kunna bära sina kostnader ungefär utifrån den förmåga som de har. Jag tror i alla fall att det är viktigt att ha med sig det perspektiv som Börje Vestlund här har tagit upp. Vad kan vi göra på varje område? Det är därför som skolan har haft en ganska aktiv debatt om huruvida man ska ha rätt eller inte att ta ut avgifter för sådant som går utöver det vanliga. Det har varit en del av det andra. Det som jag kan vara med och göra här gäller det hänsynsmål och det funktionsmål som vi har satt upp om att man ska ha möjlighet att ta sig fram tryggt och säkert oavsett vem man är.