Elitidrottens villkor under pandemin

Fru talman! Martin Kinnunen har frågat mig vad jag avser att göra för att idrotten under rådande pandemi ska få rättvisa villkor i förhållande till andra näringar för att bedriva sin verksamhet. Han har även frågat varför jag anser att det finns anledning att förändra fördelningen av stöden till idrotten så att förvärvande av spelarkontrakt blir en faktor.

Från den dag förordningen om förbud mot att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar trädde i kraft har jag haft en intensiv och konstruktiv dialog med företrädare för idrottsrörelsen och har lyssnat till hur pandemin och de införda restriktionerna drabbar idrotten. Under hela pandemin har det också varit viktigt för mig som idrottsminister att säkerställa att en dialog förs mellan idrottsrörelsen och Folkhälsomyndigheten.

Regeringen har under hösten arbetat för en mer hållbar och träffsäker reglering som möjliggör sammankomster och tillställningar samtidigt som risken för smittspridning kan begränsas på ett betryggande sätt. Som interpellanten vet gav regeringen den 14 oktober Folkhälsomyndigheten i uppdrag att löpande analysera behovet av, och förutsättningarna för, förändringar av förordningen om förbud mot att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.

För att stötta ansvariga aktörer att genomföra arrangemang och andra verksamheter så smittsäkert som möjligt har Folkhälsomyndigheten även fått i uppdrag att löpande se över befintliga, alternativt ta fram nya, allmänna råd eller rekommendationer för hur olika typer av arrangemang och andra verksamheter ska kunna genomföras på ett säkert sätt.

Efter en nära dialog med Folkhälsomyndigheten beslutade regeringen den 22 oktober att införa ytterligare undantag i förordningen om förbud mot att hålla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Undantaget gäller arrangemang med sittande publik, och med anledning av smittläget har det högsta antalet deltagare satts till 300.

Syftet med det extra krisstödet till idrotten är, precis som med det krisstöd som fördelades under våren, att mildra coronapandemins ekonomiska konsekvenser för idrottsverksamheter i hela landet, särskilt för barn och unga. Vi gör emellertid vissa förtydliganden för att stödet ska träffa idrotten så effektivt som möjligt, särskilt med hänsyn till de förutsättningar och utmaningar som redan finns i idrottsrörelsen.

Stödet ska hjälpa idrottsföreningar att överleva. Utöver krav på förlorade intäkter kan fördelningen av stödet också ta hänsyn till i vilken utsträckning föreningen har tagit del av andra stöd och till vilka behov som finns. Att köpa och sälja spelare är, om det sköts korrekt, en naturlig och oproblematisk del av de stora lagidrotternas elitverksamhet. Regeringen inför inget villkor mot att värva spelare. Däremot tydliggör vi att stödet ska utgå från behov. Att spendera stora summor eller dra på sig stora kostnader inför framtiden kan vara ett sätt att visa att man har mindre behov än andra föreningar som är nära att gå under.

Med det sagt är det dock i slutänden idrottsrörelsen som genom Riksidrottsförbundet och i dialog med specialidrottsförbunden tar fram detaljerade kriterier och avgör var pengarna hamnar.

Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret.

Covid-19 är ett lömskt virus, och saker förändras ständigt. Sedan jag ställde den här interpellationen har en del saker hänt. Regeringen har tagit bort begränsningen på 50 deltagare vid allmänna sammankomster och satt en ny gräns på 300, eftersom smittläget förbättrades.

Nu ska man också jobba mer med regionala rekommendationer. Det är en tydlig förändring av regeringens strategi sedan i våras. Jag ska försöka att inte gå in alltför mycket på själva smittskyddsfrågan, även om det blir svårt. Men det här är en förändring av den strategi som regeringen hade i våras, då man inte ville ha just regionala åtgärder.

Regeringen tog sedan själv initiativ till att mildra publikbegränsningen. Det talades först om 500. Beslutet landade på 300. Sedan dess har det kommit ett antal regionala beslut, vilket gör att 50-gränsen i princip har återinförts för de flesta.

Det är kanske inte aktuellt att stå här i talarstolen och plädera för mer publik på arenorna just nu. Men man måste kunna diskutera det här ur ett mer långsiktigt perspektiv. Vi kan mycket väl stå här om ett år och ha ungefär samma problem i samhället. Vi vet ju ingenting om hur det kommer att gå med vaccin och smittspridning framöver. Vi får helt enkelt ställa in oss på att smittläget kan fortsätta att vara problematiskt i åtskilliga månader, kanske år. Det kanske inte går att försvara att öppna upp för friare publikregler just nu. Men man måste kunna planera för bättre scenarier.

Man måste också kunna reflektera över de olika spelreglerna ute i samhället. Är det verkligen omöjligt att ha en mer konsekvent linje? När jag lämnar min son på knattefotboll uppmanas vi föräldrar att inte ens stå där och titta på. Min dotters dansträningar ställs in, liksom all tävlingsidrott för barn och unga och även vuxna amatörer.

Fru talman! Samtidigt kan jag gå ut på kvällarna och se hur människor festar på krogen. Där räcker det med eget ansvar. Där finns inga tydliga begränsningar av vilka verksamheter som får vara öppna eller inte. Man kan också se att när köket på krogen väl har stängt är det inte någon som tar det där egna ansvaret. Jag har inte gjort jättenoggranna undersökningar. Men min spontana bild är att folk inte följer rekommendationerna när de blir för berusade. Det är inte särskilt överraskande. På gymmen går det att gruppträna som vanligt. Folk kan också fortsätta att trängas i tunnelbanan i rusningstrafik, för att inte tala om shoppingen som också pågår precis som vanligt.

Det är som att det är idrotten och den ideella sektorn som ska ta den hårdaste smällen. Där tillåts man egentligen inte ens att ta eget ansvar, utan där är det bara förbjudet. Hur reflekterar ministern över det här? Är det rimligt att det är just den ideella sektorn och barn och unga som ska ta mest ansvar?

Fru talman! Jag vill återkomma till huvudfrågan i interpellationen: publikbegränsningarna. Regeringen tog initiativ till att ändra begränsningarna efter att det hade varit en kampanj i medierna, framför allt från sådana som Jonas Gardell och mer finkulturella element. Det känns som att anpassningen också var för just teatrarna, för komikerna, för Jonas Gardell och inte för den populära elitidrotten. Var det en faktor som man tog in? Diskuterade man vilka villkor idrotten behöver?

Fru talman! Jag vill tacka Martin Kinnunen för frågan och för det engagemang som jag uppfattar att han har för elitidrottens och idrottsrörelsens förutsättningar under pandemin. Det är ett engagemang som jag delar. Jag tror att jag talar för såväl mig som stora delar av svenska folket och den här kammaren när jag säger att jag önskar att det var möjligt med större publik än i dag på våra arenor. Pandemin slår väldigt hårt, inte minst mot idrotten.

Vi kunde efter ett långt arbete fatta beslutet om undantag från ordningslagen för sittande publik med 300 deltagare. Jag har haft en nära dialog med idrotten under hela pandemin. I alla de samtalen har budskapet egentligen varit att man ser att det är en pandemi, och den ideella rörelsen är beredd att ta sitt ansvar vid behov och att i sina olika verksamheter ge rekommendationer. Man accepterar också att det kan bli tal om nedstängningar. Men man vill att det ska finnas en mer träffsäker reglering.

Jag har varit helt överens med idrottsrörelsen om det och har jobbat för att kunna ta det här steget. Man har också sagt att man hellre tar i alla fall ett steg, så att man kan komma igång och visa att man kan ta ansvaret som arrangör.

Vi skickade förslaget om undantag på remiss till Folkhälsomyndigheten. De föreslog att ett tak på 500 skulle sättas. Det sa de i början av september. Sedan bad Folkhälsomyndigheten oss under oktober att avvakta med beslutet. Jag önskar såklart att vi hade kunnat ta beslutet redan den 1 oktober, då intentionen var att fatta det. Men vi fick en uppmaning om att avvakta för att se vart smittan skulle ta vägen. I slutänden rekommenderade Folkhälsomyndigheten oss att sätta taket på 300.

Jag är glad att vi har det här undantaget. Även om regionerna nu på grund av smittläget tvingas backa från öppningen ligger det ändå där som ett grundundantag så att idrotten i de delar av landet där vi inte har en sådan smittspridning ges möjlighet att visa att man kan ta det här ansvaret. Jag är övertygad om att man kan det; man har noggranna planer för hur det kan göras.

När det gäller att kunna öppna för 300 är detta till gagn inte bara för vissa delar av kulturen. För stora delar av breddidrotten, barn- och ungdomsidrotten, damfotbollen och damishockeyn, till exempel, har det betydelse även med 300. Jag tror att alla har sagt till mig att det i alla fall är ett första steg.

Sedan är det klart att det på sikt, när det handlar om en stor arena, skulle finnas möjlighet att ta emot mer publik, med separata insläpp och direktiv för hur man tar sig till arenan och hur in- och utsläpp ska hanteras. Men bedömningen har varit att det inte har varit möjligt att fatta beslut om undantag baserat på procent kopplat till ordningslagen. Det är en straffrättslig lag, och det måste vara tydligt och klart vad som gäller. Man kan drabbas av både böter och i förlängningen fängelse om man bryter mot den. Polisen måste kunna kontrollera detta. För det behövs det en ny pandemilag, och det arbetet är på gång.

Jag tycker att det är viktigt att vi inte sitter och inväntar detta utan, precis som Martin Kinnunen säger, ser vad vi kan göra och förbereder oss för ett scenario där det finns möjlighet att ta emot mer publik igen. Det längtar vi alla efter.

Vi har dels ett uppdrag till Folkhälsomyndigheten att regelbundet återkomma till oss med en bedömning av taket. Vi ska också titta på andra delar, till exempel motionsidrott utomhus. Och vi har inrättat ett publikråd så att vi regelbundet kan ha en dialog med idrottsrörelsen, kulturen och evenemangsbranschen om publikfrågorna.

Detta måste vi fortsätta med. Vi måste titta på vad som krävs här och nu med tanke på smittspridningen och absolut också på vad vi kan göra framåt när vi har ett annat läge. Då behövs det mer flexibla regler, och idrotten behöver bättre möjligheter att ta emot publik. Vi har tagit ett steg i den riktningen.

Fru talman! Tack, ministern - det var ett välkommet besked. Jag har inte tidigare uppfattat att ett mer flexibelt regelverk också ska utredas inom ramen för pandemilagstiftningen, som nu äntligen är på gång.

När jag tittar runt i Europa ser jag annorlunda, mer flexibla regelverk. Den senaste helgen kunde man till exempel i Tyskland spela fotboll med publik på upp till 20 procent av sittplatserna på arenan, om man hade godkända smittskyddsplaner och smittalen i regionen understeg en viss nivå. Detta är exempel på ett flexibelt regelverk som tar hänsyn till arenornas storlek och de regionala skillnader som finns. Det vore en väg framåt för Sverige också.

Även om det är välkommet att det nu utreds och tas fram en pandemilag, som möjligen skulle kunna anpassas efter dessa omständigheter, är det ändå beklagligt att det tar väldigt lång tid. Detta ska alltså vara klart i sommar - då har vi haft pandemin i över ett år om den fortfarande pågår. Jag tycker att det är värt att nämna att detta är beklagligt.

Fru talman! I min interpellation tog jag också upp det ekonomiska stödet till elitidrotten. Det var med anledning av ett inslag i Sveriges Radio, där man tog upp att klubbarna slösade pengar på dyra spelarkontrakt. I artikeln framställdes det som att Riksidrottsförbundet hade gått med på ett krav från regeringen att nu fördela pengarna annorlunda. Då är det också ett välkommet besked från ministern att regeringen inte har några tydliga direktiv för hur Riksidrottsförbundet och exempelvis fotbolls- eller hockeyförbundet ska fördela pengarna till klubbarna utan att det fortfarande är specialidrottsförbunden som avgör var pengarna gör bäst nytta, givet att pengarna givetvis ska kompensera för förlorade intäkter på grund av pandemin. Detta är ett välkommet besked.

Fru talman! Det är klart att det ur idrottens perspektiv är långt fram när man börjar tala om en ny pandemilag nästa sommar. Precis som Martin Kinnunen säger ska det utredas vad denna lag kan innebära. En lagstiftningsprocess tar tid. I grunden tänker jag att vi egentligen ska vara glada över att demokrati tar tid när man ska ta fram sådant här. Andra delar av pandemilagen handlar om ifall man kan begränsa andra verksamheter. Jag tycker också att det är viktigt att vi jobbar skyndsamt med detta, med respekt för att lagstiftningsprocessen behöver ha sin gång och att det behöver göras rättssäkert och korrekt.

Fram till dess ska vi, givet att smittläget möjliggör det såklart, fortsätta att se om man kan ta ytterligare steg kopplat till ordningslagen. När det gäller detta med en viss procent av arenan har bedömningen varit att det inte är möjligt utifrån den ordningslag vi har, som är kopplad till straffrätt. Här ser lagstiftningen väldigt olika ut i olika delar av världen. Det blir problematiskt. Jag kan också titta på lösningar i andra länder, men vi har att förhålla oss till den lagstiftning vi har och ska nu försöka göra det bästa av situationen.

Detta är ett skäl till att regeringen har anslagit stora, riktade stöd till idrotten - vi ser att idrotten har drabbats hårt av begränsningarna. Vi värdesätter vår idrottsrörelse, både breddverksamheten för barn och unga och, såklart, eliten.

Det är viktigt att säga i denna kammare - jag har sagt det även tidigare - att detta hänger ihop. Vi har en självständig idrottsrörelse i Sverige, som vi ska värna, där bredden och eliten hänger ihop, både verksamhetsmässigt och ekonomiskt. Ett elitlag i hockey kan vara motorn för hela barn- och ungdomsverksamheten i en region, både för den inspiration man känner som spelare när man har något att sikta mot och för att det finansierar en stor del av barn- och ungdomsverksamheten och också andra delar och grenar av föreningen.

Det är alltså väsentligt att vi gör vad vi kan för att så stora delar som möjligt av idrotten ska ta sig genom detta. Vi har i princip fördubblat det statliga stödet till idrotten i år. Det ordinarie stödet ligger på ungefär 2 miljarder, och nu har vi 1 ½ miljard i extra krisstöd i år.

Även korttidspermittering har varit väldigt viktigt för många, inte minst elitlag. Det kommer säkert att vara viktigt framåt också.

Riksidrottsförbundet kommer nu att göra en samlad analys av idrottsrörelsens ekonomiska behov både nästa och kommande år. Detta är ju tyvärr inte en sak som kommer att gå över från en dag till en annan, utan de ekonomiska konsekvenserna kommer att finnas kvar. Jag kommer att få denna rapport från Riksidrottsförbundet i början av nästa år för att vi ska kunna ta ett samlat grepp om de ekonomiska konsekvenserna.

Redan nu pågår en ansökningsomgång, och jag tror att det var i morse man kom med en rapport om hur många föreningar som har sökt den senaste omgång stöd som Riksidrottsförbundet har delat ut för tredje kvartalet. Det visar sig att huvuddelen av dem som har sökt är fotbollsföreningar. Även hockeyn och en hel del motionslopp har sökt.

Detta är också den bild jag får. Elitlagens ekonomiska behov kommer att bli mer och mer synliga. Som jag sa har vi inte skrivit något specifikt om värvningar, men vi har talat om att hänsyn kan tas till behov. Jag tycker att det är viktigt att det när den självständiga idrottsrörelsen ska fördela stöden - förlusterna är ju ändå mycket större - finns en möjlighet för Riksidrottsförbundet att utgå från behov. Detta får man diskutera ihop sig om med specialidrottsförbunden. Man har gjort det och angivit principer för detta.

Jag kommer självklart att följa hur detta fungerar, för det är viktigt för mig att pengarna går dit där de behövs som bäst för att säkra överlevnad för idrotten i hela vårt land.

Fru talman! Ministern talar om behov, och det är såklart positivt men också lite skrämmande ibland när politiker talar om företags eller föreningars behov. Det kan faktiskt vara så att föreningar och idrottsaktiebolag, som det också handlar om ibland, vet bättre än politikerna hur de ska använda sina medel.

Det kan också vara så att Riksidrottsförbundet känner att man har fått en signal från politiken utan att det finns ett skarpt beslut och kanske känner att man måste sjösätta detta, vilket sedan leder till att klubbarna och föreningarna begränsas på olika sätt.

Detta kanske inte är lämpligt, för det är svårt att sätta sig in i alla de olika scenarier som en elitidrottsklubb kan utsättas för. Det kan handla om ett befintligt spelarkontrakt som blir värdelöst om spelaren exempelvis är långtidsskadad och behöver ersättas. Man kanske har köpt jättedåliga spelarkontrakt och behöver investera i nya för att inte ramla ur och kanske gå i konkurs. Det är en tuff verksamhet som klubbarna befinner sig i.

Vad som är ett behov och vad som inte är det är svårt för utomstående att tycka till om. Lika lite vet svenska politiker om Volvo Lastvagnar bör använda omställningsstödet till att investera i en viss maskin eller i dyra eller billigare konsulter och så vidare.

Fru talman! Att man hänvisar fotbollssupportrar och klubbar till att lagstiftningen sätter käppar i hjulet när man själv sitter i regeringsställning och kan ändra på lagstiftningen känns kanske inte jättebra. Men även om det är sent är det bra att arbetet nu är på gång. Det kanske kan möjliggöra ett mer flexibelt hanterande av pandemin, så att idrottens villkor kan bli enklare.

Fru talman! Vi är väl medvetna om hur hårt pandemin och 50-gränsen har slagit mot svensk idrott. Vi är lika medvetna om att höjningen till 300 fortsatt kommer att vara bekymmersam för de stora publikidrotterna och motionsloppen. Nu ser vi dessutom hur pandemin tar fart igen, vilket får ytterligare konsekvenser. Att vi tog steget och höjde till 300 kommer dock att göra skillnad för en stor del av idrotten, om det finns möjlighet att ha det som en grund regionalt.

Precis som Martin Kinnunen säger finns det inga enkla lösningar; det är komplexa frågor. Jag värnar vår fristående idrottsrörelse, och vi ska inte detaljreglera stöden. Däremot - och här tror jag att idrottsrörelsen håller med mig - vill man ta ett ansvar, både för pandemin och för sin ekonomiska situation. Det vet jag att man också gör. Man ser över både intäkts- och kostnadsbilden.

Stödet från staten har under det här året varit väldigt betydelsefullt. Jag kommer att följa utvecklingen och ser framför mig att vi kommer att behöva fortsätta stötta idrottsrörelsen framöver för att man ska kunna ta sig igenom detta. Det gäller både bredd- och elitidrott, för de hänger nära ihop.

Folkhälsomyndigheten har nu fått ett tydligt uppdrag att löpande komma med underlag till oss om vad vi kan göra framöver, både om vad gällande lagstiftning möjliggör och om vad smittläget tillåter. Sedan behöver vi på sikt en ny lagstiftning.

Jag vill också säga att Riksidrottsförbundet har gjort ett bra jobb med att fördela stödet. Jag vet att man har haft en bred dialog om kriterierna där olika delar av idrottsrörelsen har varit med. Det är för mig riktigt att krisstöden också ska ta hänsyn till var behoven finns, utifrån hur idrottsrörelsen definierar det, för att vi inte ska tappa väsentliga och bärande delar av vår idrottsrörelse. Den ska vi värna framöver, både eliten och bredden.

Tack för en konstruktiv diskussion!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.