Effekter av neddragningar i offentlig service

Fru talman! Sylvia Lindgren har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att de neddragningar som görs inom den statliga förvaltningen inte ska påverka arbetslösheten. Jag har som arbetsmarknadsminister inte något samlat ansvar för omstruktureringar i den statliga förvaltningen. Inledningsvis vill jag emellertid gärna kort allmänt kommentera dessa. Svensk statsförvaltning ska vara rättssäker, effektiv och medborgarorienterad. Kring detta tror jag att vi kan vara eniga. Jag tror också att vi kan vara eniga om att det finns en hel del mer att göra på detta område. Regeringen har därför tagit initiativ bland annat till en översyn av den statliga förvaltningens uppgifter och organisation. När det gäller just de neddragningar inom Försäkringskassan som Sylvia Lindgren tar upp i sin interpellation, är de i huvudsak en följd av överväganden som gjorts inom ramen för myndighetens eget arbete för att effektivisera sin verksamhet. För mig som arbetsmarknadsminister är det naturligt att arbetsmarknaden är stadd i ständig omvandling. Det är ofrånkomligt i ljuset av globalisering, tekniska landvinningar och ekonomisk och social utveckling. Det är också något som vi i grunden måste bejaka och söka maximera nyttan av. Detta gäller i såväl offentlig som privat sektor. Samtidigt måste vi hantera de problem som kan följa i omvandlingens spår. Jag inser mycket väl att individer kan hamna i kläm när organisationer rationaliserar. Att statsanställda sägs upp behöver emellertid inte betyda att de blir arbetslösa. Under uppsägningstiden vidtas, inom ramen för det statliga trygghetsavtalet, en rad individinriktade åtgärder för att undvika arbetslöshet. Målet med trygghetssystemet är att så långt som möjligt skapa förutsättningar för att ingen anställd som sägs upp ska bli arbetslös. Jag vill gärna understryka att jag ser det som ett stort misslyckande varje gång en individ som kan och vill arbeta inte får möjlighet till det. Avgörande för att förhindra att människor hamnar i en sådan situation är vår förmåga att skapa förutsättningar för nya jobb och för nya och växande företag. Som Sylvia Lindgren säkert känner till gick alliansen till val på ett brett politiskt program med just denna inriktning. Programmet omfattar allt från skattesänkningar på arbete, över regelförenklingar för företag, till reformer av a-kassesystemet. En viktig del är också den omläggning av arbetsmarknadspolitiken som regeringen har påbörjat. Matchning och riktiga jobb ska stå i fokus. Resurser ska frigöras för dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Det behövs med andra ord en bred, samlad politik som spänner över olika politikområden och tar sikte på de grundläggande förutsättningarna för utbud och efterfrågan. Det är så vi tacklar arbetslösheten och utanförskapet, och det är så vi ger de många möjligheter till riktiga jobb.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka arbetsmarknadsministern för svaret, även om jag har en rad synpunkter på det. Dem tänker jag återkomma till. Inspirationen till interpellationen fick jag då jag såg ett tv-inslag där arbetsmarknadsministern medverkade och talade mycket varmt om jobben. Sven Otto Littorin sade något i stil med: Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är jobben, och det sista jag tänker på innan jag somnar på kvällen är jobben. Men, fru talman, detta tv-inslag visades i samma veva som det gick ut information om att Försäkringskassans nya ekonomiska läge innebär att man behöver minska antalet anställda med ungefär 1 400 personer. 440 personer berörs i den här regionen, alltså Stockholm. Det är väl ganska självklart att en så stor neddragning kommer att påverka verksamheten. Det är väl också ganska känt att kraven på de anställda i Försäkringskassan har ökat och kommer att öka, eftersom vi i större utsträckning kräver samordning med andra myndigheter, Skatteverket, Ams, kommunerna och så vidare just för att få fram jobben. Då är det väldigt viktigt att man fortsätter ha fokus på att Försäkringskassans personal ska vara en del i detta arbete för att se till att de som inte har arbete fortare ska komma in på arbetsmarknaden. Detta får mig att fundera: Tror verkligen statsrådet att denna kraftiga neddragning kan ske utan att servicen gentemot kunderna försämras? Tror inte ministern att en sådan här minskning märks i verksamheten? Man pratar gärna om att man ska ha en bred, samlad politik. Det måste väl ändå vara en del också av denna verksamhet? Detta med Försäkringskassan väckte mig eftersom det kom samtidigt med Sven Otto Littorins uttalande. Men vi ser en hel del neddragningar på myndigheter och verk om vi tittar i budgetpropositionen. Det gäller inte minst på Arbetsmiljöverkets och Arbetsmarknadsverkets områden. När det gäller Arbetsmarknadsverkets område talar Sven Otto Littorin i interpellationssvaret om att det behövs en omvandling, en ständig omvandling: "Det är något ofrånkomligt i ljuset av globalisering, tekniska landvinningar och ekonomisk och social utveckling." Men varför skär man då ned så drastiskt på Arbetsmarknadsverket och inte minst på programområdena? Programmen lär i stort sett vara uppbundna när det gäller intäkterna för 2008, och det slår hårt mot den omställning man pratar om. När ord och handling inte stämmer överens blir man förskräckt. Tyvärr kan jag ge flera sådana exempel. Vad är man ute efter när man skär ned så drastiskt på arbetsmarknadsprogrammen, och varför gör man detta mot Försäkringskassan samtidigt som man i andra sammanhang säger att verksamheten är så viktig? Det stämmer ju inte överens!

Fru talman! Som jag ser det handlar detta om två saker. Det ena är de arbetstillfällen som nu går förlorade. Det gäller dessutom personer som har väldigt viktiga arbetsuppgifter så det är inga meningslösa arbetsuppgifter som skärs bort. Det andra är vad detta får för effekter allmänt när det gäller sysselsättning och kampen mot utanförskapet, som var mycket av ett huvudnummer i valrörelsen. Jag tycker i och för sig att det är en viktig fråga att minska sjukskrivningar, förtidspensioneringar och arbetslöshet. Men där man nu skär ned - på Försäkringskassan, Arbetsmiljöverket och Arbetslivsinstitutet - har man just i uppgift att bryta utanförskapet. Försäkringskassan har ett mycket stort administrativt ansvar för att se till att folk får sin föräldraförsäkring och andra ersättningar i tid. Men man har nu fått större ansvarsuppgifter. Tidigare var det arbetsgivaren som hade rehabiliteringsansvaret när någon blev sjuk på en arbetsplats, men med den nya regeringen läggs det ansvaret på Försäkringskassan. Försäkringskassan hade redan tidigare ett ansvar, men nu får man ett tyngre ansvar i och med att arbetsgivarnas ansvar dras undan. Jag förstår inte hur man ska kunna utföra sina arbetsuppgifter med mindre personal samtidigt som man får tyngre arbetsuppgifter. Att människor får rehabilitering är helt avgörande för att utanförskapet ska brytas. Om man är sjuk och inte får rehabilitering är det näst intill omöjligt att komma tillbaka och bli frisk och börja arbeta igen. När det gäller Arbetsmiljöverket görs en väldigt drastisk nedskärning. Det rör sig om en tredjedel av budgeten som försvinner. Visst är det många som avgår med naturlig avgång för att de är nära pensionen, men det påverkar ändå verksamheten väldigt negativt. Man kan inte anställa nya och fylla luckorna. Redan nu har man det på Arbetsmiljöverket tufft med att inspektera alla arbetsplatser. Det finns mängder av dåliga arbetsmiljöer som är direkt ansvariga för utanförskap och utslagning. Där lider människor av dålig arbetsmiljö, arbetsgivaren gör inte tillräckligt, och till slut blir personer sjuka och förtidspensionerade. Då har vi fördjupat utanförskapet i stället för att minska det. Detta leder till både arbetslöshet och utslagning. Arbetslivsinstitutet är ett annat sådant område. Man slår sönder forskning som syftar till att förbättra arbetslivet och arbetsmiljön och därmed i en förlängning till att minska utslagningen. Dessutom handlar det om att ett antal tjänster försvinner. Människor med en otrolig kompetens förlorar sina jobb. Det finns ingen garanti för att de får utlopp för sin kompetens på annat sätt. Det jag tycker är allvarligt är alltså inte bara att konkreta arbetstillfällen går förlorade utan också att den verksamhet drabbas som handlar om att just minska utslagningen och om att föra människor tillbaka till ett friskt liv och ett liv i arbete. Det som krävs är inte bara arbetstillfällen, utan människor måste också kunna ta de jobb som finns. Är man sjuk kan man inte jobba. Då måste man ha rehabilitering. Sedan kan man även tala om utbildningar inom Arbetsmarknadsverkets ram och om hela det kit som nu behövs för att täcka upp inför den arbetskraftsbrist som aviseras. Jag ser alltså att det finns stora problem i sammanhanget och skulle gärna vilja ha svar på frågan om vad man kan göra för att minska de negativa effekterna här. Ni får gärna dra tillbaka besluten helt och hållet, men det kan vi kanske inte hoppas på i det här läget.

Fru talman! Jag instämmer i vad Sylvia och Hillevi hittills har sagt. Jag instämmer även i att svensk statsförvaltning ska vara rättssäker, effektiv och medborgarinriktad. Fru talman! I fredags var jag i Sundsvall. Där träffade jag några förtroendevalda inom Statstjänstemannaförbundet. Vad jag mötte där var en förtvivlan över det faktum att staten inte längre har en bra personalpolitik, en personalpolitik värd namnet. Vad man nu gör är att man lägger fram besparingskrav. Men det finns ingen konsekvensanalys. En sådan lyser med sin frånvaro när det gäller hur förändringen påverkar arbetsplatsen och arbetsmiljön, när det gäller belastningen på de anställda och när det gäller hur det här påverkar servicen gentemot medborgarna. En sådan analys saknas alltså. Detta i sig skrämmer bort en hel del av kompetensen i form av personal från myndigheterna. Det skapar oro. I slutändan innebär det här att de som är handlingskraftiga söker sig vidare till andra jobb. Är det regeringens målsättning att staten ska vara en attraktiv arbetsgivare, eller är det hela en fingervisning till övriga arbetsgivare om hur man ska sköta en omstrukturering? Fru talman! Jag får kanske som exempel ta min hemkommun Härnösand. Där försvinner länsarbetsnämnden och med den ungefär 25 arbetstillfällen samt Försäkringskassans länskontor. Också där handlar det om ungefär 25 arbetstillfällen. Vid Centrum för flexibelt lärande försvinner 15 arbetstillfällen. Vid Arbetsmiljöinspektionen försvinner 10 arbetstillfällen och vid länsstyrelsen 10 arbetstillfällen. Ungefär 80-100 kvalificerade arbetstillfällen försvinner i Härnösand. Det innebär stora kundförluster för den privata tjänstesektorn i Härnösand. När det gäller jobben är Härnösand tyvärr bara en droppe i det neddragningshav som nu drabbar Sverige i och med de här besluten. Jag behöver inte understryka det som redan sagts. Men min egentliga fråga är om personalen på statliga myndigheter i Sverige är värd en bra personalpolitik. Jag skulle vilja höra om arbetsmarknadsministern har ett svar på detta.

Fru talman! Det gläder mig att Sylvia Lindgren såg intervjun i fråga. Det är rätt. Jag tycker att min uppgift är att varje dag tänka på jobben. En annan sak som jag också försöker tänka på varje dag är den så kallade Beveridgekurvan. Det gäller då sambandet mellan vakansgraden i ekonomin och den totala arbetslösheten. Det illustrerar så att säga matchningsproblemet på arbetsmarknaden. Där har vi under en lång rad år rört oss utåt - från origo och utåt - vilket betyder att matchningen har fungerat allt sämre. Vår målsättning är att vi också i denna del ska röra oss inåt. Det betyder att vi både minskar arbetslösheten och ser till att vi inte har så många vakanser utan att vakanserna fylls genom att arbetslösa kommer i arbete. Detta är ett viktigt sätt att liksom illustrera att arbetsmarknadens funktionssätt är gott. Jag återkommer lite grann till det. När det gäller Försäkringskassan har vi ju inte ministerstyre i det här landet, utan myndigheterna har själva fattat de beslut som följer av regleringsbrev och annat. Jag kan bara konstatera att det belopp som Försäkringskassan äskat men inte fått uppgår till i storleksordningen 200 miljoner kronor. Det ska ställas i relation till den miljard som Försäkringskassan har fått för att frigöra prioriterade områden fram till år 2007 genom effektiviseringar till följd av förbättrade styrförutsättningar. Dessutom är det så att för att minska den ekonomiska belastningen på Försäkringskassan har regeringen beslutat att utöka anslagskrediten för Försäkringskassan med 6 procent. Det motsvarar 300 miljoner kronor - detta sagt för att få den saken klargjord. I övrigt är det när det gäller de diskussioner som vi tidigare hade här med Hillevi Larsson och Jasenko Omanovic bara att konstatera att min utgångspunkt inte är att myndigheter alltid är perfekta när de fått en viss påse pengar. Det finns alltid, och bör också finnas, ett omvandlingstryck i meningen att man ska fokusera på de kärnuppgifter man har. Jag håller med om att det finns en väldigt viktig uppgift som Försäkringskassan och Ams nu har gemensamt. Det är just att jobba med det som framför allt Hillevi Larsson belyser. Det gäller då dem som befunnit sig långt borta från arbetsmarknaden. Vi har nu haft försöksprojektet Pila, bland annat i Västerås - ett samarbetsprojekt mellan de båda myndigheterna. Jag välkomnar det och tycker att det är en viktig del av omprövningen av myndigheternas arbetsfunktion som jag hoppas kunna titta mycket mer noga på också framöver. Någonstans tycker jag att utgångspunkten är att den som så att säga befinner sig i det långa utanförskapet naturligtvis inte har lika lätt som vi som sitter här att leta rätt på information eller slussa sig mellan olika myndigheter. På något sätt är det vårt ansvar att försöka organisera myndigheterna på ett sådant sätt att den här personen möts både med värdighet och respekt och med hjälp för att så snabbt som möjligt kunna komma tillbaka i arbete. Där tror jag att vi i grunden är överens. Då gäller det att försöka hitta former för det på olika vis. Men det är inte riktigt samma sak, tycker jag, som att säga att bara för att det såg ut som det gjorde förra året är det därmed perfekt och klart och ska aldrig tittas på. Fokus ska alltså vara på kärnuppgifterna. I det arbetet - för att återkomma till den grundläggande interpellationen från Sylvia Lindgren - finns på det här området trygghetsavtalet och Trygghetsstiftelsen som ju kommer in under uppsägningstiden och som visar på ett väldigt gott resultat för den som riskerar att hamna utanför på grund av nämnda förutsättningar. I grunden är jag dock skeptisk till att ha en arbetsmarknadspolitik som så fort man omdefinierar, omprioriterar eller jobbar med organisationsutveckling innebär garanterad anställning hos staten. Så kan det heller inte vara. Sammantaget tror jag att regeringens ekonomiska politik och organisationsförbättringar för att se till att få myndigheterna att fungera bättre måste vägas ihop. Då ser man ett positivt resultat.

Fru talman! Om man tittar lite närmare på det här interpellationssvaret kan man väl, när det talas om de stora nedläggningar som det ändå blir med anledning av de indragningar som görs på de här områdena, fundera över det som i interpellationssvaret kallas för riktiga jobb. De här arbetena har i olika texter som vi har fått från Arbetsmarknadsdepartementet och ministern i mångt och mycket betraktats som byråkratiska jobb, och det är där man ska skära. Betraktar inte ministern dessa oerhört viktiga arbeten, som de ändå är, som riktiga jobb? Han säger också i svaret att programmet omfattar allt och pratar då om det som alliansen gick till val på, från skattesänkningar på arbete och regelförenklingar för företag till reformer av a-kassesystemet. A-kassesystemet, som har inneburit att flera har känt sig tvingade att lämna a-kassan, tycker jag känns väldigt bedrövligt. Den höjda fackföreningsavgiften, när man inte längre har skattesubventionen, tycker jag är jättebedrövlig. Att det blir fler otrygga anställningar tycker jag också är bedrövligt. Jag tycker också att det är bedrövligt att de gröna jobben har försvunnit och att plusjobben dras in, vilket kommer att diskuteras här senare i dag. Det kan låta som att jag tittar alldeles för mycket på tv, men det förekommer. Det var ett inslag i går där en ungdom berättade om sitt callcenterarbete. Hon jobbade som telefonförsäljare. Det sades att dessa arbetstillfällen hade ökat från 40 000 till 70 000. Lönen var provisionsbaserad. Det var många ungdomar som sökte och fick jobb. Men det var inte jobb som de kunde leva på; de var tvungna att ta ett arbete till. Man insåg ganska snart att det saknades kontroll över denna växande bransch. Är det någonting som oroar ministern? Även om det alltid finns folk som jobbar för lite pengar, måste väl målet vara fasta jobb på heltid, jobb som det går att leva på, jobb som går att vidareutveckla och framför allt jobb med kollektivavtal och därmed avtalsenliga löner. Jag försöker analysera vad ministern säger och vidtar för åtgärder när det gäller jobb och när han sedan talar om detta med riktiga jobb som en släng i interpellationssvaret. Vad menar arbetsmarknadsministern egentligen med riktiga jobb i det sammanhanget? Jag är övertygad om att de indragningar och nedskärningar som nu görs på bland annat Försäkringskassan, Arbetsmiljöverket, Arbetsmarknadsverket och också stadsdelsnämnderna i denna borgerligt styrda stad, där man också går åt den här typen av jobb, skapar en väldigt stor oro bland dem som jobbar där. Det sker på områden där välutbildad arbetskraft så väl behövs. Till syvende och sist påverkar det de enskilda individerna, eftersom det är för dem som det behövs en effektiv och bra service. Då kan man inte avvara så stora delar av personalen som alla dessa inskränkningar innebär.

Fru talman! Delar av det som har sagts kan jag hålla med om. Det är klart att vi behöver matchning, alltså att de arbetslösa får det stöd och den hjälp och utbildning som krävs för de nya jobben. Där kan jag i och för sig se en del brister i den förda politiken. Man når inte ända fram där eftersom de som är i behov av störst stöd hamnar utanför. Men bortsett från det låter det väldigt bra. Det låter också väldigt bra med omvandlingstryck. Det är klart att det går att nå effektiviseringsvinster inom myndigheter och att de kan göra saker bättre. Problemet är bara: Hur blir det automatiskt bättre av att man till exempel skär bort en tredjedel av Arbetsmiljöverkets budget? Ett av de största problemen som verket i dag har är just att hinna komma ut till alla arbetsplatser där det finns behov av inspektion. Det är inte heller alla som anmäler att det finns arbetsmiljöproblem. Därför är det helt avgörande att hinna vara ute på arbetsplatser och åtgärda arbetsmiljöbrister innan det är för sent. Det handlar om att hindra utslagning, att människor blir sjukskrivna och förtidspensionerade på grund av dålig arbetsmiljö. Men det är faktiskt också en säkerhetsfråga. Det kan handla om liv eller död. Det förekommer arbetsplatsolyckor där folk blir invalidiserade eller till och med dör. Detta kan faktiskt undanröjas med hjälp av Arbetsmiljöverkets insatser. De kan peka på de brister som finns och kräva att de åtgärdas. Det finns stora risker med att bara använda piskan och inte moroten. Det finns ju olika sätt att motivera folk, och här är det väldigt mycket piska. Risken är att det inte blir några större effektiviseringsvinster. Däremot får den kvarvarande personalen en ännu tyngre arbetsbörda och riskerar att själva bli sjukskrivna och gå in i väggen på grund av arbetsbördan. Jag hoppas verkligen att man tar de här frågorna på allvar, för detta kan få långtgående konsekvenser och i stället leda till ökat utanförskap.

Fru talman! Vi var inne på att Sveriges statsförvaltning ska vara rättssäker, effektiv och medborgarinriktad. Man säger att vi ska minska utanförskapet i landet och att det gäller att arbetsförmedlingen kan bli effektiv och satsar på utbildningar som är bra och som leder till jobb. Samtidigt som man säger det lägger man ned till exempel länsarbetsnämnderna. Länsarbetsnämnderna jobbar med att skaffa fram arbetsmarknadsutsikter, prognoser över vart tillväxten är på väg och var behoven finns. Detta görs väldigt noggrant och bra. Det är många som har använt sig av detta och inte bara länsarbetsnämnden själv. Det man gör är att man lägger ned länsarbetsnämnden och därmed skapar en oro. Vem ska göra det här jobbet? Hur ska man satsa på bra utbildning när man nu dessutom sänker anslaget och gör försämringar? Det blir färre och färre arbetsmarknadsutbildningar. Träffsäkerheten måste vara mycket bättre än tidigare. Vad händer då? Jo, nu lägger man ned länsarbetsnämnderna. Vem kommer att ta över deras arbetsuppgift? För att göra ett sådant jobb krävs väldigt kvalificerad arbetskraft. Den kommer inte att sitta och vänta på någon proposition som kommer, en vårproposition eller en höstproposition, utan den kommer att försöka se om sitt hus. Vem gör vi tjänsten då? Jag hoppas att ministern har tid att svara på min förra fråga.

Fru talman! Matchning och riktiga jobb ska stå i fokus. Riktiga jobb är, som jag ser det, fasta anställningar och inte tillfälliga tvåårsplusjobb där inte LAS gäller, för att bara ta ett exempel. Jag tycker att arbetsförmedlingen ska ägna sig åt att förmedla arbete och inte förmedla ledighet, som friåret utgör. Det var bara ett förtydligande. Jag såg också inslaget om jobben i callcenterbranschen, och man blir ju bekymrad. Det är därför som jag också har ställt mig väldigt starkt bakom den svenska kollektivavtalsmodellen. Jag tror nämligen att det är det mest effektiva sättet att nå just det som jag tror att vi kan vara överens om att vi vill nå. Samtidigt måste jag påpeka att det finns skyddslagar både när det gäller anställningstrygghet och när det gäller arbetsmiljöfrågor och annat. Att inte betala ut överenskomna löner, som det enligt inslaget fanns kontrakt på, är ju rent avtalsbrott och måste kunna beivras på olika vis. När det gäller länsarbetsnämnderna vill jag bara påpeka att vad vi gör är samma förändring som man gjorde på försäkringskasseområdet för några år sedan, det vill säga att länsarbetsnämnderna inte längre är myndigheter direkt under regeringen. Från den 1 januari nästa år säger vi åt arbetsförmedlingen, om vi nu kallar det som ersätter Ams och länsarbetsnämnderna för det, att de har mandat att organisera sitt arbete på bästa sätt för att nå det övergripande resultatet. Jag har konstaterat att både Mona Sahlin i sin lördagsintervju och Wanja Lundby-Wedin har varit åtminstone försiktigt positiva till just den förändringen. Det är ju inte så att vi lägger ned och tar bort tjänsterna, utan det är snarare så att vi skapar en myndighetsstruktur som är bättre anpassad till den målsättning som vi tycker är rimlig att ha. Sedan pratas det om att vi nu riskerar att späda på utanförskapet. Jag delar inte alls den uppfattningen av det enkla skälet att vi nu såg nya siffror från Ams som kom bara för en vecka sedan. 75 000 lediga jobb anmälda - det är den högsta siffran sedan man började mäta 1970. Stockholms Handelskammare pratar om 50 000 nya jobb i Stockholm bara i år, och flera hundra tusen jobb netto under åren som kommer är det som ligger i prognoserna. Det är klart att det är en positiv utveckling som vi naturligtvis ska se till att underlätta genom att ytterligare sänka trösklarna för dem som nu befinner sig utanför att ta sig in. För min del finns det två delar i detta. Först är det den reguljära matchningsfunktionen, där fokus måste ligga på arbetsförmedlingens kärnverksamhet: att förmedla arbeten. Det kommer naturligtvis framför allt dem till del som står närmast arbetsmarknaden. Men sedan har vi den fråga som är grundfrågan i det som Hillevi Larsson tar upp, nämligen de som verkligen befinner sig långt borta, förtidspensionärer som vill arbeta. Jag träffade på en kille som heter Leif, som är i ett projekt som heter Open up i Kista. Han har varit förtidspensionär i 14 år och vill inget hellre än att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Men där uppstår ju problemet att han inte kan skriva in sig på arbetsförmedlingen eftersom han är förtidspensionär. Att försöka hitta sätt att jobba med Leif och andra som vill tillbaka till arbetsmarknaden, att underlätta det på olika vis, tycker jag är en oerhört väsentlig uppgift som jag gärna vill se att vi jobbar mer med, såväl försäkringskassa som arbetsförmedling och andra som jobbar med den här typen av frågor. Det är intressant att se att man i Norge nu har infört den här NAV-reformen från den 1 januari. Där har man rent organisatoriskt och praktiskt slagit ihop försäkringskassa och arbetsförmedling, och dessutom i många fall lagt ut det på entreprenad i de norska kommunerna. Där tror jag att det finns en del intressanta lärdomar. Jag var i Kanada förra veckan och tittade på något som heter Service Canada. Det är ett slags medborgarkontor inom vilka man har inrymt arbetsförmedling, försäkringskassa och a-kassa. Man kan också söka pass och en del andra tillstånd. Det finns rätt många internationella lärdomar just i den här delen som jag tycker är jätteintressanta. Då har vi möjligen kommit lite utanför Sylvia Lindgrens ursprungliga interpellation men jag tyckte ändå att det var viktigt att få säga det.

Fru talman! Det är ju ändå på det viset att samtidigt som myndigheten, i det här fallet Försäkringskassan, är inne i ett starkt förändringsarbete och i en period då man försöker bli mer effektiv och serviceinriktad har budgetramarna skurits ned ytterligare. Det är det vi protesterar mot, för man kan inte lägga på hur mycket som helst på verksamheten och personalen. Jag tror på personalen, och jag tror att det är nödvändigt att vi också uttalar att vi har förtroende för dem som ska jobba runt dessa frågor. När det sedan över huvud taget gäller alla de här myndigheterna, som man kan uttrycka sig som att det är en klappjakt på, är det ingen tvekan om att det är en syn på det arbete som de utför från den nya regeringens sida som man känner att man inte har förtroende för. Lägg därtill det här med omställningen när vi pratade om arbetsmarknadsåtgärder. Det gäller komvux som också är en viktig del av detta. Det gäller Kompetensstegen för de offentliganställda, att orka mer för att kunna hjälpa till att ta hand om inte minst de äldre inom sjukvård och omsorg. Det är också verksamheter som man drar ned på. Jag tycker också att det är positivt att vi får fler arbetstillfällen i Sverige. Det kan ju Ams faktiskt i statistik påvisa. Det är positivt. Men i nästa andetag, med andra armen, andra handen, ser man till att ta bort och försämra arbetsmiljöarbetet när man får fler jobb. Det är för mig en gåta hur detta går ihop. Jag tycker att det är bra att man jagar de dåliga, otrygga jobben. Men se till att de andra jobben finns kvar och vidareutvecklas! Då tror jag också att det, i arbetsmarknadsministerns tankevärld, finns större möjligheter att sova gott om nätterna.

Fru talman! Nej, Sylvia Lindgren, jag har allt förtroende för myndigheterna och de enskilda medarbetarna på myndigheterna. Men det förhindrar inte det faktum att man ibland också behöver se över sin organisationsstruktur och fundera lite grann. Nu har det gått något år sedan man införde enhetsmyndigheten Försäkringskassan på samma sätt som vi nu försöker gå vidare med Arbetsmarknadsverket, alltså slå ihop länsorganisationen med den centrala organisationen. Det är klart att det behövs en del översyn av detta. Men jag kan återigen bara konstatera att Försäkringskassan äskade 200 miljoner kronor som man inte fick. Men samtidig fick man 300 miljoner kronor i förhöjd anslagskredit. Det blir lite svårt, tycker jag, att ta den här diskussionen exakt på det sätt som Sylvia Lindgren gör. I grund och botten handlar det om att vi ska ha effektiva myndigheter. De ska ha tydliga mål, och de ska ha en budget för att kunna verkställa dessa. Vi kommer alltid, tror jag, att ha lite olika syn på exakt hur mycket det ska vara i de här budgetramarna. Samtidigt är det så att om det händer, som det ju har gjort i Försäkringskassans fall, att myndigheten har beslutat sig för en del neddragningar och omprioriteringar ska vi naturligtvis se till att vi gör vad vi kan för att den enskilda person som riskerar att bli arbetslös har ett lätt sätt, så lätt det nu går, att försöka ta sig vidare till ett annat jobb. Jag har träffat både Trygghetsstiftelsen och trygghetsråden och tycker att de gör ett väldigt bra arbete i just den övergången. Skulle jag vända på resonemanget skulle det bli så här: Vi kan tyvärr inte göra några som helst förändringar i myndighetsstrukturen som innebär något annat än mer pengar hela tiden. Det tycker jag inte heller är riktigt rimligt som utgångspunkt.