Herr talman! Josef Fransson har frågat mig om jag anser att det är rimligt att gränsdragningen för vad som får och inte får sägas i den politiska debatten läggs ut på entreprenad till privata företag och därigenom frikopplas från vår nationella yttrandefrihetslagstiftning, eller om jag kommer att vidta några åtgärder.
Yttrandefriheten har en lång tradition och en stark ställning i Sverige och utgör en av demokratins hörnstenar. Det senaste årtiondets digitala utveckling har inneburit att de stora digitala plattformarna med användargenererat innehåll har blivit viktiga förmedlare av det fria ordet. Samtidigt som detta är en i grunden positiv utveckling som gett många fler möjligheten att komma till tals har den också medfört utmaningar, bland annat när det gäller spridningen av olagligt material på internet. Internet ska inte vara en frizon för brottslighet.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Sverige har därför länge arbetat aktivt för en balanserad reglering för tillhandahållare av förmedlingstjänster inom EU. Vi behöver en tydlig reglering i botten, som stävjar bland annat vissa former av terrorpropaganda, olaga hot, hets mot folkgrupp och sexuellt övergreppsmaterial, men företagen måste också ta eget ansvar eftersom allt aldrig kommer att gå att reglera i lag.
Det är regeringens ståndpunkt att tillhandahållare av förmedlingstjänster behöver ta ett större ansvar för att ta bort och hålla borta uppenbart olagligt innehåll. EU-kommissionen har nyligen presenterat ett förslag till förordning om en inre marknad för digitala tjänster, och det är välkommet att EU-kommissionen har lyssnat på den svenska linjen. Förslaget innebär bland annat att harmoniserade mekanismer för hantering av uppenbart olagligt innehåll införs. Förslaget innehåller däremot ingen grund för att bestämma vad som ska anses vara sådant innehåll. Detta bestäms enligt förslaget i nationell lagstiftning eller, i vissa fall, i EU-rätten.
Yttrandefrihet gäller dock för den enskilde gentemot det allmänna, och rätten att uttrycka en åsikt innebär således inte en skyldighet för enskilda aktörer att sprida den. De stora internetplattformarna är inte allmänna utan privata aktörer. Den enskildes användning av plattformarnas tjänster styrs av användarvillkor som den enskilde accepterat för att kunna nyttja tjänsten.
Enligt EU-kommissionens förslag kommer detta även fortsättningsvis att vara en fråga mellan plattformar och deras användare. Det är med andra ord en civilrättslig, avtalsrättslig fråga mellan den enskilde och plattformen. Med tanke på den centrala ställning företagen har för möjligheten att yttra sig på nätet är det självklart viktigt att både användarvillkor och arbetet med villkorens efterlevnad präglas av tydlighet och transparens.