Differentierade avgifter i arbetslöshetsförsäkringen

Herr talman! Patrik Björk har frågat mig om det är mitt ställningstagande att de differentierade avgifterna gett de effekter som regeringen eftersträvat och om jag avser att ta initiativ till att ta bort differentieringen av avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Syftet med att införa differentierade avgifter var att öka det försäkringsmässiga inslaget i arbetslöshetsförsäkringen. Därför fick försäkrade i arbetslöshetskassor med höga kostnader och hög risk för arbetslöshet en högre avgift än försäkrade i kassor med låg risk och låga kostnader. Syftet var också att synliggöra arbetslöshetens kostnader. På så sätt fick fackförbunden, arbetslöshetskassorna och medlemmarna, som på olika sätt kan bidra till att hålla nere kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen, anledning att faktiskt göra det. Det finns ännu inte någon forskning om effekterna av de differentierade avgifterna. Min uppfattning är ändå att de differentierade avgifterna har förbättrat förutsättningarna för en väl fungerande arbetsmarknad jämfört med det tidigare systemet där det inte fanns någon koppling mellan kostnader och avgifter. För närvarande har regeringen inte några planer på att förändra avgiftssystemet.

Herr talman! En av de bärande delarna i den nya arbetslöshetsförsäkring som den moderatledda regeringen drev igenom under förra mandatperioden var att avgifterna skulle vara tydligt differentierade. En anställd inom restaurangbranschen ska till exempel betala 430 kronor i månader medan en läkare kommer undan med 90 kronor. Denna stora skillnad, som av de flesta naturligtvis upplevs som orimlig och orättvis, var inte ett misstag utan en genomtänkt och önskad effekt av det nya avgiftssystem som den moderatledda majoriteten i riksdagen röstade igenom. Då ställde jag mina frågor till ministern om detta, nämligen om ministern avsåg att ta bort de här orättvisa avgifterna och om ministern trodde att det här hade haft den effekt som man eftersträvat. Svaret från ministern kan jag inte tolka på något annat sätt än att ministern i dag tycker att de här avgifterna ska vara kvar, vilket kan vara lite egendomligt eftersom ministern ganska nyligen, också i valrörelsen, svarade något helt annat när hon fick frågor på den här punkten. Då svarade ministern att hon tyckte att det inte verkade rimligt när hon fick frågor om att det var så stor skillnad mellan till exempel en akademiker och en medlem i Hotell och restaurangs a-kassa och att det är svårt att förklara varför en akademiker som är musiker ska ha mycket högre avgift än andra akademiker. Om något är svårt att förklara så att det blir förståeligt finns det skäl att se över reglerna. Så sade Hillevi Engström som arbetsmarknadsutskottets ordförande i valrörelsen. Nu säger Hillevi Engström något helt annat i det här svaret. Det tycker jag är värt att notera, och jag skulle gärna vilja att ministern själv funderade lite över vad det är som har fått ministern att ändra uppfattning från den uppfattning hon hade i valrörelsen som arbetsmarknadsutskottets ordförande till den uppfattning hon har nu som arbetsmarknadsminister. Det skulle vara spännande att höra om det. Sedan säger ministern att det inte finns någon forskning om effekterna av de differentierade avgifterna. Det kanske är en sanning med modifikation. Det kanske inte finns mycket forskning, för de har ju inte funnits så länge, men det finns faktiskt några rapporter om det här, där ekonomer har tittat på det. Bland annat i Ekonomisk debatt nr 6 2010, där Laura Hartman och Helena Svaleryd går igenom de här olika reformerna, konstaterar man: "Syftet med finansieringsreformen har varit att skapa en koppling mellan egenavgiften och arbetslösheten i en kassa." Man konstaterar också att det här bygger på flera viktiga förutsättningar och att det finns en stor överlappning mellan a-kassor och avtalsområden. Författarna skriver också att enligt deras bedömning är länken svag eftersom a-kassor och förhandlingsområden bara delvis motsvarar varandra. Man skriver: "Följaktligen bör man vänta sig ett . svagt samband mellan a-kassans finansiering och lönebildningen. Det finns heller inga empiriska studier av hur a-kassans finansiering påverkar lönebildning och sysselsättning, vilket gör att man inte ska förvänta sig att just finansieringsreformen har någon större betydelse." Det här är den forskning som finns hittills. Det är inte mycket, men den finns, och den pekar i rakt motsatt riktning jämfört med regeringens politik och det som arbetsmarknaden står för. Jag har även en annan rapport här från sociologiska institutionen från Lunds universitet, där man sammanfattar sina resultat med detta: "Sammanfattningsvis förefaller de betydande skillnaderna i a-kasseavgifter mellan medlemmarna i olika fackförbund inte ha haft någon som helst påverkan på 2010 års avtalsrörelse. I flera fall åtföljdes höga a-kasseavgifter dessutom av lönehöjningar klart över genomsnittet." Tittar man alltså på den forskning som finns ser man att den pekar rakt emot den ståndpunkt som regeringen och arbetsmarknadsministern företräder, och det tycker jag är lite intressant. Sedan kommer ministern med en egen fundering, och jag vet inte hur forskningsbaserad den är, men det får ministern möjlighet att svara på i sitt inlägg. Hon säger: "Min uppfattning är ändå att de differentierade avgifterna har förbättrat förutsättningarna för en väl fungerande arbetsmarknad jämfört med det tidigare systemet." Då går ministern totalt emot de ekonomer som har tittat på det här, de som har studerat avtalsrörelsen. Ministern går emot Konjunkturinstitutets rapport om lönebildning där man konstaterar precis det motsatta: Det har ingen betydelse. Kan ministern förklara varför det är så viktigt att ha någonting som är orimligt, orättvist och inte ens ger det ministern vill ha?

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Patrik Björck för en viktig interpellation. Precis som Patrik Björck var inne på gav Hillevi Engström innan hon blev minister ett väldigt bra svar när hon talade om att det här är omöjligt att svara på. Det här är orimligt, och det går inte att förklara. Det är också väldigt svårt för alla inblandade att förklara de här skillnaderna. Herr talman! Dyr a-kassa och otrygghet vid arbetslöshet har skapats under fyra borgerliga år. Den borgerliga alliansen har tvingat ut en halv miljon människor ur a-kassan. Hot om fattigdom skapar på sikt otrygga låglönejobb med dåliga villkor. Herr talman! Fattiga arbetare ger inte fler jobb. När det gäller arbetslösheten tycks den gamla borgerliga regeringen ha levt med föreställningen att arbetslösa själva har valt att bli arbetslösa och har för låg arbetsvilja. Det kommer att bli väldigt intressant att se om det arbetssättet kommer att fortsätta nu med en ny borgerlig regering och en ny minister. Som politiker får man ofta frågor, och jag brukar ideligen försöka besvara dem. Speciellt en fråga är hur det kommer sig att två arbetslösa i samma företag har två olika a-kasseavgifter. Jag vill be statsrådet förklara för mig varför två arbetslösa grannar som jobbat vid samma företag först har straffats med sämre a-kassa och sedan har fått höjd skatt. När man diskuterar vid köksbordet kommer man nu också på att det skiljer 320 kronor i månaden på a-kasseavgifterna. Det här är helt oförståeligt för de allra flesta. Hur det här systemet skulle kunna leda till fler jobb har regeringen hittills inte alls kunnat svara på. I valrörelsen fick vi i stället svaret på frågan. Först Jan Björklund och sedan även statsminister Fredrik Reinfeldt var väldigt tydliga i två olika intervjuer med att huvudsyftet med reformen är att pressa ned lönerna. Herr talman! Moderaterna tycks återigen tro att fler jobb skapas genom att lönerna sänks. Tanken är tydligen att sänkt skatt för oss som har ett arbete successivt överförs till arbetsgivarna genom att löntagarna kräver mindre löneökningar. På samma sätt är det med a-kassan. Den lägre ersättningen tvingar på sikt arbetslösa att acceptera ett nytt jobb till dålig lön. Detta nya moderata system är ingenting annat än ett allvarligt insteg i parternas långsiktiga arbete med lönebildningen. A-kassan har traditionellt finansierats via den så kallade arbetsgivaravgiften. Den del i arbetsgivaravgiften som handhar a-kassan har över tid genererat stora överskott. På så vis finns det inga ekonomiska motiv i finansieringen av a-kassan. Jag menar att det enbart är av ideologiska skäl som regeringen valt att införa skillnaderna i a-kasseavgiften. Jag hoppas att statsrådet vill börja sitt viktiga arbete med att ge alla arbetslösa rättvisa och förståeliga förutsättningar i kampen att få ett nytt arbete. Det inkluderar att alla betalar samma a-kasseavgift.

Herr talman! I kammaren finns två tydliga alternativ. Det finns Alliansen, som sätter jobben först och satsar på att människor ska vara anställningsbara, som satsar stora resurser på utbildning, på att det ska löna sig mer att jobba. Vi har genomfört flera jobbskatteavdrag som gjort att de allra flesta fått mellan 1 000 och 1 500 kronor mer kvar i plånboken när skatten är betald. Det har lett till stor frihet och möjlighet att mer bestämma över sin egen ekonomi. Sedan finns det de som satsar mer pengar i budgeten på att höja ersättningarna till dem som inte arbetar, som satsar miljarder på att höja a-kasseersättningarna och ändra systemet. Vi ska ha en bra arbetslöshetsförsäkring, och den ska bli ännu bättre. Jag ser fram emot de förslag som kommer i den utredning som för närvarande pågår. När det gäller de differentierade avgifterna står regeringen i nuläget fast vid att de kommer att finnas kvar. Det ska vara en försäkringsmässighet även i arbetslöshetsförsäkringen, för det är fråga om just en försäkring. Grunderna i en försäkring innebär att man har en premie som sätts i förhållande till den risk man löper att drabbas av skada eller, i det här fallet, av arbetslöshet. De signaler jag har fått från arbetsmarknadens parter och det jag sett av avtalsrörelsen är att man har varit ansvarsfull. Man har tagit ansvar. Den svenska modellen fungerar. Man är mån om att hålla arbetslösheten nere. Även om det inte finns någon stark koppling finns det ändå en länk mellan dessa två förhållanden. Därför tycker jag att det kan vara rimligt att ha en differentiering av avgifterna även i arbetslöshetsförsäkringen. Jag kommer att noga följa denna fråga. Jag kommer också att ha kontakt med parterna för att se hur utvecklingen blir på den svenska arbetsmarknaden i det avseendet.

Herr talman! Det finns ingen stark koppling mellan differentierade avgifter i arbetslöshetsförsäkringen och lönebildningen, säger arbetsmarknadsministern. Det torde vara dagens understatement. Jag skulle vilja påstå att det inte finns någon koppling alls. Jag har visat på att ekonomer som tittat på frågan motsäger arbetsmarknadsministern. Jag har visat på att en utredning om avtalsrörelsen från sociologiska institutionen i Lund visar samma sak. Man kan läsa Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport, som kom i dagarna, där det konstateras att det inte finns någon sådan koppling alls. När arbetsmarknadsministern säger att det inte finns någon stark koppling är det ett mycket märkligt sätt att uttrycka att kopplingen inte existerar. Arbetsmarknadsministern tror egentligen inte på en differentiering. Så sent som i valrörelsen talade hon fritt ur hjärtat och sade då att det var orimligt med en sådan skillnad mellan till exempel en hotellstäderska och en akademiker och att orimligheter som inte gick att förklara skulle man inte heller ha. Så sade arbetsministern när hon fortfarande var riksdagsledamot, innan hon blev minister. Arbetsmarknadsministern tror egentligen inte på en differentiering. Ekonomerna tror inte på den. Därför är min fråga: Varför har vi differentierade avgifter? Svaret är väl att regeringen är förblindad av sin teoretiska uppfattning om hur landet ska styras, och syftet med teorin är att man ska påverka lönebildningen - även om det inte fungerar. Man vill alltså att en hotellstäderska ska ha högre avgift för att hotellstäderskan tjänar för mycket, och man vill att akademikern ska ha lägre avgift för att akademikern tjänar för lite. Så måste det vara om man tror på den teorin. Arbetsmarknadsministern drog in helt andra saker i denna interpellationsdebatt genom att tala om jobbskatteavdrag. Det har inte med dessa frågor att göra. Man kan dock konstatera att syftet där naturligtvis är detsamma, och där har ju regeringen lyckats eftersom akademikern fått mycket högre jobbskatteavdrag än hotellstäderskan samtidigt som hotellstäderskan fått en högre avgift. Det återstår för arbetsmarknadsministern att på ett trovärdigt sätt förklara varför man har differentierade avgifter. Vi vet att socialdemokrater och moderater har olika uppfattningar i många frågor, framför allt i arbetsmarknadspolitiken. Ofta är de olika uppfattningarna lätta att förstå. Moderaterna vill driva in samhället på en väg där det är större skillnader mellan folk, där hotellstäderskans lön är mycket lägre än akademikerns, och de vill dessutom öka skillnaderna. Vi vill ha ett sammanhållet samhälle där löneskillnaderna minskar, där alla människor ska kunna leva på sin lön och därmed leva ett drägligt liv. Vi vet att skillnaden finns, och jag förstår att det teoretiska syftet med den differentierade avgiften var att nå just det målet. Men om avgiften inte tjänar sitt syfte, varför ska ni nödvändigtvis ha den kvar? Är ni så förblindade av era teorier att verkligheten inte spelar någon roll? Väljer ni alltid kartan före verkligheten? Struntar regeringen helt i fakta och forskning? I någon mening hade det faktiskt varit lättare att diskutera med arbetsmarknadsministern om denna åtgärd hade tjänat syftet att öka skillnaderna, men den gör ju inte ens det.

Herr talman! Det är bra att ministern är så tydlig i kammaren. Det finns två olika modeller i dag. Moderaterna talar inte längre om ett systemskifte. Man genomför ett systemskifte. Klyftorna ökar, omfördelningen minskar, fackföreningarna försvagas. Vi socialdemokrater ställer inte upp på den samhällssyn som säger att man antagligen måste ha massarbetslöshet eller orättvisa villkor, lägre löner eller försämrad trygghet. Vi känner ett Sverige som kan mycket bättre än så, men då krävs att politiken vänds rätt. Regeringen har infört differentierade avgifter i a-kassan. Mest betalar de som löper störst risk att bli arbetslösa, ofta de lägst avlönade. Därför betalar en kallskänka eller hotellstäderska drygt 400 kronor i a-kasseavgift medan en ingenjör eller läkare betalar 90 kronor. Det är djupt orättvist och en fördelningspolitik som vi inte ställer upp på. Den är svår att förklara, och dessutom ger den inte fler jobb. Vi måste också tänka på konkurrenskraften. Hur går det när vi nu ska locka in fler unga i lärlingsutbildningar, kanske till industrin? Kommer man att vilja söka sig till jobb där risken för att bli arbetslös eller skadad är högre och där även avgifterna är högre? Kommer man verkligen att göra det? Dessutom drabbas arbetslösas familjer indirekt av en orättfärdig a-kasseavgift.

Herr talman! Jag förstår att arbetsmarknadsministern avstår från den här debatten och inte vågar och vill ta den. När man varken kan försvara eller förklara sin politik backar man nämligen undan. När man varken kan försvara eller förklara sin politik sitter man kvar. När man varken kan försvara eller förklara sin politik står man inte upp för det medborgarna kan kräva. Denna kammare är till för att man ska försvara och förklara sin politik så att medborgarna ska kunna ta ställning till de olika politiska initiativ som finns i det här landet. Medborgarna ska kunna ta sitt demokratiska ansvar och veta vad det är de röstar på. Jag har ställt ett antal frågor till arbetsmarknadsministern. Det finns en stor osäkerhet när det gäller vad regeringen egentligen vill, vad regeringens politik egentligen syftar till och om regeringen ens själv förstår sin politik. Jag har fått svar här i kammaren i dag. Regeringen kan inte försvara och kan inte förklara sin egen politik. Det här är synnerligen anmärkningsvärt, och det är oerhört viktigt för svenska folket att få ta del av detta. Vi leds av en regering som har en arbetsmarknadspolitik som inte håller måttet. Vi kan se det i statistiken, och vi kan konstatera att man inte har lyckats med sin uppgift. Vi ser att regeringen i sina budgetprognoser själv konstaterar att den inte lyckas hantera arbetslösheten ens efter åtta år. Den lyckas inte under de fyra första åren. Man tror inte ens själv på sin egen politik, och man kan inte försvara den eller förklara den. I stället drar man sig ur debatten. Jag tycker att det är tråkigt, men jag tackar i alla fall.