Dialog mellan Justitiedepartementet och judiska församlingen i Malmö

Fru talman! Maryam Yazdanfar har frågat mig om jag har tagit initiativ till någon kontakt med judiska församlingen i Malmö. Hon har även frågat mig vilka åtgärder jag i så fall avser att vidta för att bistå den judiska församlingen i Malmö med hjälp. Frågorna är ställda mot bakgrund av det brev som Ilmar Reepalu skickat till mig. Alla människor i Sverige ska känna sig trygga, oavsett ursprung och trosuppfattning. Medborgarnas säkerhet och skyddet av egendom men också rätten att fritt utöva sin religion är en självklarhet i vårt land. Jag träffar i olika sammanhang representanter för trossamfunden. Vid flera tillfällen har jag diskuterat antisemitism och trygghet med olika företrädare för judiska organisationer och församlingar. Jag är därför informerad om situationen i Malmö. Däremot redovisar jag inte varje möte som jag har med olika företrädare. Det skulle leda fel. När det gäller säkerheten för trossamfunden i Sverige är detta i första hand en fråga för polisen. Jag vet att Polismyndigheten i Skåne har en pågående och nära dialog med den judiska församlingen i Malmö. Den information som jag har är att samtalet förs på ett konstruktivt sätt. Jag har därför svarat Ilmar Reepalu att jag i nuläget inte ser någon anledning att initiera en dialog i avsikt att utreda i vilken omfattning staten ekonomiskt kan biträda församlingen.

Fru talman! Tack för svaret, justitieministern! Jag ser positivt på att dialogen mellan judiska församlingen i Malmö och polismyndigheten sker på ett konstruktivt sätt enligt information till justitieministern. Jag hoppas också att justitieministern kommer att följa utvecklingen. Det låter som om hon har en tät kontakt med olika trossamfund i Sverige för att garantera att religionsfriheten efterföljs och att man kan vara garanterad säkerhet och skydd oavsett vilken religion man tillhör eller inte tillhör. I den förra debatten berättade Hans Wallmark om antisemitismens utbredning. Det finns också rad andra trosuppfattningar som är förföljda. Jag kan ta min egen bakgrund som exempel. Jag är icke-praktiserande muslim. Många med mig blir utsatta både för att de är muslimer och för att de inte praktiserar islam i den islamistiska riktning som några få människor i Sverige i dag bekänner sig till samtidigt som de försöker få andra muslimer att göra detsamma. Den dialogen är oerhört viktig. Religionsfriheten och rätten att inte bekänna sig till en religion är skyddad i lag, och staten har ett ansvar att skydda dessa. Som jag tidigare sade är grogrunden för hatbrott ett samhälle med ökande ekonomiska, sociala och etniska klyftor. Tyvärr har vi under de senaste åren sett att Sverige har glidit isär. De ekonomiska, sociala och etniska klyftorna har ökat. Därför är det operativa arbetet för att hela tiden ha en dialog mellan statliga myndigheter och de människor som blir utsatta för hatbrott viktigt. Men det är också viktigt att bekämpa grogrunden för detta, vilket jag försökte ta upp även i den tidigare debatten. Jag tror att det finns en hel del arbete som man kan genomföra för att komma till rätta med det. Jag tror att det handlar om ett klassiskt folkrörelsearbete. Jag var på en debatt mot rasism som Centrum mot rasism anordnade för några veckor sedan. De arbetar väldigt tydligt med att kartlägga hatbrott och hjälpa personer som har blivit utsatta för hatbrott. De vittnade till exempel om att de anslag som de tidigare har fått från statliga myndigheter har skurits ned. De har fått mindre i anslag. De har sämre ekonomiska möjligheter att arbeta med den här verksamheten. Det är den ena sidan av myntet. Den andra sidan av myntet handlar om de poliser som den borgerliga regeringen vurmar för. Jag tror att Beatrice Ask har slagit rekord i att berätta om sitt vallöfte på 20 000 poliser under den här mandatperioden. Det kan inte vara så att vi stannar vid 20 000 poliser. På något sätt måste vi identifiera vad de här poliserna ska arbeta med. Jag har till exempel fått en uppgift om att bara 38 procent av dessa är i yttre tjänst.

Fru talman! I den förra interpellationsdebatten om en hatbrottsenhet till Malmö tyckte ju socialdemokraten Maryam Yazdanfar att vi i Stockholm, riksdag och regering, ska besluta om polisorganisationen i Malmö. Den interpellationen byggde på ett brev som kommunstyrelsens ordförande i Malmö Ilmar Reepalu hade skrivit till Justitiedepartementet. Man kan ju fundera över varför Ilmar Reepalu skrev till Justitiedepartementet i stället för att vända sig till polisledningen i samma stad som han själv befinner sig i. Det kanske berodde på okunskap. Den här interpellationen bygger också på ett brev från Ilmar Reepalu till Justitiedepartementet. Man kan inte se detta på något annat sätt än som ett försök att ta bort fokus från sina egna klavertramp och uttalanden i Malmö. Man kan också konstatera att även det här brevet är felskickat. Varför skickar han det till Justitiedepartementet? För det är väl inte så att socialdemokraterna Ilmar Reepalu och Maryam Yazdanfar menar att riksdag och regering ska ge pengar till en enskild församling? Jag tror att det skulle bli väldigt märkligt. Jag är fullt medveten om att det handlar om väldigt stora pengar som judiska församlingen i Malmö har tvingats lägga ut för sin säkerhet. Det är mycket beklagansvärt och mycket tråkigt att det över huvud taget ska behövas. Självklart ska alla människor i det här landet få utöva sin religion på det sätt de vill utan att störas av andra människor som hatar och hotar dem för att de har en viss religion - eller väljer att inte utöva den på det sätt som andra tycker är rätt. Vad samhället ska bekosta är också en viktig diskussion. Vad ska polisen göra, i det här fallet polisen i Malmö, och vad ska den enskilda församlingen göra? Det kan dock inte handla om några centrala ad hoc-beslut, som här efterfrågas: att riksdag eller regering skulle gå in och säga att just i det här fallet ska staten betala pengar till den här församlingen. Det finns, vilket jag har god kännedom om, andra församlingar i landet, även inom andra trosinriktningar och religioner, som också lägger ut stora summor på att klara sin säkerhet, kanske med att ha väktare utanför sina lokaler vid vissa tillfällen. Detta måste alltså vara en bredare diskussion, och den diskussionen för jag gärna vidare. Men det här brevet från Ilmar Reepalu till Justitiedepartementet och det som interpellationen bygger på, att vi skulle fatta centrala ad hoc-beslut från Stockholm, känns bara som försök att flytta fokus från den viktiga diskussion det egentligen handlar om: Hur kan man i Malmö göra så att alla människor känner sig trygga och kan utöva den religion de vill?

Fru talman! Att vara fjärde person i detta meningsutbyte innebär förmånen att kunna skrapa upp lite grann av de tankemässiga rester som lämnats kvar av de övriga. Jag tänkte bara kommentera några av dem. Justitieministern fick epitetet rekordhållare i att berätta att man har uppfyllt vallöftet om 20 000 poliser senast 2010. Jag tycker att det är ett väldigt bra rekord. Jag hoppas i så fall, fru talman, att justitieministern kvarstår som rekordhållare i detta, för det är viktigt att berätta att vi har fler poliser i dag än vi hade tidigare. 2 500 nya poliser under drygt tre år med alliansstyre motsvarar ett önskemål och ett krav som finns inte bara i Malmö och i Skåne utan i hela landet. Fru talman! I den förra debatten nämnde jag hur många nya poliser det hade blivit mellan 2006 och augusti 2009 i bland annat Skåne: en ökning från 2 241 till 2 505. Då glömde jag att berätta att vi under 2010 räknar med ytterligare 170 nya poliser i Skåne.

Får jag erinra Hans Wallmark om att det nu handlar om dialog mellan Justitiedepartementet och judiska församlingen, inte om poliserna.

Fru talman! För att så mycket som möjligt hålla oss till ämnet: Det finns människor inom den judiska församlingen i Malmö som känner sig otrygga och oroade över attityder, hatbrott och den typen av verksamhet, och det är naturligtvis oerhört allvarligt. Men det finns också som Maryam Yazdanfar påpekar olika församlingar och olika religioner. Det är inte enbart den judiska församlingen i Malmö som av och till känner av problem. Det är skälet till att polisen har ett generellt ansvar att svara för tryggheten och måste arbeta på ett sådant sätt. Polisen i Skåne har en nära dialog med de judiska församlingarna. I praktiken innebär det att man lokalt har utsedda kontaktpersoner inom bland annat närpolisen som samverkar med företrädare för församlingarna och samordnar säkerheten på olika sätt. Också företrädare för de judiska församlingarnas säkerhetsorganisation är involverade i det arbetet. Kontaktpersonerna träffas regelbundet och stämmer av information, inte minst inför olika evenemang och annat - vi har ju haft en del tråkiga exempel i Malmö. Vid befarade eller inträffade antisemitiska incidenter finns det överenskommelser mellan Skånepolisen och de judiska församlingarna om samverkan. Detta har också utökats under 2009. Det finns rutiner och en fortlöpande kontakt. Det tycker jag är viktigt. Det är också viktigt att detta arbete fungerar på ett bra sätt, och det ser jag att det gör. Det är dock så, som också har sagts här, att det tar stora resurser för de judiska församlingarna med det säkerhetstänkande man anser sig behöva. Det är naturligtvis alltid ett bekymmer. Det är inte bara församlingen i Stockholm som har fått stöd. År 2007 gav regeringen 3 miljoner kronor till Judiska centralrådet att fördela för just arbetet med säkerhetsfrågor. Det var inte via Justitiedepartementet utan via Kulturdepartementet. Men generellt är säkerheten en fråga för polisen, och vi arbetar på ett decentraliserat sätt. Sedan är det naturligtvis väldigt roligt att få epitet som något slags rekordhållare i att berätta om vallöften. Skälet till det kanske är att alliansregeringen sätter en ära i att genomföra utlovade löften, och då vill man naturligtvis berätta om det. Det har ju inte varit så vanligt under tidigare mandatperioder, så det är klart att det kan kännas lite nytt. Vi har dock inte bara ökat antalet poliser, utan vi har också gett väldigt tydliga riktlinjer om att polisen ska arbeta nära medborgarna. Maryam Yazdanfar pekade på att det bara var en viss procent som arbetade i yttre tjänst. Jag är inte säker på siffran, men det har varit en period på tio år under tidigare styre där alltmer av polisarbetet har centraliserats. Man lade ned polisstationer. Vår ambition är att vända den utvecklingen. Nu öppnas det poliskontor runt om i Sverige. Nu får vi fler poliser som arbetar i yttre tjänst. En förutsättning för att kunna göra det är naturligtvis att vi har ökat volymen, men också att vi har den bestämda uppfattningen att polisarbete bäst bedrivs nära och i samverkan med de människor man ska serva.

Fru talman! Jag vänder mig först till Johan Linander: Varför Ilmar Reepalu skriver brev får du ringa honom och fråga. Eller du kanske springer på honom hemma i Malmö ibland. Anledningen till att jag tog upp den här frågan är att jag tycker att den är så oerhört viktig. Jag har personligen egna erfarenheter av att höra alltifrån glåpord till regelrätta . ja, jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. Jag tror att även om man inte känt diskrimineringen kan man ändå förstå den rent intellektuellt, men om man känt diskrimineringen in på bara skinnet, så att den känns i magen, hjärtat och huvudet samtidigt, då brinner man för dessa frågor. Det var därför jag tog upp det, inte för att Ilmar Reepalu skrev brev. Jag tycker att du har fel fokus i debatten, inte jag. När man känner diskrimineringen, när man sett vänner, bekanta och familj bli av med jobbet, bli utsatta för förföljelse och olika tillmälen på grund av tro, hårfärg, etnicitet, ja, kalla det vad du vill, då blir den här frågan mer än bara ord på ett papper. Till Hans Wallmark vill jag säga att mitt ifrågasättande av de 20 000 poliserna beror på att jag anser att vad polisen gör är en viktigare fråga än hur många de är. Vi kanske behöver 20 001 poliser. Då ska vi ha 20 001 poliser. Eller kanske behöver vi i stället 19 998 poliser. När jag får höra att en kompis som är polis får sitta häktesvakt i två månader tycker jag inte att det är ett bra polisarbete. Det kan någon annan göra. En annan polis får sitta i receptionen på polisstationen. Också det kan någon annan göra. När man hör från den ena polismyndigheten efter den andra att civila sägs upp och att dessa tjänster inte besätts av andra börjar man förstås fundera på vad de 20 000 poliserna betyder för medborgarna. Det jag är ute efter är att människan ska vara i centrum - människan före systemet. När det gäller värderingar och ledarskap menar jag att värderingar kan vi påverka från riksdagens talarstol, absolut, men ytterst sker det stora värderingsarbetet i form av klassiskt folkrörelsearbete. Jag har förstått att majoriteten i kulturutskottet för övrigt inte gillar ordet folkrörelsearbete. Jag tycker att det är något av det vackraste som kommit upp ur den svenska myllan. Centrum mot rasism har dock fått sina anslag nedskurna. Folkbildningsarbete innebär att människor kan träffas, utbilda sig tillsammans, växa som människor och bygga broar i samhället. Även de har fått minskade anslag. Det är kanske områden för kulturutskottet att jobba med om man vill påverka samhället värderingsmässigt. Justitieminister Beatrice Ask nämnde kontaktpersoner hos polisen i Malmö. Det gör mig trygg, och jag har förstått att det ibland går ut så att säga säkerhetspengar från Kulturdepartementet till olika församlingar. Om man ska vara helt ärlig är det tråkigt att det behövs, men det är bra att så sker. Ytterst är säkerheten ett statligt ansvar. Att vi skulle vara emot en decentralisering av polisen stämmer inte. Vi hade till exempel idén med kontaktpoliser på alla skolor i hela landet, något som Alliansen inte genomfört. Jag tror att även justitieministern kan se att vi har en syn på polisen som handlar om att de ska vara ute bland människorna, och just därför är vi oroliga över att antalet civilanställda minskar vid polismyndigheterna. Då kan polisen nämligen inte vara ute bland människorna.

Fru talman! Låt mig ge ett väldigt kort svar till Maryam Yazdanfar beträffande civilanställda inom polisen i Sverige. Det finns i dag många fler civilanställda inom polisen än 2006 när Socialdemokraterna hade regeringsmakten. Om det nu är så illa som Maryam Yazdanfar säger kan man fråga sig hur illa det då inte var när Socialdemokraterna styrde landet. I övrigt vill jag säga att jag uppskattar Maryam Yazdanfars stora engagemang i diskrimineringsfrågor, frågor om mänskliga rättigheter och så vidare. Det är när vi jobbar tillsammans över partigränserna och blockgränser som vi kan göra skillnad när det gäller dessa frågor. De får inte bli frågor där det politiska käbblet går före viljan att nå resultat. Jag är en trist, vit, heterosexuell, snart medelålders man - jag vill inte gärna vara det, men är väl tyvärr snart där - som inte blir diskriminerad, det kan jag ärligt säga. Jag kan kanske inte känna så som Maryam Yazdanfar beskriver, men jag tror att vi alla behövs i arbetet för att hindra hatet, hindra hotet, hindra diskrimineringen och för att se till att alla som lever i Sverige, och också i övriga världen, kan leva på det sätt man själv vill, där den personliga friheten att utforma sitt liv måste vara det viktigaste och där mänskliga rättigheter står över alltsammans.

Fru talman! Vi diskuterar den judiska församlingen och huruvida justitieministern ska föra en dialog med den eller inte. Det har diskuterats folkrörelser, folkbildning och polisarbete, alltsammans mycket intressant, fru talman, men det får vi diskutera vid ett annat tillfälle. Det är viktigt att ha ett bredare perspektiv på hur de judiska trosbekännarna uppfattar sig i Malmö. Där tror jag att den viktigaste frågan är - alldeles oavsett om justitieministern för dialog med den judiska församlingen i Malmö, Helsingborg, Stockholm eller någon annanstans - att det finns ett judehat i Sverige. Det är ibland delvis kopplat till andra konflikter. Vad gäller situationen i Malmö har det från politiskt håll till och med uttryckts önskemål om att man från den judiska församlingens sida skulle ta avstånd från vad som sägs vara Israels kränkningar av civilbefolkningen. I stället har man, sägs det, arrangerat en demonstration. Det är klart att det då blir fråga om en kollektivisering. Man ger en hel grupp personer en kollektiv egenskap. Det är inte unikt för judar. Det gäller även muslimer och kristna. Därför är det viktigt att ha den värderingspolitiska kompassen helt klar och tydlig för sig. Man måste se människorna, och man måste också se den typ av hat som finns, inklusive det judehat som finns. Att sedan föra dialog med olika trossamfund och religiösa inriktningar tycker jag i grunden att man ska göra, men att fastställa det från riksdagens talarstol till att gälla enskilda ministrar tror jag inte är det bästa sättet, utan jag tror att en god uppmaning är nog så verkningsfull.

Fru talman! Interpellationen handlar om ifall Justitiedepartementet behöver ha en dialog med den judiska församlingen i Malmö eller inte. Jag har redovisat hur jag ser på det, nämligen att det viktiga är det konsekventa och kontinuerliga arbete som polismyndigheten i Malmö gör tillsammans med den judiska församlingen. Jag har försökt att beskriva hur det ser ut. I en tidigare diskussion har jag också pekat på att det satsas på att utbilda hatbrottsutredare och görs insatser för att förbättra arbetet i den delen eftersom det hänger ihop. Bakgrunden till detta är den oro, den otrygghet och de brott som bland annat, såsom i detta fall, judar känner eller har blivit utsatta för, något som vi naturligtvis är mycket bekymrade över. Oavsett vem man är, varifrån man kommer, vad man tror och var man bor ska man i Sverige känna trygghet, veta att samhället ställer upp och försöker se till att rättskipningen fungerar samt att man får det stöd och den hjälp man behöver. För det ändamålet behöver vi ha en stark polis som arbetar metodiskt och professionellt med de frågor det handlar om. Vi behöver även ha rätt ordning på hur det sker. Där tror jag, som sagt, att det lokala arbetet är viktigt. Det finns anledning att redovisa detta på det sätt som jag försökt göra av det enkla skälet att det också är en del av folkbildningen. Jag delar Maryam Yazdanfars uppfattning att folkbildning är oerhört centralt, och jag sade inledningsvis i denna debatt att en orsak till konflikter mellan människor och olika grupper, även i Sverige, ofta är bristande kunskap eller osäkerhet om vad olika människor står för. Vägen till en bättre gemenskap är att man förstår varandra. Med förståelse och kunskap växer också respekten. Detta måste vi arbeta med, och då är det utanförskap som finns i många av våra större städer ett stort bekymmer för vissa grupper. Sedan har vi den specifika antisemitismen som dyker upp, och det finns också en del andra sådana aspekter som vi ska vara vaksamma på. Antisemitismen är gammal. Den tar sig speciella uttryck, finns över hela världen och utgör en mycket stor problematik. Tack vare ett energiskt arbete, bland annat via Levande historia, som också har varit uppe, har vi fått lite bättre kunskap än vi hade tidigare, tror jag. Låt mig som avslutning säga att det i dagarna pågår en otroligt viktig EU-konferens om romernas situation. Under andra världskriget dödades såväl judar som romer, homosexuella och andra grupper. Den romska minoritetsgruppen med ungefär 13 miljoner personer är den största i Europa och utsätts på ett konsekvent sätt för olika typer av hatbrott, förföljelser och fördomar. Jag är glad över att det finns ett växande intresse på den europeiska nivån för att ta itu med den här aspekten. Även den problematiken kan av och till dyka upp i Sverige, och därför anser jag att hatbrottsfrågorna är viktiga och att det är viktigt att polisen i Malmö, Skåne och hela Sverige har och utvecklar metodik och kompetens på detta område. Det är bra att Utvecklingscentrum Malmö på åklagarsidan har ett nationellt ansvar för att arbeta med dessa frågor. Tack för debatten!

Fru talman! Jag ska göra ett snabbt avslut. Det har kommit en hel del kritik från både Johan Linander och Hans Wallmark mot att jag har ställt de två interpellationerna. Ändå har de gladeligen varit med i debatten, vilket jag tycker är väldigt bra. Jag kan garantera justitieministern, Johan Linander och Hans Wallmark att så fort mängden hatbrott briserar i Sverige, oavsett om det handlar om attacker eller hot mot folk som bekänner sig till den judiska tron eller till andra trosinriktningar, tänker i alla fall jag vara med i debatten, för jag tycker att den är så viktig. Ett sätt att ignorera problemet är att säga att debatten inte behövs. Som sagt har vi i Sveriges riksdag inte bara ansvar för de pengar som myndigheterna får varje år för att göra sitt arbete. Vi har också ett värderingsansvar. Vi har ansvar för att föra upp diskussionen på dagordningen och statuera exempel för hur människors lika värde ska respekteras och hur vi ska kunna leva i Sverige sida vid sida med olika uppfattningar om andlighet och andra saker. Jag vill tacka justitieministern och meddebattörerna för en god debatt. Vi lär ses igen i samma ämne i kammaren - tyvärr, måste jag säga.