Det framtida ålfisket

God dag, fru talman! Runar Filper har frågat den tidigare landsbygdsministern om hon anser att en hel näringsgren ska gå i graven med de sista ålfiskarna eller om hon tänker tillse att överlåtelser av ålfisketillstånd kan möjliggöras. Vidare har Runar Filper frågat hur regeringen arbetar med att utveckla fler passager för ålen och andra fiskar vid svenska vattenkraftverk samt om hon har ambitionen att be regeringen se över hur Ålfondens finansiering kan förstärkas. Slutligen har Runar Filper frågat om hon har för avsikt att rädda ålen genom att ge länsstyrelserna uppdraget att reglera skarvbeståndet ytterligare. Arbetet inom regeringen, fru talman, är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Likt den tidigare landsbygdsministern vid flera tillfällen gjort vill jag också understryka att en rad åtgärder har vidtagits och pågår vad gäller ålförvaltningen i Sverige, inte minst i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1100/2007 av den 18 september 2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål. Den svenska genomförandeplanen för förvaltning av ål syftar till att påskynda processen med att successivt återuppbygga det europeiska ålbeståndet. Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för ålförvaltningen nationellt liksom för genomförandet av EU:s ålförvaltningsplan.

Ålens livscykel är komplex där varje individ genomgår ett antal olika livsstadier och en omfattande migration till och mellan olika vattenområden från födsel till uppväxt, könsmognad och lek. Regeringen anser att det är viktigt att genomföra åtgärder för att minska de mänskliga faktorer som påverkar dödlighet under alla stadier av ålens livscykel, vilket innefattar åtgärder för att öka utvandringen av ål till dess lekplats. Delar av ålens liv har i stor utsträckning blivit påverkade, bland annat på grund av dammar och vattenkraftverk.

Arbetet med att skapa fler passager för ålen har de senaste åren bland annat kunnat finansieras genom statligt stöd till lokala vattenvårdsprojekt, så kallade LOVA-projekt. Parallellt, fru talman, pågår genomförandet av den nationella planen för omprövning av vattenkraft, och regeringen har tydliggjort att Havs- och vattenmyndigheten ska använda 95 miljoner kronor till ett förstärkt arbete med vägledning, tillsyn, prövning och omprövning av vattenverksamheter, inklusive myndigheternas genomförande av lagstiftningen som innebär att vattenkraften ska förses med moderna miljövillkor på ett samordnat sätt med största möjliga nytta för vattenmiljön och för nationell effektiv tillgång till vattenkraftsel samt till restaurering och biologisk återställning. Av det angivna beloppet ska minst 70 miljoner kronor fördelas ut till länsstyrelserna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Naturvårdsverket har det övergripande nationella ansvaret för genomförandet av viltförvaltningspolitiken, däribland frågor som berör förvaltningen av skarvpopulationen. Viltförvaltningen är regionaliserad. Om det är motiverat kan länsstyrelsen i enlighet med gällande författningar besluta om skyddsjakt efter skarv, vilket i dag regelbundet sker vid flera länsstyrelser. Länsstyrelsen kan även med stöd av jaktförordningen (1987:905) besluta om rätt att göra ingrepp i fåglars bon eller helt enkelt förstöra fåglars ägg.

Fru talman! Den 6 maj 2021 beslutade dessutom regeringen att införa skyddsjakt efter storskarv på enskilds initiativ. Detta innebär att en enskild, under vissa förutsättningar, får bedriva skyddsjakt på skarv utan föregående myndighetsbeslut.

Fru talman! Jag tackar statsrådet Baylan för svaret.

Som sagt är det bara de som sedan tidigare har tillstånd att fiska ål som kan få tillstånd igen. I sötvatten finns det dock vissa områden som är undantagna. I Sverige ges inga nya tillstånd att fiska ål. Om du tidigare haft tillstånd för ålfiske kan du dock beviljas ett nytt. Med detta regelverk kommer ålfisket att dö ut så småningom. De svenska ålfiskarna kämpar starkt för sina traditioner.

Vad jag förstått är det under en 90-dagarsperiod som varje ålfiskare fritt får disponera fiskedagar över året, med undantag för november-januari då ålen är fredad. Sammanlagt får varje fiskare ta upp 8 ½ ton ål per år, siffror som väldigt få kommer upp i.

När man hör och läser debatten kan man konstatera att det råder delade meningar om varför ålbeståndet har minskat. Troligtvis rör det sig om flera olika faktorer, det får vi nog inse. De som blivit utpekade som några av de största bovarna är faktiskt ålfiskarna. Således har det länge varit tal om att förbjuda ålfiske i Östersjön.

År 2007 införde Sverige ett ålfiskeförbud, vilket innebar att bara etablerade yrkesfiskare fick dispens att fortsätta fiska. Följden blev att familjer som hade varit ålfiskare i generationer inte fick tillstånd att föra traditionen vidare. När etablerade ålfiskare inte vill eller kan mer får verksamheten inte lämnas över till nästa generation utan måste läggas ned. I dag finns bara fem sex ålfiskare kvar på Ålakusten, det vill säga nordöstra Skåne. Väldigt stora mängder ål dör faktiskt i vattenkraftsstationer. De fastnar i turbinerna, och de små ålarna klarar inte att ta sig upp för fisktrapporna och fastnar. Det är ett stort problem. Således är människors elkonsumtion en minst lika stor orsak till ålens vara eller inte vara och till att antalet har minskat som det har gjort. Enligt Världsnaturfonden i Finland är vattenkraft till och med ett betydligt större problem än vad fiske är.

Jag har läst att det sammanlagt dör runt 150 000 kilo ål i de svenska vattenkraftverken varje år jämfört med de drygt 280 000 kilo som fiskarna drar upp. När man läser om och följer debatten ser man att det också råder delade meningar om viljan att lösa denna problematik.

Hur ser statsrådet på möjligheten att intensifiera arbetet med att utveckla metoder som underlättar ålens vandring och överlevnad, alltså så att den kan komma förbi de här hindren och inte bli dödad i turbiner och så? Jag vet att man använder fångstburar vid vissa kraftverk och att de sedan flyttas nedströms. Sådana metoder skulle mycket väl kunna utvecklas och användas i större utsträckning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min första fråga här i debatten är alltså: Hur ser statsrådet på detta?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret och för debatten som är viktig!

Ålfisket är ett skånskt kulturarv. Längs den östra Skånekusten, den så kallade Ålakusten som sträcker sig från Åhus till Stenshuvud, präglas kustbilden av ålfisket. Ålfiskarna besitter oändliga kunskaper om ålen och kulturen kring den. Det kommer människor och företag från hela världen för att ta del av den månghundraåriga traditionen kring ålfisket. Det handlar om ålagillen, ålvandringar och festivaler, det vill säga besöksnäring. Fram till 2011 hade cirka 140 olika nationer besökt de skånska ålagillena tillsammans med svenska och skånska företag.

Enligt Havs- och vattenmyndigheten, HaV, uppgick det totala landningsvärdet 2018 till 23 miljoner kronor. Men då räknas inte betydelsen för turist- och besöksnäringen med, för den är mycket större.

I en uppdragsredovisning från HaV till regeringen anför HaV bland annat följande: De kulturella fiskesamhällena är en viktig aspekt att bevara då de för vidare kultur samt är en direkt källa för turism. Ålfisket och dess hamnar har ett stort värde och bidrar till ökad turism i olika kustkommuner, likt andra fisken längs andra kuststräckor. Ålfisket har således en stor påverkanseffekt på andra näringar i samma kommun eller region. Främst positiv påverkan har det på besöksnäringarnas största branscher såsom hotell, vandrarhem, campingar och restauranger, men man kan även tänka sig att dagligvaruhandeln påverkas positivt av turismflödet tack vare ålfisket. Besöksnäringen består både av inhemsk turism, det vill säga svenskar som reser inom Sverige, och av utländska turister. Man bör resonera kring huruvida dessa kustsamhällen och kulturella värden kvarstår om fisket efter ål inte finns kvar.

Ålarvet på Ålakusten är sedan 2015 också listat som ett nationellt immateriellt kulturarv enligt Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet. Det innebär en skyldighet för Sverige att tillse att kulturarvet förblir levande. Ålfisket längs Ålakusten är ett småskaligt, miljövänligt, hantverksmässigt och kustnära fiske. Det sker landnära med fasta redskap. Redskapen, hommorna, finns inte att köpa utan tillverkas av ålfiskaren, och konsten att bygga en homma förs vidare genom en muntlig tradition från generation till generation som kan härledas bakåt i tiden till medeltiden.

Fru talman! Ålbeståndet hotas av bland annat vattenkraft, miljögifter och predatorer som skarv och säl, som ministern har varit inne på, men också av det mindre kontrollerade fisket i Europa, speciellt Sydeuropa.

Det är av stor vikt att man på flera fronter arbetar för att ålbeståndet ska växa. Enligt en rapport från ICES, Internationella havsforskningsrådet, har invandringen av glasål till Europa ökat sedan 2011. Av januariavtalets punkt 39 framgår att ett frivilligt program för återköp av ålfiskerätter ska införas i Sverige i syfte att minska fisket av den utrotningshotade ålen. I juli 2019 fick Havs- och vattenmyndigheten, HaV, i uppdrag att i dialog med Jordbruksverket utreda hur ett frivilligt program för återköp av ålfiskerätter kan genomföras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Var finns det programmet i nuläget? Är det fortfarande aktuellt, och vad avser regeringen att göra för att bevara det hållbara ålfisket, för kulturhistoria, för besöksnäring och för ett hållbart ålfiske i Europa som helhet så att de här ålfiskarna kan fortsätta med ett viktigt kulturarv och en viktig näring i Sverige?

Fru talman! Jag vill tacka ledamöterna för engagemanget. Det här är ju, precis som vi har hört tidigare här från Runar Filper och Ann-Charlotte Hammar Johnsson, ett fiske med långa traditioner i vårt land. Men orsakerna till att vi är där vi är, som båda ledamöterna var inne på, är flera. Det handlar om miljögifter, och det handlar om andra typer av ingrepp i naturen. Vårt behov av ren el är ett sådant exempel, som Runar Filper ställde en fråga om och som jag ska återkomma till. Det handlar också om de predatorer vi pratade om.

Fru talman! Kontentan av detta, och det är det som vi måste ha för ögonen, är att rekryteringen av ål har minskat med 90-95 procent de senaste 45 åren. Det är själva grundproblemet. Det är mot den bakgrunden vi jobbar tillsammans med våra vänner i Europa inom Europeiska unionen för att göra vad vi kan för att se till att stabilisera läget så att beståndet kan öka och vi också kan se till att de här traditionerna och den här näringen - jag håller med Ann-Charlotte Hammar Johnsson om att det också är en del av besöksnäringen - kan både överleva och utvecklas över tid. Men då måste vi också vara säkra på att ålbeståndet börjar både stabiliseras och stärkas.

Fru talman! Runar Filper ställde en konkret fråga om hur jag ser på att intensifiera arbetet när det gäller vattenkraften. Jag har i allra högsta grad, i min roll som energiminister tidigare, jobbat med just detta.

Tillsammans med ett stort antal partier i Sveriges riksdag jobbade vi fram ett program som innebär att vi ska gå igenom hela vår vattenkraft och modernisera den och se till att vi kan använda den. Det är klart att det i många stycken är en välsignelse för vårt land att vi har tillgång till så pass mycket vattenel som vi har - både för att den är förnybar och naturligtvis också för att den passar väldigt väl ihop med många av de andra elslagen som just nu växer.

Det har handlat om att se till att minimera påverkan på miljön och faunan, alltså djuren. För det ändamålet, fru talman, skapades också en fond för att bekosta den här typen av insatser så att vi när det gäller både ålen och andra fiskeslag kan göra så gott det går, både i form av passager och med andra metoder, för att vi ska kunna kombinera den nödvändiga elproduktionen från vattenkraften med att också få ett starkare ålbestånd i vårt land.

Det arbetet pågår, fru talman. Det är naturligtvis alltid en bedömningsfråga, men jag tror att det över tid kommer att spela roll i det här arbetet med att stärka ålbeståndet i vårt land.

Ann-Charlotte Hammar Johnsson frågade om hur jag ser på hur hållbart det är. Jag tror inte att det finns något annat sätt än att jobba just med de andra europeiska länderna just av det skäl som jag redogjorde för, alltså att detta inte är något som något enskilt land förfogar över helt och hållet med tanke på hur ålen rör sig till exempel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag återkommer gärna till den diskussionen.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

Statsrådet nämner att 90-95 procent av ålen har försvunnit. Det är ett tragiskt faktum i sig. Det är vi alla överens om. Att ålen är på väg att försvinna skyller man gärna på ålfiskarna. Men som ni hör finns det andra minst lika stora bovar i sammanhanget.

Det är inte nog med det. Skarvarna är nu så många att de i vissa skärgårdsområden kan äta upp hela den årliga produktionen av fisk. Landets 250 000 skarvar konsumerar ungefär 25 miljoner kilo fisk per år. Forskaren Sven-Gunnar Lunneryd vid Sveriges lantbruksuniversitets kustlaboratorium i Lysekil har med hjälp av maganalyser visat att andelen ål i skarvens föda i vissa fall uppgår till 14 procent. Det är kanske inte konstigt att den efter kusten också kallas ålakråka. Den äter väldigt mycket ål. Det har också flera forskare vittnat om.

I den jämförelsen är den svenska räddningsplanen för den hotade ålen en marginell och försumbar insats. Skarven är inte hotad. Det är däremot många lokala bestånd av gädda, abborre, ål och öring. Det är de som behöver skydd.

Ålen har som vi vet minskat dramatiskt och anses vara akut hotad. Det är nog riktigt. Av den orsaken har fisket reducerats. Och i fiskeförhandlingar inom EU har Sverige pläderat för ett totalt ålfiskeförbud.

I detta perspektiv ska det noteras att skarvens konsumtion av ål faktiskt är i samma storleksordning som fiskets fångster. Ny forskning visar också att skarven äter minst lika mycket ål som människan fångar. Varje skjuten skarv är värd 2 500 kronor, sa forskaren Sven-Gunnar Lunneryd och hänvisade till vad det kostar att försöka hålla ålarna vid liv i landet. Om inte skarven har allvarlig inverkan på fiskbeståndet har inte heller människan det, sa han vidare.

Levande kust, skärgård och kulturarv hänger ihop, och det håller småföretagandet vid liv. Men det ödeläggs när en tillståndsinnehavare inte kan överlåta företaget som bedriver kustfiske och ålfiske. Dagens innehavare av ålfisketillstånd kan bli de sista svenska ålfiskarna, precis som jag skrev i interpellationen. I dag är nämligen tillståndet för att fiska ål personligt och ej överlåtbart. Det är en minst sagt märklig ordning, som är som gjord för att förinta ålfisket och dess stolta traditioner.

Har statsrådet som ambition att förenkla överlåtelse av ålfisketillstånd, så att de blir överförbara till personer som kan ta över företaget och så att de kan gå i arv till nästa generation? Det är ytterst viktigt.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

Det är intressant och bra att höra att det finns en ambition att vi ska kunna fortsätta med ålfiske i landet. I mitt förra inlägg tog jag upp att de viktiga delarna kulturhistoria och besöksnäring ska kunna finnas i symbios med ålfisket. Vi har också talat om vattenkraft, säl och skarv och att de åstadkommer större skada på ålbeståndet än ålfisket gör.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För vattenkraftens, sälens och skarvens fortlevnad krävs inte att ålen överlever. Det gör det däremot för ålfiskarna, som är beroende av dess fortlevnad. Därför är de små fiskerinäringarna måna om ålens fortlevnad, och de besitter ovärderliga kunskaper om ålen som behövs om vi ska kunna förstå och skydda den bättre. Fiskarna har dessutom själva tagit många initiativ för att stärka ålbeståndet. Genom Ålfonden, som statsrådet var inne på, finansierar de utsättning av glasål i Östersjön; de har hittills satt ut cirka 1 miljon ålyngel. De arbetar också inom Ålakademin för att uppnå bättre vattenkvalitet i Östersjön. Det är beundransvärt.

Är ålfiskeförbud förenligt med europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna? Konventionen medger en stat att genomföra lagstiftning för att reglera nyttjande av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse. Praxis visar att sådan lagstiftning kan användas för att skydda fiskbeståndet genom begränsande bestämmelser.

Det finns mycket att säga om detta. Jag hinner inte säga allt på den här korta tiden. Men med hänsyn till alla dessa delar, till att man kan ifrågasätta om det går att införa ett förbud och till att det finns en vilja att ha kvar ålbeståndet för att vi ska kunna fiska, vill jag precis som föregående talare veta om regeringen kommer att göra det möjligt med generationsskifte så att kulturarv och besöksnäring kan fortsätta i symbios med detta.

Fru talman! Jag tror inte att det är någon mening att försöka få det att framstå som att det skulle vara ålfiskarnas fel eller att ställa ålfiskarna mot alla de andra orsakerna till att vi är där vi är. Vi kan nog alla vara överens om att det handlar om såväl fisket som skarven och de ingrepp som vi har gjort i naturmiljön, till exempel för att producera elektricitet på ett rent och bra sätt. Som Ann-Charlotte Hammar Johnsson påpekar kan andra miljögifter ha påverkat detta. Vi kan likväl konstatera att situationen är allvarlig - en minskning med 90-95 procent på 45 år.

Det finns bara ett enda sätt att garantera ålfiske i vårt land framöver för att kunna bevara traditionerna och kunna utveckla näringen. Det är att det finns ål också i framtiden. Svaret på Runar Filpers fråga är alltså för min del ganska enkelt. Om vi kan säkra ett bestånd som också växer blir det mycket enklare att fiska. Om vi kan vara säkra på detta finns det inte heller i framtiden något behov av den typen av begränsningar.

I detta ingår naturligtvis också, vilket jag tyckte att jag sa i mitt inledande anförande, åtgärder för att begränsa skarvens påverkan på just ålbeståndet. Det handlar både om att länsstyrelserna kan besluta om den typen av skyddsjakt och om att regeringen den 6 maj i år tog beslut om att också den enskilde under vissa förutsättningar kan ta ett sådant initiativ. Målet och ambitionen är att minska skarvens påverkan.

Fru talman! Man kan sitta och peka på att det ena orsakar mer skada än det andra eller så kan man konstatera att vi är där vi är. Ja, vi vill ha ett starkt ålbestånd av många olika skäl. Ett av de bästa skälen är att det också möjliggör att den typen av traditioner och näringar kan överleva och vara hållbara över tid. Där är vi inte i dag. Även om vi i dag har lite olika roller som ledamöter och företrädare för regeringen tror jag att vi i grund och botten är överens om just den saken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack för svaren, statsrådet Baylan!

Ålfiskarna har skarvar, vattenkraftverk, restriktioner och generationsskiftesförbud att kämpa mot. Hotet om ett totalförbud för fiske av vuxna ålar finns också. Senast det röstades om det i EU var 2017.

Om ett totalförbud under ett antal år skulle röstas igenom riskerar kulturen att försvinna helt. Ålfiskarna skulle då börja försörja sig på annat, och vem skulle våga eller ens vilja eller kunna gå tillbaka till ålfiske när traditionen dör ut?

Vi måste därför levandegöra ålfisket. Vad tror statsrådet om att i EU verka för att få hela Ålakusten skyddad som ett immateriellt världsarv genom Unesco? Det skulle innebära att traditionen och kulturen skulle skyddas. Jag vet att det finns människor och organisationer som redan verkar för och hoppas på det. Min enkla fråga är hur man ser på att ta det med till EU.

Fru talman! Låt mig börja med att tacka både interpellanten och Ann-Charlotte Hammar Johnsson för en bra diskussion i en angelägen fråga.

Jag tror att vi i grunden är överens om att ifall vi också i framtiden ska kunna ha ett ålfiske krävs det att vi gör vårt yttersta, i form av insatser när det gäller att minimera vattenkraftens påverkan, skarvens påverkan och genom att arbeta för att se till att många av ålynglen överlever. Det är en ganska komplicerad livscykel de har framför sig i vattnet. Det i sin tur kan säkra en population som kan börja växa sig starkare. Då kan vi också vara helt säkra på att vi kan ha ett ålfiske framåt i tiden.

Jag tror att det i grund och botten är detta vi ska fokusera vårt arbete på med hjälp av de fonder som vi har inrättat. Det handlar om de förändringar som nu sker inom vattenkraften, till exempel när det gäller moderna miljökrav, men också naturligtvis de övriga fonder som exempelvis HaV har till sitt förfogande för att kunna göra det här.

Vi ska naturligtvis också fortsätta jobba tillsammans med Europeiska unionen. Som svar på Runar Filpers fråga utesluter jag inte några åtgärder som vi på fullaste allvar tror kan säkra upp ålbeståndet och därmed också i längden möjliggöra fiske på ett sätt som bidrar till och utvecklar kulturarvet och den besöksnäring som detta kan vara en del av.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.