Det andra amorteringskravet

Fru talman! Dennis Dioukarev har frågat mig om regeringen kommer att ta bort det andra amorteringskravet.

I november 2017 lämnade regeringen ett medgivande till Finansinspektionen att införa ett andra - så kallat förstärkt - amorteringskrav. Detta innebär att låntagare med bolån som överstiger 4,5 gånger årsinkomsten före skatt ska amortera 1 procent av bolånet per år, utöver det amorteringskrav som kan följa av lånets storlek i förhållande till bostadens värde. Det förstärkta amorteringskravet syftar till att motverka hög skuldsättning i förhållande till låntagarens inkomster och kompletterar det tidigare amorteringskravet som baseras på belåningsgrad. Som bakgrund är det värt att påminna om att vi under en följd av år har sett en växande andel hushåll med stigande skuldkvoter i Sverige. Både svenska och internationella bedömare som Internationella valutafonden, IMF, och EU hade påtalat riskerna med den ökande skuldsättningen. Tillsammans med redan låga räntor medförde detta en ökad risk för obalanser på kreditmarknaden, vilket skulle kunna hota stabiliteten i samhällsekonomin och på finansmarknaderna. Man såg också en direkt risk för att sårbara hushåll i en krissituation skulle minska sin konsumtion, och på så vis förstärka en konjunkturnedgång.

Det förstärkta amorteringskravet bidrar därför till ökad motståndskraft hos hushållen. Samtidigt ger amorteringsföreskrifterna bolåneföretagen möjligheter att tillfälligt ge hushållen undantag från kraven på att amortera vid en kraftig ekonomisk nedgång. Som vi nu har sett ger detta hushållen en större trygghet i att kunna hantera sina utgifter även om inkomsten skulle minska, och ett tillfälligt undantag kan frigöra konsumtionsutrymme. Regeringen välkomnar att Finansinspektionen genom allmänna råd har förtydligat hur möjligheten till undantag kan tillämpas i den allvarliga situation som uppstått till följd av spridningen av sjukdomen covid-19.

Regeringen anser att amorteringskraven har fungerat väl, och såväl internationella som nationella expertmyndigheter har bedömt att amorteringskraven varit väl motiverade och minskat riskerna förknippade med hushållens skuldsättning. Det är dock viktigt att utvärdera genomförda åtgärder, och vi har gett Finansinspektionen i uppdrag att under 2021 genomföra en samlad utvärdering av de genomförda makrotillsynsåtgärderna. I utvärderingen ingår att se vilka effekter åtgärderna har haft på hushållens skuldsättning och hur utvecklingen har påverkat riskerna kopplade till skuldsättningen. Utvärderingen ska slutredovisas senast den 30 juni 2021.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Låt mig börja med att säga några ord om det sammanhang som det andra amorteringskravet infördes i.

I Sverige använder bankerna ett antal kriterier eller modeller för att beräkna hushållens betalningsförmåga såväl under normala förhållanden som under kris. Innan det andra amorteringskravet infördes hade vi ett första amorteringskrav som bedömdes och bedöms fungera bra. Vi hade och har ett bolånetak som säger att en bostadsköpare måste ha en kontantinsats för finansiering på minst 15 procent av bostadens värde. Bankerna hade och har så kallade kvar-att-leva-på-kalkyler som visar hur mycket pengar som låntagaren har kvar efter kostnader för ränta, boende, mat, transport och så vidare. Detta ger en sammantagen bild av om låntagaren kommer att ha råd att betala tillbaka sitt lån och utgör därmed en grundstomme i bankernas utvärdering av låntagarens ekonomiska situation.

I Sverige var kreditgivningen alltså tydligt reglerad i lag, föreskrifter och praxis innan kravet infördes. Det är alltså inte så att det senaste amorteringskravet utgör skillnaden mellan en sund kreditmarknad och en nationell finansiell härdsmälta, som försöker göras gällande i interpellationssvaret.

Dessutom är det så - och detta är kanske en ännu viktigare faktor i sammanhanget - att hushållens motståndskraft enligt Finansinspektionens egna rapporter har varit i en uppåtgående trend sedan 2013, det vill säga innan det andra amorteringskravet infördes.

Men i detta sammanhang tog debatten ändå fart, och kravet infördes likväl. Samtidigt har det konstaterats av svenska professorer, bland annat av Lars E O Svensson, Finanspolitiska rådet, med flera att de premisser som kravet vilar på är direkt felaktiga. Ett centralt argument som förs fram är att många finansiella kriser ofta föregås av en kreditexpansion till stater, företag eller, som i detta fall, hushåll. Det är sant. Men att i detta sammanhang använda finanskrisen 2008 som ett slagträ för det andra amorteringskravet är historielöst, eftersom det var lån till hushåll med en dokumenterat dålig kredithistorik och betalningsförmåga som drev krisen, så kallade subprimelån, i kombination med en aktiv bolånekanal, alltså en konsumtionsdriven kreditgivning.

Men så ser det inte ut i Sverige, även om vi tar bort det andra amorteringskravet ur ekvationen. Bankerna har inte beviljat lån åt höger och vänster till hushåll som inte kan betala, och vi har inte heller en aktiv bolånekanal i Sverige.

Jag skulle därför först och främst vilja veta om ministern delar dessa forskningsslutsatser.

I Fastighetstidningen den 12 januari 2021 skriver Socialdemokraterna: Vi menar att det är rimligt att se över amorteringskraven. Men alla de pålagor som skett under det senaste decenniet är med största sannolikhet inte motiverade. Unga och förstagångsköpare stängs ute eftersom amorteringarna är som tyngst i början av ett låns löptid.

Håller statsrådet med om detta?

Fru talman! Det är tydligt att minnet är kort och att man gärna, när man inte tycker att det är kris, tycker att alla regleringar och restriktioner som behöver införas för att bygga upp buffertar för att bygga upp motståndskraft är onödiga. Så har det låtit i alla tider, och så fortsätter det att låta särskilt från Sverigedemokraterna som inte brukar tänka särskilt långsiktigt utan gärna ser väldigt kortsiktigt på de situationer som är precis här och nu för tillfället.

Det är tydligt att vi hade en helt unik situation i Sverige. Det är möjligt att Dennis Dioukarev inte kommer ihåg det. Men amorteringsfria lån spred sig då som en löpeld över den svenska kreditmarknaden. Vi hade en amorteringskultur som helt skilde sig från hur det såg ut i vår omvärld. Detta var en farlig utveckling. Och många bedömare pekade på att detta medförde risker för de enskilda hushållen men också för samhällsekonomin i stort.

Genom de åtgärder som regeringen har vidtagit tillsammans med tillsynsmyndigheter och expertmyndigheter har vi i stället en sund amorteringskultur på plats, och det tycker jag att vi ska vara glada för. Därför oroas jag över Dennis Dioukarevs ingång i denna debatt där han låtsas som att amorteringskrav inte fyller någon funktion. Det tycker jag är en farlig tendens.

När det gäller forskningen finns det många olika forskare som har kommit till olika slutsatser, och det finns en ganska bred palett av slutsatser omkring hur restriktioner på bostadsmarknaden påverkar och vilken funktion de fyller.

Det som man däremot väldigt tydligt kan konstatera är att våra expertmyndigheter, som vi tillsammans i svensk demokratisk anda har tillsatt för att bevaka den svenska finansmarknaden, samfällt har sagt att den ökade skuldsättningen i Sverige är en finansiell och ekonomisk risk för den svenska ekonomin. Det handlar om Riksbanken, Riksgäldskontoret och Finansinspektionen.

När utländska bedömare har tittat på den svenska marknaden, till exempel Internationella valutafonden, EU-kommissionen, Europeiska systemrisknämnden med flera, har även de pekat på att just den stora skuldsättningen i de svenska hushållen är en risk som man behöver ta hand om för att den annars kan växa och bli svår att hantera.

Någonting som också är viktigt är att använda goda tider för att bygga upp skyddsvallar inför kommande sämre tider. Vi vet alla att konjunkturer går upp och ned, och därför gäller det att i goda tider se till att bygga upp en buffert i ekonomin - och i hushållens ekonomi. Det är precis det vi har gjort under den senaste goda tiden. Vi har inte bara låtit kreditexpansionen löpa på, vilket ju alltid är lättast. "Glöm morgondagen, tänk bara på i dag! Varför göra det svårare för människor att låna när allting går bra och allting pekar uppåt?"

Den ansvarslösheten har vi inte kunnat ägna oss åt, utan vi har tvärtom sett till att ställa krav på både bankerna och finansmarknaden att bygga upp ett kapital som gör att vi klarar av sämre tider bättre. Vi har dock även ställt krav på hushållen: Man ska faktiskt betala av på sina lån. Man ska inte bara fortsätta ta lån, strunta i att amortera och hoppas på att situationen löser sig framöver, utan vi har ställt kravet att en princip när man tar lån ska vara att man betalar tillbaka på dem.

Jag är gammal nog att komma ihåg 90-talskrisen, när vi hade sjunkande priser på bostäder samtidigt som vi hade en ökande arbetslöshet i Sverige. Många hushåll drabbades då av att inte ha något kapital eller inkomster nog att klara av amorteringarna på lånen, utan de blev tvungna att sälja sina bostäder till underpriser. De fick inte tillbaka det de hade i lån utan blev sittande med en överskuldsättning - som en del hushåll faktiskt sitter kvar med än i dag, flera decennier efteråt.

Låt oss ta ansvar för den ekonomiska situationen och för hushållens ekonomi - låt oss inte sätta fler hushåll i den situationen! Jag tycker att Dennis Dioukarev borde ta ett ekonomiskt ansvar för framtiden och inte bara ta den enkla vägen ut genom att låtsas att kreditrestriktioner inte fyller en viktig funktion.

Fru talman! Det låter ju som att det andra amorteringskravet är någon sorts universallösning på alla problem kopplade till skuldsättning. Vad gäller 90-talskrisen var det valutaspekulation som drev den, i kombination med kronkursförsvar och radikala förändringar i beskattning. Det är inte så situationen ser ut i dag, så om man försöker göra gällande att det andra amorteringskravet skulle ha förhindrat hela 90-talskrisen - och finanskrisen - har man en övertro på sin egen politik, milt uttryckt.

Sedan noterar jag att statsrådet inte svarar på min fråga. Min fråga var alltså om statsrådet håller med Socialdemokraterna om att det är rimligt att se över amorteringskraven och om de pålagor som har gjorts under det senaste decenniet är motiverade. Det var min fråga. Jag noterar att regeringen verkar säga en sak i Fastighetstidningen och i medierna, och sedan säger man en annan sak i riksdagens talarstol - eller snarare säger man ingenting alls. Det blir naturligtvis väldigt svårt för väljarna att hänga med på vilket beslut det är som gäller i slutändan.

Jag får också lov att påminna statsrådet om att Sverigedemokraterna var drivande för det första amorteringskravet. Vi är för de övriga kreditrestriktioner som i dag finns. Det är alltså inte något slags High Chaparral här, som statsrådet försöker göra gällande, utan det är det andra amorteringskravet som jag kritiserar, som Socialdemokraterna kritiserar och som även de svenska professorerna kritiserar.

Vad gäller de internationella bedömarna är det inte precis någon statshemlighet att skuldsättningen bland de svenska hushållen ligger på en relativt hög nivå, men om det är skuldsättningen man vill komma åt är ränteavdragen faktiskt ett betydligt mer effektivt verktyg att jobba med. Det träffar nämligen alla låntagare, inte bara nya - och inte primärt unga vuxna hushåll, vilket är fallet med det andra amorteringskravet. Jag vet att Miljöpartiet också är för en nedtrappning av ränteavdragen, precis som Sverigedemokraterna. Jag säger inte att det måste ske just nu, mitt under brinnande pandemi; det vill jag vara tydlig med. Jag konstaterar bara att regeringen har haft snart två mandatperioder på sig att göra något åt ränteavdragen men inte mäktat med de tunga politiska frågorna.

Sedan vill jag gå in något på frågan vilken effekt det har på unga hushåll på bostadsmarknaden. Verkligheten är ju sådan att det av det underlag som Finansinspektionen själv har levererat till regeringen med all tydlighet framgår att kurvan över antal unga hushåll som beviljas bostadslån visade en uppåtgående trend innan amorteringskraven men att den nu har stagnerat. Trenden att det blev enklare för unga hushåll att få bostadslån har alltså brutits efter amorteringskravets införande.

Ytterligare statistik visar att den andel unga vuxna som behöver hjälp med kontantinsats eller medlåntagare på ett bostadslån låg på 17 procent 2016. I dag ligger den på 25 procent. Det har alltså blivit svårare att samla ihop till kontantinsatsen, vilket också pulvriserar argumentet att amorteringskraven har en statistiskt signifikant effekt på prisökningen på bostäder.

Ytterligare fakta på bordet - och det är här det blir riktigt intressant - är att den lägsta bruttoinkomst som krävs för att få lån på 85 procent av bostadens värde för en etta i Stockholm har ökat med 14 400 kronor. Av denna ökning står amorteringskraven för 8 500 kronor, övriga kreditrestriktioner för 1 600 och högre priser på bostäder för 4 500 kronor. Detta talar sitt tydliga språk: Det har bortom allt rimligt tvivel blivit svårare för unga vuxna att få bostadslån.

Mot den bakgrunden undrar jag hur många unga vuxna som har exkluderats från att ha ett eget hem på grund av det andra amorteringskravet.

Fru talman! Det var en hel del felaktigheter i det Dennis Dioukarev just läste upp, till exempel när det gäller andelen unga bland bolånetagarna. Det som har hänt historiskt är följande: När den förra regeringen införde bolånetaket 2012 sjönk andelen unga bland nya bolånetagare ganska rejält. Under den nuvarande regeringen har den faktiskt gått upp och legat på en stabil nivå sedan dess, även med de amorteringskrav som nu är införda. Det är statistik och sanning, till skillnad från det som Dennis Dioukarev redovisade.

Jag kan också ge ett tydligt besked om hur många som påverkas av det andra amorteringskravet: Det är enligt Finansinspektionens bolåneundersökningar ungefär 11 procent av nya bolånetagare. Det är alltså en väldigt liten andel av befolkningen som helhet som över huvud taget påverkas av det andra amorteringskravet. Även därför är det lite svårt att förstå Dennis Dioukarevs domedagsinriktning när det gäller det andra amorteringskravet, som om det skulle vara en enorm hämsko för bostadsmarknaden, hushållens ekonomi och samhällsekonomin.

Det vi hade var en situation där en ökande andel hushåll i Sverige hade en hög skuldsättning i förhållande till sin inkomst. Det var en tendens som medförde risker och faror för ekonomin. Inte minst medförde det risker och faror för de hushåll som berördes. Att vara högt skuldsatt i förhållande till den inkomst man har - som ska användas till att betala av på lånen, det vill säga betala amorteringar och räntor - är en riskfaktor för ett hushåll. Jag tycker att vi har ett ansvar att se till att så få hushåll som möjligt hamnar i den ganska riskabla ekonomiska situationen. Det finns genom historien gott om exempel på att hushåll i den typen av situation kan drabbas väldigt hårt när det blir en ekonomisk nedgång eller när man inom hushållet drabbas av arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa eller liknande.

Som svar på Dennis Dioukarevs fråga är sanningen att vi gör precis det som Dennis Dioukarev pratade om. Vi håller på att se över de makroekonomiska åtgärder som har vidtagits. Som jag sa i mitt interpellationssvar har vi redan gett i uppdrag till Finansinspektionen att se över den totala effekten av de makroekonomiska verktyg vi har använt, och det är en undersökning som nu pågår och som kommer att komma under innevarande år. Dennis Dioukarev slår alltså in öppna dörrar, vilket Sverigedemokraterna tenderar att göra ganska ofta.

Dessutom har regeringen tillsatt en utredning som ska titta just på förstagångsköpares situation på bostadsmarknaden och se vilka åtgärder man kan vidta för att förbättra för den gruppen. Det är framför allt - och det ska vi komma ihåg när vi lyssnar till Dennis Dioukarev - på grund av de snabbt och kraftigt ökande priser vi har sett under väldigt lång tid på svensk bostadsmarknad som det har blivit svårare och svårare för unga människor att ta klivet in och köpa en bostad. Med priser som hela tiden stiger med 10-15 procent per år och med inkomster som ökar i betydligt lägre takt är det klart att det blir en högre och högre tröskel för att ta sig in på bostadsmarknaden. Även där har vi ett ansvar för att se till att vi inte bara eldar på utvecklingen mot ännu högre bostadspriser utan faktiskt försöker hålla tillbaka den.

Fru talman! Att det är det andra amorteringskravet som uteslutande skulle ha en eventuell relativ effekt på prisutvecklingen för bostäder är helt enkelt inte statistiskt signifikant. Det beror högst sannolikt i stället på ett ökat utbud av bostäder fram till 2017.

Vad gäller den utvärdering som regeringen gett Finansinspektionen i uppdrag att göra tycker jag inte att det är särskilt trovärdigt att låta en myndighet utvärdera sig själv på det viset. Vi får väl se vad denna utvärdering landar i.

Alldeles oavsett vet vi att på individnivå leder det andra amorteringskravet i bästa fall till att hushåll med god betalningsförmåga utestängs från bostadsmarknaden och förpassas till en osäker andrahandsmarknad med skyhöga hyror. Det kan handla om ensamstående. Det kan handla om ett par som är nyutexaminerade från universitetet, med ett bra kassaflöde men med en nivå på insatsen som aktiverar det andra kravet och därmed omöjliggör ett inträde på bostadsmarknaden i våra mest snabbväxande och arbetsintensiva regioner.

Sedan toppnivån 2017 har bostadsbyggandet minskat med 30 procent i riket och med hela 50 procent i Stockholmsregionen. Detta betyder att det andra amorteringskravet i sämsta fall är direkt tillväxthämmande och leder till samhällsekonomiska välfärdsförluster. Ändå står bostadsministern här och slår sig för bröstet för en politik som fortsätter att släcka drömmar om ett eget hem.

Men det som är mest anmärkningsvärt, fru talman, är att det andra kravet infördes i syfte att öka motståndskraften i kristider. Nu befinner vi oss i kristider, och då måste man i stället avskaffa kravet för att det tvärtom har minskat hushållens motståndskraft under pandemin.

Varför, Per Bolund, måste man tillfälligt avskaffa kravet när kravets syfte är att hjälpa hushåll i situationer som just denna?

Fru talman! Jag tycker att den sista frågeställningen är talande för Dennis Dioukarevs hela idévärld, som ju inte stämmer med verkligheten. Om Dennis Dioukarev hade läst in sig på hur man försöker att arbeta för att motverka risker i ekonomin och motverka kriser hade han sett att man i goda tider försöker att bygga upp en buffert - en kapitalbuffert i bankerna och en buffert i hushållsekonomin - för att sedan stå emot störningar och kriser i samhällsekonomin. Det är precis detta som vi har gjort.

Amorteringskraven har lett till att det är många färre sårbara hushåll som just nu, under den ekonomiskt svåra tid som vi är inne i, sitter med hög skuldsättning i relation till värdet på bostaden och i relation till de inkomster de har för att betala av på lånen. Det gör att det är många färre hushåll som nu hamnar i en svår ekonomisk situation om en person till exempel skulle bli av med jobbet när det är svårt för företagen att behålla sina anställda.

Självklart är det en bra idé - och det är ju ett av värdena med amorteringskravet - att man när det är svåra tider och när hushållen får kärvare ekonomi kan göra ett undantag och därmed också öka hushållens ekonomiska resurser när det är dåliga tider. Det handlar alltså om att bygga upp buffertar i goda tider och släppa på kraven i dåliga tider.

Jag blir väldigt förvånad - det är ju detta som är grundläggande för hela krishanteringsramverket både på EU-nivå och i Sverige. Menar Dennis Dioukarev att vi inte heller ska ställa krav på kapital på bankerna när det är goda tider för att det kan bli en annan situation när det är dåliga tider? Detta går helt emot idén bakom att ha ett krishanteringsramverk och att se till så att man bygger upp en stabilitet i ekonomin.

Vi har klarat bostadsmarknaden i Sverige under den enormt svåra situation för ekonomin som pandemin har satt oss i. Vi har stigande bostadspriser i stället för sjunkande, som många spekulerade om. Vi har även fortsättningsvis ett mycket högt byggande - 54 000 bostäder beräknas komma ut på bostadsmarknaden i år. Intresset för att boka nyproduktion ökar i Sverige till skillnad från i många andra länder.

Vi ser att vi har en stabilitet i svensk ekonomi och på svensk bostadsmarknad på grund av att vi har klarat av att ta de tuffa besluten. Detta klarar Sverigedemokraterna tydligen inte av, och det beklagar jag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.