Den svenska insatsen i Libyenkriget 2011

Herr talman! Stig Henriksson har frågat försvarsministern om han har för avsikt att ta initiativ till en oberoende utvärdering av insatsen i Libyen 2011. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Den 17 mars 2011 beslutade FN:s säkerhetsråd i resolution 1973 i enlighet med FN-stadgans kapitel 7 att situationen i Libyen utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådet krävde ett omedelbart eldupphör och att våldet mot civila skulle upphöra.

Huvudsyftet med resolution 1973 var att skydda civila. Resolutionen gav ett mandat för medlemsstater att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila och områden med civil befolkning som hotas av angrepp i Libyen. I syfte att skydda civila gav resolutionen även mandat att inrätta och upprätthålla en flygförbudszon över Libyen med undantag kopplade till humanitära insatser och evakuering. Resolutionen innehöll bland annat en uppmaning till medlemsstaterna att upprätta ett vapenembargo samt att frysa tillgångar.

I propositionerna 2010/11:111 och 2010/11:127, som framlades av den förra regeringen, föreslogs och redogjordes för det svenska bidraget och dess folkrättsliga grund i ovan beskrivna mandat utifrån säkerhetsrådets resolution 1973.

Den svenska styrkan bestod av mellan fem och åtta JAS Gripen och ett transportflygplan med lufttankningskapacitet. Den svenska insatsen bestod i att upprätthålla flygförbudszonen, det vill säga en begränsad del av uppgifterna enligt resolution 1973. Beroende på tidpunkt bestod den svenska styrkan av mellan 125 och 250 personer. Styrkan utförde sitt uppdrag inom det givna mandatet.

Mot denna bakgrund har regeringen inte för avsikt att tillsätta en oberoende utvärdering av insatsen i Libyen. Utrikesdepartementet följer naturligtvis utvecklingen i Libyen noga, också mot bakgrund av hur insatserna 2011 påverkar innevarande förhållanden i landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Läget i Libyen är alltjämt mycket svårt. Under sommaren 2014 blossade väpnade strider återigen upp mellan olika libyska fraktioner. Säkerhetssituationen på marken, inte minst i huvudstaden Tripoli, är fortsatt instabil. Inom ramen för den FN-ledda dialogprocessen undertecknades i december 2015 ett fredsavtal i Skhirat i Marocko. Genomförandet av avtalet går dock tyvärr långsamt.

Herr talman! Tack för svaret, utrikesministern!

Min fråga var alltså om ministern - i det här fallet trodde jag att det var försvarsministern som var ansvarig - ville ta initiativ till en oberoende utvärdering av den svenska insatsen i Libyen, kompletterad med en värdering av de långsiktiga effekterna av insatsen. Det korta svaret från utrikesministern är nej.

Bakgrunden till att min fråga aktualiseras just nu är dels den i dag katastrofala situationen för Libyens folk, dels den nyligen publicerade brittiska parlamentsrapporten i frågan. I Storbritannien har en parlamentarisk grupp utrett bakgrund, förlopp och resultat av den brittiska insatsen i Libyenkriget 2011. Rapporten riktar mycket hård kritik mot regeringen och speciellt den dåvarande premiärministern.

Gaddafiregimen förde otvetydigt ett brutalt styre med övergrepp mot sin egen befolkning, och när upproret mot Gaddafi bröt ut besvarade regimen demonstrationerna och kraven på reformer med våld, vilket kastade landet in i ett inbördeskrig. Det ska man inte sticka under stol med.

Men den brittiska rapporten konstaterar - det här är mycket intressant när vi i dessa dagar ivrigt diskuterar desinformationskampanjer, hybridkrigföring och annat - att det inte går att styrka påståendena om de massiva övergrepp mot civilbefolkningen som lade grunden för det internationella ingripandet. Det var i mångt och mycket, och det finns ett flertal exempel, samma slags hitte-på-historier som de om massförstörelsevapen i Irak, vilka ledde till kriget som resulterade i 600 000 dödsoffer.

Resultatet i Irak känner vi till - inte bara antalet dödsoffer, utan även att det blev grogrunden för IS och den därpå följande flyktingkatastrofen.

De verkliga skälen till attacken var enligt kommissionen - och här citerar rapporten uppgifter från USA:s utrikesdepartement om president Sarkozys krigsmål - att säkra en större del av Libyens olja och att öka det franska inflytandet i Nordafrika samt andra liknande geopolitiska faktorer.

Varför ska vi då hålla på med det här nu fem år efteråt? Jo, problemet är att om vi inte lär oss av historien är vi dömda att återupprepa den. I brist på utvärdering av Afghanistaninsatsen är vi fortfarande kvar där, och trots alla år och alla miljarder i detta krig är säkerhetsläget där sämre nu än någonsin.

I brist på analys och utvärdering även av västsidans sätt att hantera sanningen, som är ganska vårdslöst, går vi dessutom med i Nato Stratcom. Det är nästan bisarrt. Och i brist på analys och utvärdering riskerar även en feministisk utrikespolitik att i praktiken utsätta kvinnor och barn för närmast ofattbara lidanden.

Min fråga till Margot Wallström kvarstår: Varför inte ta initiativ till en oberoende utvärdering av insatsen i Libyen, kompletterad med en värdering av de långsiktiga effekterna? Allt för framtidens skull.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag förstår din poäng, Stig Henriksson, som är: Hur lyckat var det här egentligen politiskt? Och åstadkom man det som man ville åstadkomma med säkerhetsresolution 1973? Det är bara det att det leder fel om man tror att vi kan få svar på det genom att göra en utvärdering av vår insats som var mycket begränsad, och vi kan dessutom konstatera att den här styrkan utförde sitt uppdrag inom det givna mandatet. Det finns inte mer att undersöka, och det var en mycket specifik och begränsad uppgift som den svenska styrkan hade.

Däremot måste man naturligtvis lära av historien. Det håller jag med om. Det är otroligt viktigt att göra en politisk bedömning också utifrån dagsläget. Vad gick snett, och vad borde vi försöka åstadkomma i dagsläget?

Men kom ihåg varför man antog den här resolutionen och varför Sverige också bidrog! Situationen i Libyen var unik. För det första begick regimen våldsamma övergrepp på sin egen befolkning, och för det andra tog FN:s säkerhetsråd på sig ansvaret att skydda civilbefolkningen vars myndigheter faktiskt inte förmådde eller ville göra det. Sverige hade dessutom förmåga att bidra på ett, som det då bedömdes, meningsfullt sätt. Jag tar inte ansvar för beslutet, för det var den förra regeringen som fattade det, men deras utvärdering måste ju ha varit att man ansåg sig kunna bidra på ett meningsfullt sätt till att fullfölja FN:s beslut. Det var med ett FN-mandat, och därför ansågs det vara Sveriges plikt att göra vad vi kunde. Det var en fråga om internationell solidaritet och att upprätthålla folkrätten i världspolitiken.

Sverige var inte part i en väpnad konflikt, utan vi fullgjorde uppdraget på internationellt mandat. Vi var inte i krig, och vår interna lagstiftning om höjd beredskap kom inte heller i fråga.

Att just inrikta sig på det svenska bidraget och mena att det skulle nödvändiggöra en stor utvärdering tror jag blir lite felriktat, Stig Henriksson. Om man gör en ordentlig utvärdering av den brittiska rapporten kommer den att vara viktig, för de spelade en helt annan och mycket mer omfattande roll i allt det här. Jag menar att det framför allt är en politisk bedömning. Det är viktigt att göra den och att föra den debatten, men det här är inte riktigt instrumentet för att åstadkomma det.

Vi fortsätter gärna diskussionen om Libyen när det gäller vad man åstadkom och den svåra situation som vi fortfarande har att hantera.

Herr talman! Den här FN-resolutionen som Vänsterpartiet stödde - dock anmälde vi en viss misstro - reglerade enbart att det skulle kunna införas en flygförbudszon och inte att slå ut Gaddafis flygvapen, störta regeringen eller sätta in markstyrkor. Då överträdde man resolutionen.

När det till exempel gäller arbetet med att slå ut Gaddafis flygvapen vet jag inte om den svenska insatsen bidrog till detta och i så fall var med och överträdde resolutionen. Jag tycker att det vore ganska bra om man kunde göra en oberoende utvärdering när nu Sverige ändå var deltagare i ett krig, för det var faktiskt vad det blev.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi har en utvärdering av Afghanistaninsatsen på gång. Dock är den inte särskilt oberoende, skulle jag vilja säga. Där tycker jag att inte minst det på S-kongressen beslutade kravet om en vitbok, vilket innefattar att den görs av en oberoende instans, om Afghanistaninsatsen verkligen är på sin plats.

Varför ska vi hålla på med det här då? Vi var ju där så lite; det var några JAS-plan hit eller dit. Jag tycker att det är ganska självklart, för i den här kammaren kommer det gång på gång förslag om att vi på olika sätt och på olika ställen ska vara med och hjälpa till och bomba för fred, demokrati och utveckling och jag vet inte allt.

Vi ska skicka JAS-plan till Syrien, tycker en del. Vi ska skicka JAS-plan till Irak, tycker andra. Därför vore det bra att kunna hyfsa debatten genom att göra en värdering av hur bra dessa militära insatser för att skapa fred, demokrati och utveckling har lyckats i Irak, Afghanistan och Libyen. Jag tror att det skulle vara ett slags politiskt självförsvar att göra sådana värderingar.

Jag minns mycket väl, även om jag inte satt i riksdagen då, känslan av förtvivlan som griper en när man ser vad som är på gång i ett land som Libyen eller vad som händer i Syrien.

När man har passerat en viss punkt hjälper det inte att tänka på vad man skulle ha gjort långt tidigare, utan man vill naturligtvis göra något. Men ibland är boten värre än soten, som det heter. Insatser med bombplan har med andra ord en tendens att över tid förvärra läget ännu mer. Därför menar jag att det inte finns något gott skäl till att inte försöka utvärdera insatsen som gjorts utan också resultatet av den.

Vi har sådana här debatter ganska ofta, tycker jag. Snart kommer debatten om insatserna i Afghanistan och Irak. Vi vet redan nu att det kommer att framföras förslag om att utvidga dessa och om att man ska göra mer militärt och så vidare. Det finns alltså många goda skäl för att utvärdera.

Det handlar dock även om saken i sig. När vi är inblandade i krig bör vi utvärdera vad resultatet blev för det folk som vi var där för att hjälpa.

Herr talman! Jag har stor sympati för många av de åsikter som Stig Henriksson framför. Det är sällan det går att bomba fram fred. Det är framför allt viktigt att vara öppen för att utvärdera en viss insats, för att se vilka misstag som har begåtts eller vad man kunde ha gjort bättre.

Vi ska komma ihåg hur situationen var då. Den påminde mycket om Syrien. Grunden för säkerhetsrådsresolutionen var behovet av att skydda civilbefolkningen. Och det var tydligt att uppgiften var att upprätthålla en flygförbudszon.

Det finns ingenting som pekar på att den svenska, mycket begränsade, insatsen på något sätt skulle ha utförts på ett felaktigt sätt eller att den inte skulle ha gjort det som avsågs. Syftet med den militära insatsen var inte att avsätta Gaddafi - det ska vi komma ihåg - utan det var att skydda civilbefolkningen.

Den kanske allvarligaste effekten av det som skedde i Libyen är att det blev ett mycket allvarligt bakslag för hela konceptet och tanken bakom R2P, responsibility to protect. Det begreppet dödförklarades nästan efteråt. Det är viktigt att vi behåller tanken bakom det konceptet. Men det måste kanske till och med döpas om. Det var nämligen ett mycket allvarligt bakslag för hela världssamfundet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi var som sagt inte en part i en väpnad konflikt. Vi gjorde det som ålades oss, och vi gjorde det på ett korrekt sätt. Det finns inga som helst antydningar om att det inte skulle ha skett på ett riktigt sätt.

Jag tycker att det blir fel ingång till en sådan här diskussion. Vi bör fortsätta den här typen av debatt, som handlar om de politiska konsekvenserna. Vi bör förstås också alltid diskutera om Sverige över huvud taget ska gå in med militära medel i någon konflikt. Jag menar att vi måste vara mycket återhållsamma med det och att vi i så fall måste veta att vi agerar på ett FN-mandat. Det ska vara tydliga uppgifter och på ett sådant sätt att vi inte återfinner vapen eller annat i orätta händer och så vidare.

Jag tror att jag och Stig Henriksson delar synen på att detta måste skötas på ett eftertänksamt sätt. Det har vi också gjort i våra beslut om pågående insatser vid kriser och konflikter. Vi kommer att fortsätta agera ansvarsfullt och eftertänksamt. Vi kommer förstås också att agera där det finns FN-mandat och folkrättslig grund.

Herr talman! Jag håller verkligen med om att det är viktigt att vara återhållsam och att det måste finnas ett FN-mandat eller något annat kraftigt och otvetydigt folkrättsligt stöd. I det ingår även ett slags självförsvar, för varför skulle någon bry sig om att respektera folkrätten och FN-mandat gentemot oss om inte vi, som är liten nation, respekterar den?

Vi får inte glömma bort att stormakterna såklart lyfter fram de ädla motiven här, till exempel att man ville skydda civilbefolkningen. Men i den brittiska rapporten konstateras det att det också fanns andra motiv: geopolitiska, olja etcetera. Det tror jag inte att vi ska blunda för. Desinformationskampanjer inför krig är ingen ny företeelse. Hela Illiaden är i princip en desinformationskampanj. Och så har det fortsatt.

När det gäller det svenska deltagandet vill jag gärna hoppas och tro att det enbart handlade om att hjälpa civilbefolkningen. Det finns de som antyder att vapenindustrin gärna såg att JAS-planen skulle användas i skarpt läge, eftersom det var ett bra försäljningsargument för exporten. Jag hoppas att det inte var något som Sveriges riksdag tog någon hänsyn till.

Motiven är i alla fall ofta blandade. Och det är allvarligt när man lätt blundar för det. Vi utmålar gärna alla desinformationskampanjers moder som Ryssland. De håller förvisso på med det så mycket de orkar, även om de ofta är klumpiga. Men man är naiv gentemot den andra sidan, som gång på gång, i fallen med Irak och Libyen etcetera, för kampanjer som bygger på hitte-på-historier. Det tycker jag att vi ska vara lite mer vaksamma mot.

En bra utvärdering leder som sagt till att vi får en bättre debatt nästa gång frågan kommer upp. Jag vill därför efterlysa en sådan utvärdering, framför allt av de långsiktiga effekterna, eftersom vi ofta i den här kammaren diskuterar om man ska bomba fram fred, demokrati och utveckling.

Herr talman! Stig Henrikssons ord borde nästan få bli de sista. Det är klart att det är ytterst sällan man kan bomba fram fred, om det ens någonsin har varit på det sättet. Det tar mycket längre tid att skapa och upprätthålla fred än det gör att starta ett krig. Vi är alltså överens om att man måste agera på ett eftertänksamt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att vi ska fortsätta den här debatten, som handlar om vad vi lärde oss av det som hände i Libyen. Vägen framåt är inte en speciell utredning om bara den svenska insatsen. Jag tror att vi måste prata om Libyen och hela skeendet där, från säkerhetsresolutionen till hur det här utfördes i Libyen och vad vi har lärt oss sedan dess. Det tror jag är det bästa vi kan göra när det gäller den svåra utmaning som Libyen är.

Överläggningen var härmed avslutad.