Den ökande ekonomiska ojämställdheten

Fru talman! Sofia Amloh har frågat mig vad jag avser att göra för att den ekonomiska ojämställdheten inte ska öka och bli än större.

Jag välkomnar ledamotens engagemang i frågan och vill tacka för hennes viktiga fråga om ekonomisk ojämställdhet och om den svåra situation som många barnfamiljer, särskilt ensamstående mammor, befinner sig i.

Ekonomisk jämställdhet är ett av de jämställdhetspolitiska delmålen: Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Till detta kommer förstås också vikten av att alla människor ska ha möjlighet och förutsättningar att bygga upp sin ekonomi för att känna både trygghet i vardagen och en tro på framtiden.

Det stämmer dessvärre att vi befinner oss i ett konjunkturläge där många hushåll har en ansträngd ekonomi. I det läget är det viktigt att finanspolitiken är välavvägd och att regeringen fortsätter att agera för att få ned inflationen. Inflationen slår mot de svenska hushållen i allmänhet men i synnerhet mot de särskilt utsatta hushållen med små eller inga marginaler. Bland de särskilt utsatta hushållen finns ensamstående kvinnor med barn.

I regeringens budgetproposition för 2025 (prop. 2024/25:1) beräknas kvinnors och mäns disponibla inkomster öka med cirka 22 miljarder kronor till följd av regeringens reformer 2023–2025. Reformerna bedöms sammantaget öka kvinnors disponibla inkomst något mer än mäns.

Regeringen har tagit initiativ till en lång rad uppdrag till myndigheterna i syfte att främja ekonomisk jämställdhet. Det handlar bland annat om distansarbete efter covid-19-pandemin, främjande av kvinnors företagande, kvinnors etablering på arbetsmarknaden, jämställdhet på bostadsmarknaden och analys av livsinkomster.

Regeringen är därmed fast besluten att enträget fortsätta att arbeta för att minska den ekonomiska ojämställdheten.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag tror att många som lyssnar på den här debatten kommer att känna igen sig i de beskrivningar som jag tänker ge ett axplock av i debatten. Det ska jag göra för att det ska bli väldigt tydligt även för statsrådet hur verkligheten där ute ser ut.

Det finns otroligt många – tusentals och åter tusentals – vittnesmål från kvinnor, till exempel ensamstående mammor, som har det brutalt tufft. De får inte ekonomin att gå runt. Det är ingen tillfällighet. Och det är inte under några månader som det har varit på det viset, utan nu börjar vi kunna räkna år med den svåra ekonomiska situation som de sitter i.

En kvinna som heter Alexandra säger så här: ”Jag är vuxen och vill klara det själv och inte behöva hjälp från honom, eller släkt och vänner. Det är bra att de finns, men tänk också alla kvinnor som inte har det stödet. Som kanske lever i våldsamma relationer men inte kan lämna på grund av för liten ekonomi. Regeringen borde göra det lättare och inte svårare att vara kvinna.”

Sedan har vi Sandra, som jobbar heltid som undersköterska i äldreomsorgen. Hon tvingas jaga mat på extrapris och hoppar över måltider för att klara av månaden. Oron är stor för att bli sjuk eller behöva vabba, för då spricker hela månadsbudgeten. När Sandra gick till banken för att få stöd att förändra sin ekonomiska situation och sin bostadssituation fick hon rådet att det bästa vore om hon kunde skaffa sig en karl.

Det som jag lyfter upp här är bara ett fåtal, ett axplock, av de vittnesmål vi har fått. Det kommer rapport efter rapport, och hela civilsamhället rapporterar om situationen.

Då väljer regeringen att använda ett gigantiskt reformutrymme på cirka 30 miljarder till att sänka skatten. I stället hade man kunnat höja barnbidraget och låtit bli att slopa det extra bostadstillägget, vilket regeringen alltså tänker verkställa i juni. Då löper tiden för det extra bostadstillägget ut. I stort sett alla vittnar om att det kommer att vara en dödsstöt, som innebär att den där sista tusenlappen som gjorde att man fick pengarna att räcka och att allt gick ihop nu försvinner. Den plockar alltså regeringen bort.

Man kan samtidigt fundera på vad som händer och varför den ekonomiska situationen ser ut som den gör. Det beror på att hyrorna ökar. De fortsätter att öka, och det har de gjort under en längre tid. Matpriserna har ökat i flera år. Samtidigt kan vi läsa att de fyra storbankerna gjorde en vinst på 150 miljarder förra året och att Axfood i förra veckan delade ut nästan 2 miljarder i vinst till sina ägare. Det är ingenting som regeringen gör någonting åt.

Jag har därför en fråga. Ni lämnar hårt arbetande kvinnor på efterkälken, Paulina Brandberg. Det ökar den ekonomiska ojämställdheten och barnfattigdomen. Varför gör ni det?

Fru talman! Till att börja med vill jag säga att jag håller med interpellanten helt om att det är ett otroligt tufft läge för dem med de allra minsta ekonomiska marginalerna i vårt samhälle. Bland dem finns väldigt många kvinnor, inte sällan ensamstående kvinnor med barn, som i dag verkligen kämpar med att få ekonomin att gå ihop.

Regeringen har ingen annan bild av verkligheten, utan det här är ett jättetufft läge för många. Det är självklart att vi på olika sätt behöver se hur vi kan stärka hushållen och stärka dem som har allra minst marginaler i plånboken.

Den här regeringen har prioriterat att bekämpa inflationen. Vi ärvde en inflation på 10 procent. Vi har lyckats trycka ned den, vilket är viktigt i ett läge där vi ser just att matpriserna och hyrorna sticker iväg. Då måste vi bekämpa inflationen så att de pengar man har i plånboken också har något värde. Det har varit en av regeringens absolut viktigaste prioriteringar. Detta är viktigt för alla, men inte minst för dem som har minst pengar i plånboken.

Vi har fört en politik som har lyckats trycka ned drivmedelspriserna så att det inte kostar lika mycket att köra barnen till fotbollsträningen eller skolan. Vi har genomfört skattesänkningar, och de har såklart gynnat alla som har ett arbete. De har fått mer pengar kvar i plånboken genom våra skattesänkningar. Det här är också något som gynnar dem som har de minsta marginalerna och där varje krona spelar roll.

Låt oss titta på dem som är allra mest utsatta – de som inte ens finns på den svenska arbetsmarknaden utan som står utanför den. Här finns många kvinnor med utländsk bakgrund, och för dem är marginalerna ofta oerhört små. De är också väldigt beroende av dem de lever med och av eftersom de inte har någon ekonomisk självständighet.

Jag är därför glad att regeringen satsar extra mycket på att stödja kvinnors organisering i utsatta områden. Jag besökte själv nyligen Mamma United i Sollentuna tillsammans med min ministerkollega arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Persson. Det är ett fantastiskt projekt som handlar just om att se till att kvinnor kommer närmare arbetsmarknaden och kommer i arbete genom olika integrationsåtgärder. Detta är en verksamhet som är möjlig tack vare det statsbidrag som regeringen har beslutat om.

Vi behöver såklart fortsätta att på olika sätt jobba med frågan för att stödja dem som har det som allra svårast.

Fru talman! Statsrådet säger att det är viktigt att bekämpa inflationen. Jag tror inte att det finns någon politiker som inte håller med om det självklara i detta.

Det som händer just nu är att matpriserna fortsätter att öka trots att inflationen går ned. Hyrorna ökar, nu senast i januari. Det är den verklighet vi är här och debatterar, och det är den verklighet som så många människor där ute upplever och behöver hantera.

Vad är poängen med att bekämpa inflationen om det inte resulterar i att pengarna blir mer värda? När matpriserna fortsätter att öka har hela poängen med detta försvagats.

Det är absolut jätteviktigt att även de som står utanför arbetsmarknaden kommer in. Jag tror inte att statsrådet har någon annan uppfattning än jag när det gäller detta, och det har vi debatterat många gånger. Man ska jobba med det också. Nu har arbetslösheten varit uppe och peakat på över 10 procent, och dessutom i den verklighet som jag nu beskriver.

Om man har ett jobb har man inte råd att leva på sin lön trots regeringens skattesänkningar, som ni nu hävdar ska ge mer pengar i plånboken. Om man står utanför arbetsmarknaden eller är sjukskriven på grund av en dålig arbetsmiljö eller för att man har varit orolig över sin ekonomiska situation otroligt länge är det ännu värre. Hade man små marginaler när man hade en lön har man definitivt inga om man står utanför arbetsmarknaden.

Vi har en arbetslöshet på över 10 procent, matpriser som fortsätter att öka och hyror som fortsätter att öka trots att inflationen går ned. Då använder regeringen reformutrymmet för att utöka marginalerna för vissa. Jag kan ta mig själv som exempel, och jag kan ta statsrådet. Det är sådana som vi som redan har väldigt goda marginaler och som klarar av situationen. Men regeringen väljer att utöka våra marginaler ännu mer varje månad, med flera tusen kronor. Det är jättedyra reformer!

I stället hade regeringen kunnat behålla det extra bostadstillägget eller, för den delen, barnbidraget. Det påverkar inte inflationen. Det påverkar inte den svenska ekonomin negativt. Man kan göra de aktiva politiska valen, men den här regeringen gör inte det.

Man skulle exempelvis kunna beskatta bankerna, som gör de gigantiskt stora övervinsterna, för att se till att underlätta för dem som inte har några marginaler eller dem som inte kan leva på sin lön – för vi hör vittnesmål även om detta. Man hade kunnat se till att fler kommer in på arbetsmarknaden eller förbättra situationen på snart sagt vilket område som helst. Varför väljer inte regeringen att göra det?

I dag ser vi att den ekonomiska jämställdheten minskar med den här regeringen. Jag frågar mig och statsrådet: Varför? Vi har ju ett delmål som säger att vi ska öka den ekonomiska självständigheten.

Fru talman! När man lyssnar på interpellanten är det lätt att få intrycket att det är regeringen som har satt de höga matpriserna och att det är regeringen som bestämmer vilka hyror våra bostäder ska ha. Så är det alltså inte. Vi lever i en marknadsekonomi. Där är det en marknad som styr, även om vi på bostadsmarknaden har vissa regleringar.

Självklart måste regeringen ta situationen på allvar, och det gör vi också. Finansministern och landsbygdsministern kallade till exempel nyligen till sig matjättarna för att prata om situationen. Men regeringen kommer inte att gå in och sätta matpriser i matbutikerna. Även om man såklart kan ha åsikter om matpriserna och hur de förhåller sig till inflationen kommer inte regeringen att gå in och reglera matpriserna. Det gör man inte i en marknadsekonomi, även om det kanske finns partier i den här riksdagen som skulle vilja gå den vägen. Vi behöver dock fortsätta arbetet även om vi nu lyckats pressa ned inflationen.

När man lyssnar på interpellanten framstår det som att allt detta med lågkonjunkturen och inflationen på något sätt skulle ha uppstått under den här regeringens mandatperiod. Det är inte heller sant. Detta är ett läge som vi ärvde när vi gick in i den här mandatperioden.

Vi har för allas skull – inte minst för hushållens skull men också för hela Sveriges tillväxts skull – prioriterat att bekämpa inflationen. När man lyssnar på interpellanten framstår det som att hon förvisso tycker att det har varit klokt, men jag kan samtidigt konstatera att det i Socialdemokraternas regeringsunderlag finns ett parti som heter Vänsterpartiet. Jag rekommenderar interpellanten att läsa deras skuggbudget, som är en fullständig inflationsbrasa.

Då frågar jag mig såklart: Om Socialdemokraterna aspirerar på regeringsmakten och då ska ha ett samarbete med och lägga fram en gemensam budget med ett parti som Vänsterpartiet, hur ser man framför sig att man ska kunna bekämpa någon inflation? Och hur tror man att människor ska kunna ha pengar kvar i plånboken när de pengar de har inte blir värda någonting?

Regeringen kommer att fortsätta att på olika sätt stärka hushållens köpkraft. Det kommer också en ny budget i höst där vi kommer att ha stort fokus på de här frågorna. Vi kommer att på olika sätt hitta lösningar för att stödja hushållen. Det är en väldigt tuff tid som kräver tuffa prioriteringar och tuffa åtgärder, men vi kommer att göra det arbetet.

Fru talman! Jag har aldrig påstått att den här regeringen har skapat hela den här ekonomiska situationen. Det jag påstår är att den här regeringen inte har några åtgärder som är tillräckligt goda för att utjämna eller hjälpa till att stävja konsekvenserna av den. Jag vill gärna höra från statsrådet vilket enträget arbete man gör för att stävja dessa konsekvenser. Det jag radar upp här är inte att se till att stävja dem.

De som betalar det absolut högsta priset i dag är ensamstående mammor där ute. Ska jag tolka statsrådet och regeringen som att det bara är i väldigt goda ekonomiska tider som vi kan kosta på oss att jobba med ekonomisk jämställdhet? Det är väl nu vi ska se till att de ensamstående kvinnorna inte drabbas. Det är väl nu vi ska se till att de inte hamnar efter. Det är väl nu vi ska se till att stötta hushållen.

Då förstår jag faktiskt inte varför man sänker bostadstillägget, slopar extratillägget och inte höjer barnbidraget men ger jättestora skattesänkningar till dem med de högsta inkomsterna. Den budget som nu råder gav rubriker som denna: Det är de rika männen som är de absolut största vinnarna.

Detta är inte, menar jag, att verka för det jämställdhetspolitiska delmålet. Vad gör alltså regeringen för att minska den ekonomiska ojämställdheten?

Fru talman! Vi behöver jobba med åtgärder både för dem som är i arbete och för dem som står utanför arbete. Jag har i debatten berättat om några av de åtgärder som regeringen har vidtagit. Jag kan också konstatera att när det gäller regeringens budget för detta budgetår beräknas både kvinnors och mäns disponibla inkomster öka med cirka 22 miljarder. Det är reformer som sammantaget bedöms öka kvinnors disponibla inkomster mer än mäns.

Vi genomför alltså en politik som utjämnar ekonomisk ojämställdhet, och det kommer vi att fortsätta göra. Vi kommer att fortsätta att på olika sätt hitta de åtgärder som stärker hushållen, och vi kommer att fortsätta hålla ett öga på hushållen med de allra minsta marginalerna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.